Skriv-projekt : Från A till O

 

Jag har alltid haft stor fantasiförmåga och många gånger då jag har läst klart en bok eller sett klart på en film eller TV-serie så kan jag låta tankarna gå i väg och fantisera vidare om berättelsen och karaktärerna...så är jag funtad i alla fall och jag kan gå helt upp i denna fantasi...så en dag, i slutet av förra sommaren 2023, så kände jag att jag kan ju skriva ner vad jag fantiserar om, och detta är inte fanfiction även om man skulle kunna tro det för från första början är roten (barn som får inplantat inopererade i hjärnan) till denna berättelser något som är helt min egna påfund, men ändå baserad på vad jag fantiserade om när jag för några år sen fortsätte att tänka vidare på karaktärerna och världen i The Expanse, just eftter att både läst böckerna och sett TV-serien då de skilde sig en del åt åt,så gick min fantasi en tredje väg och jag ha återkommit till denna fantasi av och till sen dess och nu är det min egna historia med karaktärer som jag kommit på och handling som inte har något (mycket lite) med handlingen i The Expanse av James S A Corey att göra, utan är min egna påhittade värld jag skriver om.

Just Science fiction kanske både är en svår och lätt genre att förlägga sin påhittade berättelse till, för om man skriver om något som utspelar sig om flera hundra år framåt i tiden så är det ju inte mycket som man har någon aning om hur det kommer att vara så man är rätt fri att hitta på både med vetenskap och andra saker. Sen kan jag ju se att när jag läser Science fiction är det ju mycket vetenskap och facktermer som jag inte har en aning om och då kan det ju vara bra som tex Andy Weir, han som skrivit The Martian läsa på och sätta sig in i den vetenskap som finns. Han säger själv att han läst på en hel del om vetenskap och håller sig till vad som skulle kunna vara rätt rimligt, likaså är det ju med The Expanse författarna som döljer sig bakom författarnamnet de är vetenskapligt kunniga och säger själva att de vill att det som sker ska verka vetenskapligt rimligt, de har tex inte gjort så det finns en artificiel tyngdkraft utan att det är accerlationskraften eller magnetiska skor som gör att människorna kan gå på golvet och inte flyta runt i tyngdlöshet då de är i rymden, och jag är ju inte så vetenskapligt kunnig så ...det får stå för att jag har hittat på allt (även om jag utgått från vad jag vet och ha lärt mig efter att jag har läst science fiction romaner och läst på det jag har hittat på internet då jag har funderat och skrivit denna berättelse.

En av mina skapelser, Deep Space Explorer Laika. Rymdskepp.

Mitt påhittade rymdskepp (det gröna och röda kladdet är det som gnstärligt lagd tyvärr, men här är min kladd på Deep-space-explorer one rymdskeppet som går under namnet Laika av bestättningen.

Jag känner mig inte alls bekväm med att dela med mig av mitt alster, mest för att det är min fantasi, men kanske allra mest skäms jag för min dåliga gramatik. Så ni får inte bedömma det efter gramatiken eller att dialogerna och det andra låter stölpigt, utan ta det med en nypa salt och tänk på att jag är en glad amatör...och så vidare.

Och till slut nu en uppdatering i april 2024, efter att fått en hel del feedback från andra som har läst. Har jag nu redigerat och skrivit om en hel del av ursprungstexten, är inte klar på långa vägar men det har hänt en del sen jag började skiva och min text är närmare en färdig bok nu än den var i somras.

Uppdatering ver 3 b 2024-04-19

FRÅN ALFA 

TILL OMEGA

Camilla Blomster

Del 1

Audi, Vide, Tace, Si Vis Vivere In Pace

 – hear, see and hold your tongue, if in peace you would live on.

 “höra inget ont, se inget ont, tala inget ont”.

PROLOG

År 2500 - Någonstans i United Space Federations rymdteriorium ligger han i sin hytt och hans hjärta fylls av en bitterljuv kärlek till de tre han ser på hologrambilden.

Förra året var han som 23-åring stationerad som militärpolis på Tellus. Efter ett arbetspass på en av de stora rymdskeppsdepåerna för livsmedlestransporterna från Norra provinsen stodhan och väntade på hissen.

Solen lyste starkt och han kände att det skulle bli skönt att komma ner till skuggan. Även om det skulle kännas jobbigt med den kvävande lukten och se all misär som Tellus-borna bodde och levde i. I mitten av en stor och aggressiv folksamling stod en ung kvinna med ljust rödbrunt hår flera nyanser ljusare än de flesta USF-medlemmars. 

Han fascinerades av hennes skönhet, hon var ljushyad och hade friskt rosafärgade kinder och såg inte ut som alla andra, resten av befolkningen hade oftast mörkare färger på både hår och ögon samt en mörkare hudton eller mera solbränna som övriga Tellus-bor.

Den unga kvinnan såg sig om på männen som var samlade runt henne och när hennes hasselbruna blick mötte hans såg han rädslan i dem. Han förstod att hon höll på att sälja sin kropp, säkert för första gången. Många som levde här kändes sig tvungna att göra så för att ha chansen att kunna leva ett hyfsat skyddat liv, att slippa ligga och sova i de öppna tältområdena utan istället ha tak över huvudet och någonting att kalla ett hem.

“Jag bjuder 5.”

“10”

“15”

…

Männen drog sig närmare och närmare tonåringen och slängde fram sina bud till henne mer aggressivt och mer högljutt för varje bud. Hans hjärta värkte för hennes skull när han såg hur hon försökte rygga undan även om hon inte kom någonstans för männen tryckte på från alla håll.

“Jag ger 1000”, ropade han ut samtidigt som han tryckte sig in bland männen för att nå fram till den stackars kvinnan. Han uppmärksammade sina kollegor på situationen samtidigt som han slog armarna om henne. Han kände hur hon försökte dra sig undan hans omfamning och han konstaterade hur snabb hennes puls var när han tog henne i handen och ledsagade henne mot hissen.

Ett halvår senare, efter att hans ett-åriga tjänstgöring på Tellus var över, är han på Generaldirektör Wangs kontor på Luna Utbildnings- och Forsknings Centrum. 

“Jag ber dig om att få tillstånd att hämta upp min gravida flickvän från Tellus.”

“Det kan jag inte gå med på. Jag kan inte förstå hur du kunde befrukta henne? Hon skulle ha blivit steriliserad med en gång när det visade sig att hon inte var tillräckligt intelligent för att bli Elit. Du som tillhör en av våra grundarfamiljer kan inte få lov att bli far till en obetydlings avkomma.”

Han kände hur hans hjärta kramades ihop, han kunde inte svika henne och barnet på det sättet. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Han kunde inte gå emot en direkt order från USF:S ledare ostraffat. Han hade tvingat sig att svälja ner sina protester när Wang fortsatte.

“Jag kan se till att detta barn inte blir en belastning för dig. Det kan bli registrerat med fader okänd, då har du möjlighet att få ett barn värdig en Elit och av grundarfamiljsblod. Du kommer säkert hitta en lämplig kandidat till din avkomma på den årliga grundarfamiljbalen om en vecka. Där hittade jag min maka för ett år sen.”

“Jag får säga grattis till din lilla dotter”, var det enda han kunde klämma fram genom sina sammanpressade läppar för att inte protestera högljutt och göra situationen ännu värre än vad den redan var. 

“Tack, hon är så ljuvlig min lilla blomma. Du kommer upptäcka vilken fröjd det är att få ha sitt lilla barn i sin famn en dag.”

Han hade fått en vän att ta med sig en förbjuden laptop med en rejäl summa net-coins ner till Tellus och hans lilla familj så att de skulle kunna ha ett skapligt liv och för att hans älskade skulle slippa prostituera sig för att klara livhanken. Samma vän hade också skickat honom hologrambilden av hans tre kära familjemedlemmar: hans flickvän och det enda tvillingparet i hela USF. 

KAPITEL 1

2525 Luna utbildnings- och forskningscenter

 Hjärtat hamrar och slår i hans bröstkorg. Bastien känner en stor lättnad blandad med mycket nervositet över vad som ska ske nu. Han ska ställa allt tillrätta, han ska rädda Nea och barnen undan ett öde värre än döden, om inte forskningen tog död på dem innan. När de hade fått reda på att hans älskade Jeremy skulle bli inkallad till fronten i Aestoridbältet hade han lovat honom att se efter Nea. Då Wang fick dödsfallsbeskedet tog de Nea för att ingå i Hasan-projektets forskning. 

Han ser hur sammanbitna hans vänner är där de står tysta samlade omkring honom medan hissen tar sig upp till den röda zonens medicinska forskningskomplex. När de väl kommer upp måste de snabba på innan vakten ska gå sin nästa runda.

Hissdörren glider upp och Theo, hans bror och Alfa-gruppens ledare, håller upp en hand för att se till att ingen säger något eller rör sig innan de vet att kusten är klar. Efter ett tag vinkar han till Bastien, som går före sina vänner fram till dörren. Adria kommer upp jämsides med honom samtidigt som hon fäster några lösa röda hårslingor bakom öronen innan hon kopplar upp sig mot övervakningssystemet. Han måste torka av händerna på byxorna innan han knappar in koden, samtidigt som han låter iris-sensorn skanna hans öga för att ge honom tillträde till Hasan-projektets rum med KRY-kammarna. 

Rummet lyses upp av den starkt fluorescerande KR-massan. Han ser hur Robyn sakta går fram till en av kamrarna och lägger handen mot den. Hon lutar sig fram och hennes panna rynkas ihop medan hon granskar intensivt den lilla flickkroppen som flyter där i. 

"Bastien, kom hit! Jag ser inga livstecken!" 

“Inte ett till dödsfall”, suckar han uppgivet. 

Theo lägger en arm om hans axlar.

Robyn ser sig omkring i rummet. “Det här går inte. Vi får inte plats med alla kamrarna i transportvagnarna. Vi måste välja några att plocka ur kamrarna innan transport. Hur säkert är det Bastien?”

“Jag skulle vilja avråda från det, men …” han tittar sig om samtidigt som han funderar, “... de två små killarna kan vi lägga i samma KRY-kammare.”

Efter han gått fram och knappat in koden som öppnar den närmsta KRY-kammaren säger han:

“Theo, du ansvarar för det! Så kan Fox hjälpa mig att lyfta upp Nea. Hon bör vara den mest stabila av dem.”

Nea ger ifrån sig en lätt suck när de har lyft upp henne ur kammaren. De lägger ner henne på golvet och Bastien ropar ut:

“Robyn! En hjärtstartare snabbt!”

  “Nej. Nej. Nej …  Nea kom igen nu!” mumlar han tyst.  Robyn kopplar upp Nea till hjärtstartaren. Det händer inget efter den första stöten som går igenom hennes kropp. 

 “Kom igen nu då, Nea!” 

Mätvärdesskärmen med det raka strecket på blinkar och piper tyst medan Robyn låter hjärtstartaren defibrillera två gånger till. Efter ett tag ger Robyn honom en medkännande blick och säger tyst:

  “Jag är så ledsen. Hennes hjärta slår inte, det finns inget jag kan göra.”

Hon får inte dö, tänker han. Han hade lovat Jeremy att han skulle ta hand om henne. Han har redan svikit det löftet en gång då han inte kunde förhindra att de tog henne för att ingå i Hasan-projektet. 

Han föser Robyn åt sidan, rycker till sig hjärtstartaren och höjer den från 200 joule till 300. När han ska trycka för att låta strömmen gå igenom hennes kropp lägger Robyn sin hand på hans.

  “Stopp, det är inte en stor och kraftig man. Hon är bara en smal och liten till växten 15-åring."

Det vet han men han måste, Nea får inte dö. Bastien ser bedjande på Robyn  och till slut  flyttar hon bort sin hand med en uppgiven nickning.

Nea rycker våldsamt till där hon ligger på golvet. Han håller tummarna och ber till den där Guden som mormor alltid talade om. Snälla, snälla låt henne leva …. Men …. Åh, jag kan inte ge upp nu. En gång till. Snälla Nea … och den sista gången låter han strömmen från hjärtstartaren gå genom hennes kropp.

Det är en tystnad som går att ta på då alla har stannat upp från det de håller på med och väntar … 

Darrande lägger han ett par fingrar mot hennes hals och väntar, men känner han inte en fladdrande rörelse i halspulsådern? Han hör en suck från de andra när det syns en hjärtkurva på skärmen som mäter Neas värden. Bastien sluter henne i sin famn och trycker sina läppar mot hennes panna. Theo som hela tiden har stått stöttande bredvid honom hjälper honom upp från golvet med den medvetslösa Nea i famnen. De hjälps åt att sakta lägga ner henne bekvämt i transportvagnen.

 Robyn skyndar på dem. “Vi måste skynda oss. Nea måste tillbaka i KRY så fort som möjligt”.

“Är alla klara?”  undrar Theo. Bastien ser att hans vänner har flyttat barnkropparna till de tre transportvagnarna. Theo lägger sina händer på Bastien och Robyns axlar. 

“Ta er till Laika. Vi har bara några timmar på oss innan vi sticker från Luna för gott. Försök att inte dra till er någon uppmärksamhet. Jag, Adria och Fox avslutar här.”

Theo

Theo ser på hur hans bror och vänner gör sig redo att lämna med svävar-transporten och han hoppas de kommer kunna ta sig till rymdskeppshangaren och Laika utan några problem eller bli upptäckta.

Efter att ha samlat in all data om Hasan-projektet kopplar Adria ur sin utrustning så att de inte lämnar några digitala spår efter sig. Under tiden har Fox och Theo hällt bränsle över allt och nu håller de på att placera ut bomber.

Theo öppnar dörren, spanar ut i korridoren och väntar på att han ska se att säkerhetsvakten som gått sin runda lämnat området. Ja, där kommer vakten, Theo drar snabbt in huvudet igen och lägger ett finger mot läpparna. Adria och Fox står tysta och spända och väntar bakom honom. Hans hjärta slår så hårt att han hör pulsen susa i öronen. Theo räknar till tio. När han kikar ut igen står vakten kvar och har vänt sig mot laboratoriet.Theo försöker mentalt få vakten att fortsätta på sin runda. 

Till sist hör han ett avlägset pip. Han tar ett djupt andetag, tittar försiktigt ut genom dörren och vinkar med sig de andra som följer tätt efter honom ut i korridoren. 

“Adria, har du utlösningssändaren?” Hon räcker fram den till honom.

“Är ni beredda? I så fall sätter vi igång!” Han tittar allvarligt på dem och får ett nickande svar från båda och han trycker in knappen. För att undvika att fastna i eldhavet som uppstår sätter de fart genom korridoren mot centrumets nav. De stannar till vid varje brandskyddsdörr och knappar in den kod de fått av Bastien som ska hålla dörrarna öppna. 

När de närma sig den sista brandskyddporten ser han att den redan har börjat glida ner. Det är bråttom nu. Det är bara en kod kvar att slå in Han stannar till och vinkar till Fox och Adria att fortsätta. När han håller på att slå in koden tittar han efter hur det går för hans vänner. Han ser hur Adria och Fox som snart är framme vid den sista porten slänger sig ner på golvet och glider under den. Han måste skynda sig. Han vänder tillbaka ansiktet mot knappsatsen där lampan blinkar istället för att lysa med ett fast sken som indikerar att den automatiska stängningen är inaktiverad. Det är bara att börja om från början och nu behåller han blicken på vad han gör. När han ser den ihärdigt lysande röda lampan ger han ifrån sig en suck och snurrar runt och rusar efter sina vänner. Det är bara en glipa på ungefär trettio centimeter kvar nere vid golvet när han kommer fram till dörren. Han börjar åla sig under den då han känner Fox hugga tag i hans armar och dra honom mot sig. Det är nära att hans fot fastnar under porten och han får rycka loss den innan han kan resa sig upp. 

När Theo rest sig upp tittar han genom dörrens fönster och ser eldhavet som pågår på andra sidan och känner en lättnad över att allt håller på att utplånas förutom det som de har tagit med sig. När de lämnar Luna i morgon kommer de att vara fria, speciellt Bastien som slipper jobba med grymma experiment på barn.

“Ge er iväg till Laika. Jag stannar och ser hur det utvecklar sig här.” 

“Var försiktig bara." Fox rufsar om Theos ljusbruna lockar och trycker sin panna mot Theos innan han vänder sig om och lägger sin arm om Adria och leder henne med sig.

Theo drar sig undan in bakom växterna vid varuautomaten och spanar ut mot korridoren i väntan på att eldinfernot ska bli uppmärksammat. 

 Han ser genom växterna över balustraden ner på centrumets mitt, dess nav. Från navet går det ut korridorer, de åtta zonerna som ekrar. När han vänder blicken uppåt kan han se Tellus ut genom kupolens tak. 

Vakterna bör vara de första som ser och förstår att något har hänt, det är ändå mitt i natten. En dörr slängs upp och han ser hur säkerhetsvakterna rusar ut i korridoren och börjar skrika vilt att de måste göra något, men de kan inte göra något mot elden just nu, den måste få härja fritt. Det går inte att öppna brandskyddsporten innan elden är kvävd, för ingen vill ge den mer syre och möjlighet att sprida sig till resten av centrumet. Det var precis det som A-gruppens plan gick ut på för att utplåna Hasan-projektet till grunden. 

Efter en stund tar Theo upp en keps och trycker ner den över huvudet så att hans ansikte skyms. Han vill inte att han ska gå att känna igen på övervakningsfilmerna från alla kameror uppsatta i centrumet. Han är iförd säkerhetsvaktens uniform, grå tröja och mörkgrå cargobyxor. 

Han tar ett par djupa andetag innan han lämnar sitt gömställe.

Theo skyndar sig tillbaka till Laika när han hade gjort det han skulle. Sjukvårdsrummet känns lite klaustrofobiskt nu när de två extra KRY-kamrarna tar upp plats. Han ser att Robyn håller på att koppla in dem i Laikas sjukvårdssystem.

“Är alla okej?” funderar han samtidigt som han möter Bastiens ljusgröna blick.

“Det gick så smidigt som det kunde gå.” Bastien ler lugnande där han står vid Laikas ena KRY-kammare. I den flyter  nu Nea stilla omkring. “Neas alla värden är fina igen. Tack!”

Theo måste bara krama om sin bror för att riktigt tro på att han är här och i trygghet och för att ge Bastien tröst, då han vet hur dåligt han har mått  över vad professorerna tvingat honom att göra i Hasan-projektets namn.

Theo tittar runt på sina femton vänner som alla har slappnat av efter nattens aktivitet, småpratet lägger en stilla ro över både honom och rummet.

“Låt oss få några timmars sömn innan vår avfärd senare idag." 

Då buzzar det till i Laikas kommunikationssystem. Theo svarar:

“Deep Space Explorer Laika. Kom in.” 

“Laika här!”

“Det är ledamot Brown här. Generaldirektör Howard Wang har utsett mig och ett par kollegor till mig att följa med på er expedition.Vi ansöker om att få komma ombord.”

“Det var en nyhet. Vänta där, jag kommer och möter upp.”

“Vi väntar här. Klart slut!”

Theo blir fundersam, vad var det här? De kan väl inte misstänka oss för något? Det är nog mera troligt att de vill se hur vi reagerar på något sådant här oväntat. Eller så vill de ha koll på oss? Eller bara se hur vi och Laika uppför oss då det kommer att bli på riktigt? De andra måste fundera lika mycket som han själv gör, Theo måste lugna dem.

“Det här var inte något vi hade med i vår planering. Vi låter dem få de främre hytterna, de som hänger ihop i en svit. På så sätt kan vi hålla dem samlade och lättare hålla dem från de ställen på skeppet vi inte vill ha dem på.”

“Varför har vi inte hört något om det här tidigare?” Fox tittar på honom med lätt uppdragna axlar. “Finns det en chans att de misstänker oss för något?”

“Det var bara för ett par timmar sen. Det har knappast slutat brinna än. De kan inte ha hittat bevis på vad som skett.”

“Men vad gör de här då?”

“Precis som de sa, Wang vill se hur Laika fungerar och vad vi som besättning är kapabla till. Och det hade ju inte varit något problem för oss om vi inte precis hade sprängt ett helt forskningslabb i luften.”

Theo ser sig runt på de övriga i rummet, de ler och skojar med varandra som om allt är normalt. Han kan ändå inte släppa känslan av att Fox kan ha rätt, de kanske är påkomna … Nej, så kan det inte vara. Positiva tankar nu.

“Adria, se till att delegationen tror att vi har problem med kommunikationen. Då kan vi förhindra att de har kontakt med Luna. Det kommer hindra dem från att få några nyheter därifrån som kan avslöja oss.”

Han böjer sig fram mot kontrollpanelen. Han trycker sin tumme mot den samtidigt som iris-sensorn kontrollerar hans identitet.

“Deep Space Explorer Laika -  Kapten Theodore Anderson, Alfa 230923, ge endast de med grön behörighet åtkomst till sjukvårdsavdelningen.”

“Kommando utfört. KLART SLUT!”

Theo vänder sig till Fox: “Kom med mig så går vi och möter Brown och delegationen.”

KAPITEL 2

2508 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

“Välkomna ombord. Vi har en halvtimmes resa framför oss. Sitt kvar fastspänd hela tiden tills vi anlänt till Luna då den gröna lampan släcks.”

Podden är gammal och rostig lite här och där. Theo ser att den är ihopsvetsad på flera ställen med olika plåtbitar och han hoppas bara att den håller ihop. Det går skakningar igenom den då och då nu när den börjat bromsa in för landningen på Luna. Den var inte ens avsedd för att frakta människor i, utan matvaror. Det är så få människor som lämnar Tellus att det inte fanns en enskild podd för att frakta människor. Barnen hade suttit fastspända i sina säten under hela resan och han kände inte sin rumpa längre. Det skulle bli skönt att resa på sig när de har landat.

Theo känner hur Bastien sticker in sin hand i hans. Han kramar den lätt. Bastien har gråtit nästan hela tiden sedan mamma tog avsked av dem igår då hon lämnade dem på USF-huset. Hon bad dem att ta hand om varandra och nu när han tänker på det kramas hjärtat ihop och det svider i hans ögon. Han andas genom näsan för att inte börja gråta.

Theo tittar sig runt i podden för att distrahera sig själv, han ser på de andra barnen som sitter där. Det var de barn som precis som han och Bastien hade testat tillräckligt högt på årets IQ-test. De var de 8-åringar från Tellus som var 1 av 1000 som hade IQ över 130, som resten av USF inte kan kalla  “obetydlingar” från Tellus längre. Som inte längre skulle behöva slita för att ge resten av USFs medlemmarna mat på bordet och inte riskera att dö i förtid, som hans mamma. Det hårda arbetet och den skadliga miljön på Tellus gör att de flesta dör innan de fyllt 50. Tårarna hotar att tränga fram när han hör Bastiens snyftningar och han försöker svälja ner känslan för inte kan han börja gråta och visa sig  ovärdig att vara Elit. 

Det är tio barn som sitter runt om i podden. Rakt framför Theo sitter en blond och blåögd flicka. Hon ser så frisk ut tycker han med sina rosiga kinder mot den liljevita vita hyn jämfört med den vanliga Tellubon. Han kunde inte annat än att stirra på henne, hon var vacker men sitt änglalika utseende. Då de flesta andra människor var mörkhåriga och brunögda stod hennes utseende ut. Han tyckte sig se att hon hade tårar i ögonen. Det var väl inte konstigt för även hon var uppryckt från sin familj utan att veta när eller om hon skulle få se dem igen. Nu tittade hon direkt på Theo:

“Vad glor du på?” fräste hon. Theo visste inte vad han skulle säga, för han ville ju inte att hon skulle vara arg på honom och få fel uppfattning om honom. Han ler vänligt och säger: 

“Förlåt. Jag heter Theo och detta är min bror Bastien.”

Hon spärrar upp sina ögon: “Bror?”

"Ja, min tvillingbror”, svarar Theo.

“Wow, vad kul att ha ett syskon. Jag är Nora.” 

Theo blir bländad när de kommer in i hallen med utpasseringskontrollen till Luna-centrumet. Den har vita väggar, stengolv och tak, han är inte van med att allt ser så rent och ljust ut eller att det luktar så rent och inte stekos och surt. Det är endast sjukstugan och USF-huset som ser lika rena och fina ut nere på Tellus. Han och Bastien hade tillbringat natten där efter mamma Mary hade tagit avsked av dem igår kväll. De hade fått en näringsrik proteinrik gryta på bönor som var mycket matigare än den vattniga soppan som mormor Eve har lagat till dem varje dag som dagens huvudmål. De hade fått lägga sig i varsin mjuk och varm säng som snart hade vaggat Theo i sömn, men Bastien hade med tårarna rinnande nerför sina kinder krypit ner bredvid Theo och väckt honom igen. Bastien hade snörvlande bett om att  kolla på den laptop som deras mamma hade gett dem som ett minne av deras familj på Tellus. De hade tyst legat där och hållit om varandra under täcket så att ingen skulle se vad de gjorde då det var förbjudet att ha gammal teknik. Theo kände att tårar vällde upp i hans ögon när han såg bilderna på morfar, mormor och mamma. Han visste att de aldrig skulle ses igen. Morfar hade dött innan de föddes och mormor för två veckor sen. Efter ett tag hade han gömt undan datorn och de hade somnat liggande tätt ihopslingrade.

Morgonen därpå hade de och de andra fem killarna fått duscha och ta på sig rena och helt vita tröjor och ett par svarta joggingbyxor. Det kändes ovanligt att ha så nya kläder, rena och hela. Fast de var  lite kliiga då han var van med ett par slitna byxor och en tunn skjorta,

Nu spärrar han upp ögonen då han ser alla människor som både står stilla och rör sig runtomkring i hangaren. De ser ut som myror i en aktiv myrstack på våren. En färgglad myrstack. 

De möts av två säkerhetsvakter som är klädda i sina sedvanliga mörkgrå T-shirts med USF emblemet, den ylande vargen i silhouette framför månen,  och gråkamouflagefärgade cargobyxor. Den kvinnliga vakten säger till dem att följa henne då hon går i väg mot utgången. Barnen blir visade igenom en säkerhetskontroll. En manlig äldre säkerhetsvakt kollar deras ID-tatuering som de har i nacken innan han låter dem passera in i korridoren som leder till linbanan som ska ta dem in till centrets nav.

De tio barnen från Tellus är ensamma i linbanevagnen. Han tror att det skulle kunna få plats tre gånger så många människor i den, innan alla sittplatser hade varit upptagna. Det finns stora fönster som de kan titta ut genom, men det ser inte så mycket mer än ett grått blurr genom dem. 

Efter en halvtimme passerar de   mitten av centrumet. Han hör flera av de andra barnen dra efter andan och Bastien trycker till och med sin näsa mot linbanans fönster för att se bättre. De har anlänt till centrumets mitt som utgörs av en tio våningars hög rundel som är centrumets nav. Från navet pekar de åtta zonerna ut som ekrar, Varje våningsplan har en balustrad som mynnar ut i mitten så att människor kan stå och se ner i den  i den stora konferenssalen.  Det växer gröna växter efter väggarna. Längst upp, som tak, är det en genomskinlig kupol. Han kan se Tellus som ett stort gråblått klot  med gulgrå poler, som har varit hans hem i åtta år. 

När de är framme vid den vita zonen konstaterar Theo att  Bastien har slutat gråta. Han hade blivit så  upptagen de sista fem minuterna med att se på allt nytt att tårarna hade slutat rinna. De ska bok i den vita zonen de kommande 12 åren under seras Elit-utbildning. 

De visas in i en stor sal fylld med barn, bord och stolar. Theo och Bastien håller i varandras händer för att inte tappa bort varandra när de går fram till kön framför ett par mindre bord. Där sitter fyra personer som vinkar fram barnen två och två. Personerna iklädda vita tröjor scannar deras identitetstatueringar som de  fått samma dag som de var födda. Tatueringen innehåller alla deras uppgifter om var de var  och när de föddes, vilka deras föräldrar var, deras studieresultat och vilka sjukdomar de haft och när med mera. Den andra personen, iklädd röd tröja för en annan scanner upp och ner framför varje barn, Theo funderar vad den gör. Efter att den hade piper till så får barnen tillåtelse att fortsätta in i salen. Han böjer sig fram mot Bastiens öra:

“Vad gör den där andra scannern för något, vet du det?”

“Ja, den kollar så att vi är friska.”

“Vad skulle hända om vi inte var det?”

“Beror väl på. Om du bara har lite feber eller något liknande tror jag inte att de bryr sig men om du har någon allvarligare sjukdom, en missbildning eller något sådant tror jag att du inte får gå utbildningen.”

Nu när han vet vad scannern gör börjar han känna sig nervös, tänk om han har något allvarlig åkomma som han inte vet om. Han står och gungar nervöst på fötterna medan scannern fördes över hans kropp. Snälla pip till någon gång då. Efter några nervprirande sekunder som kändes som timmar så pep det en gång och Theo kunde fortsätta längre in i rummet tätt följd av Bastien

De blir visade till ett av alla borden i salen. Det satt 15 barn runt varje bord, plus en nästan vuxen tonåring. Han och Bastien blev som tur visade till samma bord, men alla andra runt bordet var okända. Han kände hur Bastien höll hårt i hans hand precis som om han var rädd att släppa taget om sin bror. Även om Theo i vanliga fall tyckte att Bastien kunde vara lite klängig var han just nu bara glad av att känna det stöd som det gav att veta att han inte var helt ensam här bland alla okända, utan att hans bror fanns hos honom. 

“Gabriel, är mitt namn”, sa den tonårige killen när de hade satt sig. 

Theo tittar till på honom för, för andra gången idag kan han inte låta bli att stirra på någon för att de inte ser ut som de flesta andra. Gabriel precis som Nora som också sitter vid bordet har blå ögon, hans är mera blågrå medan hennes är himmelsblå. Hans är är flera nyanser mörkare än hennes rågblonda. Det är nästan lika långt men han har sitt uppsatt i en rufsig manbun. Gabriel berättar att de kommer få middag efter att husfru MontBlanc hälsat dem välkomna. Han pekar mot scenen. Där ser Theo en kvinna i senare 20-årsåldern, klädd precis på samma sätt som alla de åtta åriga barnen, i vit t-shirt och mörkgrå cargobyxor. Hon har rastaflätor ner till midjan och de är slarvigt ihopsamlade till en tofs. 

“Välkomna till Luna och Elit-ublidningen. Mitt namn är fru Ana MontBlanc, jag är den som kommer att vara huvudansvarig för er under utbildningen. Jag hoppas ni sköter er och kommer att studera flitigt när ni är här. Jag vet att ni är hungriga och ni ska snart få äta, men först tänkte jag berätta för er om vad som händer nu.

De äldre ungdomarna som sitter vid ert bord, ska hjälpa er under den första tiden. De kommer bo i samma korridor som ni. Om ni funderar över något är ni dem ni vänder er till först. De  kommer att visa er runt och förklarar hur allt fungerar. Idag och imorgon får ni på er att komma i ordning. På onsdag börjar undervisningen. Så jag säger bara: varsågoda att ta för er!” 

Theos ögon blir stora när det kommer in flera uppläggningsfat med mat, han har aldrig sett så mycket mat under hela sin livstid. Bland de beigeklädda människor som bär in maten finns det några äldre barn. Det är de USF-medlemmar med för lågt IQ för att vara Eliter. De får passa upp på dem med högt IQ, Eliterna, genom att städa, tvätta och laga mat. 

När de har ätit färdigt reser sig Gabriel.

“Ni kan följa mig så ska jag visa er var ni ska bo.”

 Alla runt bordet reser sig och följer med Gabriel ut ur matsalen. De har gått ut genom den dörren som leder ut i den vita zonens huvudarms korridor. När han ser sig om ser allt ljust och rent ut, det är han inte van vid. För på Tellus, där de lever under plattformen, är det mörkt och smutsigt överallt. Och här luktar det fräscht och rent inte den sura fuktiga doften som han är van med. Han blir nästan yr då han både försöker se på allt och samtidigt följa efter Gabriel, som tur är håller han i Bastiens hand. Han ser att även att de flesta av barnen ser sig runt med stora ögon på allt det nya. De går förbi fönster med delikatesser, godis, snacks, kläder, skor och saker han inte ens visste fanns. Saker som han inte har sett nere på Tellus, men om han förstår det rätt, vars syfte är att bara se vackra ut i människors hem. Det rör sig många människor fram och tillbaka runt omkring dem. En del sitter även vid bord och verkar fika och alla ser så obekymrade och glada ut. Rätt som det är hör han en skrattsalva från ett gäng killar i 20-årsåldern som står vid en fontän. Ett sådant glatt och obehindrat skratt är något som han inte är van med. Eller en fontän, vilket slöseri med vatten tänker han.

När de gått cirka en kvart så visar Gabriel in dem i en hiss.

“Det finns trappor också, men vi tar hissen i dag. För jag tänkte att då kan jag även förklara för er att salar och rum som är till för Elitutbildningen finns på plan 7 och 8 om ni tar den här hissen. Nu är vi på plan 3, där matsalen som ni i första hand ska välja finns. Samma som vi kom ifrån nu. Vi bor på plan 5, samma plan som linbanan är på. Plan 1 och 2 är bara för dem med behörighet då det är serviceplan för vatten, avlopp och sådant.”

Då de går ur hissen möts de av en spektakulär utsikt, ner mot huvudkorridoren. Det är en sprakande färgshow att se alla människor som rör sig tre våningar ner. Det finns ett till våningsplan ovanför dem. Gröna syreberikande växter sträcker ut sig efter väggarna och man hör dripp, dripp, droppande från bevattningen. Ljudet är väldigt rogivande tycker Theo. 

När Gabriel leder dem vidare mot en mindre korridor där de ska bo, tar plötsligt Bastien Theo i armen.

“Jag mår illa, jag tror jag måste kräkas.”

Theo ser sig om och drar med sig Bastien.

“In här", pekar Theo. Bastien skyndar sig fram till toalettstolen och Theo hör hur maten Bastien just ätit kommer upp igen. Efteråt går Bastien fram till ett av handfaten och tvättar händerna och sköljer munnen.

“Hur känns det nu?” 

“Bättre”, svarar Bastien. “Det var lite onödigt att äta all den goda maten och sen få upp det igen."

“Det blev nog jobbigt för din mage”, säger Theo. “Vi är ju inte vana med att bara kunna vräka i oss så som vi just gjorde. Vi får tänka oss för och ta det lugnare och inte äta så mycket nästa gång. Om du ska få upp allt med en gång kommer du aldrig bli lika stor som jag är.”

“Hahaha” skrattar Bastien, “du är alltför rolig du. Det kommer nog bli som mormor säger att när vi är stora har jag säkert vuxit om dig och är störst.”

Theo lek-boxar till Bastien i magen samtidigt som en annan toalettbåsdörr öppnas. Theo snurrar runt. Det är en kille som ser under lugg på dem och ger ifrån sig ett fnysande ljud. 

"Åh, vilka tror ni att ni är då?"

Bastien nästan viskar fram: “Varför säger du så för?” 

“Obetydlingar från Tellus, va? Ni har inte någon rätt och komma hit och ta Elit-platser från andra! Speciellt ni! Som är förbjudna!”

Det har killen rätt om, tänker Theo, för hur fick han och Bastien den här chansen egentligen? Deras lärare hade låtit dem göra IQ-testet fast de egentligen inte skulle få göra det då de var syskon och olagliga. Sen hade han blivit lika förvånade som dem när de blev godkända för att få gå Elit-utbildningen.

“Och varför inte då?” undrar Theo irriterat, “Vi har ju gjort samma IQ-test som alla andra. Inte tar vi någon annans plats, alla får väl en plats på Elit-utbildningen om de visar att de har ett tillräckligt högt IQ?”

Det verkar som om killen inte har något svar på det, för istället för att säga något till dem, tar han ett hotande steg fram emot Theo och ställer sig och ser ner på honom. Han kan se ner, för han är minst 10 centimeter längre än Theo, han är även stor och kraftigt byggd. Det ser nästan ut som han kunde vara 12 år men Theo vet att han är lika gammal som tvillingarna, för han hade suttit vid ett annat bord förut i matsalen. Theo är inte rädd av sig så han sträcker på sig och blänger tillbaka lika hotande han.

Theo gör sig redo och är på alerten, i hela kroppen ifall killen ska göra något våldsamt. Bastien tar tag i Theos arm och säger: 

“Kom, vi ska nog gå nu. Vi måste hitta Gabriel så han kan berätta vilket som är vårt rum."

“Ni vänta bara –”, säger killen efter dem.

De går ut i korridoren igen och ser att det finns flera öppna dörrar. De hör de andra barnen prata. De ger varandra en blick och går in i närmsta rummet. Gabriel är inte där. Däremot tre tjejer och …

“Nä, men hej, Nora var det väl?”, säger Theo glatt. “Vi har tappat bort oss lite och vet inte vilket rum som är vårt, för det kan ju inte vara detta?”

"Hej”, svarar Nora med ett stort varmt leende, “ska vi bo i samma korridor? Jag såg Gabriel gå in i rummet längst ner till höger. Kanske hittar ni honom där.”

“Tack så mycket" säger Theo. “Vi ses."

“Nä vänta, vilka är ni?" Det är en lång och gänglig flicka, med slätt glansigt svart hår. “Jag heter Robyn och detta är Ling, så var det väl?”

"Ja", säger den tredje flickan som är väldigt kort, kortare än Bastien till och med. Hon har rakt avklippt hår i hakhöjd och luggen slutar rakt över ögonbrynen. 

“Jag kommer från Mars, var kommer ni ifrån?” Hon talar med en bestämd röst som utstrålar att hon verkar vara van med att få vad hon vill hela tiden. Theo tänker tror hon att hon är något bara för att hon är från Mars. Det är hur intelligent man är som räknas här. Jag ska nog visa henne vem som är klokast och värdig att vara i Eliten.

“Äh från Tellus”, snäser han till henne och vinkar samtidigt hejdå till Nora och Robyn.

“Jag heter Theo och detta är Bastien. Vi ska gå nu.”

De drar sig ut ur rummet, och Bastien rycker i Theos arm och undrar varför han var så snäsig mot Ling.

“Hon trodde att hon var något bara för att hon var från Mars", svarar han.

“Är du säker på det?" Bastien skakar på huvudet åt honom. Theo tänker att Bastien är den som alltid tror människor för att vara goda, att de inte vill eller menar något illa. Fast ibland undrar Theo om inte hans bror är den som är den klokaste av dem, för oftast läser han av andra människor mycket bättre än vad Theo gör. Han har säkert rätt om Ling, men den där killen däremot. Bastien stoppade dem nu för att hamna i ett mera våldsamt meningsutbyte, men jag får nog hålla ögonen på honom. 

“Hon har precis som alla andra fått lämna sina föräldrar. Alla är säkert lika vilsna. Det var det här rummet, Nora menade väl?” Bastien pekar på en öppen dörr.

Theo nickar och de går in i rummet. De ser Gabriel sitta på en av sängarna och tala med en kille som är helt upplöst i tårar. 

“Zack jag vet att det känns svårt nu, men jag finns här om du behöver mig. Det kommer att kännas bättre om några dagar, när du kommit in i rutinerna och fått nya vänner. Och titta här kommer dina rumskompisar. Kom in för jag antar att ni är Theo och Bastien.”

Theo suckar nästan högt, åh det här verkar ju vara optimalt ännu en lipsill att dela rum med, det är ju en sak när det är Bastien men …

“Hej,jag är Theo och det här är min bror Bastien.”

Både Gabriel och Zack spärrar upp ögonen och säger: “Bror?”

Bastien fnissar till, “Det är lika roligt varje gång när någon reagerar på att vi är bröder.”

"Vi är tvillingbröder, mamma var aldrig till någon läkare så hon tvingades inte att avsluta graviditeten.”

“Då förstår jag varför ni är hela universums enda levande tvillingar. Men ni är inte speciellt lika?”

“Enäggstvillingar är lika varandra för de har samma DNA, “svarar Bastien. “Men vi är tvåäggstvillingar och som bröder är vi ändå lika varandra till viss del, då vi delar viss DNA med varandra som kommer från våra föräldrar. Som att vi har liknande ansiktsdrag, höga kindben och uttalade käklinjer", Theo kan inte annat än skaka på huvudet. Bastien är helt omöjlig ibland. Han vill berätta allt han vet och kan om det här, så fort det kommer på tal. Även om de flesta inte bryr sig alls. 

Theo tycker däremot att det som särskiljer honom och Bastien åt är mera intressant. Som att Bastien har de där lysande ljust gröna ögonen och rufslockigt mörkbrunt hår som skimrar i rött, medan han själv har fått sin mammas hasselbruna ögon och har en ljusare hårfärg på sitt smålockiga hår.

“Åh, det visste jag inte", svarar Gabriel, “men det är ju inte medicin eller genetik jag läser.”

“Vilken inriktning läser du då?", undrar Theo.

“Utveckling av rymdfarkoster och rymdstationer.”

“Wow”, utbrister Theo, “det låter intressant, är det det?"

“Hyfsat”, säger Gabriel. “Jag ser fram emot att bli klar så jag kan återvända till Vesta och arbeta med rymdstationen.”

“Är du från Vesta? Vi är från Tellus. Jag vill gärna lära mig om alla Nationens rymdbaser.”

“Då är ni ju verkligen på rätt plats. Ni kan väl hjälpa mig att lugna min fosterbror”

“Fosterbror?” Bastien lägger huvudet på sned.

“Ja.” Zack ger honom ett lite försynt leende och drar tröjärmen under näsan. “Jag blev övergiven som bebis. Gabriels familj tog hand om mig. Jag är faktiskt 9 år. Jag har precis återhämtat mig efter varit  sjuk i Lunainfluensan.”

“Men jag trodde att man alltid dog i influensan?” Bastiens panna rynkas fundersamt ihop.

“Det finns både botemedel och vaccin.”

“Gör det?”, säger Theo. “Jag förstår inte!”

Gabriel ger dem en blick som Theo inte förstår. Han reser sig upp och går bort till dörren och tittar åt båda hållen i korridoren innan han stänger dörren och vänder sig mot de tre yngre killarna.

“Det jag tänker berätta nu, får ni inte tala om utanför det här rummet med någon annan. Lova mig det. Vi kan råka illa ut allihop, förstår ni?”

Theo ser hur Bastien oroligt spärrar upp ögonen och även Zack verkar vara orolig för han går fram till Gabriel och trycker sig mot honom. Alla tre nickar allvarligt.

“USF och Wang vill inte bekosta behandlingen för alla, då det är en dyr behandling. Så ni på Tellus och även vi på Vesta dör oftast i influensan. Fast Zack fick behandling men vi vet inte varför.”

Sen ser det ut som om Gabriel slappnar av för han ger dem ett stort leende och slår ut med armarna.

“Välkomna hit till ert rum som ni kommer att ha under hela tiden ni går på  utbildningen. Välj var sin säng. Jag såg att ni inte hade så mycket bagage med er men era ryggsäckar står där borta vid dörren. Det finns kläder i lådorna.”

Rummet är sparsamt möblerat förutom sängarna, varsin byrå och tre stolar ligger det en  matta på golvet.

“Va, det är ju bara alla samma sorts byxor och T-shirtar.” Bastien har dragit ut en av lådorna i sin byrå.  

“Alla har likadana mörkgrå byxor och vita T-shirtar under hela tiden på grundutbildningen. Sen symboliserar klädernas färg vilken specialitet man jobbar eller forskar inom. Jag har en blå för att jag jobbar inom Rymdforskning.”

“Här finns även handdukar och hygienartiklar", fortsätter han. “Är det något ni saknar säg bara till så ska jag visa er var man kan få tag på det.”

Gabriel går fram till dörren.

“Gör er nu hemmastadda. Jag tänkte att vi samlas om en halvtimme i allrummet i slutet av korridoren, då kan jag visa er runt och förklara reglerna.”

Dagen efter känner Zack sig trött eftersom det hade varit svårt att somna igår, denna första natt på Luna. Han låg och vände sig och kom inte till ro, då han hela tiden tänkte på hur mycket han saknade tant Ilse och farbror Bill. 

Nu har Gabriel tagit dem med sig för att visa Terra-kupolen som går runt hela rymdstationen. I den vita zonen finns alla fritidsaktiviteter man kan tänka sig. Där finns till exempel en stor lekplats. De flesta av barnen springer fram till den och börjar leka. Zack känner sig dock inte alls bekväm med denna stora yta. Han har aldrig sett något liknande innan. Hemma på Vesta finns inget som det här, där är allt bara korridorer och inte alls högt i tak. När de hade gått igenom den stora huvudkorridoren igår, som var fyra våningar hög, hade han varit fascinerad över något så stort och öppet. Och alla växterna, en del även med prunkande blommor i alla dess färger. Visst fanns de syreberiknade växter även på Vesta, men inte några som blommande. Det var inte så ljust och rent som det var här på Luna heller. Men här i Terra-kupolen fanns inget tak, eller jo det fanns det väl, men på något hologramaktigt sätt såg det ut som om det ljusblå taket inte hade något slut någonstans. Gabriel hade berättat att de hade försökt återskapa Tellus-miljöer i de olika zonerna i Tellus-kupolen. I den vita som de var nu, skulle det vara som en gammal europeisk miljö och natur. Han stoppar sin hand i Gabriels trygga. Gabriel trycker den lätt innan han drar med sig Zack fram till några äldre killar som spelar fotboll.  

Zack ser på de bollspelande killarna som han förstår är Gabriels vänner. Även Theo och Bastien kommer fram till dem för att se på. Snart är tvillingarna med i bollspelandet.

 Även Zack börjar lite smått dra sig in i fotbollsmatchen men han blir dock snabbt för andfådd för att fortsätta. Gabriel lyfter upp honom på sina axlar. En atletisk och muskulös  man nästan svarthyad kommer fram till dem. Han har sitt hår flätat i flera rastaflätor, med början tätt flätade i något rombformat mönster på hans huvud som avslutas med hans långa flätor hopsamlade i en slarvig ihopsatt knut som hänger ner för hans rygg.

“Den här lille får vi nog lägga i hårdträning så att han får upp flåset lite innan första utvärderingen.” säger han och ler stort.

“Hej Carl!”, säger Gabriel. “ Det här är min fosterbror Zack och han har varit sjuk i Luna influensan.”

"Ok", svarar Carl och hälsar på Zack,

Carl tittar på fotbollsspelarna och börjar skratta och säger :”De där andra två däremot.”

 “Theo och Bastien, det är fotboll, inte rugby. Kom hit!” 

Både kommer framspringande till Gabriel.

“Detta är Carl. Det är han som är ansvarig för den fysiska träningen. Han är gift med Fru MontBlanc. Nämen se, här kommer hon.”

Ana MontBlanc kommer fram till dem och ger Carl en kyss och vänder sig sen mot tvillingarna.

“Sebastien och Theodore Anderson, kan ni komma med mig så får jag prata med er?"

Tvillingarna går i förväg och hon stannar kvar och viskar till Gabriel och Carl: 

“Jag har tyvärr dåliga nyheter till dem. Jag ska berätta att deras mamma gått bort. Tänkte att det kunde vara bra för er att veta, då även deras mormor dog för tre månader sen. De har inga andra släktingar.”

Båda nickar till svar, Carl säger att han ska gå och se på de andra barnen som leker på lekplatsen för att se hur konditionen är bland dem.

Zack ser på tvillingarna och Ana. Han ser hur Bastien sjunker ihop i hela kroppen, samtidigt ser han hur Theo sträcker trotsigt på sig och sen slår armarna om Bastien. Theo smeker sin brors huvud samtidigt som det ser ut att han mumlar tröstande ord till honom. Zack kan tänka sig nu när han lärt känna tvillingarna lite, hur olika de kommer att reagera på beskedet om sin mammas död. Att Bastienn gråter säkert och Theo håller inne sina tårar och försöker trösta sin bror.

Efter att ha gett dem en kram ser han hur Ana lämnar tvillingarna och går bort och lägger armen om Carls midja och lutar sitt huvud mot hans överarm.

En storväxt kille, som kommer från J-gruppen tror Zack närmar sig tvillingarna samtidigt som han tittar sig om åt alla håll. När han hade passerat dem med en halvmeter hugger Theo tag i hans arm, så att  killen blir tvingad att snurra runt och samtidigt får han Theos högra knytnäve rakt i ansiktet. 

Killen lyckas hugga tag om Theos midja och gör en ansats av att brotta ner honom på marken. Han lyckas inte för Theo, på något sätt, lyckas åla sig ur greppet och slänger sig upp på killens rygg och hugger tag i hans hår och på så sätt lyckas han böja killens huvud bakåt.

“Tommy Parish och Theodore Anderson, sluta med en gång bägge två!” ropar Carl. Han och Ana springer fram och får bägge killarna att släppa varandra. Gabriel skyndar sig dit fortfarande med Zack sittande på sina axlar. Ana tar tag i Theo och ställer honom bredvid den ännu snyftande Bastien. Bastien vars tårar har slutat rinna och han ser mer chockad än ledsen ut nu.

Carl har under tiden huggit tag i Tom Parish och dragit undan honom en bit.

“Får jag se? Du har tur. Det är bara näsblod, det slutar snart. Här!” Carl räcker fram en pappersnäsduk.

“Vad är det som pågår?” undrar Ana.

Ingen av killarna säger något.

“Kom igen nu, ni kan ju inte bara börja slåss utan någon orsak? Berätta för oss!”

“Han”, börjar Bastien lite tyst, och de vuxna ser på honom och manar lätt på honom att fortsätta. Bastien fortsätter lite tyst och försynt: “Tom säger att vi inte är något att ha för vi kommer från Tellus. Redan från första dagen har han retat oss, när vi är i närheten av varandra. Nu kallade han mig en obetydlig Tellus-lipsill. Theo råkar väl inte illa ut för att han slog till Tommy. För om det är någons fel så är det ju mitt, för det var jag som var ledsen och grät och fick honom att säga så – ”

“Hur kan du säga att det är ditt fel?” säger Ana samtidigt som hon lägger en hand på Bastiens axel. “Om det är någons fel så är det ju Parish. För det var det som han sa som fick Theo att vilja försvara dig, sin bror. Eller Parsish fel som ens säger en sådan sak om en klasskamrat. För ni är alla lika mycket värda nu när ni går Elit-utbildningen. Har ni förstått det?”

De tre killarna nickar och skruvar på sig och ser ner i marken. Fast Zack ser att Parish har ett litet trotsigt uttryck i sina ögon när han lägger sitt huvud på sned och ser på Ana genom luggen.

“Denna gången blir det bara en muntlig varning. Om jag eller någon annan ser att ni bråkar med varandra igen, så … och det gäller även om ni säger något elakt till varandra. Så iväg med er nu!”

Parish går fram till några andra av killar som har stått en bit bort och tittat på dem. När han kommer fram till dem hörs skratt och högljutt prat från gruppen. 

Ana ger ifrån sig en ljudlig suck och skakar på huvudet. Att inte alla barn förstår att de alla vinner på att hålla ihop och studera flitigt. Fast det finns ju några högdjurs avkommor som tror de är oåtkomliga och tror att de kan göra som de vill. Just att Parish delar gener med någon av grundarfamiljerna, ger honom inte amnesty. Hon ser att tvillingarna har slängt sig in i fotbollsspelandet igen. Gabriel hade följt efter dem lite saktare och stod nu och sparkade boll med Zack.

Carl lägger armarna om henne.

“Ångrar du dig? Om du nu ser tillbaka, på att du räddade livet på dem?”
“Åh, nej inte alls. Även om det är ett straff som tynger mig att vi inte kan få ett eget barn bara för att de ville straffa mig att jag räddade livet på dem båda. De hade väl hellre sett att en eller båda hade dött.”

“Den där ettbarnspolitken är i det här fallet skit.”

KAPITEL 3

2508 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

Zack ligger och vänder och vrider på sig, han kan inte sova då han hör hur Basisten snyftar.

Hur kan Theo sova, han har precis som Bastien fått reda på att deras mamma hade dött för bara några timmar sen. Nu sover han så djupt att han inte hör hur Bastiens snyftningar övergår till hulkande gråt. Snyftningarna skär genom Zack, som om det är hans mamma som precis har dött. Tanken på tant Ilses snälla ögon och farbror Bills varma leende får även honom att falla i gråt. Han hör hur Bastien rör sig i sin säng.

"Zack?"

"Mmm."

"Jag trodde du somnat."

"Nej."

"Varför är du ledsen?"

"Jag vet inte. För att du är ledsen tror jag. Och jag saknar tant Isle och farbror Bill."

Tystnaden brer ut sig men den är inte sådär laddad och obekväm som den är med vissa. Zack får känslan av att Bastien funderar på vad han ska säga. 

"Jag har ett förslag", säger Zack och hoppas att han uppfattat Bastien rätt och att han inte blir stött. "Eftersom vi båda saknar någon och inte kan sova, skulle jag kunna komma bort till dig? Bara om du vill alltså."

"Bra idé" säger Bastien och makar sig längre in i sängen så att Zack ska få plats. 

Zack tassar över och lägger sig bredvid Bastien och utan att veta vem som börjar så omfamnar de varandra och nu när de inte är ensamma med sin sorg längre somnar de innan de hinner säga något mer.

Bastien börjar så smått vakna. Han borrar in sin näsa i Zacks halsveck och känner hur hans sorg efter mamma inte känns så jobbig längre. Zack luktar rent och något som Bastien inte kan komma på, men det är en lukt som gör honom lugn och rofylld där han ligger. Det känns skönt att veta att han har fått en ny vän i Zack.

Nu börjar Zack röra på sig oroligt och rätt som det är slänger han sig upp ur sängen och flyger iväg mot dörren. Dörren som samtidigt öppnas av Gabriel.

“Godmorgon. Det är dags att vakna.” 

Han blir nästan omkullsprungen av Zack, som ropar ett ekande:

“Godmorgon!”

“Jaha, här var det bråttom", säger Gabriel med ett skratt. “Godmorgon, Bastien! Upp och hoppa, Theo. Det är dags att vakna!”

Men Theo reagerar inte, Gabriel småler och lägger handen på Theos axel. Theo protesterar mumlande och drar upp täcket över huvudet.

“Theo är alltid lika svårväckt”, säger Bastien. "Höööördu! Theo det är dags att vakna nu!”

“Äh, Bastien, varför är du alltid så pigg på morgonen?" mumlar Theo.

“God morgon på dig", säger Gabriel.

“Åh god morgon Gabriel”, säger Theo.

Tvillingarna går upp och börjar ta på sig sina kläder. När de nästan är klara kommer Zack tillbaka.

“Är ni klara så vi kan gå och äta frukost, jag är jättehungrig. Vad tror ni att vi får lära oss för något nytt och spännande idag då?”

“Oj", säger Gabriel lätt överraskad, “vad ivrig du verkar vara att få påbörja er utbildning. Det är bara bra, på dem bara! Att visa framfötterna är alltid bra. Ta in all den lärdom de öser över er så att ni gör bra ifrån er på testen.” 

Alla verkar lika pirriga och ivriga inför första skoldagen. De pratar och stökas runt bordet då de äter frukost. Nora sitter och viskar med Ling och Robyn, sedan brister de ut i småfnitter alla tre. Bastien ser att Theo tittar lite irriterat på dem. Han tänker att Theo har inte något till övers för flickfasoner som han kallar det. Theo hade redan den första dagen då de hade lekt en lek för att lära känna varandra uttryckt sig nedlåtande mot flickornas fniss. Som tur inte rakt ut till dem utan han hade baraviskat det till Bastien. 

“Undrar vad vi får göra det första nu efter frukosten?” Bastien tror att den rödhåriga fräkniga kille som undrar är Adrian. Det är lite många namn att komma ihåg på alla barnen. Det är ju fjorton nya med Gabriel i A-gruppen som han ska lära känna väl då det är de elever han kommer gå på alla lektioner med. Sen är det J-gruppen med femton till elever som har samma lektioner som A-gruppen. 

“Vet du Gabriel?”

"Nej, jag har ingen aning", säger Gabriel. “Men hon kanske vet”, säger han och nickar åt Ana som precis kommit in i rummet och ställer sig längst fram i matsalen och börjar tala till dem.

“Hej och godmorgon! Jag antar att ni är nyfikna på vad er dag kommer att innehålla.

Jag ska börja med att säga att i år är det 150 elever som börjar vår Elit grundutbildning. Ni är indelade i tio grupper från A till J.

Då alla som är Eliter räknas som USFs framtida hopp räknar vi med att ni kommer att studera flitigt och tar emot all kunskap ni kan få. 

Här bredvid har ni era lärare det här första året. Jag tänker låta dem presentera sig själva. Vi kan börja med min make Carl –”

“Hej, jag är ansvarig för de där mer fysiskt ansträngande uppgifterna, som att få er i form genom SKK- styrka,kondition och koordination. Ni kommer att ha två stycken två timmars pass per dag med någon aktivitet som kommer att ge er SKK-form.”

Ana tackar honom och vinkar fram en av de andra tre lärarna. 

När de olika lärarna presenterat sig, tar Ana tillbaka ordet.

“Era skoltider är som följande; Ni kommer att ha lektioner måndag till fredag mellan kl 8.00 till 20.45, sen lördag och söndag är det skola mellan 10-16. Jag vet att det låter som mycket, men ni kommer snart att vänja er.

Ni kommer att få två veckors ledighet för att fira det nya årets start och en två veckors ledighet mitt på året då vi firar Eliternas dag och Wangs födelsedag. Under dessa två ledigheter får ni möjlighet att hälsa på era familjer.”

Men, tänker Bastien, vad ska jag och Theo göra, vi har ju inga släktingar att hälsa på då det är lov. Bastien ger Theo en sidoblick och han sträcker ut sin hand och kramar om Bastiens under bordet. Bastien ger ifrån sig en liten suck samtidigt som han ler lite försiktigt mot Theo.

“Under dagen idag kommer ni att få göra en hälsokontroll hos mig. 

Då säger vi så och om ni har frågor så ta dem med era lärare, lärarassistenter eller när ni träffar mig senare idag.”

Theo funderade  över en sak då de lämnar Ana efter sin hälsokontroll:

“Bastien, känner du också att det är något konstigt med Ana?”

“Hmm, hon verkar så mycket vänligare än alla andra. Precis som om hon känner oss redan.”

“Fast jag har aldrig sett henne innan. Har du?

“Nä.”

När de kom tillbaka var det dags att ha samhällskunskap med Silvercrona. När de närmar sig salen ser de alla de andra eleverna stå i kö utanför och vänta. Silvercrona är en  äldre man. Han står rak i ryggen som om han står i givakt medan han tittar på barnen då han låter dem gå in i salen och sätta sig ner. Han inger respekt och är lite skrämmande tycker Theo, han ser hur Bastien försiktigt smyger förbi deras lärare in i salen, som om han är rädd för honom.

Silvercrona startar en hologramuppspelning. Framför klassen står nu en äldre man med stålgrått hår och sneda svarta ögon, han har även en lite mörkare gulaktig hudton. De flesta barnen ställer sig stramt upp vid sina bänkar. De lägger höger hand över USF emblemet de har ovanför hjärtat på vänster sida av sina T-shirtar. Tvillingarna, Nora och en liten kille som sitter i bakre raden tittar sig förvirrat om. Theo ser hur Silvercorna  få en rynka mellan ögonbrynen innan han ryter åt dem.

“När vår ledare, Generaldirektör Howard Wang, håller tal till USFs medlemmar ställer man sig upp och visar honom aktning! Ni som kommer från Tellus, bara för att ni lever som ociviliserade vildar därnere och inte har någon skam i kroppen behöver ni inte uppföra er som sådana.”

Theo hör hur några killar från J-gruppen skrattar hånfullt, en av dem är Tommy Parish, så högt så att alla hör det. Även Silvercrona men han verkar inte bry sig. utan fortsätter att förmana.

“Jag hoppas att ingen glömmer det från och med nu. Ställ er upp nu och sälla er till oss högre stående Elitister”

Theo ställer sig upp precis som de andra barnen med högburet huvud, han ser dock att Bastien tittar skamset ner i golvet. Theo hoppas att Bastien lyfter upp sitt huvud snart för att visa att han inte bryr sig om vad Silvercrona säger och att de där killarna skrattade åt dem. Han vill att Bastien ska visa att han är stolt att vara den han är, precis så stolt som Theo är över att de båda är här. Men tyvärr ser han nu hur en tår börjar leta sig ner över Bastiens kind. Theo suckar lättat då han ser hur Zack som står bredvid Bastien sträcker ut sin hand och lägger den lätt mot Bastiens höft. Han är glad över att Zack börjar uppföra sig som en ny god vän till Bastien.

Silvercrona startar hologramuppspelningen igen och Wang tar till orda:

“Jag får hälsa er välkomna till Luna och utbildningen. Nu hoppas jag att ni tar tillvara på denna möjlighet som vi erbjuder. Ni har visat er vara tillräckligt intelligenta för att gå Elit-utbildningen. Jag hoppas på att se era framsteg och att de kommer att ge oss det vi behöver för att kolonisera rymden. Studera flitigt och håll humöret uppe så vi tillsammans kan skapa en framtid ihop!” 

Wang gör honnör och avslutar med att lägga sin hand över emblemet innan skärmen blir svart.

“Nu!”, säger Silvercrona, “ kan ni alla sätta er ner.”

Efter att alla har satt sig ner tittar han strängt på dem och säger:

”Jag hoppas att ni klarar av att koncentrera er på det jag ska lära er. Vi börjar från grunden med hur USF är uppbyggt. Generaldirektör Howard Wang är den som bestämmer. Han tillträdde 2489, tog över efter sin farfar James Wang. Generaldirektörposten har alltid en medlem från någon av grundarfamiljerna suttit på. Generaldirektören bestämmer över federationen tillsammans med övriga ledamöter i UNFs parlament. Hur många ledamöter tror ni att vi har? Ja, men titta här är det någon som förstår vad som gäller. Att räcka upp handen när ni vill svara eller om det är något ni undrar. Börja med att säga ert namn så jag lär mig vem som är vem. 

Ska vi se vem det här är då, jag förstår att du är från Tellus för  du var en av dem som inte ställde sig upp förut. Hoppas nu att du har något klokt att säga. Börja”

“Sebastien Andersen”, säger Bastien med darr på rösten. “Jag undrade bara om det är en ledamot per himlakropp eller om det är en ledamot per station?”

“Det var en bra fråga, det", svarar Silvercrona. “Är det någon som vet hur många rymdstationer som finns i nationen? Ja, Bastien, du kan fortsätta.”

“Tellus har två -norra och södra provinsen", börjar Bastien. “Luna, Mars har en militärbas och en till station. På Pallas finns det tre och på övriga asteroider finns det en var, Ceres, Hygiea och den som håller på att byggas på Vesta.”

“Bra. Om jag då säger att det är en ledamot per rymdstation, hur många ledamöter får ni det till? Du som sitter på höger sida om Sebastien kan svara.”

“Jag heter Theodore Anderson. Det blir 10 ledamöter?”

“Du låter inte helt säker”, säger Sivlercrona. “Men du har rätt, 10 ledamöter för Tellus har bara en ledamot även om det är två provinser. Tellus-utskottet sitter här på Luna.“

Då räcker en mörkhyad kille upp handen.

Silvercrona ger honom en nick.

“Mitt namn är Tomaz Santino. Varför är de på Luna och inte på Tellus?”

“De som sitter i Tellus-utskottet är Eliter som lämnade Tellus för att gå utbildningen precis som ni."  

Då räcker killen som sitter långt bak i klassrummet, han som inte hade rest sig upp när Wang talade förut, upp handen. 

“Jag heter Erik Björk. Har de ingen kontakt med någon på provinserna längre? Hur kan de då säga sig föra deras talan?”

Theo ser hur Silvercrona funderar på vad han ska svara Erik. Han kan förstå det, för han vet att alla ser ner på dem som bor på Tellus, Även de som lyckats ta sig därifrån. De bryr sig inte om vad Tellus-borna tycker. De kan utan några problem bara köra över dem och bestämma det som de tycker blir bäst för dem.

“Det finns ju hologramlänkar”, svarar han, “så de har visst kontakt. De vågar dock inte besöka Tellus. Du precis som alla andra som kommer därifrån kan förstå varför. De vill inte i onödan riskera sin hälsa.”

Erik mumlar något tyst. Theo hör hur Parish viskar något och hans vänner frustar till av skratt. Theo skulle vilja ruska om dem och säga till på skarpen, men det vågar han inte. Han tycker att Silvercrona skulle kunna säga till, men han verkar inte bry sig. Han blev mer upprörd över att han och de från Tellus inte ställde sig upp förut än nu när Parish och hans vänner stör lektionen.

Nu räcker en kille som Theo tycker verkar trevlig upp handen. Han har en busig och pigg blick i sina mörkbruna ögon. Theo känner att han skulle vilja bli vän med killen.

“Fox. Jag funderade över Outlaws. Har de ingen ledamot?”

Alla de andra barnen fnissar lite, och Fox ser sig lite förvirrat runt på dem.

Silvercrona skakar lite lätt på huvudet. 

“Jaha, du har inte tänkt på vad ordet som vi använder på dem betyder. De själva säger att de är oberoende av USF. Förstår du vad jag menar med det?”

Fox skakar sakta på huvudet.

“Det betyder att de inte lever efter de lagar och förordningar som federationen har bestämt. Vi vill inget att ha med dem och göra, och de vill inte ha något med oss att göra. De lever på rymdskepp i planetsystemets yttre delar bortanför Asteroidbältet.” 

Fox och några av de andra barnen nickar förstående.

Efter halva dagen, känner sig Bastien så trött efter alla nya intryck. De är på väg för att äta lunch. Zack som går bredvid Bastien rycker Gabriel i armen och viskar.

“Brukar Silvercrona alltid vara så sträng? Han var riktigt elak mot de som kom från Tellus och han fick Bastien att gråta!”

Gabriel lägger sina armar om de två killarna.

”Ja, Major Oscar Silvercrona är tyvärr den av lärarna som är mest strikt av dem alla. Det beror väl på att han är äldst och militär. Han och Wang var faktiskt i armén samtidigt, Det känns som han ser ner på mig och alla andra, så jag förstår precis hur ni känner er. Jag hoppas det känns bättre med övriga lärare, Bastien?”

“Jo, det gör det fast vi har ju inte träffat alla än. Ana och Carl verkar väldigt trevliga”.

“Det håller jag med dig om”, säger Gabriel. “De känns nästan som nära vänner, familj kanske till och med”.

“Vad tycker ni om dagen i övrigt då?” Gabriel vänder sig till de barn som går närmast honom då de är på väg till lunchen.

“När vi fick våra handedsdatorer, kände jag mig stor och stolt”, säger Ling som går bakom dem.

“Och viktigt”, flickar Adrian in.

“Jag tycker det kändes fräckt, och vi fick vår första net-coins utbetalning.” Fox flinar stort och brett. “Även om vi måste betala för all mat, så finns det ju över till annat. Jag såg att de hade chips och läsk i varuautomaterna dit ska jag gå när vi slutar sen.”

“Jag tänker gå och kolla in det där stället som hade böcker, som jag såg första dagen.” 

Alla de andra stirrar på Bastien precis som om han är tokig. "Vad då då? Jag gillar att läsa. Gör inte ni det? De gamla klassikerna är riktigt intressanta och de finns inte som e-böcker eller ljudböcker, man kan lära sig om hur mänskligheten hela tiden varit intresserade av rymden.” 

“Nu får vi skynda på, ni har bara 30 minuter innan nästa lektion börjar.” Gabriel skyndar på dem. 

Bastien kan bara skaka på huvudet då han ser hur Theo rusar iväg till täten av gruppen av barn och börjar skynda på dem.

Ling fnyser till och säger.

“Theo var inte en sådan Alfahanne.”

“Så har det alltid varit. Fast det konstiga med det är att han är den som styr och ställer, för jag är faktiskt en halvtimme äldre.”

Zack tar tag i Bastiens hand och ger honom en fudnersam blick.

“I går i uppehållsrummet när Theo fick oss alla att leka att vi var upptäcktsresande, kallade ni er för Alfa och Omega. Vad betyder det? Och vad menade Ling när hon kallade Theo för alfahanne? Och varför han ni valt att kalla er det?”

“Det kommer från något som mormor berättade om. Alfa och Omega är benämningarna på den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Hon berättade även att innan Kriget, så fanns det en religion som kallades Kristendom och det var en av deras benämningar på sin Gud och hans son, att de var början och slutet. 

Hon berättade också att Alfa och de andra grekiska bokstävernas namn användes om många saker. 

Att kalla någon Alfa-hanne som Ling gjorde, är att säga att någon är den som bestämmer och alla lyder den personen. 

Även andra grekiska bokstäver används inom vetenskapen som Pi och Lambada.”

“Vad klok din mormor verkade vara”, säger Gabriel förundrat.

Nu har de kommit in i matsalen och satt sig runt bordet. Maten står redan på bordet så de kan bara att ta för sig. 

“Ja, det var hon”, säger Theo. “Hon hade faktiskt ett högt IQ, men hon fick inte utbilda sig ändå, Hon var nästan blind och halvdöv från födseln. Vår mamma låg precis under IQ-gränsen så hon fick inte heller gå utbildningen.”

Fox tittar storögt på dem och säger: 

"Blev hon inte steriliserad då? För det blir väl alla med för lågt IQ?”.

Bastien skakar på huvudet, då han känner att han inte kan svara utan att falla i gråt, då han tänker på mamma.

Ling tittar storögt och undrar.

"Men er pappa då, hade han tillräckligt högt IQ för att vara Elit, kanske?”

Båda killarna skakar på huvudet och Theo säger; 

”Det vet vi inte.”

“Men, hur kan ni inte veta det?”

Bastien tittar ner i bordet men Theo svarar trotsigt. 

“För att mamma prostituerade sig för att kunna ha råd att bo kvar i vårt hus, efter att morfar omkom i en skördemaskinsolycka när han arbetade med att alla andra i USF skulle kunna äta sig mätta.”

Barnen som inte är från Tellus sitter med gapande munnar och tittar på tvillingarna efter Theos utbrott. 

Bastien tittar ner i bordet och kämpar med att hålla in tårarna som hotar att svämma över. Han hör Nora snyfta till. Gabriel harklar sig och säger:

“Nu slutar vi tala om de här hemskheterna och försöker se framåt. Ät upp er mat så ni inte kommer för sent till er mattelektion!"

Bastien ser fram emot deras första SKK-lektion. Carl som är deras huvudlärare hälsar dem välkomna.

“Peter kom hit så att även de i A-gruppen får se vem du är.”

Carl har vinkat till sig en lång och gänglig kille i 15-års åldern.

“Hej! Det är jag som är lärarassistent till J-gruppen. Och är den som hjälper Carl. Och det var väl tänkt att vi skulle ha hinderbana idag, Carl? Kom så ska jag visa er vad vi ska ta fram.”

Peter och Carl visar barnen var det finns madrasser, bockar, plintar och andra redskap och hur de ska montera upp hinderbanan. 

Det dröjer inte länge innan alla barn far runt i idrottshallen, och hoppar, klänger och ålar runt den. Bastien ser hur Zack får ta många andningspauser. 

När de har hållit på att ta sig runt hinderbanan några gånger kommer Bastien och Theo fram till repen samtidigt. Bastien som alltid tyckte att det varit roligt att klättra och klänga runt är snabbast upp.

"Jag trodde du sa att du skulle vinna den här gången," flinar Bastien när han kommit ner.

Theo släpper taget om repet och kastar sig över Bastien, som utan något problem kör in armbågen i Theos axel så han tappar balansen och landar på rygg. Bastien slänger sig ner över honom och håller ner honom, men Theo är starkare så han får övertaget och de brottas tills Carl ropar till dem:

”Hallå där killar sluta med det där! Kom hit!”

Theo och Bastien reser sig upp och Theo kikar snett på Bastien och säger

“Det där var bara nybörjartur vänta tills nästa gång".

Bastien är på väg därifrån men vänder sig om och räcker ut tungan åt honom.

“Ni behöver inte slåss med varandra på det sättet. Ni kommer få lära er och träna på olika kampsporter och försvarstekniker under er tid här. Fast jag såg att ni redan hade lite baskunskaper i judo?”

Bastien sträcker stolt på sig. “Vår mormor har lärt oss flera olika grepp. Även saker från andra kampsporter.”

“Jaha, vad bra. Iväg med er nu och försök hålla sams resten av lektionen.”

Ana som precis har kommit för att hämta några elever till deras hälsokontroll, ser hur Carl himlar med ögonen.

Hon bara skakar på huvudet åt honom. 

"Fulla av energi ser jag. Går det bra?”

“Ja, de flesta verkar vara i god SKK-form. En del behöver lite träning, men om några veckor ska du se är de som alla andra 8-åringar.”

“Hur går det med tvillingarna?”

“Bra … Du är väl försiktig?” Carl ger henne en innerlig blick och hon trycker sig lätt mot honom och han böjer sig ner och ger henne en kyss samtidigt som han lägger en hand om hennes ena skinka.

"Ja. Inte här, tänk om någon ser.” Ana ler mot honom.

Carl viskar i hennes öra: "Vänta bara till ikväll!” innan han återgår till sin lektion.

KAPITEL 4

2525 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

Dagens sista lektion har de med en äldre vithårig kvinna med små svarta pepparkkornsögon som Theo tycker liknar mormor Eve.

“Välkomna in, och sätt er ner. Mitt namn är Mia om ni glömt det. Ni måste vara trötta efter en hel dag? Hur har er dag varit?”

Flera barn nickar och svarar att allt har varit bra och tycker att det de fått lära sig varit intressant.

“Jag tänkte berätta om USF intressanta historia. Parlamentet har beslutat att vi ska börja där. Jag tänkte att ni skulle kunna svara på mina frågor så vet jag vad ni vet och inte vet. 

Vi börjar med om det är någon som vet vad USF står för?”

Theo som alltid varit intresserad av samhället och historia räcker upp handen och hoppas att han ska få svara. Mia ler vänligt mot honom och nickar åt honom att svara.

“United Space federationen. Det kommer från början av att det var Tellus olika länder och kontinenters olika rymdstyrelser som gick ihop för att ge mänskligheten en större chans till överlevnad. De ville utforska möjligheterna att överleva i rymden.”

Theo tystnar han vill berätta mer för att visa Mia och de andra att han kan men Mia tystar honom:

“Tack så mycket, ska vi se om någon annan kan svara på vad de gjorde för något då, Parish kanske?”

Theo ser hur Parish ser sig runt på de andra i klassrummet och skrattar lite nervöst.

“Åhum … plattformar … arbetskraft … hmmm …”

Mia skakar lätt på huvudet:

“Theo du som verkar veta, kan inte du fortsätta?”

Theo känner sig stolt att Mia låter honom fortsätta berätta, speciellt då han ser hur Ling sitter och viftar och vill svara, det har hon gjort sedan Mia ställde första frågan.

“De byggde plattformar under havsytan för att skapa samma förutstättningar som finns i rymden brist på syre, solljus och färskt vatten. Och därmed se om det gick att forma ett system som skulle kunna hålla liv i människor.

Då de behövde arbetskraft för att hålla igång systemet så övertalade de människor som var på flykt, levde i misär och fattigdom i många av U-länderna att komma ner till plattformarna. Många gick med på de förhållandena just för att överleva då även tillgångarna ovanför vattenytan började tryta.”

Theo tystnar för att hämta andan, och han hör hur Parish skrattar åt honom.

“Tror du att du är viktigt för att du vet allt, eller? Du är ju ättling till de där slavarbetarna som de lurade att jobba för dem.”

Flera av killarna från J-gruppen skrattar hånfullt.

Theo känner hur det börjar bränna i hans kinder, och han tar ett djupt andetag för att svara honom.

“Nej, nu räcker det!” ryter Mia i. “Jag tillåter inte sådana fasoner på mina lektioner. Om det är någon som stör eller talar illa om någon får den eleven lämna salen. Och om ni får lämna salen får ni en prick i er fil. Ni kanske inte vet det, men om ni får för många prickar kan det sluta med att ni blir avstängda. Det tror jag ingen av er vill bli.”

Parish och de andra killarna ser lite skamsna ut. Oj tänker Theo, han känner en stor respekt för henne som lärare. Mia är inte någon snäll gammal dam precis. Hon kan ryta till om det behövs. Fast det kunde ju min mormor med. De ser bara snälla och timida ut. “Jaha, ska vi fortsätta vår lektion då? Var var vi? Jo, är det någon som vet vad som hände sen.?” 

Mia tittar runt på barnen, de sitter tysta och ser lite trötta ut. Theo räcker upp handen igen.

“Någon annan än Theo kanske? Ling!" 

“Under hela 1900-talet och början av 2000-talet hade mer oroligheter och stridigheter uppstått i Världen. Rysslands krig mot Ukraina 2020 och Palestina/Israel konflikten som hade pågått under många år var en utlösande faktor och efter något år utbröt tredje världskriget. Den 20e november 2035 avfyrade alla parter sina kärnvapen. De enda överlevande var de som hade levt i underhavskupolen.”

Ling tystnar och Mia ser sig runt om på barnen.

“Och vad hände sen, är det någon som kan fortsätta berätta?”

Theo räcker upp ivrigt upp handen igen, det är roligt att visa att han kan det här. Han hade alltid lyssnat noga och intresserad när mormor hade berättat och när de hade haft lektionerna om historia och samhällskunskap nere på Tellus.

Men Mia låter Ling fortsätta, för hon verkar också vara ivrig att få berätta då hon har suttit och viftat med sin hand en lång stund nu.

“Efter några år började havskupolerna bli överbefolkade. De rika och de som jobbade inom rymdteknink och forskning började se på hur de kunde lämna Tellus för Luna.

Efter några år senare på Tellus flyttade människorna upp på nybyggda plattformar för att kunna odla och producera livsmedel som skulle försörja resten av USF.

Från Luna koloniserade vi sedan Mars och rymdkroppar i asteroidbältet."

Då Ling har slutat tala ser sig Mia runt om i rummet.

“Jag tackar så mycket för det. Theo och Ling ni kommer göra mig arbetslös.Ska vi se om det finns någon kan berätta för oss om grundarfamiljerna. Ja, Sebastien var det väl, Theos bror. Jag får då säga att det är väldigt exotiskt att se er. Det är ju inget vanligt med syskon i vårt samhälle. Ja, grundarfamiljerna var det.”

Theo kan inte annat än le inombords, att hans och Bastiens släktskap kan framkalla sådana reaktioner.

“Grundarfamiljerna, är de fem familjerna som beslutade sig att åka till Luna från Tellus. Generaldirektör Wang tillhör en av dem, den som har sitt säte på Mars, det är därför Ling, Jason och Daisy har det som förr räknades som asiatiska drag. För Xin Woo Wang var en CNSA anställd 2008, när USF grundades.”

Bastien blir avbryten av Fox som ser sig om i klassrummet:

“Men Daisy ser ju inte ut som de andra. Hon har ju mörkare hud och stora gröna ögon.”  Parish och hans två vänner fnissar. De har hållit på att göra det blandat med tysta kommentarer som de själva bara har hört under hela lektionen. Theo hade velat se att Mia tröttnade på dem och sa till dem att lämna rummet. 

“Asien var en stor landmassa, och alla såg inte likadant ut”, flickar Mia in, “på tal om det. Om vi ändå ska hålla på med att tala utseende. Vissa människor kommer att ta det fel om du går runt och påpekar hur de ser ut, men sen är ju inte mörka färger på ögon och hår något som är ovanligt. Du själv, om du skulle utgå för hur du ser ut, vilken grundarfamiljsblod tillhör du?

Fox skrynklar ihop sitt ansikte och tittar fundersamt på henne. Sen skakar han på huvudet.

“Jag skulle gissa på Alvarez”, fortsätter Bastien. Theo förstår att Fox inte hade så bra koll på grundarfamiljerna som han och Bastien har. “Tomaz och Teresa Alvarez var anställda på NASA. Tillsammans med George Silvercrona, fast han var ansvarig för Luna Gateway på 2030- talet under Krigets tid, så den Silvercronska ätten är de som har varit längst tid i rymden av grundarfamiljerna. De jag inte nämnt än är Sergei Rostov, Roskosmos och Wilhelmina Stein, ESA.”

“Tack Bastien. I USF finns det ju flera rymdstationer utspridda i vårt planetsystem. När det började bli för befolkat här på Luna, även om centrumet har blivit utbyggt, påbörjade medlemmarna i de olika familjerna se över var de kunde fortsätta att exploatera rymden. Och som Bastien redan berättat för oss Wang satte ner sina bopålar på Mars. Även Stein men då hon kom från en mer militärisk bana, så blev den familjen de som nu är ansvariga för vår militär och säkerhet. Ska vi se om någon annan vet vilken ordning de olika rymdstationerna byggdes?”

Zack sträcker upp sin hand med ett stort grin i ansiktet. Mia ger honom en stort leende och nickar åt honom. 

“Foxs familj, Alvarez, de byggde Pallas 1. Och i början av 2200-talet hade vi ju inte ett-barnspolitiken, så det fanns tre grenar av familjen. De började bråka sinsemellan och det medförde till att det nu finns tre stationer på Pallas.”

“Men vänta lite jag är inte från pallas utan Hygiea … “, säger Fox. “Jo, vänta pappa är nog från Pallas, men han …  vi bor och han arbetar på Hygeia, eller egentligen inte, han är mest på sitt fraktskepp.”

Parish flikar in “Så då är du en Outlaw då!” och hans vänner skrattar högt. Theo ser hur Fox blir alldeles röd och tittar ner i bänken. Vad är det för fel med Parish och hans vänner egentligen tänker han. Det verkar ju tro att de är något bara för att de är från Luna. Alla är lika mycket värda. Bara för att de säkert har Silvercronas blod i ådrorna är de ju inte förmer än alla andra.

“Nu räcker det!” Mia ser svart ut på ögonen. “Ut med er, lämna! Jag hoppas ni skärper till nästa lektion.”

Det tre killarna reser sig upp under mycket muttrande och lämnar sakta salen. 

“Då så. Var var vi. Hygeia som är en av de två nya stationerna har inte någon av grundarfamiljerna i sin ledning, men det gör dem inte till Outlaws. Hygeia är bara ca 50 år ung och håller ännu på att byggas. Sen har vi Vesta som är under uppbyggnad, som är ännu yngre. Ja Zack.“

“Jag kommer från Vesta och det är bara för tre år sen som några av USFs medlemmar som beslutade sig för att bygga det som en sista utpost i Asteroidbältet, för en hamn för alla USF rymdskepp. Och ge skydd just till Outlaws. Fast det fanns bebyggelse redan 20 år tillbaka  och Ben och Ilse bosatte sig där då de väntade Gabriel. Och även om de flesta är Outlaws kanske på Vesta, så är det ju deras förhoppning på en väg in i federationen.”

“Vi har glömt Ceres, där jag är ifrån. Men jag ser ju mer ut som Fox än vara av Rostovblod. Fast jag heter Robyn Teresa Montoya, efter Teresa Alvarez, för jag har någon anfäder där ifrån som bosatte sig på Ceres. Cerees byggdes efter Mars och Pallas men har ändå funnits i ca 200 år.”

Nu har de flesta barnen piggnat till och vill vara med att berätta om var de kommer ifrån och en kille från A-gruppen vid namn Tomaz avbryter nästan Robyn då han börjar tala.

“Jag är också från Ceres men jag ser mer ut som medlemmar från Tellus. Med min mörka hud, ett afrikanskt påbrå, från de fattiga och krigsflyktingar som fick tillflykt i havskupolerna Jag har en förfäder som kommer från Tellus. Det beror på att samtidigt som Ceres byggdes, började federationens medlemmar svälta för att maten inte räckte. Det var då enbarnspolitiken valdes in för att hålla ner befolkningen. Sen ville parlamentet att för att minska befolkningens antal även göra vissa till Eliter. IQ-testen infördes och de som hade tillräckligt högt fick utbildning. Resten fick inte ens skaffa barn.” 

Mia avbryter Tomaz.

“Tack för att ni delade med er om var ni kommer från. Och om hur vårt samhälle ser ut nu. Sen ser jag inte att ni ska trycka på hur ni ser ut och vilket blod ni kommer från. Jag vet att Eliter och de som är från grundarfamiljerna trycker mycket på det, men alla är lika mycket värda.”

Det har hon rätt i, tänker Theo, det påpekade mormor ofta. Och att vi alla har samma förfäder, Adam och Eva. Fast det är inget som resten av federationen vet något om, för Kristendomen, Judendomen och Islam, som är de religioner som har det i sin kanon är utdöda och USF är religionsfritt.

Mia ler mot barnen innan hon säger:

“Nej, nu är jag i alla fall trött efter en hel dag. Jag antar att ni är det med. Så ska vi säga vi avslutar för idag.”

“Hur har det gått med era hansledsdatorer som ni fick igår då? Inga frågor om något?”

Bastien hade igår efter de hade slutat lektionerna innan de skulle gå och lägga sig kollat på vad för olika böcker som fanns på handledsdatorn. Och hade sett till många av hans favoriter fanns där men även nya alster som han inte hade läst, så han såg framemot att få ta del av de berättelserna. Han hade börjat lyssna på `Från jorden till månen´ av Jules Verne innan de skulle sova för natten. 

Det verkade som inga av hans klasskompisar hade några frågor för Sarah som den yngre kvinnan som de har som lärare fortsatte:

“Jag hade tänkt att med  Gabriels hjälp att bokföra vilka språk alla kan idag. Så att vi sen kan sätta upp klasser efter vilka språk ni kan och hur bra ni behärskar dem. För ni vet väl att inom federationen är vi multilinguala och som Eliter ska ni vara flerspråkiga, ju fler språk ni kan behärska desto bättre.”

Bastein ser hur Ling räcker upp handen.

“Jag kan flytande mandarin och japanska.”

“Jaha”, svarar Mia “för att du är från Mars, där många kom från de regionerna på Tellus då Mars koloniserades. Ska vi se vilka språk ni kan, du Gabriel kan väl börja.”

 “Jaha, om jag säger så här vet ni vilket språk och kan ni även svara kanske. Quelle heure est-il?”

Gabriel ger ett tecken till Parish att svara då han är den ende som har räckt upp handen.

“Tyska och Hola todo esta bien!”

"Nej, det var inte något som var rätt, är det någon annan som kan svara.

Bastien räcker upp handen.

Efter språklektionen där de flesta språk hade avhandlats lite hit och dit och visat att de flesta barnen kunde de större språken som engelska, tyska, franska, spanska, mandarin, arabiska, persiska och ryska, var det dags med en matte-lektion med Erik. En bit in i lektionen då han hade gått igenom flera mattetermer, formler för att se var de hade för matte-kunskapter, frågade Erik:

“Parish, kan du berätta hur man löser denna integralekvation? y 0 + 3y = 2.”

“Hmm, y är lika med x … alltså 2 x 3 … 6”

Bastien kan inte annat dra på munnen när han hör hur Theo ger ifrån sig ett fnysande, då han försöker låta bli att skratta. Parish blir alldeles röd i ansiktet.

“Nä, det stämmer inte riktigt, någon annan?”

Några få av barnen räcker upp handen, Bastien och Theo inräknat men Erik låter Adrian svara. Innan han svarar drar han handen genom sitt röda hår.

“y 0 + 3y = 2 ⇔ 

e 3x y 0 + 3e 3x y = 2e 3x ⇔ 

ye3x 0 = 2e 3x ⇔ 

ye3x = C + ˆ 2e 3x dx = C + 2 3 e 3x⇔ 

y(x) = Ce−3x + 2 3”

“Det stämmer. Parish ska vi ta något enklare för det var en rätt avancerad uppgift det här. Ska vi se om du vet svaret på x+5=13?”

“Hmm x är lika med 2 …”

Bastien kan nästan se hur Erik suckar när han svarar

“Nej, det är inte rätt, Theo kan du svaret?"

“13 - 5 blir 8 alltså blir x=8”

Efter en intensiv skoldag kände sig Zack rätt manglad i huvudet och det var avslappnande och rofyllt att ligga bredvid Bastien och småprata om dagen innan de skulle somna.

Hans kropp anpassar sig efter Bastiens. Bastien la sitt huvud på Zacks axel med en stor gäspning samtidigt som han borrade in sin näsa i Zacks halsgrop.

“Vad störig Parish är”, sa Bastien och Zack kände små kittlande luftpuffar mot sin hals när han talade,  “han tror han kan allt men när han sen väl öppnar munnen så vet han ju ingenting.”

“Just det, han kunde inte ens svara på hur LUCF såg ut fast han har vuxit upp på Luna, när Silvercrona frågade.”

Zack tänker tillbaka på dagens samhällslektion.

“Jag ska då säga att jag kände mig lite besviken igår.” hade Silvercrona börjat lektionen med. “Då jag gick igenom era svar på testet om USF ni gjorde igår. Det finns många luckor som inte skulle behöva finnas. Jag får dock berömma Sebastien Anderson som lyckades få alla rätt. Nu undrar jag med Tommy Parish om han kan berätta för oss hur LUFC ser ut, då han har vuxit upp här bör veta hur den är uppbygd.”

Parish sträcker på sig.

“Ähum … som ett hjul i åtta våningar, men mitten, navet har 10. Med åtta ekrar och Terra-kupolen ytterst som ett däck … “

Zack ser hur Parish flackar med blicken och tittar ner och hans bror ivrigt sträcker upp sin hand men Silvercrona harklar sig och ger Parish en menande blick.

“... Den är indelad i åtta zoner för olika forskningsområden. Röd, Grön, Gul, Lila. Ähum … sen grå som är mest bostäder och vit som är bostäder och utbildningen … “

Parish tystnar och tittar sig runt omkring på de andra eleverna och undviker att se på Silvercrona.

“Ja, Theodore, du kan fortsätta, du verkar ju vara tillräckligt ivrig då du räckt upp handen en lång stund nu.”

“Jo, den sista zonen är Blå och det där sker all rymdskeppsforskning, där vill jag jobba när jag är klar med utbildningen. Den är även lite annorlunda utformade längst ut från centrumet och där de andra har zonerna har Terra-kupol har den tre stora cirkelformade utstickande utbyggnader med flera hangarer som är dockningställen för all rymdskeppstrafik.”

“Tack så mycket det var en utförlig information, Theodore. Nu ska vi se om det är någon som kan svara mig på vad Tommy och Theodore inte har berättat för oss om LUFC. Ja, Sebastien varsågod."

Zack ser stolt på Bastien som snabbt börjar berätta när Silvercrona bad honom.

“De har inte berättat något om USF parlamentet, som har sitt säte mellan blå och grå zon i navet. Och där är även säkerhetsvakternas kontor är placerat. I navet finns en stor konferenssal som ofta använts då Wang vill berätta något för hela federationen. Då kan centrumets invånare stå och se ner i konferenssalen från alla de våningarna som ligger ovanför om de inte får plats i salen.”

“Tack så mycket. Sen var det bara som jag antar ni tycker är tråkig statistik som är kvar, men än så viktig. Alltså hur stor befolkning vi har här på Luna och även i hela federationen. Jaha, Adrian …”

“Här på Luna är det runt 10 miljoner och i hela nationen finns det cirka 200 miljoner. Outlaws beräknas till att vara 75 miljoner.”

“Det stämmer, fast Outlaws brukar vi inte räkna med eller tala om. De existerar inte enligt Wang, så jag tycker att det var det sista vi nämnde dem på våra lektioner.” Silvercrona hade låtit sträng på rösten, då han hade talat om Outlaws, att de inte var något de skulle räkna med eller tala om, för de existerade inte enligt Wang, Zack kände nu som då en klump i magen då han tänkte på de Outlaws som bodde hemma på Vesta, som försökte leva som federationsmedlemmar. Den kille han lekt mest som bodde i samma lägenhetskomplex kom från en Outlaw-familj.

Bastien vrider lite på sig innan han fortsätter att prata.

“Man kan ju fundera om Parish ens har fått samma utbildning som alla USF–medlemmar får från tre-fyra årsåldern?”

“Även om alla är genier som går Elit-utbildningen, så är ju inte alla lika intelligenta men just Parish känns som om han inte kan någonting. Vet du om alla som är barn till höjdarna eller tillhör grundarfamiljerna inte behöver bry sig som vi, om att utbilda sig för att bli Eliter?”

“Ingen aning, men om man ser på Parish och hans vänner, så kan man ju tro det?” suckar Zack.

“Ja, sen är han ju elak också. Att han fick för sig att knuffa dig i matsalen förut så du tappade brickan.”

Zack nickar och ler stort för han minns hur Fox och Theo ställde sig upp på var sida om Parish och stod där raka i ryggen och stirrade på honom tills Parish mumlade något och smet iväg, för han vågade inte göra något mera för Ana hade upptäckt att något hände och var på väg mot dem.

“Alfa anropar Omega och Delta”, hörs det från Theos säng.

“Omega här, över”, svarar Bastien.

“Kan ni prata tystare, jag försöker sova. Alfa klart slut.”

“Okej. Omega klart slut.”

“Uppfattat, Delta klart slut.”

Zack fnissar och mumlar i Bastiens öra.

“Jag gillar att ni vill leka den här leken med oss, det känns som om det är vi i A-gruppen mot alla andra då.”

Han känner hur Bastien nickar. 

 KAPITEL 5

2508 - Luna utbildnings- och forskningscenter

Ana ler lugnande till Gabriel när han anländer sent till konferensrummet. Hon drar ut stolen bredvid sin så han kan sätta sig där. Den runt femtio år gammal man med lätt gråsprängda polisonger nickar åt honom innan han fortsätter tala.

 “Välkomna till den första elevkonferensen för detta års förstaårs elever födda 2500. Jag är Ledamot Travis Brown, jag är specialist på rymdskeppsmotorer. Jag har med mig två kollegor, ledamot Franklin Axell som är expert på hjärnor och intelligens och ledamot Lilian Collins som är genetiker. Ni lärare har ju redan presenterat er så ska vi dra igång. 

E08:orna har nu varit elever här hos oss i ett halvår, så ska vi börja med Grupp A. Gabriel Ortega, du är ansvarig för dem under grundutbildningen som en av lärarassistenterna. Då du även bor med dem så ser du dem även privat, så kan du inte dela oss din åsikt om dem?”

“Jag kan säga att jag är väldigt nöjd med dem”, svarar Gabriel. "Det är knappt något bråk alls mellan dem och redan första dagen så fick tvillingarna dem alla att leka någon form av lek där de utforskade en okänd planet.” 

Ledamot Collins säger:

“Har det redan visat sig vem som ska bli ledare? Vilken framåtanda och bevis på ledarförmåga. Och sen att alla ställde upp på leken visar det på att det håller på att bli en sammanhållen grupp? Precis som vi hoppades på.”

"Ja, det verkar lovande”, säger ledamot Brown. "Vi får hålla ögonen öppna och försöka ge dem den möjlighet som behövs att det ska fortsätta utvecklas åt det hållet.”

Ledamot Brown vänder sig mot Ana.

“Fru MontBlanc, jag antar att du har ett extra öga till tvillingarna? Vad säger du om dem, verkar de lovande?”

“Lovande för vad?" undrar hon. 

“Att bli något enastående och framstående.Vårt hopp att hitta en ny plats att bo på!”, utbrister Brown.

“Jag tror det är lite för tidigt att säga något om det. De är i god form även om de kommer från Tellus och hade en tuff start. De var lite undernärda när de kom men de åt upp sig rätt snart när de fick all den goda och näringsrika mat som vi har här. Man hade kunnat tro att Sebastien, som är minst av dem, skulle vara i sämre form än sin bror, men så är inte fallet. Efter att ha undersökt dem såg jag att han faktiskt är mer muskulös och har blivit av med bebismulligheten och kommer nog snart dra iväg på längden. Kroppsligt stark verkar han vara om jag har förstått Carl rätt.”

Carl nickar och säger: 

“Ja, han utmärkte sig både i kondition, vighet och snabbhet och armstyrka. Så jag tror att om han fortsätter så kommer han att utvecklas till en –”

Ana avbryter honom och säger:

”Han är värd en plats i vår elitskapande utbildning. Om jag förstod det rätt, är han en av dem med högst IQ  detta år?”

“Ja”, svarar Ledamot Collins,  “det stämmer, alla i den här gruppen har IQ över 200. Sebastien är faktiskt den som har högst IQ tätt följd av Zack, Nora och sin bror.”

“Ligger deras IQ i den ordningen” säger Gabriel, “det får vi se till att Theo inte får reda på. Han skulle aldrig acceptera att han inte är Alfan. Han visar ledartedanser tycker jag.”

“Då hoppas vi på att han kan samarbeta och kompromissa med andra”, säger Ledamot Brown, “är det någon som sett hur han är mot de andra?”

“Jag är huvudansvarig för grupp As utbildning”, säger Carl. “Inom idrott ser man även ledarskaps- och även gruppdynamik. Det är för tidigt att säga men jag ser att han bryr sig om andra. Därför tror jag inte han kommer bli någon som kör över andra i bemärkelsen att han tänker att ´det är bara han som har rätt och alla ska göra som han säger`… om man nu menar att det är bra ledaregenskaper. För jag kan tycka att varför bryr vi oss om det när inte –”

“Carl!” säger Ana samtidigt som hon ger honom en sträng blick för att stoppa honom från att säga för mycket.

“Vi kanske ska fortsätta, vad säger ni om Nora då?”, säger då Ledamot Brown.

Hösten 2508 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

“Idag för 500 år sen bildades USF. Nere på Tellus och nu har vi exploaterat rymden. Vår regim har lett till större vällevnad och hälsa, vi lever längre nu och är friskare. Tyvärr börjar våra tillgångar tryta och om vi inte kommer på en lösning kommer vi att svälta inom en snar framtid. Men vårt hopp är till Elit-utbildningen. Varje år finner vi de smartaste åtta-åringarna. I år är fler än vanligt klassade som supergenier. 

Jag känner en stor förhoppning om att dessa ungdomar kommer att leda vår nation in i nästa stora fas. Att uppfinna och bygga lösningar så att vi kan öka våra chans till överlevnad. Att utforska rymden, andra galaxer och planetsystem för en lösning för vår överlevnad.

Jag riktar mig nu till dessa elever. Nu när ni är i början av er utbildning hoppas jag att ni tar till vara på era år här och lär er så mycket som möjligt. Jag vet att ni under de fem första åren kommer att få se mycket av den forskning som sker på centrumet.

Även om ni väljer att fördjupa er i ett eller flera forskningsområden kan det bara vara bra om ni senare står där med en stor förståelse och har baskunskaper inom många ämnen. En bred kunskap är viktigt då ni är ute i rymden för det kan vara skillnaden mellan död och liv.

Nu kan ni väl alla hjälpa mig att ge de nya eleverna en välkomnande applåd innan det blir fyrverkerier."

När han hör alla applådera känner Zack hur det blir trångt i halsen. Hans ögon svider. Bastien som står bredvid honom tar hans hand och kramar den hårt. Zack tittar in i Bastiens ljusa gröngråfärgadr ögon. De känner sig utvalda. 

De har nu sen första veckan delat säng. De har svårt att sova annars, båda känner en trygghet med varandra som Zack inte känt med någon annan. När de har sina djupa samtal om vad dagen har innehållit och deras förhoppningar om framtiden, har de lovat varandra att alltid hjälpa varandra.

Nu släcks belysningen i terra kupolen ner så att fyrverkerierna ska synas bättre. Han lägger sitt huvud på Bastiens axel och tittar upp mot kupolens tak.

“Wow”, säger Theo förundrat. Han och resten av A-gruppen står runt omkring dem och tittar storögt på färgshowen. “Jag har aldrig sett något så vackert tidigare!” Bastien ger ifrån sig ett mumlande som Zack definierar som om att han håller med sin bror,

“Jag har aldrig sett ett fyrverkeri tidigare på riktigt. Fast jag har sett hologramsända då jag bodde med farbror Bill och tant Ilse på Vesta. Det här är så mycket vackrare och mera högljutt", säger han samtidigt som han håller för öronen då det smäller till extremt högt ett par gånger innan fyrverkeriet är slut.

Det har varit en rolig dag och Zack har aldrig haft ett sådant firande av USF dagen tidigare. På Vesta hade  de alla fyra suttit hemma i soffan i sin trerumslägenhet och tittat på fyrverkerierna som hologramsändes från Luna. Gabriel hade ofta kommit hem från Luna under ledigheten. Ilse hade försökt laga en lyxig middag, men det fanns inte många extravagant ingredienser att köpa på Vesta. Sen hade de inte heller råd. De försökte att göra så festligt som de kunde då de satt framför hologramskärmen och lyssnade på Wangs tal och såg på fyrverkerierna, men idag fick tant Ilse och farbror Bill fira den själva.  

Han och de övriga i E08 idag hade däremot kunnat äta vad de ville. Wang hade meddelat personalen som jobbade i matsalen att alla skulle bli bjudna på maten idag. Han hade ätit något som de kallade hamburgare och pommes frites. Och Bastien hade ätit något som hette friterad fläskkött med sötsur sås. Till efterrätt hade det varit en mumsig chokladtårta med färsk frukt och glass. De hade aldrig fått så god mat sen de hade kommit till Luna  I vanliga fall åt de från standardmenyn. Både till lunch och middag var det någon form av grytan eller röra. Efter middagen fick man kanske en till två klyftor av ett äpple, banan, apelsin eller någon annan frukt. Det var de mera välbeställda som kunde välja från delikatessmenyn.

Efter middagen tog Gabriel och de övriga lärarassistenterna med alla 150 eleverna till den vita zonen ute i Terra-kupolen, till nöjesfältet där. Han och Bastien hade hållit ihop hela kvällen. De hade åkt radiobilar och slänggungor. I den första hade han skrattat så att han nästan hade kissat på sig, för han hade gillat farten och fläkten, och spänningen då han eller andra hade krockat med varandra. Och i slänggungorna hade han nästan kissat på sig för att det var så läskigt att flyga runt så oskyddat högt däruppe. Däremot hade Bastien skrikigt högt av förtjusning i slänggungan. Zack tyckte det var konstigt att han inte verkade rädd. Fast Bastien var en knepig person att få grepp om. Han var orädd men hade ändå mardrömmar varje natt som han vaknade skrikande ifrån. Efteråt hade de köpt sockervadd och brända mandlar och delat på. De hade ätit upp det sista under Wangs tal.

Nu efter fyrverkerierna hade de bestämt med de andra i A gruppen att de skulle åka berg- och dalbanan innan de skulle gå tillbaka till rummen för natten. I natt skulle han och Bastien att ha mycket att tala om då de kröp ihop i samma säng, eller skulle de för första gången vara så trötta och somna omgående. Han hoppades att Bastien skulle få en lugn natt, för när Bastien vaknade ur en mardröm skrek han och slog omkring sig och det brukade skrämma Zack först innan Bastien lugnade sig. Den största frågan var dock hur i hela universum Theo kunde sova igenom all tumult utan att vakna.

De springer, fortfarande hållande varandra i händerna, mot berg- och dalbanan till. När Bastien stannar till och ger ett tecken med huvudet mot toaletten, tappar nästan Zack balansen.

Efter att de tvättat händerna och ska lämna toaletten anländer Parish och han ställer sig framför dem så att de inte kan passera honom. Han går sakta framåt och Bastien blir tvungen att backa. Parish har följe med två av vänner. Bastien försöker smita ut genom  att göra sig smal och trycka sig förbi Parish. Parish knuffar till honom så att han ramlar omkull och sätter sig på golvet

“Jaha vad ska obetydligen och outlawingen göra nu då. Kramas och pussas kanske. Om det inte räcker att hålla handen.”

“Vi har inte gjort dig något. Släpp fram oss.!” Bastien låter lugn när han ställer sig upp och ser på Parish utan att vika undan med blicken.

“Tror ni att ni är något va! Samhällets bottenskrap är vad ni är.” Parish och hans vänner skrattar så de viker sig. Bastien tar Zacks hand och drar honom med sig mot dörren.

“Kom, de andra väntar på oss.”

“Nä vänta nu, ni kan inte bara ignorera oss." Parish hugger tag med ena handen om Bastiens nacke. Zack försöker knuffa undan Parish från Bastien, men Parish ger bara Zack en knuff och hans vänner tar tag i Zack och håller fast honom. Medan Parish drar med sig Bastien ännu i ett nackgrepp fram till toalettstolen. Parish sparkar undan benen för Bastien  och trycker ner hans ansikte i toalettenstolens vatten.

Bastien kämpar emot. Han är så mycket mindre och nättare än Parish så det är lönlöst. Zack, drar och sliter för att komma loss. 

“Släpp honom! Du kommer att dränka honom!”

Parish fortsätter hålla ner Bastiens huvud, tittar upp och ler hånfullt under lugg mot Zacks håll. 

Rätt som det är slängs dörren upp och Theo hugger tag i Parish och drar honom från Bastien. Killarna som håller fast Zack släpper honom när Fox, Jason och Tomaz går hotfullt fram emot dem. Så fort de släppt taget om honom slänger sig Zack fram och drar upp den nu livlösa Bastien ur toalettstolen. Han skakar honom och skriker åt honom att andas …

“Zack flytta på dig”, det är Robyn. Hon lägger ner Bastien och börjar göra HLR på honom. Zack kan bara sitta bredvid och vänta, han håller andan ända tills Bastien börjar hosta och kräkas upp vattnet. Han snyftar till och reser sig upp och möter Zack som slänger sig framemot honom och sluter honom i sin famn. De omfamnar varandra och gråter. Först då ser Zack på Theo som fortfarande håller på att köra sin knytväve i Parish ansikte och det ser inte ut att han tänker sluta. Som tur är kommer Carl och Gabriel, och de kopplar varsitt grepp om de två kombattanterna och drar isär dem. Parish blöder näsblod och det ser ut som hans näsa är knäckt och att han kommer att få en rejäl blåtira.

Nu var Theo på väg till Ana MontBlancs kontor tillsammans med Bastien.

Bastien hade fått tillbringa natten i en KRY-kammare så att han inte skulle bli dålig efter att nästan ha blivit dränkt i en toalettstol, man ville inte att han skulle utveckla lunginflammation eller något annat efter att ha andats in och svalt det bakteriefyllda vattnet. Varken han eller Zack hade velat lämna Bastien ensamma så de hade suttit där bredvid KRY-kammaren tillsammans med Ana och Carl som var de som var ansvariga för dem under tiden de gick på utbildningen.

Han kände sig lite orolig vad de vuxna skulle säga idag om incidenten, men tänk om Parish hade dödat Bastien. Theo kunde inte förlåta honom för vad han hade gjort mot hans bror, men när han såg Parish idag tyckte han nästan synd om honom för så han såg ut. Han var helt uppsvullen i hela ansiktet. En minst fem centimeter i diameter stor oregelbunden blåtira runt höger öga. Så igensvullet  att det inte gick att se ögat. Näsan såg lätt sned ut under förbandet, som skulle stötta den medan de höll på att läka. Underläppen hade spruckit. Theo hörde Bastien mumma något om varför inte Parish skador hade helats med KR massa.

“För att han ska lära sig en läxa.” Den strame, säkerhtetsvaktsklädde äldre herre som stod där, såg sammanbitet på dem. 

Carl och Ana stod bredvid honom och såg inte vidare glada ut. Mannen ger Theo och Bastien en nick.

“Joel Parish. Jag är Tommys far. Jag hade sagt till honom att skärpa sig och försöka att inte ställa till med mer bråk, när jag fick besked om att han redan hade lyckats få så många prickar, ett halvår in på utbildningen. Jag kan bara beklaga att han aldrig kommer att bli Elit nu.”

“Vi kan inte stänga av en elev med de generna” Silvercrona ser sig argt om och spänner ögonen i Carl. “Joel, du kan inte mena alvar, att bara acceptera utan protester. Vi har samma blod i våra ådror, och jag ska tala med Wang, om det här.”

Ledamot Lillan Collins, som också var med på mötet fnyser fram:

“Det är ingen idé, Major Silvercrona, jag har fått direkt order från Wang att de tre eleverna ska stängas av från utbildningen med omedelbar verkan. Wang säger att kan inte eleverna hålla sams har de inget på Elit-utbildningen att göra."

“Men Theodore Anderson då, han slog en klasskompis sönder och samman?”

Theo skakar på huvudet när han hör vad Silvercrona säger.

“Han har ingen skuld i det”. Ana talar med en snäll och lugnande röst. “Tommy är den som har skuld i allt som hände. Han höll på att dränka Sebastien. För Sebastien hade inte stått här om inte hans vän Robyn hade varit så rådig att göra HLR på honom.”

De fyra andra vuxna, som var de andra två elevernas föräldrar, hade inte sagt ett ord under hela tiden. Och nu bara nickade de och sa att det bara var att acceptera avstängningen, de lämnar tyst rummet tillsammans med sina söner. Joel Parish hugger tag i Tommys axel, efter att han ger de närvarande en stram nick lämnar de rummet.

Silvercrona tittar efter dem och säger tyst något om att det var en skam att slänga bort så bra gener, innan han följde efter dem.

“Vad menade Silvercrona?” Bastien tittar på de vuxna som fortfarande är samlade i rummet. Theo funderar varför Ana ser så sammanbiten ut när hon svarar dem, det verkar nästan som hon kämpar att hålla tillbaka tårarna. 

“När man blir avstängd, blir man steriliserad.”

KAPITEL 6

2525 - DSE Laika

Zack vandrar nervöst fram och tillbaka i sin hytt, han kan inte slappna av och sova som han egentligen hade tänkt. Han skulle behöva lite sömn innan de ska iväg och rädda Bastien och barnen. Det är inte många steg han kan ta mellan den vägg som hans säng är fastskruvad i och fram till dörren som leder ut i korridoren, tio får han det till. Till vänster om honom finns en lite arbetsyta med en stol och en kombinerad bord och förvaring. På höger vägg finns en dörr in till en toalett och ett litet duschutrymme. Vänster vägg innehåller även förvaringsutrymme för kläder infällda i väggen för att ta så lite plats som möjligt. Inga lösa grejor ligger och dräller någonstans för att förhindra att allt blir en stor röra av allt om Laika skulle tappa den artificiella tyngdkraft hon har inbyggd. Han har satt igång sin hologramskärm som tyst visar bilder och filmsnuttar på hans vänner i från A-gruppen, de flesta är dock av Bastien. Han känner att det är lite lugnande, att se på dem, men han är ändå för nervös för vad de ska göra för att kunna slappna av och sova, fast han tänker att han kanske skulle försöka när han hör en lätt knackning på dörren. 

Han öppnar dörren och kan inte annat än att le stort när han ser Ling som står där och ger honom ett blygt leende. Även om de varit ett par nu i sex månader kan han inte förstå att det är de två, han hade aldrig trott det. Han har alltid tyckt att hon varit en rolig och underhållande vän men aldrig någon som han skulle bli ihop med, eller ha ett romantiskt och sexuellt förhållande med. Hon är inte  någon skönhet precis. Visst hon är gullig med sitt runda ansikte inramat av hennes blanka svarta hår, en lugg som slutar precis över de vackra, välvda ögonbrynen. Hon tittar piggt på honom med sina mörka ögon så mörka att de nästan ser svarta ut under de långa täta ögonfransarna. Hennes ögon är det som ger henne den utstrålning som hon har, i övrigt är hon bara en ordinär asiatiskt utseendemässigt ung kvinna från Mars.

“Kan du inte heller sova?” undrar hon när hon går in i hans famn. Hon är så kort att han måste böja på sin 183 centimeter långa kropp för att kunna stötta sin haka mot hennes hjässa.

“Ja, jag är alltför nervös för att ens försöka, fast egentligen borde vi ju försöka.”

“Ja, det håller jag verkligen med om. Det är därför att jag kom för jag tänkte att om vi delade säng kanske vi kunde slappna av bättre.”

Zack kan inte annat än att lyfta upp henne i sin famn och snurra runt med henne innan han går in till sängen och lägger henne ner på den. Han blir kvar stående på golvet och kan inte låta bli att titta uppskattande på hennes slanka kropp i det tunna linnet och shortsen hon har på sig. Bekväma kläder att sova i men också väldigt sexiga, han hör henne ge ifrån sig ett litet inbjudande ljud och han förstår vad hon vill.

Han knäpper upp sina byxor och drar dem av sig innan han kryper ner i sängen bredvid henne och drar henne mot sig. Hon trycker sin kropp emot honom och kysser honom hungrigt samtidigt som hon löser upp hans hår ur hans manbun. Zack låter sina läppar lämna hennes mun och låter den lämna ett spår av kyssar ner över hennes haka, hals och axlar, han skjuter upp linnet innan han suger in hennes ena bröstvårta i munnen och låter sin hand greppa tag om hennes andra bröst och låter tummen och pekfingret nypdra i bröstvårtan. Han hör hur Ling gnyr och suckar av njutning, det gör honom ännu kåtare på henne och han känner hur hans kön sväller. Han låter munnen vara kvar men använder sina händer till att dra av henne de korta, mjuka shortsen. Hennes ben särar han genom att ställa sig på knä mellan dem och han låter sin hand leta sig in mellan dem. Hon trycker sig mot hans hand och han känner hur blöt och redo hon är att ta emot honom. Men han har inte bråttom, han vill heller ge henne njutning först innan han tänker på sitt eget behov.

Hon gnyr och trycker sig mot honom medan han smeker henne mellan benen och suger på hennes bröstvårta.

“Zack, snälla, snälla, jag vill ha … ha … snälla … kom …”

Han kan inte annat än att dra på munnen när han hör hur hon stötandas ut sitt begär efter honom, hon kan inte ens formulera sig ordentligt utan bara fortsätter att upprepa samma mantra om och om igen. 

Tyvärr låter han henne inte få det hon ber om ännu, han känner sig att han heller vill ge henne njutning än att få sina egna begär uppfyllda just nu. Han flyttar på sig så att han kan pussa, och slicka henne mellan benen. Hennes gnyende och ivriga mumlande talar om för honom hur hon uppskattar det han gör. Efter ett tag ger hon ifrån sig ett skrik och kniper till med sina ben om hans huvud. 

Efter ett tag släpper hennes kropp sitt krampaktiga tag om hans så att han kan flytta sig och kan lägga sig bredvid henne och dra in henne intill sig. De blir liggande med hennes rygg mot hans mage. Hon är så liten så det känns som om han skyddar henne från allt där hon ligger helt omsluten i hans famn. 

“Men vill inte du något?”

“Jo, men jag tänkte att du var mera i behov att få en avslappnande orgasm så att du kan slappna av och sova. Du behöver vara pigg och på alerten för vad vi ska göra sen.”

“Men Zack, du är alltid så omtänksam. Tänker på andra innan dig själv. Jag vill att du ska ha samma chans att få bli avslappnad. Och jag är inte nöjd ännu, jag vill ha dig i mig, för du kom aldrig in i mig fast jag bad dig om det.”

Hon snurrar runt i hans famn och för ner sina händer mellan dem och greppar om hans penistopp och masserar hans ollon samtidigt som hennes andra hand fångar in hans pung och kramar lätt om dem. Han stönar till och tar tag om hennes höfter och vänder sig om på rygg. När han lyfter upp henne över sig så styr hon hans penis in i sig och börjar röra sig upp och ner. Nu ser hon ljuvligt hänförd ut tycker han då han ser på hennes avslappnade ansikte under hennes hår som gungar fram och tillbaka då hon rider honom. Hon har sträckt ut sina händer och greppat tag om hans axellånga hår och drar i det så att det nästan blir för smärtsamt, fast smärtan ökar hans njutning. 

Till slut når även han njutningens höjdpunkt och Ling får sin andra orgasm. De blir liggande med honom på rygg och hon på honom medan deras andning och puls lugnar ner sig. Han upptäcker efter en stund att Ling har somnat. För att inte väcka henne låter han henne ligga kvar så utan att störa henne. Det är tur att hon är en liten kvinna, hon väger inte mycket utan han tycker nästan det bara är avslappnande och njuter av att känna hennes kropp så nära. 

Hjärtat sväller av kärlek till henne där han ligger, han verkar inte kunna slappna av och somna men det är ändå skönt att en av dem får lite sömn innan det är dags.

På väg ner i hissen kan Theo inte annat än dra in Nora i sin famn, för både han och hon behöver det. Han ger Fox en blick där han står och slår takten mot sitt ben. Det är förståeligt att ingen av dem känner sig så bekväma som de skulle vilja vara, för delegationens närvaro ger dem ett extra besvär då de inte hade räknat med att någon mer än de själva skulle följa med på Laikas jungfrufärd. De hade trott att de i lugn och ro skulle kunna testa alla funktioner och inte ha någon press på sig för att råka försäga sig eller göra något som skulle göra någon misstänksam över vad som egentligen pågick. När dörren öppnas möts de av ett surrande ljud och de ser hangaren som är fylld med flera rymdskepp som står och väntar på reparation. De är i en av militärens hangarer, där de bygger och reparerar sina skepp. Rakt fram finns ett liknande rymdskeppsskrov som Laikas. Det är därifrån ljudet kommer, han ser hur några arbetare håller på att såga upp för fönstret som tillhör kommandobryggan ska sitta. Skrovet kastar en skugga över de tre människorna som står och väntar där.

Han, Nora och Fox går ner för rampen. Över sig har de DSE Laika där hon står på sina fem ben. Ben som är böjbara och har klor, så att skeppet kan hålla sig fast, klättra och gå. Benen är fem meter långa och håller upp den 50 meter höga kroppen som är formad som en rocka. Det ben som de precis hade lämnat var det främre benet med hiss direkt upp till kommandobryggan och kaptenshytten på det översta planet i rymdskeppet.

“Välkomna, jag är Kapten Theodore Anderson. Det här är min första pilot, Nora Farifax och Fox Henriksson som är säkerhetsansvarig.”

“Ledamot Jasper Brown”, säger den äldsta mannen av de tre.

Theo känner igen den gråhårige runt femtio år ädlre mannen, han hade inte träffat honom personligen innan men sett honom på håll.

“Det var du som var ansvarig för arbetsgruppen som utvecklade Turbo-warpen. Jag ingick i den som forskarassistent mina sista år under utbildningen. Nu kan du få se resultatet, hur Turbo-warpen fungerar.”

“Ja, det stämmer. Det ska bli intressant att få se hur det fungerar på riktigt och inte bara ta del av resultaten från era testrundor. Jag förstår att vår närvaro på skeppet känns jobbig, men jag hoppas att vi inte kommer att störa er alltför mycket.”

Ledamot Brown gör en handrörelse mot en ung kvinna, bara en tonåring ännu. Hon har en nätt kroppsform.Theo tycker hon är en skönhet med sitt ljusa askblonda hår och en hy som alabaster. 

“Det här är Amy Gordon, xenoantropologi - forskarassistent. Hennes lärare tyckte det kunde vara en erfarenhet att få följa med på er första expedition"

“En xenoantropolog, tror de att vi ska träffa på aliens?” 

Theo kan inte annat än att skaka på huvudet. Åh, härliga spontana Fox, kan du  inte lära dig att tänka efter innan du bara kastar ur dig något som vi alla vet. Och du som ska vara intelligent Elit. Det är ju inte för inte som vi ska utforska ett okänt rymdterritorium. Även om många lärda säger att det inte finns några andra intelligenta varelser där ute, kan vi inte vara säkra. 

Det drar lite lätt i Browns mungipor: "Med tanke på uppdragets natur tror jag att forskare som Gordon behövs. Ni ska ju trots allt undersöka okända planeter, eller hur?"

Brown vänder sig mot den återstående medlemmen i delegationen, en man med lite mörkare hudtyp än vad som brukar vara vanligt annars är han rätt ordinär med sitt mörkbruna hår och nästan svarta ögon runt 35 år skulle Theo tro.

“Och Travis Mårtenson”, fortsätter Brown, “specialist på genetik och cellbiologi.”

“Ännu ett specialområde vi inte själva täcker in”, påpekar Theo. “Jag tror att Robyn och min bror Sebastien gärna skulle vilja dela kunskaper med dig.”

Travis ler: “Det ska bli intressant att träffa dem, speciellt din bror. Jag är glad att han inte skadades vid explosionen tidigare idag. Det är hemskt att all forskning i Haasan-projektet har blivit förstört. Som tur var blev det inga mänskliga offer.”

“Ja, han är rätt chockad”, nickar Theo till svar, “men han sörjer offren”.

Theo tänker att det är skönt att ingen dog, då vi kunde räddade alla barnen. 

“Men de har ju gått ut med att det inte var några mänskliga offer”, säger Amy.

“Det är inte vad Sebastien säger”, svarar Fox.

Ledamot Brown rynkar pannan och säger. “USF parlamentet vill inte att det ska komma fram att det fanns människor som omkom vid laboratorium-olyckan så jag rekommenderar er att inte tala mer om det.”

Amy och Travis som står strax bakom Brown tittar ner i golvet med sammanbitna ansikten.

Brown fortsätter riktad  till Theo. “Jag är hemskt ledsen över din brors förlust, inte bara olyckan utan även för löjtnant Jeremy –”

“Den kondoleansen kan du framföra direkt till honom lite senare", säger Theo,

“Fox visar er till era rum nu. Vi syns på kommandobryggan senare.”

Fox leder i väg den lilla gruppen. Theo sträcker ut armarna och sluter sin blonda Nora i en omfamning så hård att hon mumlar något om att krama lite lösare din drummel. Han böjer sig fram och trycker sina hungriga läppar mot hennes mjuka och välkomnade mun samtidigt som han suckar djupt och känner hur han slappnar av i hela kroppen.

När Fox anländer med delegationmedlemmarna till kommandobryggan visar han dem till sina kraschstolar. Han hjälper Amy ner i sin, då hon aldrig har suttit i en. Han hjälper henne att spänna fast säkerhetsbältet. Visar henne var hon ska trycka på kommandopanelen eller ge för muntligt kommando, för att fälla ner eller upp den skyddande kupolen så att hon kan bli helt innesluten. Om det behövs kommer den att skydda henne helt från skador om något skulle gå fel vid avfärden från Luna. 

“Detta är Ledamot Major Jasper Brown. Amy Gordon och Travis Mårtenson”. 

Theo gör en rörelse runt bryggan som innesluter alla som är där.

“Det här är min besättning. Ni får en bättre presentation efter avfärd.”

“Är vi klara för avfärd?” 

Han får flera Okej från sin besättning.

“Adria, anropa Kontrolltornet”.

“Kontroltornet. Kom in.”

"Deep-space-explorer Laika vi är redo när ni känner er klara.” 

“Ja, klart för nedräkning här”, säger Theo.

Svaret kommer omedelbart “Kontrolltornet här, till DSE Laika OK. Nedräkningen startar nu. KLART SLUT, : 10, 9 , 8 …

Efter avfärd har  Zack utfört alla sina kontroller och allt verkar bra. Nu känner han hur trött han är efter nattens eskapader, han gick raka vägen till sin hytt. Det hörs ett buzzande ljud när han håller på att göra sig iordning. När han öppnar dörren är det Robyn som står där..

“Förlåt Zack”, säger hon. “Men kan du inte gå och tala med Bastien. Dig kanske han lyssnar på. Jag får honom inte att lämna Nea utan han säger bara att han har lovat Jeremy att se efter henne. Han sa åt mig att gå och lägga mig. Han vill inte lämna sjukvårdsavdelningen även om jag försökt förklara för honom att det inte är någon fara. Vi skulle hinna dit på mindre än några sekunder om larmet skulle gå.”

Zack känner ett sting i sitt samvete att han inte har tänkt på hur det är med Bastien sedan de påbörjade rymdresan. Förut hade han sett hur ledsen och upprörd Bastien blivit när han blev tvungen att lämna honom för att sköta sina uppgifter.

“Det är klart att jag kan göra det", säger han och börjar ta på sig sina kläder; militärens standardklädsel, ett par mörkgråa kamouflagefärgade cargo byxor och en grå T-shirt med USF emblemet, placerat på den vänstra bröstfickan. Emblemet är en stående ylande varg i siluett mot bakgrunden den vitgula månen. Med tryckbokstäver står det på ovansidan UNITED och på undersidan SPACE FEDERATION. 

Zack öppnar dörren och låter Robyn gå före ut i korridoren. Då hörs en busvissling .  

“Jaha, ja, jag som trodde Ling hade dig i sitt garn jag, Zack”, säger Fox med ett stort grin, “men nu dyker du upp här med Robyn. Du, Robyn, du kan komma med mig så ska jag visa dig att jag är en mycket bättre sexpartner än Zack är”.

Då hörs en lätt inandning och en manlig harkling. Alla tre snurrar runt och där står Ling med de tre delegationsmedlemmarna.

“Ling, har varit så snäll att snabbt visa oss runt och nu är vi på väg till vår inkvartering”, säger ledamot Brown.

Ling ser upprört på Zack. Han känner bara vad störig Fox kan vara ibland. Nu kommer Ling väl att tro att det är någon sanning i vad han just sa att jag och Robyn har haft en öm stund tillsammans.

“Du, Fox”, säger Zack. "Vi är inte alla som du som ligger runt med alla, högt och lågt. Robyn kom bara och talade med mig för hon var orolig för Bastiens skull. Jag är på väg till honom nu.” 

Han går fram och lägger armarna runt Ling.

“Vi ses i morgon, du ser trött ut.” 

“Ja”, svarar hon, “jag tänkte lägga mig så fort jag visat dem var mässhallen är. Vi ses. God natt!”

Han böjer sig fram och ger henne en puss.

Fox lägger skrattande armarna om Ling och ger henne en kyss på kinden.

“Jag hoppas du inte tog illa upp Ling? Du vet hur jag är. Jag menar inget illa. Vi i A-gruppen känner varandra så väl att jag tror att alla klarar av mina skämt. Och du vet ju hur öppna vi är med sex inom gruppen.”

Ling godtar hans ursäkt med en nick.

De tre från delegationen tittar på dem med stora ögon och rynkade pannor. Ling visar dem vidare till mässhallen. 

Zack hoppas att Ling inte kommer tro att han inte kan vara henne trogen. Inte ens i ett par veckor innan han hoppar i säng med någon annan. Han vet att han älskar henne och vill vara med henne och känner inte någon dragning till någon annan. Fast han känner sig ju dragen till Bastien, det har han alltid gjort.

Väl inne på sjukvårdsavdelningen hör han Bastiens snyftningar.

“Du Zip”, hör han hur Bastien mumlar, “du är inte något litet kramdjur med härlig lång päls att köra fingrarna genom precis.”

Zack ser att Bastien har Neas robotdrake i famnen.

“Bastien, hur är det?” säger han. “ Jag beklagar verkligen allt du fått gå igenom de sista veckorna.”

Zack lägger armarna om Bastien och kramar om honom. Utan att han hade tänkt att göra det upptäcker Zack att han tryckt sin mun mot Bastiens. Bastien lyfter sina händer och löser upp Zacks axellånga mellanbruna hår ur hans manbun, så han kan köra fingrarna genom det. Bastien trycker sig så intensivt mot Zack att Bastien måste känna hur hård han blir. Zacks tankar går till att han vill ha Bastien naken i sin säng just nu.

Han blir förfärad och drar sig undan och börjar mumla.

“Nej, nej. Åh nej, förlåt, det var inte det här jag tänkt mig. Jag menade inte att slänga mig över dig på detta sätt när jag vet att du sörjer Jeremy”.

“Zack”, svarar Bastien, “det gör inget. Jag blev bara lite chockad. Jag var inte beredd att du skulle göra något sådant här.”

Zack känner att han måste bekänna för Bastien hur han känner för honom så han säger:

“Jag har alltid drömt att kyssa dig och ta dig i min famn".

“Alltid? Och jag trodde du var hetro, jag har bara sett att du har haft flickvänner”, mumlar Bastien förvånat.

"Ja, ända sen första gången jag såg dig”, svarar han. Han kan inte låta bli utan han drar sina fingrar genom Bastiens lockiga mörkbruna hår. Bastiens hår är mycket mjukare än något annans hår han har känt, 

"Ända sen första gången vi delade säng”

“Då när vi bara var 8, tänkte du verkligen så då?” funderar Bastien.

“Nja kanske inte men jag känner att jag alltid har känt något mera för dig än för alla andra. Jag har aldrig vågat erkänna det för dig, för jag var rädd att skrämma iväg dig. Även om det hade känts rätt så var du eller jag upptagna på något sätt. Det känns inte som rätt tid nu heller. Du är så känslig av dig. Du sörjer och jag och Ling är ett par.”

“Du och Ling?” säger Bastien.

“Ja”, säger Zack och sätter sig ner. Han gör en rörelse åt Bastien att sätta sig ner också. Bastien suckar då han slänger en blick på Nea i KRY-kammaren framför honom.

“Men vad ska du göra nu då du har visat dina känslor för mig? Jag vill inte skada Ling och som du säger, jag saknar och sörjer Jeremy. Jag tror bara att jag vill ha dig nära mig som vi alltid har varit.”

Zack ger ifrån sig en djup suck, ja, vad vill han. Det känns inte rätt något alternativ. Ling är den som inte vill dela utan hon vill att det bara ska vara han och hon. Fast han vet att Bastien utan problem skulle acceptera om Zack ville fortsätta ha ett förhållande med Ling. Bastien skulle nöja sig med de stunder han skulle få av närhet. Bastien skulle aldrig be honom göra slut med Ling om han inte själv ville det, men Ling skulle vilja att han valde och bestämde sig för en av dem.

Bastien lägger armen om honom och kramar om honom lätt.

“Du behöver inte svara nu. Jag förstår att det är svårt. Men som sagt, jag vill inte skada Ling, så att du vet det.”

Zack trycker sin kind mot Bastiens och nickar till svar. 

“Berätta för mig om hur du och Jeremy träffades”, ber Zack då han känner att det är jobbigt och han vill byta samtalsämne Han räcker även fram en öl till Bastien från den 6-pack han hade haft med sig. Han hoppas att han inte går över gränsen genom att fråga Bastien om Jeremey.

När Bastien berättat klart är hans ögon fyllda med tårar och han snyftar till. Zack kan inte tänka på något annat än hur Bastiens ljusa ögon ser ännu mer lysande ut när han är tårögd. Han tar Bastiens högra hand i sin och omsluter den med båda sina. Bastien har lyft upp sin vänstra hand för att stryka bort tårarna, men han lyckas inte och tårarna rinner nerför hans kinder samtidigt som han pressar fram ett snett leende. Zack känner hur hans hjärta fylls av kärlek till honom och omsluter honom i sin famn. Han drar sina fingrar genom Bastiens rufsiga lockar och låter sin hand ligga kvar runt Bastiens bakhuvud och håller om honom så medan vågor av sorg svallar igenom Bastiens kropp.

 Zack blir väckt av att Theo och Robyn kommer in på sjukvårdsavdelningen. De har ett samtal om hur de ska förhindra delegationsmedlemmarna från att bli misstänksamma om de inte kan besöka alla delar av skeppet.

Theo ler mot dem, där de sitter med Bastiens huvud vilande mot Zacks axel. Han nickar åt dem. Zack har dregel från Bastien på sin T-shirt. 

“Nä men”, säger Theo, “vad gulligt. Ni som brukade dela säng när vi gick utbildningen, jag ser att ni återgått till gamla vanor.”

Bastien vaknar och tittar nyvaket på dem.

“God morgon”, säger Robyn. “Vad skönt att du, Bastien har fått lite vila. Känner du dig bättre nu i alla fall, lite piggare hoppas jag?”

“Ja, godmorgon”, svarar Bastien och lyser upp i sitt sneda gulliga leende, som Zack alltid har gillat.

Theo tar till orda.

“Adria har meddelat alla att det verkar vara problem med datakommunikationen och att vi inte kan komma i kontakt med USF. Vi får hoppas att de tre delegaterna inte ställer till för mycket problem, inte börjar snokar omkring eller ställer för mycket frågor.”

“Ja, det får vi allt hoppas”, säger Robyn. “Ska vi gå och se om vi kan få i oss lite frukost?”

Bastien ska just till att protestera, men Zack säger:

“Kom nu Bastien. Du behöver få något i dig. Om larmet kommer att gå är det bara några sekunder från mässhallen och hit. Så kom igen så går vi och äter frukost. Barnen klarar sig den stunden.”

Zack tar även tag i Bastiens armbåge och drar upp honom och leder honom med sig ut i korridoren. Theo och Robyn följer efter. 

Ling har lagat frukost och håller på att duka fram. Zack omfamnar henne och ger henne en puss. När Bastien smyger förbi bakom dem vänder sig Ling om och ger honom en kram.

Hon ger Bastien ett sorgset leende. Bastien besvarar det och sätter sig ner och säger:

“Vad gott Ling har du gjort Miso-soppa? Det var länge sen jag åt det”

“Vad pigg du verkar vara då!” säger en skrattande Ling.

"Ja, tänk vad lite gravöl och en god natts sömn kan göra.” säger Zack.

“Gravöl?” säger Ling frågande.

“Ja,vi fann dem i sjukvårdsavdelningen i varandras armar sovande omgivna av flera tomma ölburkar", skrattar Robyn.

Theo ler mot Ling.

"Ja, det såg riktigt mysigt ut. Om jag var du Ling skulle jag se upp så inte Bastien tar honom ifrån dig.”

Bastien tittar lite skyggt på Zack som skrattar och skakar på huvudet och kysser Ling igen och mumlar något lugnande i hennes öra att Theo bara skojar.

Ling ger alla en fundersam blick och säger

"Varsågod, sätt er ner och ät!”

KAPITEL 7

2512- Luna utbildnings- forskningscentrum

Ana ska ha USFs obligatoriska sex och samlevnadslektion med flickorna i A- och J-gruppen. När hon kommer in i salen ser hon Robyn och Ling trösta den gråtande Adria.

För ett par veckor sen hade Adria kommit till Ana och berättat att hon nog inte var en pojke utan en flicka.

Ana går fram till flickorna och frågar den gråtande Adria vad som har hänt. Då vänder sig Ling till henne och svarar.

“Det är Oscar, han är den mest okänsliga läraren som finns! När vi skulle gå hit började Oscar protestera när Adria reste sig upp för att följa med oss flickor.”

Ana suckade djupt och skakar på huvudet och kramar om Adria och säger:

“Vissa förstår aldrig hur det är, sen kan de inte bara hålla tyst utan måste vara jävliga bara för att de är rädda för förändring.Tänk inte mer på Oscar nu. Det är bara ett fåtal som tänker som han gör.”

Anna säger till flickorna att sätta sig på sina platser.

Ana berättar om hur olika kroppar ser ut och om olika könsidentiteter, även om sex och samlag. “När det sen är dags att ni vill vara intim med någon är det ni själva som bestämmer er för när, var och på vilket sätt. Ingen har rätt att tvinga er eller övertala er till att göra något ni inte vill.

Nu måste jag gå in på det egentliga syftet med denna lektion att förklara för er vilka regler och tankar USF har om befolkningens förökning. Det är viktigt att ni vet hur USF tänker så att ni inte råkar illa ut.Jag antar att ni redan känner till ettbarnspolitiken, för att förhindra onödiga graviditeter kommer ni att få nanorobotar som preventivmedel. När sen ett par vill skaffa barn ansöker man om att stänga av nanorobotarna.

USF kräver även att alla som har ett lägre IQ än 130 steriliseras."

Hon tystnar när hon ser Nora räcka upp handen.

“Ja, Nora?!”

“ På Tellus föds det många barn som inte uppfyller de kraven?”

“Ja”, svarar Ana, “och inte bara på Tellus. Det finns människor som lever i utkanten av samhället som väljer att inte följa riktlinjerna. En del väljer till och med att själva att sätta dem ur spel.

Nu är det dags att ni ska få en injektion med nanobotar.”

Kom hit Adria! Så ska du förutom graviditetsförhindrade hormoner få kvinnliga könshormoner. Ni andra kan dela upp er i två köer.”

Efter att Adria fått sin injektion vinkar en gråklädd kvinnlig säkerhetsvakt henne till sig. Hon klistrar fast en platta över ID-tatueringen i Adrias  nacke. Adria känner att det först blir varmt och sticks lite i nacken, efter en stund blir det kallt när den svala KR-massan läker tatueringen.

“Bra, Fox!” Carl kommer fram till judomattan där Fox har låst fast Theo i en Waki Gatame. “Du har blivit bättre, bra, att du kan besegra den här mästaren.” 

Theo tar en djup suck när Fox har släppt taget. Han reser sig upp och boxar till Fox på armen innan de avslutar genom att buga mot varandra. De följer efter Carl. 

“Här är det en till som blir bättre och bättre! Zack! Det är bra, men istället för att bara blockera försök hitta en öppning!” 

Zack och Bastien är inne i en kickboxingsmatch. Eftersom lektionen snart är slut har de flesta barnen samlats runt boxningsringen och ser på. Adria som precis avslutat en capoeira session med Robyn kommer och ställer sig bredvid Theo. Han drar lätt i hennes korta röda fläta. Hon har blivit mycket flickaktigare under det senaste halvåret, efter hormonbehandling och könsbekräftande operation. Hon vrider sitt fräkniga ansikte mot honom och ler stort.

“Bra! Vi slutar för idag. Gå och duscha med er!”

Som vanligt blir det stökigt värre i omklädningsrummet då killarna ska duscha och byta om. När Theo står i godan ro och tvålar in sig så får han en kall och hård vattenstråle rätt i bröstet. Han skriker till och försöker skydda sig mot Foxs attack, för vem annars skulle det vara. 

“Fox sluta!” protesterar han och han får oväntad hjälp av Tomaz som stänger av Foxs vaarmvattenskran så att det blir Foxs tur att skrika till och slänga sig undan de kalla duschstrålarna. Alla skrattar åt Fox.

“Rätt åt dig!” Theo ler stort och känner hur hans hjärta sväller i bröstet, hela A-gruppen har blivit som en stor familj, hans familj. 

När de har bytt om och är på väg för att äta lunch, säger Daisy att hon ser fram emot då hon ska få börja hjälpa till mera på den gård med djur som är i den gula zonens terrakupol. Hon har alltid gillat djur och natur.

“Ling, vad ska du inrikta dig på?”

"Meteorologi tänkte jag. Vad funderar ni andra på då?” Efter Ling ställt den frågan börjar alla tala i munnen på varandra och Theo har svårt att urskilja alla svar. Han själv har ansökt att få vara med i en av rymdskeppeutvecklar-grupperna, något som han har vetat att han ville göra innan de ens började på utbildningen. Han minns tillbaka på så mycket som han har lärt sig under de här första fyra åren av den 5-åriga gundutbildningen. Detta sista år är det mycket mera praktiska lektioner och studiebesök, för att de ska få en inblick i allt som centrumet har att erbjuda, inför deras val för vad de ska göra under de sju år de har kvar av utbildningen. Nu efter lunchen ska det ha en halvdags överlevnadslektion med Carl.

När de samlas i klimatslussen tillsammans med Carl kan Zack bara pusta av värme för det är varmt med termobyxorna och jackan även om han än så länge har den uppknäppt.

“Idag ska vi ha en lektion i terra-kupolens grå zon", säger Carl. “Terra-kupolen går ett varv runt hela centrumet. USF ville att medlemmarna skulle lära sig om Tellus olika klimat, miljöer och natur därför skapades den och den är indelad i olika klimatzoner, samma som fanns på jorden i början av 2000-talet. I den grå zonen finns ishav och ett arktiskt klimat. I den röda som kommer närmast den grå, har vi ett tropiskt korallrev. Även en del odling och produktion av livsmedel sker i terra-kupolen, fast det är mera delikatesser som produceras här på Luna. Nu kan ni pälsa på era kläder för det är ca 5 minusgrader dit vi ska idag. Ja, vad är det Fox … har du inte några kläder?”

De andra fnissar och Zack ser hur Ling rycker på axlarna och ser uppgivet på Fox.

“Du skulle glömma huvudet om det inte satt fast.”

“Förlåt att vi är lite sena, men vi stannade till och hämtade kläder.” Det var Theo, Jason och Tomaz som kom med andan i halsen.

“Det gör inget. Ni kan väl börja ta på er medan Fox skyndar sig iväg och hämtar sina kläder”.

Theo ställer sig skrattande framför Fox och hindrar honom från att gå. Zack ser att Fox rynkar på pannan och försöker skjuta Theo åt sidan. Rätt som det är  med ett stort leende tar Theo fram det som han gömt bakom sin rygg.

“Är det till mig?” Fox sträcker fram händerna mot byxorna och jackan som han får av Theo. 

Zack tänker att Theo är som en pappa, han ser efter oss som att vi var hans barn. 

“Bra! Då alla fått på sig sina kläder, kan vi gå in i kupolen. Kom med mig här!” Carl vinkar med sig barnen genom slussen in i terra-kupolen.

Barnen är påpälsade från topp till tå, med varma kängor på fötterna, vantar och mössa på huvudet. Zack känner sig som en stoppad korv, då han inte är van att ha på sig så mycket och varma kläder. Luna centrumet har samma temperatur hela tiden runt 22 grader så det räcker med den vanliga klädseln som alla Luna-bor har på sig, T-shirt och cargobyxor, dagligen.

“Ni har ju haft lektion med Gabriel, som lärt er om ätliga växter, bär och blommor. Men det är ett problem att hitta föda om det är minusgrader och fruset. Hur skulle ni göra då?”

Bastien räcker upp handen:

“Fånga djur och/eller fiskar.”

“På vilket sätt då? Vad skulle ni behöva för att fånga ert byte? Något som ni allt ska ha med er, och det tar inte så mycket plats? Ja, Ling.”

“Ett snöre, rep och en krok som man kan använda till att fiska med.”

“Rätt. Sen har vi även som standardutrustning att ha med oss ett isolerande tält , som ihopvikt blir litet och lätt. Kniv. En flaska för vatten.”

Zack står lätt framåtlutad för han tycker allt är intressant som Carl berättar. Han hoppar till av överraskning när en snöboll träffar honom i nacken och han hör hur Fox, Jason och Tomaz fnissar. Han snurrar runt och blänger på dem. Kan de inte sluta fjanta sig.

“Hej, hej, där, stå stilla!” Carl hojtar plötsligt till killarna som stelnar till och vänder sig om och tittar på Carl. 

“Trampa inte sönder spåren. Här där det är snö är det lätt att se var djuren har sina stigar. Det är en fördel då vi behöver fånga dem. Fox har du någon tanke på hur du skulle fånga ditt byte?”

“I ett nät, jag såg det i filmen jag såg senast. Det såg så fräckt ut när hjälten fångade boven i ett nät som när han trampade drogs ihop och det flög upp i luften med boven i. Han dinglade där sen fram och tillbaka tills hjälten släppte ner honom.”

“Nja, visst det fungerar för större byten. Och om du hade mer än bara lite snöre. För du måste ha flera meter rep för att fläta ihop till ett nät. Jag tror att det djur som har lämnat det spåret skulle lätt trilla igenom ditt nät. Är det någon som vet vad det är för djur som har lämnat det där spåret?”

Zack och de andra tittar noga på spåret. Ingen förutom Daisy verkar veta vad för djur det är:

“En hare tror jag. Och för att fånga den så skulle jag knyta ihop en snara och lägga på stigen där djuret brukar gå och sen lämna området så att haren vågar sig fram?”

“Du har så rätt så. Jag ska visa er hur vi gör snaror och även hur vi kan använda oss av snöret och fiska. Vi förflyttar oss till ån här borta. Så kanske vi har tur att en hare fastnar i vår snara. Fast det är ett problem som återstår innan ni kan äta ert byte, det behöver tillagas. Hur gör vi nu då?”

“Tänder en eld!” Fox ler stort.

“Ja, men hur?”

“Åh … vet inte.” Fox ser snopen ut.

Bastien däremot hoppar jämfota samtidigt som han vinkar med handen. Zack ler mot honom, är inte Bastien gullig när han blir sådan.

“Om du bara har torrt material i från naturen, kan du göra upp en eld. Det bästa sättet vore ju att använda glasögon och solen. Fast nu har inga glasögon längre, för att alla synfel går att bota. Men mormor har visat mig hur man kan göra.”

“Vad bra, då kan du väl visa oss andra? Jag har tagit med lite olika saker, som jag lagt ut här, för att visa er. Du kan väl ta vad du behöver, Bastien?”

Bastien går fram till bordet och tar en vedbit som ligger där, en pinne och lite torrt gräs. Sen tar han en annan pinne. Den är tillräckligt böjbar att göra om till en liten pilbåge med hjälp av ett snöre. Zack tittar fascinerat på när Bastien sedan sätter fast den lösa pinnen i snöret. Sätter pinnens ena ände mot vedbiten och sedan börjar med en sågande rörelse snurra pinnen med pilbågens hjälp. Alla börjar bli lite otåliga, trampar upp och ner med  sina fötter, börjar tro att det inte ska fungera. Till sist ser Zack att det bildas rök där pinnen snurrar mot vedbiten. Bastien puttar det torkade gräset nära och blåser lätt på gräset och röken. Det slutar med att han har en liten eld efter han har lagt på några till vedpinnar.

“Bra, Bastien! Nu ska vi prova att fiska! Så här knyter ni fast kroken!”

Efter en timme ungefär har de fångat tillräckligt med fisk. Den kommer räcka till dem alla. Carl har även visat dem hur de kan smälta vatten över Bastiens eld.

Då ger Daisy ifrån sig ett upphetsat ljud.

“Titta därborta, ser ni?”

“Ja, är det inte såna som jultomten hade? Som de i de nordiska ländernas fjällvärld hade i stora flockar som de hade lasso när de skulle fånga dem. Renar, väl?”

Fox tittar storögt på Bastien:

“Vad är en jultomte för något?”

“Också något som mormor berättade om –”

Carl skakar på huvudet åt dem.

“Nej, Bastien det får du berätta om efter lektionen. Det är inget som tillhör överlevnadslektionerna. Kom här så ska jag visa er hur ni kan rensa fisken som ni fångat.”

Nu när överlevnadsektionerna är över tycker Theo att det är lite synd att de inte ska ha fler. Det hade varit kul och hans förhoppning var även att han skulle få nytta av de kunskaperna, när han någon gång skulle få chansen att få vara med att utforska en okänd planet.

De hade även fått lära sig en hel del inom jordbruk och livsmedelsproduktion, genom flera studiebesök i den gröna och gula zonen. 

Idag hade Gabriel tagit med dem till en inhägnad med flera hästar, Theo undrade vad dagens lektion skulle innehålla. En ung man kom ridande på en häst och satte av bredvid A-gruppen.

Bastien och flera av barnen ryggade undan för hästen men Theo, Nora och även Daisy stod lugnt kvar. 

“Hej! Jag heter Jack, USF vill att ni i grupp A ska lära er att rida och jag kommer att vara er lärare. Jag såg att en del av er inte ryggade undan. Jag undrar om någon av er redan kan rida?”

Daisy räcker upp handen och säger. ”Jag kan rida, det är bara vi på Mars som har tillräckligt med pengar för att ha hästar", samtidigt som hon tittar frågande på de från Tellus.

“Egentligen inte", säger Nora, “men vi från Tellus träffar många hästar som används inom jordbruket då det inte finns tillräckligt med motordrivna jordbruksmaskiner. Jag har suttit på en och annan hästrygg men det är ju inte en sådan spinkig och tunn häst som det här är. Den här ser ut att kunna gå sönder om någon som Carl skulle sätta sig på den.”

“Nä", skrattar Jack, “våra ridhästar är mer robusta än du tror. Den här hästen skulle inte gå sönder om Carl satte sig på den. Men du har rätt i att arbetshästarna som är nere på Tellus är mycket starkare för att orka dra och bära mera last. Ska vi börja med att gå in i stallet så ni får lära känna hästarna lite innan vi slänger upp någon i sadeln.” 

   Under tiden han har talat har Theo försiktigt lagt handen på hästens hals och börjat klappa den. 

"Ska jag lyfta upp dig?" undrar Jack och ler mot Theo. 

Theo nickar och Jack lyfter upp honom och sätter honom i sadeln. Theo drar fingrarna genom hästens man.

Det var faktiskt andra gången Theo satt på en häst. Första gången var när han följt med mamma för att hjälpa till med att ta upp potatis fast han egentligen var för liten för att orka gå hela vägen och än mindre faktiskt hjälpa till. 

Den hästen hade varit högre än den här och han hade inte varit rädd då heller.

Jack leder hästen och eleverna mot stallet till.

Det var Anas ansvar att se till att eleverna i E08 fick se så mycket som möjligt av den medicinska forskningen så att de visste vad som fanns för möjligheter för dem att välja på  när det var deras dags att välja inrikting/ar på deras fördjupade studier efter den fem-åriga grundutbildnngen. Nu var de i KRY-kammarhangaren och Ana ser på sin 100 år gamle mentor, med det axelånga vita håret hängande i testar runt sitt rynkiga ansikte.

“Ni vet väl att det är den här unga damen som har gett KRY-kammarvården ett rejält kliv framåt.” Han tittar på dem med sina klara och alerta ögon.

“Doktor Watson överdriver", säger Ana.

“Överdriver, nej det gör jag väl inte", säger Doktor Watson. “Hon var den som kom på att KR-massan, som står för Komplett regenerering, som vi använde för sårläkning, kunde läka nästan vilken skada som helst, om man kombinerade det med artificiellt vävnadsmaterial som ersatte den skadade eller missbildade kroppsdelen. Det visade hon då hon precis efter hon hade avslutat sin Elit-utblidning räddade livet på en mamma och hennes två nyförlösta bebisar.”

Watson tystnar då tvillingarna drar efter andan. Ana rycker till, ska han ta upp det nu. Det var hon inte beredd på. Hon ler nästan ett osynligt leende och lägger sina armar om de två barnen.

"Watson, det är de här två pojkarnas mamma som jag räddade livet på.” 

“Jag trodde jag var för gammal för att bli chockad", mumlar han. “Vilken ära att få möta er.” Tvillingarna tittar med stora ögon på Ana. Hon ger dem ett varmt leende. "Efter min Elit-utbildning och militärtjänstgöring fick jag en medicinsk placering nere på Tellus. 

En dag dök er mormor upp och drog mig med sig hem till er. Er mamma hade efter att Bastien blivit född, fått problem. Värkarna hade avstannat och hon var trött så hon orkade inte krysta. Vi tog henne på bår till sjukstugan och det var tur att vi gjorde det. För när hennes livmoder fick en ruptur fick jag snabbt slänga mig på med skapellen, och göra ett kjesarsnitt. Det räddade livet på dig Theo.”

Hon ser på tvillingarna med tårar i ögonen, hon ser hur de tittar på henne med glansiga ögon. Bastiens fylls med tårar medan Theo tar ett djupt andetag och sträcker på sig.

“Ja, det var dramatiskt.” Watson lägger handen mot Anas kind och ler ner mot tvillingarna medan han med den andra handen rufsar om i deras hår.

”Ana räddade kvinnans liv genom att stoppa in KR-massa i hennes buk. Den stoppade snabbt blödningen. Det var första gången någon hade använt KR-massa på insidan av kroppen.

Även tvillingarna var i dålig form, jag har för mig att Ana la dem i vanlig kuvös fylld med KR-massa. Det gav grundidén till KRY-kammare.”

“Vad var det för fel på Theo och Bastien?” undrar Robyn

“Vi var undernärda och små.” Ana ser hur Bastien sväljer hårt innan han fortsätter.

“Theo var den som var mest medtagen, då han inte fått tillräckligt med syre då han var kvar i mammas mage då hon fick livmoderrupturen. Ana lyfte ut honom precis innan hon stoppade in KR-massan.”

“Det stämmer”, säger Ana. “Stackars Theo var helt grå när han kom ut och jag trodde att han tyvärr var död. Då började Bastien gråta. Han hade legat helt tyst i den filt vi hade lindat in honom i innan. Min tanke är att när Theo hörde Bastien fick han en liten puff för att kämpa. För Theo började röra på sig och gny och fick lite bättre färg då han hörde sin brors gråt. Först då när både Theo och Bastien gav livstecken ifrån sig blev jag övertygad att de var ett par kämpar och skulle överleva. För att ge dem den bästa chansen fick jag infallet att lägga in dem i en kuvös och fylla den med KR-massa. Inte bara för den medicinska biten utan att de även fick vara nära varandra och ha hudkontakt med varandra. Det är vanligt har jag läst nu efteråt att tvillingar har en form av mental och andlig koppling med varandra.”

Ana tystnar och alla står tysta och väntar.

“Det är så synd att du inte längre kan få hålla på med den här forskningen.” 

Watson ger Ana en blick som värmer hennes hjärta. Även om hon känner ett hugg i det och hennes mage känns tom. Om det hade varit det enda straffet hon fick. Ett som kändes än mer var att USF hade bestämt att hon inte fick bli mamma. Det drabbar inte bara henne utan även Carl. Hon tänker på hur ledsen han ser ut varje gång det kommer på tal. Människor som hela tiden frågar dem om de inte tänker skaffa barn. 

Hon tar ett djupt andetag för att bli lugn och för att få kraft att säga detta som hon måste säga nu, för om USF fick veta något annat skulle säkert straffa henne ännu mer och det vill hon inte. Sen stämmer det ju till viss del, för hon älskar dessa barn.

 “Det är inte illa alls", säger hon, “för jag skulle inte ha träffat Carl eller fått lära känna er om det inte hade varit att jag blev husfru för Elit-grundutbildningen.”

Hon ser hur allvarliga alla barnen ser ut där de tittar ömsom på henne, tvillingarna, Watson och alla KRY-kammarna, utan och med människokroppar i sig.

Det hade varit en väldigt intressant dag, tycker Bastien. De har varit på rundvandring i den röda zonen för medicinsk- och biomedicinsk forskning. Nu står de framför Professor Franklin Axell som ska visa sin forskning om den mänskliga hjärnan.

“Här, jobbar jag med flera andra professorer. Vi har hjälp av flera yngre assistenter varav en del ännu är elever. Om ni tycker Hasan-projektets forskning som vi bedriver här verkar intressant så är ni välkomna att lämna in en ansökan. Forskningens mål är att skapa superintelligens genom att låta ett implantat med nanorobotar samverka med hjärnan. Vi hoppas att det ska öka värdens intelligens. Just nu  forskar vi på levande schimpanser då deras hjärnor är lika människornas. En schimpans är ungefär på en fyråårings mentala nivå. Tyvärr har vi inte sett några specifika framgångar än. Däremot ser vi hur de reagerar på var i hjärnan vi placerar implantaten och hur KRY-behandlingen efteråt påverkar dem biologiskt. Det ger oss ett hum om överlevnadschansen och vilken påverkan det blir på hjärnan. Här ser ni några av våra KRY-kammare som innehåller våra testobjekt”.

Zack som står bredvid Bastien trycker näsan mot kammaren för att se på kroppen som flyter omkring i den. Zack vänder sig mot Bastien och säger:

“Det ser nästan rofyllt och mysigt ut att ligga och flyta sådär. Är de medvetna om vad som händer?” 

“Nej", svarar Professor Axell, “De är nedsövda”

Professorn vinkar med sig barnen till ett litet rum med handfat efter väggarna.

“Kom med här! Här kan ni tvätta era händer och sätta på er skyddskläderna så ska ni få träffa schimpanserna.”

När de kommer in i nästa rum ser Bastien tre inglasade områden innehållande varsin schimpans. Professor Axell visar fram dem till den närmaste. Där inne finns även en ung man iförd likadana skyddskläder som de har på sig. Han har en box framför sig, en babyleksak där man ska stoppa olika 3 dimensionella geometriska figurer i rätt hål. Schimpansen håller på att försöka stoppa ner en fyrkantig bit i ett runt hål flera gånger. Mannen tar tag i handen på schimpansen och för den till ett fyrkantigt hål där biten passar. Apan ger ifrån sig ett ljud och tar upp en till fyrkantig bit som den stoppar i ett fyrkantigt hål på första försöket. Assistenten klappar apan på armen och ger den ett russin. 

Bastien tycker det är intressant och vänder sig till Axell.

“Har den lärt sig hur den ska göra nu? Kommer den komma ihåg det om några dagar? Kan man säga att den har blivit mer intelligent än innan?” 

“Det är svårt att veta, om det är för att den får en belöning för den gör rätt, eller om den minns och kommer ihåg för en längre tid. För att veta det måste vi vänta några dagar och se om den lyckas upprepa samma sak.”

Bastien tittar ivrigt på vad som sker i glasburen.

“Vad säger du om att komma tillbaka om ett par dagar, för att se hur det går för schimpansen då?” Axell ler vänligt mot Bastien.

“Oh, ja", utbrister Bastien. “Det vill jag gärna. Jag tycker det ska bli intressant att se om den lyckas då med.”

“Kom, så ska jag presentera dig för Lucy,!” säger Axell och öppnar dörren till glasburen. Schimpansen tittar nyfiket på Bastien då han går fram till henne.

Bastien tar upp två runda bitar och ger den ena till Lucy och sen stoppar han ner sin bit i ett runt hål. Lucy tittar på vad han gör och sen vänder hon nyfiket på den bit hon håller i innan hon stoppar den i det runda hålet. Assisten sträcker fram russinburken till Bastien så att han kan ge Lucy ett russin.

KAPITEL 8

2513 - Luna utbildnings- och forskningscenter

Bastien hade blivit kallad till Elit-utbildningens administrations-kontor. Han hade suttit där och väntat i en kvart, han funderade varför de hade bett honom att komma. Hjärtat dunkade hårt i bröstet, han var torr i halsen och kunde inte sitta still. Han satt och vickade på sina fötter.

 “Är det du som är Sebastien Anderson?” 

Franför honom står en 30-årig kort och mullig kvinna. 

“Ja”, svarade han när han reste sig upp. Han tar henne i hand efter att först ha torkat av dem mot sina byxor och hoppas att hon inte märker hur nervös han är. 

“Jag är Professor Amanda Strange, ansvarig för utformningen av IQ-testen. Jag behöver en assistent inför nästa års sammanställning, Du är en av de intelligentaste elever vi har nu, och jag tyckte det skulle vara intressant att se hur frågorna fungerar på att mäta testpersonernas IQ.”

Bastien gör stora ögon över det hon säger. Hon visar in honom på sitt kontor, hon ser inte upp när hon säger till honom att sätta sig ner. Kvinnan gör en handrörelse och det visas en IQ testfråga i luften mellan dem. Hon ber honom svara på den och nickar uppmuntrande då han utan några större problem tappar till ett av svaren och det visas en ny fråga. Bastien fortsätter att svara på frågor tills han är så slut i huvudet att han knappt vet vad han själv heter. Till sist nickar hon och ler mot honom. 

“Tack för idag! Du kan komma tillbaka samma tid nästa vecka.” Hon vinkar iväg honom utan att knappt registrera att han nickar till svar.

Han går förvirrad ut ur rummet och fortsätter mot hissen, han känner att han måste få vila från alla intryck. Bastiens huvud känns som det ska implodera, det är som att något stramas åt över hans panna och runt hela skallen. I hissen upptäcker han att det gått fem timmar sedan han blev kallad till Professor Strange. Det var två timmar sen de andra åt middag. Han känner hur hungrig han är, även om han känner sig lätt illamående, och med kurrande mage går han till närmaste varuautomat. Han köper en kycklingwrap och en näringsdryck, som han mumsar i sig på vägen tillbaka till sitt rum. Han tänker på att han tjänade 130 netcoins på detta sätt för han brukade alltid äta standardalternativen i matsalen. Men de pengar han fick som elev klarade han sig utan några några problem på den ersättningen. Han tänkte på de stackars Tellus-borna som slet för att alla i hela USF skulle få mat på borden. De fick bara hälften av det som han fick.

När han kommer in på sitt rum, slänger han sig på sängen och somnar omedelbart fast det är runt tre timmar tills det är dags för alla att lägga sig.

Han reser sig upp ur sängen när Theo och Fox försiktigt smyger in på rummet.

“Ligger du här ännu?” säger Theo. “Har migränen inte släppt än?”

Migränen hade hållit i sig även under natten. På morgonen när han vaknade bredvid Zack, som vanligt hade krupit ner och sovit i Bastiens säng. Det var avslappnande att känna hans kropp intill sig och Zacks doft var så rogivande. Huvudvärken hade hållit i sig på morgonen så han hade fått ligga kvar i lugnet och mörkret på rummet och i hopp om att det skulle gå över?

“Jo", svarar Bastien. “Den är mycket bättre nu.Vad har ni gjort idag?”

“Vi har jobbat i ledamot Browns forskar-grupp”, svarar Fox ivrigt. “De har bett oss hjälpa till med att utveckla en starkare och snabbare rymdskeppsmotor. Kan du tänka dig?”

Det kan inte Bastien och ger dem ett stort leende.

“Har du ätit något idag?” 

Bastien skakar på huvudet samtidigt som Fox sätter sig ner på Bastiens sängkant och börjar plinka på sin gitarr.

“Jag ska gå och skaffa dig något att äta”, säger Theo. Fox har nu börjat sjunga något om att han inte kan sitta still utan hoppar runt.

“Vilken medryckande melodi du spelar?” Bastien och sträcker sig efter sin egna gitarr och börjar härma Foxs ackord. Han hör utan att Fox behöver visa honom vilka ackord han använder. De är rätt musikaliska allihop i A-gruppen men han och Fox är de som genom gehör snabbt kan ta ut en melodi med en gång de hör den. 

“Och texten, ska vi inte prata om. Vilket nonsens!”

“Det är inte alls något nonsens”, försvarar sig Fox. “Den handlar om att jag inte kan låta bli att hoppa på allt nytt jag hör talas om. I den mening att jag är impulsiv, och rycks med lätt.”

De fortsätter att spela melodislingor och komma på mer till Fox sångtext.

Snart är Theo tillbaka. Tätt följd av Zack som kommer nyduschad in med en handduk virad runt midjan. Bastien tycker att Zack är vacker med sitt nougatbruna hår som är flera nyanser ljusare än hans egna. Zack har även låtit sitt hår växa ut de här åren från den stubb han hade när de började. Nu lockar det sig mjukt runt hans ansikte, ända ner till hans axlar.

“Hej! Har du piggnat till nu Bastien? Du sov så gott förut när jag kom hem.”

Theo kommer tillbaka och slänger sig i Bastiens säng. Han har en smörgås med sig till Bastien.

“Vill ni se en film?" Fox väntar inte på deras svar utan börjar scrolla i sin filmlista på sin handledsdator.

2514 Luna utbildnings- och forskningscenter

Under det här året som gått har Bastien fortsatt att hjälpa Professor Strange. I början var det mest att svara på IQ-frågor för nya test, men efter det hade han fått mera ansvar. De höll nu på att testa de frågor han hade konstruerat till nästa årskull, på de nuvarande E14 eleverna, de som hade börjat Elit-utbildningen  i år, för att få en referens på hur frågorna fungerade. Visst tyckte han det var intressant men han hade sett fram emot att ha fått chansen att ägna sig åt lite mer medicinskt inriktad forskning. 

Hans stora dröm var att utbilda sig till läkare. Han hade talat med Ana och även Amanda och de sa att de skulle höra sig för. Deras svar bara att han skulle försöka skaffa sig så bred grund han bara kunde under utbildningen. Så han tog nästan varenda kurs som fanns, allt mellan biomedicin, xenoatropologi till datorkunskap och filosofi, litteraturvetenskap till musik. Rymdskeppsmekanik, närkamp till stridspilotslektioner. 

Men idag hade det plingat till i hans handledsdator.  Det var från Professor Franklin Axell. Det var några år sedan som Bastien träffat professorn och blivit involverad i Hasan-projektet, men nu var det länge sedan han hade träffat schimpansen Lucy. Han saknade att träffa henne, han hade hjälpt till att testa om hennes intelligens förbättrades.

En dag när han kom dit hade han blivit nekad inträde av en säkerhetsvakt. Sedan dess hade han inte hört något från Axell. 

Han hade länge funderat på vad som hade hänt. Men så en dag ungefär ett halvår senare hade Ana kommit och berättat för honom att projektet var nedlagt och schimpanserna avlivade. Det visade sig att schimpanserna hade blivit våldsamma och angripit personalen. 

Bastien hade blivit chockad och ledsen. Och nu var han på väg tillbaka för att träffa Axell.

När han kommer in i laboratoriet så är det första han ser en KRY-kammare som står i ett hörn. Han ser inte till några människor. Bastien går försiktigt fram till kammaren, han skymtar att det ligger en kille där inne. Hans hår flyter runt som korta tentakler om inte Bastien uppskattar det fel når säkert hans hår honom till käklinjen. Det är svårt att se då det är vått, men hans hår är ljusare än Bastiens egna, kanske mer som Theos  cendréfärgade. Han ser fridfull ut där han flyter. Bastien undrar vad han har råkat ut för och varför han är här och inte i Doktor Watsons vård.

Då hör Bastien någon som närmar sig och vänder sig om.

“Bra, att du kom”, säger Professor Axell.

“Det här är Jeremy Croft, en elev från E06. Han har varit med om en allvarlig skada, brutit ryggraden på flera ställen och fått en rejäl skallskada. Hade vi inte haft möjligheten med KRY-kammare hade han inte överlevt. 

Vi är intresserade av att se hur KRY kommer att läka en sådan allvarlig skada på både det centrala och det perifera nervsystemet. Hur det skulle kunna påverka hjärnans läkningsförmåga, om den klarar att regenerera nervbanor och synapser om hjärnvävnaden kan behålla och/eller återskapa intelligens.”

“Det låter mycket intressant”, säger Bastien, “men varför är jag här?”

“Jo”, säger Professor Axell, “då du är i ungefär samma ålder och har visat intresse för min forskning tidigare tänkte jag på dig. Jag skulle behöva din hjälp då vi kommer väcka upp honom ur KRY för att testa hjärnans återhämtning.”

Bastien känner sig stolt då han hör detta, att Axell tänkte på honom. Han som bara var 14 år och Axell som själv var runt 60 år bad honom om hjälp. Han nickar åt Axell att fortsätta.

“Jag tyckte det var lite synd att jag inte kunde involvera dig mer i Hasan-projektet. Jag hade gärna velat låta dig fortsätta att vara en assistent hos oss, men sen dog schimpanserna, Jag har hört att du nu hjälper Professor Strange och någon som är insatt i att testa IQ som du är skulle vara till god hjälp då vi behöver testa hur Jeremys hjärna läker. Om det är OK kan vi börja med att ta lite bilder med hjälp av scannern av din hjärna.” 

2516 Luna utbildnings- och forskningscenter

Jeremy drar en djup suck då han och Bastien slår sig ner vid dammen. De hade hittat detta undangömda ställe för cirka ett halvt år sedan. Då Axell hade låtit Jeremy lämna hans laboratorium utan övervakning för första gången. De hade tagit en promenad ute i Terrakupolen och sökt efter ett lugnt ställe. När de fann det här stället hade han känt med en gång att han äntligen kunde slappna av efter hela den här tiden som han varit i Axells vård.

Han hade mött Bastien första gången de hade väckt honom ur KRY, en månad efter olyckan. Det första han hade reagerat på, fast han hade sådana smärtor var, vilka ögon de riktigt lyser, Bastiens ljustgröna ögon. När han hade tittat närmare på dem hade han förstått lite varför de såg lysande ut, de har ljusgula stänk i sig närmast pupillen. 

Han var inte på fulla vägar läkt då. De hade fått lägga honom i en helkroppsspjäla för benbrotten var ännu inte läkta. Han hade olidliga smärtor innan det smärtlindrande droppet hade gjort verkan. Jeremy observerade ändå hur blekgrön i ansiktet Bastien såg ut.

Jeremy hade berättat för Bastien då de hittat den här platsen att han flera gånger hade hatat Professor Axell, för att de inte hade låtit honom läka i fred utan att de hade väckt honom flera gånger för att göra sina tester på honom. Den enda ljuspunkten var att då fick träffa Bastien.

Även när han inte längre låg i KRY övervakade de honom dygnet runt på laboratoriet. Först förra veckan hade de låtit honom att få återgå till sina studier. 

“Axell”, säger Bastien, “sa att jag inte längre behöver komma mer till laboratoriet.” Han la sitt huvud på Jeremys axel. Jeremy för upp en hand och rufsar om Bastiens mörkbruna lockiga hår som ser ut att gå mot en rödare ton här i det artificiella solljuset, i samma färg som kastanjer.

“Ja, äntligen anser de mig fullt läkt. Jag kan återgå till mitt korridorsrum senare idag.”

“Då kommer vi inte att träffas mer? Du kommer väl ha fullt upp med dina studier och dina vänner.”

“Mina vänner har aldrig besökt mig på de här två åren. Jag antar att de har hittat andra intressen. Sedan går jag inte längre i samma klasser som dem längre. Även om jag har läst ikapp många ämnen fast jag inte varit på lektionerna. Du är min enda vän, Bastien, jag hoppas vi kan fortsätta träffas?”

När Robyn är på väg in till den varma Onsen-bassängen hör hon Fox säga:

“ – kan hjälpa dig, jag gillar dig, och kan jag inte få –”

“Fox, hoppas du inte tar illa upp, men jag är inte intresserad av dig på det sättet", säger Adria.

“Det är lugnt, det gör inget, men här kommer ju Robyn. Ni kommer väl till musikrummet sen, vi hade tänkt spela och sjunga lite? Bastien räknar med er.”

Både Adria och Robyn gör jakande huvudrörelser och Fox lämnar dem,

Robyn sjunker ner i det runt 40 gradiga varma vattnet, och ger ifrån sig en djup suck. Hennes kropp är öm och stel efter en hel dag med snowboardåkande. En del trick hade hon misslyckats med så hon trodde att hennes kropp var ett enda stort blåmärke.

Robyn granskade Adria där hon hade lagt huvudet bakåt och vilade det mot den ihoprullade gula handduken hon hade under nacken. Det blottade den slanka halsen. Ur hennes två strama fiskbensflätorna hade som vanligt några lockigt tunna röda hårstrån slitit sig. Hon hade slutit sina ögon, och Robyn såg på de långa mörka ögonfransarna hur de böjde sig i en fin båge ut från det fräkniga ansiktet. Robyn blev nästa avundsjuk, hennes egna fransar var långa och mörka men inte så täta och välformade. Adria måste ha känt att hon stirrade på henne för hon slog upp sina hasselbruna ögon och ger Robyn sitt leende där vänstra mungipan drogs längre upp än den höga.

“Har jag något i ansiktet när du stirrar, så –”

“Ja ... många ... vackra prickar ... “ skrattar Robyn och Adria faller in i det och skakar på huvudet.

“Nej ... ", fortsätter Robyn. “Men jag funderade över ... varför sa du att du inte var intresserad av Fox? Han är ju både stilig, rolig och gullig.

“Just därför. Han är en sån som charmar oss alla. Fast han är inte någon som tilltalar mig.”

“Hmmm, ... inte mig heller”, Robyn ser djupt in i Adrias ögon, hon kan drunkna i dem.

“Robyn, känner du det samma som jag – “ 

Robyn böjer sig fram och trycker sina darrande läppar mot Adrias. Adria kör in sina fingrar  under Robyns svarta och silkesmjuka hårlockar och håller om hennes nacke och fördjupar kyssen. Robyn stönar lätt samtidigt som hon känner hur hennes nervösa oro hon kände i magen smälter undan samtidigt som hon särar på sina läppar och låter sin tunga slinka ut och möts av Adrias. De tungkysser varandra i en evighet. Robyn börjar känna sig varm över hela kroppen och när de redan är nakna dröjer det inte länge förrän deras händer är på varandras kroppar. Adrias bröst får precis plats i Robyns händer. Hon smeker med sina fingrar fram och tillbaka över Adrias bröstvårtor. De verkar vara väldigt känsliga för det dröjer inte länge förrän Adria flämtade gnyr upphetsande. Adrias andra hand och arm smyger sig smekande om Robyns midja och drar henne närmare sig. Handen hon hade i Robyns nacke låter hon smeka ner efter Robyns rygg. Robyn trycker sin kropp mot Adrias lite för att undvika den kittlande känslan som Adrias hand framkallar och även för att komma närmare då hon känner sig så upphetsad att hon vill få  ännu mer hudkontakt. Adria smeker vidare över hennes rumpa, lår och in mellan Robyns ben. Robyn särar på sina ben. Hon andas med lätta andetag i förväntan om vad som komma ska. Hon rycker till av överraskning när Adrias fingrar finner hennes njutningspunkt och Robyn flämtar till och trycker sig mot Adriass hand. Efter ett tag tar Adria bort handen och medan hon fortsätter att tungkyssas klättrar hon upp på Robyns knä så de saxar varandra. De gnider och trycker sig mot varandras klitorisar och de gnyr och stönar ivrigare och ihärdiga medan deras njutning ökar. Till slut känner Robyn hur hennes vaginans muskler drar ihop sig och hon skriker till när orgasmen når sin höjdpunkt. Bara en kort stund efter Robin nått sin höjdpunkt slår Adria alla sina lemmar om Robyn och gnyr högljutt tills hon stelnar till.

De ligger bredvid varandra i det varma vattnet och hämtar andan när Robyn viskar tyst i Adrias öra:

“Förlåt om detta är stötande att fråga. Känns det likadant nu som det gjorde innan operationen? Det är ingen skillnad mot förut då du hade ett annat könsorgan?”

“Ja och nej. Inte efter den könsberättigade KRY-behandlingen.”

“Förlåt mig, Adria, jag ville inte göra det pinsamt eller  – “

“Det är lugnt, vi är ju vänner. Och jag gillar dig mer än jag gillar alla de andra i A-gruppen. Det var därför jag sa till Fox att jag inte var intresserad. Det är bara dig jag är intresserad av.”

 Robyn kan inte svara, hon ser på Adria och nickar med tårar i sina mörkt bruna ögon. Adria sluter henne i sin famn och ger henne en kyss uppe på hjässan. Robyn slänger sina armar om Adria och kramar hårt. Hon vill aldrig släppa Adria igen. 

2517 - Luna utbildnings- och forskningscenter

När Zack öppnar dörren till deras rum måste han bita sig i läppen för att inte bara skrika rakt ut. Han hör att Theo sover redan, men det är väl inte konstigt. Han somnar innan hans huvud har landat på kudden, men Theo är rejält morgontrött av sig och är nästan omöjlig att väcka. När han väl kommer upp är klockan så mycket att han måste stressa för att hinna iväg att äta frukost innan hans dag börjar.

Bastien, som vanligtvis har svårt att sova är vaken, tittar upp från sin säng och hälsar Zack med en stor gäspning innan han lägger sig ner igen.

Zack känner att han måste få berätta för någon om dagen så han skuttar fram till Bastiens säng och lägger sig ner bredvid honom. Bastien makar sig så att Zack får plats. Bastiens lägger sina armar om honom. Zack slappnar av när Bastiens fingrar snurrar några av Zacks långa hårslingor runt runt medan han låter sitt huvud lägga sig tillrätta på Zacks axel.

“Vet du”, börjar Zack. Han känner hur Bastien skakar på huvudet så han fortsätter. “Jag och Robyn har hållit på att jobba med en rymdskeppsstol med speciellt kraschskydd. Idag kom vi på att om vi kombinerar det med KR-massa kan vi få något som vi kallar en krasch stol. Stolen skulle till och med förhindra att allvarliga kroppsskador skulle vara livshotande genom att den innesluter passagerarna i KR-massa.”

Bastien mumlar något sömnigt och gosar in sig mot Zacks kropp. De är vana att ligga nära varandra och avsluta dagen med att tala om vad de gjort. Zack hör tydligt vad han säger, men han blir lite distraherad också för det känns så skönt med de där små luftstötarna från Bastiens mun. De kittlar skönt på den tunna huden under örat.

“Jag har lite svårt att hänga med", mumlar Bastien, “men det kan bero på att jag är så trött. Men jag är glad för er del, det låter som en riktigt stor grej?”

“Ja”, säger Zack. “Det skulle höja överlevnaden till 100% nästan, talade professor Korall om. Jag har redan börjat fundera på om det inte gick att göra överlevnadskapslar med sådana system. Ett annat användningsområde skulle kunna vara att förhindra skador i rymdskepp vid snabba manövrer, om skeppet är under attack.”

Zack känner hur Bastien drar på sin mun, säkert till ett leende. Det känns så skönt att ligga här och känna Bastiens kropp mot sin. Zack har sin mun nära Bastiens hals, tänk om jag skulle ge honom en puss och förklara vad jag tycker om honom. Men jag känner mig inte redo för det och jag har en flickvän. Jag tror även att Bastien har en pojkvän som han håller hemlig för oss. 

“Om ni tror ni är tillräckligt tysta så får ni tänka om. Jag kan inte sova här borta för att ni ligger och viskar”, säger  Theo. 

Zack känner hur Bastien blir spänd i kroppen, rätt som det är slänger sig Bastien upp ur sin säng och kastar sig över Theo och börjar kittla honom.

“Ha, det ska du klaga på, du sover ju som en stock” säger Bastien, “du sover så djupt så att du snarkar och stör oss så vi inte kan sova. Så smaka på din egen medicin”.

Theo försöker knuffa undan Bastien och det blir rena brottningsmatchen bröderna emellan.

 Zack funderar om han ska ge sig in i den för att hjälpa någon av dem fast han vet att det inte behövs.

Han reser sig ändå upp och går fram till Theos säng och tar tag i Theo. De lyckas med gemensamma krafter knuffa ner Theo på golvet. Zack kryper ner bredvid Bastien i Theos säng.

“Jag tror Theo har den mjukaste sängen av oss alla tre”, säger han skrattande. “Varför har vi inte vetat det förut för då skulle vi förpassat honom ur den för länge sen. Eller vad säger du Bastien, ska vi inte ta och sova här i natt?”

Bastien skrattar och rättar till sig efter Zacks kropp. Theo skrattar också och tittar på dem.

“Jaha, ni har delat säng från första natten. Jag kanske skulle vara orolig för att du håller på att ta min bror från mig, eller? Fast jag kanske också får plats”, säger han och lägger sig på de andra två killarna och kramar om dem hårt. Skrattande och puttande på varandra rättar de till sig så att de ligger någorlunda bekvämt alla tre och rätt som det är har de somnat.

2518 Luna utbildnings- och forskningscenter

Bastien kryper längre in under täcket då Zack och Robyn skrattande kommer in i rummet. Han vänder sig in mot väggen och hoppas att de inte märker att han ligger där och gråter. Han hör Robyn hyscha på Zack, hon måste ha sett att han ligger där. Bastien hoppas de tror att han sover och går därifrån utan att försöka väcka honom. Bastien har gråtit så mycket den sista timmen att han inte kan stoppa snörvandet. Han förstår att de har hört honom för han känner att någon lägger sin hand försiktigt på hans rygg.

“Vad är det Bastien? Varför är du ledsen?” frågar Robyn.

Han kan inte ligga kvar under täcket nu med förhoppning om att de ska tro att han sover så han sätter sig sakta upp och tar av sig täcket och ser rakt in i Zacks oroliga ansikte. Zack drar in Bastien i sin famn och klappar honom på huvudet och drar handen genom Bastiens lockiga hår ner mot hans nacke. Zack vaggar honom och hyschar lätt. Bastien kan inte annat än att börja gråta ännu mer över den förståelse som han visar. Robyn sätter sig på andra sidan om Bastien och stryker med sin hand upp och ner för hans rygg.

Efter en stund försöker Bastien berätta då hans gråt verkar lugna sig. 

“Han sa att han trodde det var bäst att vi gjorde slut då han ändå skulle åka till Mars då han tog examen.” 

Han anar hur Robyn ger Zack en frågande blick för hon visste inte om att Bastien ens var i ett förhållande med någon.

“Din pojkvän?” undrar Zack. “Utan att ni hade en diskussion om det? För jag antar att du inte håller med, eller?”

Bastien kan bara nicka för allt som Zack säger stämmer. Han är helt tjock i halsen av gråt. Han vet inte vad han skulle säga som skulle kunna förändra något.

“Vet ni vad”, säger Robyn. “Vi ska hantera det som tjejer gör. Jag har för mig att det finns glass kvar i frysen som Ling hade köpt till tjejkvällen som vi hade för ett par dagar sen. Jag går och hämtar den så kan du, Zack ,hitta en film att se på tills jag är tillbaka.”

“Jaha”, säger Zack när hon har gått, “Det är bara att göra som vår vän säger, hon har vanan inne. Både Daisy och Ling har blivit dumpade av sina pojkvänner både en och flera gånger. Vad tror du? Blir den här bra?” säger Zack och visar honom en känd actionfilm som Bastien inte har sett. Han nickar till svar fast han egentligen bryr han sig inte.

Ett par timmar senare sitter de i Bastiens säng alla tre. Glassen är uppäten för länge sen och de sitter och ser på de sista spännande scenerna i filmen när dörren slängs upp och Theo, Fox och Tomaz kommer in.

“Varför sitter ni här?”, säger Fox och ger dem en ingående blick. “Bastien, vad är det som har hänt?”

När Fox har ställt den frågan så snurrar Theo runt och kommer fram och sätter sig på sängkanten och kramar Bastien.

“Ja, vad är det som har hänt?” Bastien börjar gråta och stoppar in sin näsa i Theos halsgrop.

“Hans pojkvän har gjort slut”, börjar Zack.

“Va!!!” nästan skriker Fox. “Har du en, nej oj, förlåt, en pojkvän som gjort slut? Hur kan han få för sig att göra det! Du är ju en av de finaste killarna som jag känner.”

Theo känner bara men Fox hur kan du uttrycka sig så otympligt. Du gör bara allt värre. Rätt som det är hoppar Fox upp från stolen han satt på.

“Vet ni vad, plocka ihop sakerna som ni behöver för vi ska ta oss till stranden för ett party. Det är även idag de kör vågmaskinen. Kom igen nu!”

De andra tittar på varandra och Theo känner bara men Fox då. Men Bastien ställer sig upp och går till garderoben och tar fram sina badbyxor.

Då Theo hör en mörk manlig harkling tänker han stönande Usch är det redan dags att vakna, han som vill sova längre. Vad knölig sängen är. Theo vänder sig om på rygg och öppnar ögonen och stirrar rakt in i ett par okända ögon. 

“Det är dags att vakna, här kan ni inte sova!” 

Det är en säkerhetsvakt som tittar strängt på honom och resten av A-gruppen som ligger utspridda i sanden. 

Igår hade de blivit kvar där på stranden, en efter en av dem hade de somnat, efter att ha börjat utflykten med att bada och surfa i den röda zonens korallrev. De hade grillat korv och marshmallows över öppen eld, druckit öl. Han trodde till och med att Bastien hade haft en flaska Tequila som han druckit flitigt ur, stackarna som höll på att läka sitt brustna hjärta. Fox och Bastien hade spelat gitarr och de hade sjungit sånger långt in på natten. 

Nu såg han hur Bastien började röra sig där han låg omslingrad av Fox. Om inte Theo mindes fel så hade de grovhånglat innan de somnat. Theo hade hört Fox tala om en ny sex-partner dagligen, kändes det som. Han hade anförtrott sig till Theo att om han inte kunde få Bastien, som han var hemligt förälskad i, ville han inte ha en pojk- eller flickvän. Fox efter det bekännandet haft flera lösa förbindelser med andra människor och med minst hälften av sina vänner i A-gruppen. Theo hoppades att det inte skulle ställa till något med gruppdynamiken. Speciellt nu då Bastien är utan pojkvän och Fox är kär i honom. Sedan kände han en känsla i maggropen för dem bägge, där den ena var hemligt kär i den andre. Och hans bror som sörjde sin pojkvän.

Theo reser sig upp ur sanden och ser att förutom vakten står Generaldirektör Howard Wang där och flera andra som han inte har en aning om vilka de är. Wang ser inte så glad ut, han hade nog velat hitta stranden öde så här tidigt på morgonen. Eller är det tidigt, vad är klockan egentligen? Han ser hur en äldre vithårig kvinna närmar sig. Wang ser nästan ut att vilja rycka tillbaka henne. Vakten rycker också till när hon kommer upp jämsides med honom och hon vänder sig till Theo och frågar honom:

“Är det här några av alla duktiga Elit-elever?”

“Ja”, svarar Theo och skruvar på sig inombords.

“Det är lugnt”, säger kvinnan och ler. “Vi kommer från Mars, och jag är Amiral Farah Stein. Wang har sagt att vi inte hinner med att se något av utbildningen för han ville visa oss Terrakupolen istället så att vi kan få inspiration att bygga en på Mars, men det var bra att vi då sprang på er här. Får jag börja med att fråga om någon av er är från Mars?”

“Jag är”, säger Ling, som kommit upp jämsides med Theo, “och Daisy” och pekar åt Daisys håll till.

“Trevligt att träffas”, säger Amiral Stein. “Jag vill gärna höra vad ni tycker om utbildningen? Känner ni att ni har nytta av den? Tror ni att ni kan ge Mars något när ni är klara här?”.

“Men”, säger Theo, “det gör vi väl alla, kommer till Mars och ger er något, då alla har obligatorisk militärtjänstgöring där.”

“Ja, det har du så rätt i”, säger hon och nickar. “När är det ni kommer till oss då?”

“Om två år”, säger Ling.

“Då började ni 2008”, konstaterar Farah Stein, “är det så jag fått äran att träffa A-gruppen kanske?”

"Va?" säger Fox, “är vi så kända?”

Farah Stein ser skrattande på honom. “Det märks att ni är unga, för det där tyckte jag inte lät som en kommentar ett supergeni skulle slänga ur sig,

Jag ska säga att Generaldirektör Wang skryter om er hela tiden. Han säger att ni är federationens hopp. Vi får höra om alla era framgångar och att han vet att ni kommer åstadkomma något storstilat. Jag hoppas ni känner er stolta och fortsätter i den andan.”

Theo känner ett sting att va då, deras hopp, vad menar hon med det. Och Wang drar ihop ögonbrynen, var det något han inte blev glad att hon sa så att de hörde.

Mitzi Wang har stått och sett på ungdomarna och lyssnat på vad de säger. Hon blir avundsjuk på den frihet de verkar ha och som hon saknar. Hon skulle vilja byta med vem som helst av dem, även med killen som verkade ha druckit för mycket och stod kräktes i en soptunna.

Hon hade reagerat på hans ögon som var ljust gröna och nästan lysande. Ögonen tillsammans med det lockiga rufsiga håret gjorde honom till en av de snyggaste killarna hon sett. Den vän han stöttade sig mot hade också varit attraktiv med ljusbruna ögon och mjuk axellångt hår. Eller så var det bara hon som var svältfödd på vackra människor, speciellt unga män i hennes egen ålder.

KAPITEL 9

2525 - DSE Laika

“Snälla, Bastien”, säger  Zack, “du kan inte sitta här vid barnen hela tiden. Du har ju inte ens varit någon annanstans på Laika än här, mässhallen och ditt rum. Följ med mig på en liten promenad så att jag kan visa dig runt. Det är ett speciellt ställe jag vill visa dig.”

Bastien ger honom en blick, och funderar på hur han ska kunna förklara för Zack att han inte vill något annat än bara vara här.  Han känner att han inte ens har orken att försöka få honom att förstå och Zack verkar vara på ett sådant humör att han inte kommer ta ett nej för ett nej. Det är kanske lika bra att han får visa det han vill.

“Okej, då” säger Bastien, “en liten tur kan jag välja följa med på”, samtidigt som han reser och följer efter Zack ut från sjukvårdsavdelningen. De går in i den vänstra korridoren som leder förbi Theos hytt, kaptenshytten, innan de kommer fram till kommandobryggan. 

Där är Nora, Adria och Fox i tjänst för dagen.

“Nä men”, hälsar Fox på dem. "Det tog bara två veckor innan du tyckte det var dags att besöka oss här där allt händer, Bastien!”

“Allt”, påpekar Nora",händer inte här".

“Jag", fyller Adria in, “har fullt upp med att felsöka var i systemet det är fel. Jag har ännu inte lyckats få en hållbar kommunikation med Luna och kommunikationssystemet på Laika har jag inte lyckats få att fungera felfritt heller. Skulle kunna behöva lite hjälp här.”

"Jag tror du är bättre på det än vad jag är”, säger Bastien leende till henne.

“Det var inte dig jag tänkte på”, skrattar Adria, “utan Fox, men han bara sitter och latar sig”. 

“Det är du som är mest datorkunnig", svarar Fox, halvliggande i krashstolen som han snurrar runt ett helt varv. 

Zack skakar leende på huvudet åt dem och drar med sig Bastien vidare ut från kommandocentralen. Där öppnar han en gliddörr som han leder Bastien igenom.

När de hade passerat luftslussen blir Bastien glatt överraskad. Det är en skog som Zack för honom längre in i. De kommer fram till en damm. Där stannar Bastien till och tror inte på sina ögon. Det ser precis ut som dammen i Terra-kupolen på Luna dit han ofta gick för att komma undan från allt.

“Rätt likt va?”säger Zack.

“Ja”, säger Bastien. “Men hur ...?”

“Vi ville göra något som skulle påminna oss om vad vi letar efter. Den här dungen med dammen var min idé för jag tänkte på dig”, förklarar Zack, samtidigt som han ger Bastien en kram.

Zack lyfter upp en korg som stod där och brer ut en filt. 

Zack ler välkomnande mot Bastien och gör tecken till honom att sätta sig ner bredvid Zack samtidigt som han börjar plocka upp korgens innehåll.

Bastien sätter sig långsamt ner bredvid Zack och tar emot en flaska.

“Vad är det här?”, frågar han. 

“Det är cider, en grillad kyckling, sallad, majsbröd och lite frukt”, svarar Zack.  “Allt producerat på Laika. Ett bevis på att vi har lyckats göra det möjligt att överleva ute i rymden. Vi har fått till ett kretslopp som tar till vara på allt och ger oss åter sådant som vi kan förbruka. Ett som skulle fungera i evigt om inget går fel.”

“Eller så är det”, säger han med huvudet på sned, “en romantisk picknick, bara du och jag. Eventuellt kanske vi får besök av någon fågel, en ekorre eller kanin, för det har Daisy ordnat med här i vår skogsdunge.”

Bastien bara skakar förundrat på huvudet, 

"Vad mycket jag måste ha missat på de här fem åren, då jag var själv på Luna och ni –”

Zack böjer sig fram och ger Bastien en djup tungkyss.Han har ännu inte kunnat bestämma vad han ska göra med den här situationen. Välja Bastien eller Ling? För han kan väl inte räkna med att få bägge? Det skulle han känna som den optimala lösningen för han vill inte förlora någon av dem. På så sätt har hans tankar nu gått i två veckor då han grubblat över detta problem som han inte kan lösa. Han känner hur Bastien hungrigt besvarar kyssen och trycker sin kropp emot Zacks. Bastien har borrat in sina fingrar i Zacks hår och drar så hårt i det så att det nästan gör ont. Zack låter sina händer glida in under Bastiens T-shirt och känner hans starka magmuskler. Hans hud är så varm och mjuk. De ligger nu bredvid varandra, men Zack bestämmer sig för att det får räcka och drar undan sin mun från Bastien som försöker förhindra det genom att hålla emot med sina händer runt Zacks huvud. 

“Vi kanske ska äta”, viskar Zack “innan vi gör något annat.”

Bastien ger ifrån sig en misslynt suck som låter mer som ett stön och sätter sig upp. Han tar upp flaskan, öppnar den och häller upp i de två glasen. Han läppjar på drycken i sitt glas.

“Gott.” säger han. “Om vi ändå ska äta och inte fortsätta med det jag helst vill, kan du kanske berätta om tiden vi varit ifrån varandra?”

Zack räcker fram en tallrik till Bastien som han lagt sallad, kyckling och en brödbit på.

“Ja”, svarar han, “det kan jag väl göra.Var ska jag börja? Jag vet inte ens om du har koll på allt som hände de två sista åren på Luna. Att vi, alltså jag,Theo, Adria och Fox, och flera andra professorer, ingenjörer inom rymdskeppsutveckling, utvecklade och byggde på Laika.  Laika byggdes under slutet av tiden på vår utbildning och de två följande åren då vi gick vår millitärutbildning. Laika, är en ny sorts rymdskeppsmodel, ett Deep Space Explorer och hon är byggd att göra just det som namnet antyder. Hon ska kunna hålla liv i en besättning, med det kretslopp som jag nämnde, utan att behöva fylla på varken livsupphållandeprodukter eller bränsle. Det tredje året under vår militärutbildningen blev vi beordrade att testköra henne.

Bastien tuggar sakta på en bit majsbröd samtidigt som han uppmärksammat hänger vid Zacks ord. Zack kan inte annat än att le mot honom innan han fortsätter:

“Kommer du ihåg att Gabriel höll på att forska och utvecklade rymdskeppskrov? Det är hans uppfinning som vi har runt om oss, ett skrov som är nästan helt oförstörbart och stealthliknande. Fox,Fillipa och Tomaz skapade ett bränslekretslopp, vi har ett biokemiskt drivmedel som förnyas och kan förbrukas i evighet i ett slutet system. Alla de här uppfinningarna är spektakulära och unika och har tagit rymdskeppsindustin framåt med stora kliv. Även Gabriel som försvann till Vesta för att bygga upp rymdstationen där, har i hemlighet hjälpt till med idéer och förbättringar. Theo blev en av Ledamot Browns forskningsgrupps assistenter och de tillsammans utvecklade de Turbo-warpen. Den ska kunna få upp ett skepp i ljushastighetensfart, har du hört, det är svårt att förstå? En sådan fart skulle en människokropp inte klara om vi inte hade uppfunnit  kraschstolen.”

Zack tystnar och tar en klunk cider, äter lite kyckling och sallad och fortsätter att berätta.

“Så tillbaka till 2522 då DSE Laika var färdigbyggd och vi blev tillsagda att testköra henne.”

“Wow”, sa Bastien, “konstigt att de inte fick mig att ingå. Jag är väl en i A-gruppen, eller hur?”

Zack smeker Bastien över kinden och kupar sin hand runt hans haka. Han lyfter upp en jordgubbe mot Bastiens mun, som ler stort och gapar så att Zack kan stoppa jordgubben i hans mun. Zack böjer sig fram och ger Bastien en kyss.

“Antagligen” säger Zack, “tyckte de att du höll på med något lika viktigt. Det som Axell och hans forskare gjorde var väl ändå något bra, men att det spårade ur då de inte tänkte på sina testobjekt. ”

“Hmm”, säger Bastien. “Antar det, men de verkar ju inte ha någon moral alls. För forskningen i sig, den kan jag tycka är jätteintressant. Men de metoderna de har använt sig av, inga medgivande av dem de forskade på. Jag hoppas verkligen inte att de kan starta upp den forskningen igen, att vi fick stopp på den.”

Zack drar in Bastien i sin famn och håller om honom.

“Ja”, säger han, “det hoppas jag med.” 

Bastien lutar sin panna mot Zacks axel.

“Fortsätt”, mumlar han, “berätta mer om hur det var i början på Laika.”

“Första gången då vi startade motorerna, var jag livrädd. Tänk om vi hade gjort något allvarligt fel i ett system som skulle innebära att hon skulle sprängas och vi skulle dö. Som tur var gick det bra. Vi lämnade Luna och målet var att ta oss till Tellus, för att testa det hon var byggd till förutom att färdas i rymdvakum, att kunna färdas i olika atmosfärer och vatten. Jag har ju aldrig varit nere på Tellus så bara det var ju som att komma hem. Fast det var ju inte välkomnande precis, Tellus är så nedsliten. Det är bara vatten och två stora plattformar, befolkningen bor i misär och sliter ut sig med att producera livsmedel till hela USF. Vi dockade på Norra provinsen, och gick ett varv och såg oss omkring. Jag mådde bara dåligt av att se hur det var, så jag var glad när vi lämnade plattformen.”

Bastien reser sig upp ur Zacks famn och ger honom en puss och en kram och lägger sig sen ner på rygg på filten och drar ner Zack bredvid sig. 

“Fortsätt”, manar Bastien på Zack, “berätta om något trevligare nu”.

Zack sträcker ner sin hand mellan sig och Bastien och greppar Bastiens hand och kramar om den.

“Något trevligare”, skrattar Zack “var det begärt. Vad sägs om det här, vi lät Luna bara lossna från dockningen på Södra provinsen och dimpa ner i havet. På grund att vi inte hade några styr- eller accelerationssystem igång så sjönk hon sakta ner under ytan och ända ner till botten. Det var så vackert, men det blev ännu vackrare då vi startade upp henne och flyttade oss från plattformen. Det fanns fiskar, vi såg till och med rockor, som Laikas form är tänkt att likna. Vi såg även valar, delfiner och andra havslevande djur. Du skulle ha varit med. När vi rörde oss lite längre bort för att förflytta oss till den Norra provinsen åkte vi över det som förr hade varit bebott av människor. Vi såg bland annat kinesiska muren och Mount Everest. De högsta topparna stack upp ovanför havsytan.”

Det hörs ett belåtet stönande från Bastien som lägger sitt huvud på Zacks axel samtidigt som han vrider sig mot honom och lägger armarna om honom.

“Vilken kapacitet har hon?” undrar Bastien.

“Hon skulle kunna rymma en besättning på ca 500 man”, svarar Zack, "men den går att sköta med en mycket mindre besättning då det finns många självgående system. Laika är 500 x 125 meter, och cirka 50 meter hög. Kupolen som vi är i är 200 x 100 meter .”

“Hur högt är det till taket här inne? Oj, är det en kupol längst upp?” säger Bastien. “Är den genomskinlig så man kan se ut i rymden?”

“Det är 30 meter upp till taket”, svarar Zack- “Laika, släck ljuset i Terrakupolen”

Lyset slocknar och Bastien vrider sig tillbaka på rygg och ger ifrån sig en djup suck.

“Vad vackert”, säger han, “Ser du alla stjärnorna där uppe? Det är så vackert och jag känner mig så liten i jämförelse med det där oändliga. Jag skulle kunna ligga här länge och bara se på rymden och stjärnorna.”

Denna gång är det Zack som suckar och kramar hårt om Bastiens hand. De ligger där bredvid varandra i tystnad och tittar länge på stjärnhimlen.

De har legat där så länge att Bastien känner att han håller på att somna när Zack reser sig upp på sina armar. Han böjer sig över Bastien och börjar överösa hans ansikte och hals med massa små kyssar. Zack för in sina händer under Bastiens tröja och smeker hans mage och låter fingrarna snurra runt hans navel innan han för sina händer ännu längre upp över Bastiens mjuka överkropp. Till slut ligger hans händer stilla mot Bastiens bröstkorg. Han för sina tummar upprepade gånger fram och tillbaka över Bastiens bröstvårtor samtidigt som han pussar honom på munnen och försiktigt tvingar in sin tunga i Bastiens mun. Bastien stönar och kan inte annat än att låta bli att trycka sin kropp mot Zacks. Bastien för sina händer ner efter Zacks rygg tills han kan greppa om hans skinkor och trycka hans underkropp mot sin, deras känsliga organ pressas mot varandra och då han börjar bli hård känns det trångt i byxorna.

Zack gnyr, mumlar och fördjupar kyssen en stund tills han reser sig upp och blir sittande på knä med sina ben på varsin sida om Bastiens. Han smeker sina händer ner för Bastiens kropp tills han kommer till hans midja där T-shirten har dragits upp och det finns en glipa med bar hud, Zack smeker fram och tillbaka under Bastiens navel genom det hår som finns där. Till sist stannar han upp och knäpper upp Bastiens byxor och drar ner dem så att hans vackra erigerade kön blir synligt. Bastien som ännu håller om Zacks skinkor trycker sitt underliv upp mot Zacks kropp för att försöka få kroppskontakt. Zack greppar istället Bastiens penis och böjer sig fram och försiktigt för in det i sin mjuka varma mun. Bastien kan inte hålla sig stilla och trycker sig stönande uppåt och längre in i Zacks mun som lägger sina händer mot Bastiens höfter för att hålla honom stilla. Zack för sin mun upp och ner över Bastiens ståtliga och svullna stånd, han fortsätter tills Bastien ser stjärnor även innanför sina slutna ögonlock.

Bastien vaknar av att någon drar sina fingrar genom hans hår och när han öppnar ögonen ser han rätt in i Zacks fina ljusbruna ögon som lyser av kärlek till honom. Det artificiella ljuset i terra-kupolen har samma färg som vid en soluppgång. Han sträcker på sig och gäspar.

“Det var nog välbehövligt att du fick sova några timmar" säger Zack. “Nu har du fått mat i magen, sömn och en skön och avslappnad kärleksstund. Nu kan jag tänka mig låta dig återvända till ditt barnvaktsuppdrag." 

Zack ger Bastien ett stort leende, reser sig och börjar plocka ihop resterna efter deras måltid, Han hittar en överbliven skiva honungsmelon som sträcker fram den mot Bastien. Bastien tar emot den och äter upp den. Samtidigt reser han sig upp så att Zack kan vika ihop filten som han lägger tillbaka i korgen. Han tar Bastien i handen och för med sig honom till utgången.

När de har passerat slussen drar Zack Bastien mot sig och trycker sina läppar hårt mot hans en lång stund.

Innan de har avslutat kyssen hör de några komma gående i korridoren och sen hör de Ledamot Brown säga:

“....kommunikationen, att de ännu inte har kunnat få igång den.Det är ju inte på medeltiden vi lever, eller?”

“De gör säkert så gott de kan. Det kanske är solstormar? Har du någon aning om det, Travis?” undrar en kvinna som troligen är Amy Gordon. Både Zack och Bastien ser på varandra och stannar där de är.

“Nej”, svarar en man, troligen Travis, “inte vad jag vet. Det kanske bara är något måndagsproblem de råkat på?”.

“Vad är det för fel på att ta emot hjälp", säger Brown, “men Kapten Theodore Anderson sa till mig att de inte behövde min hjälp. Jag som ändå har varit med och utvecklat DSE Laika, skulle väl ha tillräckligt med erfarenhet för att kunna hjälpa till, tycker jag.”

“Hmm", mumlar Travis, “det är inte bara det som gör mig lite misstänksam utan det är varför  vi inte får komma in och se deras sjukvårdsavedlning. Som jag förstod det är den toppmodern och har mycket nya självstyrande system som inte har funnits innan och  jag är väldigt nyfiken för att få se dem, för som genetiker har jag ju ändå hållit på en del med sjukvård.”

“Jag hörde”, sa Amy, “att Sebastien Anderson försöker återskapa vad som förstördes av Hasan-projektet under branden. Vi har knappt sett honom sen vi lämnade Luna för två veckor sen, så jag skulle tro att han har bett om att få arbeta ostört där inne,speciellt då han även är i sorg om jag förstod det rätt.”
“Kanske det”, säger Ledamot Brown. Under hela tiden samtalet har de sakta rört sig bort från terra-kupolens ingång och nu har de kommit så långt bort så att varken Bastien eller Zack hör dem längre. De vågar inte säga något till varandra men de tittar på varandra och funderar på vad de hörde. Delegationen verkar vara misstänksamma över vad som pågår.

Zack tar och lägger armarna om Bastien. Bastien låter sitt huvud hamna på Zacks axel och står så en stund innan de går tillbaka mot mässhallen för att göra sig av med matresterna.

När de kommer dit sitter Ling där och äter frukost. Hon tittar konfunderat på dem och korgen.

“Godmorgon!”, säger Ling. “Jag letade efter dig när jag skulle gå och lägga mig igår kväll. Zack, var har du varit?”

“Jag visade Bastien runt på Laika ”, svarar han med ett urskuldande leende. ”Jag vet att han inte har tagit så många raster så jag såg till att visa honom Terra-kupolen. Jag tog också med lite mat . När han somnade så ville jag inte väcka honom så vi sov i kupolen.”

Ling nickar lite avvaktande.

"Jag ska lämna er ifred" säger Bastien. "Jag ska gå och ta en dusch och sen gå till sjukvårdsavdelningen igen.”

Båda nickar hejdå till honom.

Theo sitter framför sin datorskärm på kommandobryggan när Ledamot Brown dyker upp.

“Har det blivit någon förbättring med kommunikationen så vi kan ha kontakt med någon på USF igen. Någon kontakt över huvud taget?”

“Nja”, börjar Theo, 

“Så här kan det inte vara”, fortsätter Brown, “Jag är benägen att ta över befälet och säga åt er att vända tillbaka till Luna och låta experter titta på det. Se till att rätta till felet innan jag kan låta DSE Laika fortsätter på sin expedition."

Theo bara skakar på huvudet.

 Då hörs en larmsignal. Theo som ännu har befälet säger:

“Laika, status?”

“Flera fiendeskepp på ingång",

Sen skakar Laika till.

“Alla till kommandobryggan!" befaller Theo över komradion.

Besättningen rusar dit och sätter sig i sina kraschstolar.

Laika signalerar att hon känner av flera detonerade missiler men att ingen har träffat. Laika skakas om men som tur sitter alla fastspända i sina kraschstolar.

Theo slänger en tanke till barnen i KRY-kammarna, men han litar på Robyn.

“Besvara elden då!” ryter plötsligt Ledamot Brown till Theo som vänder sig om och tittar strängt på ledamoten och säger:

“Än så länge är jag kapten och jag beslutar vad vi ska göra. Jag vill avvakta. Jag vill inte starta ett krig mot Outlaws. Jag vet inte ens om det är vanliga Outlawspirater eller om det är några från STIGMA som beskjuter oss. Laikas försvar är gott och det är inte påverkat ännu.

Adria. kan du få fram information om vilka vi har att göra med?”

“Jag ska försöka” säger Adria. 

“Nej, ser inte så ut”, säger hon efter att hela tiden fått felmeddelanden.

“Har du inte en möjlighet att skjuta skrämselskott”, frågar Brown, "så att du kan få dem att avvakta?”

“Nej” svarar Theo, “jag tycker inte att det låter som något bra förslag då vi inte kan öppna en kommunikation med dem.Jag vill inte få dem att gå ännu hårdare mot oss än vad de gör nu. Laikas sköld håller fortfarande.”

En missil måste ha fått in en fullträff för Laika slocknar. Det blir först svart men efter ett tag tänds det upp ett blinkande blått sken.

“Skador i alla system! Varning! Varning! Skador i alla system!” hörs det ur Laikas kommunikationsutrustning.

Alla tittar på varandra.

“Adria! Har du någon kommunikation igång? Kan du se om du får tag på Zack och Fox så att de kan se om de kan göra något. Zack är i den högra hangaren, jag har ingen aning om vad Fox är.”

“Jag tror han är i maskinrum D”, säger Tomaz, “det var vad han sa när vi hade ätit lunch förut. Ska jag ta mig dit och höra med honom vad han tror?”

“Ja, det vore bra” svarar Theo, “Ta det försiktigt ifall det blir mer träffar. Går det att sänka alarmet Adria?”

“Vänta lite”, svarar hon samtidigt som hon knappar på skärmen framför sig och rätt som det är sänks Laikas larm rop några snäpp. Under tiden har Bastien rest sig upp ur sin kraschstol och rusat ut från kommando-bryggan innan Theo har hunnit reagera.

“Bastien vänta, vart ska du?” ropar Theo efter honom. 

Theo reser sig upp och följer efter Bastien.

Han hör hur Ledamot Brown ropar efter honom,

“Kapten Anderson, vart ska du! Du har ju befälet! Du kan inte lämna! Speciellt då du inte vet vad de kommer att göra nu. De kanske gör sig redo för att borda. Du kan inte bara lämna de flesta av din besättning utan befäl på bryggan då inte kommunikationen fungerar!”

Allt detta har han ropat samtidigt som han har följt efter Theo och Bastien fram till sjukvårdsavdelningen. De var så upptagna med att oroa sig över barnen att de gått in utan att stänga dörren efter sig och Brown har följt med dem in. 

Alla tre stannar upp och stirrar på det de ser där. Robyn håller om en darrande och gråtande Nea som sitter på en av undersökningsbritsarna. Bastien slänger sig fram och när Nea ser honom slänger hon sig storgråtande i hans famn och även Bastien börjar gråta.

“Robyn”, börjar Theo samtidigt som Ledamot Brown säger, “Vad pågår här, svara mig?”

“Vad hände?” fortsätter Theo samtidigt som han ignorerar Brown. 

“Efter första träffen larmade hennes KRY-kammare att den inte kunde hålla tätt", säger Robyn. “Jag såg att den läckte rätt rejält så det dröjde inte länge förrän all KR-massa hade runnit ut. Jag tänkte att det var säkrast att väcka henne. Sen blev hon chockad och visste inte alls vad som hade hänt. Jag visste inte vad jag skulle göra för att lugna henne så det var tur att ni kom, speciellt Bastien. Men – “

Hon ger ledamot Brown en blick.

“Det är barnen från Hasan-projektet?" säger han. 

“Nu går vi tillbaka till bryggan", beordrar Theo, “även du Robyn. Jag vill ha alla samlade och fastspända i kraschstolarna nu!”

Robyn ser ut att vilja protestera men hon tar tag i Bastien och Nea och leder dem med sig när de går tillbaka mot bryggan.

“Vad är det som pågår?” gormar Brown. “Jag har högst rang här och jag beordrar er att svara mig!”

När de kommit tillbaka till bryggan vänder sig Theo till Adria och frågar:

"Är allt klart. Är allt nedladdat så att den är redo att skickas ut. Så att vi kan lämna denna lokalisation".

Hon nickar jakande och Theo sträcker fram handen och trycker tummen mot datapanelen samtidigt som den scannar hans iris:

 “Laika, släpp svarta lådan”.

“Vad är det som pågår?”, funderar Brown.

Theo riktar sig till besättningen.

“Inta era platser! Vi kommer snart att koppla om till turbo-warpen!”

“Nej ingen Turbo-warp!” befaller Brown. “Den är inte testad än och den är definitivt inte varmkörd! Det är galet”.

Laika skakar till så våldsamt att Ledamot Brown tappar balansen Han ramlar och slår i sidan i en konsol och pannan mot den kraschstol han ska sitta i, så att det börjar blöda.

Theo ser att alla andra har intagit sina platser. Det var bara Brown som blev skadad. 

Theo ger ett tecken till Fox som precis anlände till kommandobryggan. Han tar tag i Brown och föser ner honom i en kraschstol, spänner fast honom och låser fast honom så att han inte kan ta sig ur stolen utan hjälp.

“Om ni gör det här kommer ni att bli dömda som nationsförädare. Jag befaller er att ni ger mig befälet.” Brown är röd i ansiktet och det flyger spott när han talar.

“Tror du verkligen att USF skulle sluta med sitt tyranni bara för att vi skulle ställa oss i deras led. Jag kan inte se att det skulle få dem att sluta forska på barn. Hasan-projeket har pågått i år och det finns många bevis på att de har använt människor som försöksdjur. Barn har även dött på grund av Hasan-projeketet och vem vet vad som sker inom annan forskning. Vem vet vidden av vad de gör mot oss?

Sen, alla som slavar och svälter för att se till att de som har råd ska få mat på borden och ha ett bra liv. Tvångsstillerieinriktning av dem som inte har tillräckligt högt IQ eller USF tycker missköter sig.

Jag tror att jag talar för alla mina vänner här att vi nog hellre tar chansen att desertera och leva på Laika hela livet om vi inte hittar en beboelig planet någonstans.

Så jag tycker du kan hålla käft nu och sätta dig ner, så att vi kan komma härifrån utan att bli upptäckta.”

Brown sitter förstummad och bara tittar på honom.

Theo vänder sig om mot Nora och frågar om allt är klart för att starta turbo-warpen hon nickar till svar.

“Inta era platset! Zack och Jason, är allt ok hos er?”  

“Allt ok, Alfa! Vi är redo för avfärd här", hör han Jasons röst över komradion, som de nu kan använda.

“Nora”, han vänder sig om och ser på henne, “är koordinaterna inställda?”. 

“Ja, Alfa!” blir hennes svar. 

Han nickar och tittar på alla andra som sitter fastspända i sina krashstolar och tittar på honom.

"Är ni redo?”

“Ja, Alfa!”

“Laika, starta turbo-warpen, läge C. Ta oss till de inlagda koordinaterna på mitt kommando. NU!"

Han känner hur stolsdynan kramar åt om hans kropp så att han sitter i som ett mjukt skruvstäd. Det gör inte ont men känns lite obehagligt. Han mer anar än känner att skeppet nu färdas i ljusets hastighet. De är framme på bara några sekunder. Han känner att Laika stannar upp och stolsdynan släpper omfamningen om hans kropp. Ett beep-ljud hörs som bekräftar att de nått sin destination. Det följs av ett varningsbeep en identifiering av att det finns ett rymdskepp i närheten. 

Theo hör en inandning från Brown.

“Men men det är ju ett till Deep space explorer skepp? Hur är det möjligt?”

Laikas kommunikation meddelar att de får ett anrop från det andra skeppet.

“Laika, öppna en kommunikation med både ljud och bild med det  anropande skeppet, tack! “

De ser en man som står på en liknande kommandobrygga som Laikas.

“Välkomna att delta i kampen mot USF" säger Gabriel. “Jag antar att allt gick som planerat”.

KAPITEL 10

2519 - Vesta

När de lämnar lagerhuset tänkte Gabriel på hur många som hade kommit för att lyssna.  Det visade på hur många fler det är som känner att de inte längre orkar med USFs förtryck. Däremot höll han inte med om att en beväpnad att attack var rätt väg att gå för att få parlamentet att ändra åsikt. De hör människohopens uppviglande rop då de rör sig bort mot Vestas hamnhangarer. Där hyr han en hangar för sitt rymdskepp Armstrong som han i två års tid har utvecklat och byggt på efter samma princip som USFs  DSE skepp. 

Mark tittar på Gabriel i ögonvrån.

“Vad tycker du Ortega?”, säger han

Gabriel drar en djup suck; 

“Jag tror inte att det är någon bra idé. STIGMA håller på att gå för långt. Sen vet jag inte om använda sig av Outlaws är den rätta vägen för att starta en revolt mot USF. Folket på Vesta har tappat förtroendet för USF och de omständigheterna vi lever under underlättar inte.

Ett väpnat anfall står jag definitivt inte bakom. Jag vet inte om det skulle hindra USF från att dra åt tyglarna ännu mer för att straffa Vesta och inte bara mot STIGMA och Outlaws. Alla vet att Outlaws har nästlat sig in bland nationens befolkning här på Vesta.

Se bara på oss. Maja är en Outlaw och du själv och även Jenna. Om jag inte är helt fel ute så är flera av de som jobbar för oss på Armstrong från början Outlaws som försöker jobba sig till en mer fast tillvaro som Nations medlemmar.”

De hör fortfarande  stridsropen från lagerbyggnaden de lämnat “STIGMA! STIGMA!.....” och “Ner med WANG! UT MED NATIONEN! UT MES SPACE FEDERATIONEN!”

“Ortega, vänta!” hör de och vänder sig om. Det är den äldre mannen som höll i mötet tidigare som kommer springande efter dem.

“ Du är väl utbildad på Luna och Mars?” frågar han. “Och du är här från Vesta och var på vårt möte? Håller du inte med oss?”

“Nja, jag vet inte om en väpnad attack är rätt väg att gå", svarar Gabriel. “Jag är mer för att diskutera och komma fram till en fredlig lösning.”

Mannen skakar på huvudet.

“Och det tror du kommer att fungera? De lyssnar aldrig på oss på grund av att vi är Outlaws från början. Vesta är inte tillräckligt stort. USF skulle bara låta oss försvinna i något svart hål och inte höras av igen. Det är ju ingen nyhet för någon att det är så de styr. USF har i flera århundraden kväst höjda proteströster över dåliga levnadsförhållanden. Wang är ännu värre, han styr som en tyrann. Jag har hört ryktesvägen att du har ett stort rymdskepp du har byggt på i flera år. Jag antar att vi skulle använda det vid en överraskningsattack så skulle vi kanske ha en chans att vinna.”

“Det tycker jag inte låter som en bra idé. Armstrong är mitt skepp. Hon är inte ett krigsskepp, hon är ett expeditionsskepp som ska sörja för en stor besättning medan de söker efter en beboelig planet. En ny koloniserad planet skulle ge USF större chans att överleva, genom att ge medlemmarna bättre tillgång till vatten, mat och bättre levnadsförhållanden. Om vi istället sätter oss ner och har en diskussion kan vi få federationen att återgå till USFs grundförordning som fastslogs vid grundandet så att vi får ett mer rättvist samhälle. Att att låta mänskligheten få leva i fred och god samvaro. Det är den framtidstron jag lever med.”

“Stopp stopp!” säger mannen. "Vad är det för blåögd utopi du målar upp? Det ska mycket till innan mänskligheten kan leva i frihet och fred tillsammans utan några problem. Vi måste sätta stopp för Wang och USF och enda vägen för det är  ett väpnat uppror så att vi som hamnat längst ner på stegen får en möjlighet att klättra uppåt.”

Mark ger Gabriel en blick som han tyder till vad du än säger, kommer det inte ändra hans uppfattning.

“Förlåt”, säger Gabriel till mannen, “jag tror inte vi kommer att komma överens.. Jag känner att det inte ger något att vi pratar mer om det här.”

Gabriel nickar kort till mannen. Han och Mark går vidare. Mannen skakar på huvudet och går tillbaka till sitt möte.

Gabriel ser på Mark, hans vän och närmaste man. Han är ett storvuxet muskelberg med ett ett ärr som sträcker sig från vänster ögonbryn till mungipan. Hans stora svarta skägg tävlar med hans hår om vilket som är mest vildvuxet. Det är inte konstigt att folk blir rädda när de ser honom fast han är en av de snällaste människorna Gabriel känner. Hans blick är lika uppgiven som Gabriels. 

“Du, Ortega! STIGMA kommer att starta ett krig. Det är svårt att gjuta olja över deras känslor angående missförhållandena vi lever under. Jag oroar mig över  Armstrong. De är fler än oss och om de tog henne skulle de ha en fördel mot alla Viprar som finns i Asteroidbältet. De har ökat i antal sen Outlaws piraterna attackerade varutransporterna mer intensivt än förut.”

Gabriel, vet att det Mark säger är sant. Han har inte så mycket som håller hans familj kvar på Vestas,speciellt som då de precis fått reda på att Maja är gravid med sitt andra barn vilket inte kommer  gå obemärkt förbi länge till. 

“Ja, jag kan bara hålla med. Det är nog dags att ta Armstrong och lämna Vesta. Jag tänker gå till hangaren och meddela vår personal att jag och min familj kommer att lämna Vesta. Informera dem om att de som vill kan komma med oss, om de tror på oss, och att vi har ett sätt som kommer att stoppa Wang och USF. Gå hem och prata med Jenna om ni ska följa med eller inte”

Mark nickar till svar. Gabriel ger honom en klapp på ryggen.

En timme senare öppnar Gabriel dörren till det hem som han delar med sina föräldrar. Hos dem bor också Maja och Josh. 

Hans föräldrar satt framför den stationära hologramskärmen i det allmänna utrymmet i deras 3-rumslägenhet. 

“...nu kom Gabriel” hörde han sin mamma säga. Han förstår att det måste vara Zack hon talade med. De kände inga andra hon skulle ha ett långavståndssamtal med. Zack brukade regelbundet höra av sig till Gabriels föräldrar då Zack inte hade några andra anhöriga. Gabriels mamma hade hittat Zack som baby helt övergiven  invirad i en filt utanför lägenhetshuset de bodde i när Gabriel var 6 år gammal. Mamma hade gått till USF-centrumet med en gång med honom för att se till att han skulle återbördas till sin familj. När de inte kunde hitta några anhöriga bestämde sig Gabriels föräldrar för att ta hand om honom. Det troligaste var att det var en kvinna som inte kunde ta hand om honom som fött honom, förmodligen en Outlaw eller oregistrerad. Om de inte tagit hand om Zack hade han troligtvis hamnat på Tellus och USF:s barnhem där och han var tillräckligt stor hade han bara blivit ännu en i raden av federationens obetydliga slavarbetare. Det var federationens sätt att skaffa billig arbetskraft. Gabriel kände sig tacksam gentemot sina föräldrar som hade tagit hand om Zack så han slapp växa upp under de omständigheterna. Nu hade Zack bara ett år kvar innan han tog examen. Gabriel tänkte tillbaka och det kändes som igår han blev lärarassistent och hade blivit ansvarig för Zack och de andra i E08A. 

Gabriel gick fram till sin mamma. Han sätter sig bredvid henne och ler stort mot Zack. 

“Allt bra, Gabriel?” säger Zack leende.

“Både ja och nej. Kroppsligen och hälsomässigt är allt bra,men jag kommer precis från ett möte som STIGMA hade. Det känns som det när som helst ska bryta ut i ett väpnat uppror mot USF.  Det gör mig orolig både för oss här på Vesta men även för din och de andras skull då ni snart kommer ha militärtjänstgöring." 

“Usch, säg inte så”, säger Zack, “Nu blir jag också orolig”.

Gabriels mamma ger ifrån sig ett litet oroligt ljud, Gabriel sträcker ut sin hand och tar hennes hand i sin och kramar den lätt.

“Jag räknar med att packa ihop oss och dra härifrån, 

 Armstrong är tillräckligt färdig för att vi ska kunna bo och leva på henne nu. Zack, hur går det med Laika?”

Då slänger sig Theo fram framför Zack på skärmen

“Hon är gudomlig!” skriker han ut. Zack och Gabriel skrattar åt honom.

“Jaha”, säger Gabriel “är hon det? Jag funderar mera på hur färdig hon börjar bli. Har ni testkört några av de nya programmen?  Är det något jag bör tänka på då jag tar upp Armstrong på sin jungfrutur? Jag hade ju ritningarna i färskt minne då jag lämnade Luna och rymdskeppsutvecklingen för deep space explorer-programmet. Theo, du har varit väldigt hjälpsam i att se till att vi har fått uppdateringarna. Vi har nu byggt Armstrong som ett systerskepp. Hur är det, är även Laika flygfärdig snart?”

“ Är Armstrong, det då?”, bryter en till röst in från Luna.

“Det kunde jag ju ha anat, att ni är där alla tre”, säger Gabriel”

Bastien tassar fram bakom Zack och vinkar till Gabriel.

“Nej inte till att använda Turbo-warpen än”, svarar Gabriel, “ vi har inte installerat den klart än. Det behövs några testrundor för att se hur det fungerar. Vi behöver inte  vara på Vesta för att testa det, om vi lämnar Vesta och håller oss i okända rymdterritorium så slipper vi bli indragna i något krig mot USF.”

“Du menar väl inte att du är ok med allt som USF gör?” frågar Theo.

“Nej”, säger Gabriel. “Det var inte så jag menade. Jag tycker att väpnat motstånd är fel väg att gå. Jag vill se om jag först kan hitta ett nytt och bättre hem och sen bjuda in andra att komma och dela det med mig och min familj i frihet och fred. En utopi som STIGMA tyckte var önsketänkande från min sida. De ville ha Armstrong som ett attackskepp i sitt anfall på USF:”

“Det skulle hon kunna vara, ett krigsskepp men det är ju inte hennes egentliga syfte”, sa Zack", Jag  är helt med på det du säger.”

Båda tvillingarna nickar när de hör det.

“Jag skulle göra vad som helst för att få leva i frid", säger Theo, “jag är helt inne på samma tanke som du Gabriel. Tyvärr äger ju inte vi Laika. Sen måste vi ju göra den obligatoriska militärutbildningen i 3 år. Jag har ingen aning vad de kommer att beordra oss att göra sen. Jag vill allra helst fortsätta bygga och utveckla Laika och andra rymdskepp.”

“Hmm”, säger Gabriel, “men om ni efter 3 år inte får återkomma till Luna och Laika, så är ni välkomna till Armstrong. Jag tänker använda den närmsta tiden att bygga klart Armstrong. Och se om jag och besättningen skulle använda henne på det sätt de är tänkt. Att vi kan överleva utan något utifrån och utforska “deep space”.  Jag har förhoppningen att hitta en exoplanet som vi skulle kunna kolonisera. För det måste väl finnas en där ute någonstans?”

Zack, Theo och Bastien tittar på honom begrundande. 

"Ja, det får vi hoppas”, säger Theo. “För jag kan inte förlora hoppet nu, att allt ska bli bättre. För nu är USF inget att ha.”

“Ja”, säger Gabriel. “Hoppet får vara det sista som lämnar oss.”

Gabriels mamma säger då.

“Men Gabriel, om du ger dig iväg med Armstrong. Vi kan väl ändå ha kontakt med dig och få tala med dig.”

Gabriel ler mot henne.

“Ja, Marty har installerat ett spårningsfritt kommunikationsnätverk på Armstrong. Så det är inga problem med det. Men jag hade hoppats att du skulle följa med.”

"Nej, jag och pappa är för gamla för att bli äventyrare och utforska rymden. Vi stannar här, men du, Maja och Joshua måste åka, för jag vill inte att ni ska råka illa ut någon av er. Joshua är snart 8 och Maja är ju gravid.”

“Va”, ropar Zack, “gratulerar. Du får hälsa till Maja och Joshua från mig. Jag förstod att de var iväg och handlade något till dagens middag. Nu måste vi avsluta, vi har bestämt att träffa alla andra för att äta middag om fem minuter. Hej då!”

De tre från Luna vinkar till Gabriel och hans mamma som vinkar tillbaka, de avslutar samtalet.

Morgonen efter gråter Maja redan innan de börjar säga farväl till Gabriels föräldrar. Hon känner sig som deras dotter, då hon har haft sitt hem hos dem i sju års tid nu. Ända sen den gången sökte hon upp sin mammas vän, Tant Ilse. Efter sin mammas död och hade  lämnat den då 17 åriga Maja med en nyfödd att ta hand om. Så Gabriel har förståelse för hennes tårar men det är inte säkert för henne och Joshua att stanna på Vesta. Hon har redan trotsat USF genom att bli gravid en andra gång och straffet om det upptäcktes skulle vara tvångsabortering och sterilisering. Efter det skulle både hon och Gabriel stämplas som förrädare till USF och skickas till Tellus södra provins, straffarbeteprovinsen. De skulle inte nöja sig med det utan de skulle även staffa Josh så att han inte skulle få samma rättigheter som andra. Han skulle inte få göra IQ-testet, som var möjligheten till ett bättre liv, som Elit. 

De hade bara en chans om de ville leva ett liv i frihet. Att ha chansen till ett bättre liv var att lämna Vesta, lämna USF

MaryLee  står vid Armstrongs Kommandocentral med Joe bredvid sig. De ska lämna Vesta för gott enligt Gabriel. Alla som inte har något med avfarten från Vesta att göra, sitter fastspända i de övriga kraschstolarna. Hon undrar om det är rätt sätt, det här att överge Vesta och sin morfar. Morfar och de andra i STIGMA har tänkt att starta en väpnat motstånd mot USF. Längre än så hinner hon inte tänka förrän hon hör sin morfar röst i kommunikationssnäckan hon har i örat, 

“MaryLee, älskling, öppna så att vi kan komma in och ta över. Gabriel verkar inte villig att delta i vår kamp, så jag ber dig att lämna över Armstrong till oss.”

Hon hade väntat på att få den ordern. Hon hade varit villig att ge Armstrong till morfar och STIGMA. Hade varit redo att öppna landstigningsluckan. Men nu står hon här och vet inte om det är rätt sak att göra. Det kan vara så att Gabriel tänker rätt, att en fredlig lösning är bättre. Han hade tänkt att de skulle göra just det som DSE - skeppen var tänkta att göra. Att utforska rymden för att hitta en ny planet som de skulle kunna bosätta sig på. För var det egentligen inte farfars tanke att det skulle bli en ny och bättre federationom man störtade den gamla. Sen skulle ju de bli bättre förutsättningar för alla om man hittade en habitual exoplanet att bo på.

“Kapten, det är folk utanför. Vi kan inte starta med dem där, de kommer att dö!” Hör hon nu Mark säga.

Gabriel ber om att få en kommandokanal ut till hangaren.

“Ni som är i hangaren, var god och lämna den. Vi är på väg för att övningsstarta våra motorer.”

MaryLee ser till att det som morfar säger hörs på kommandobryggan.

“Kapten Ortega, detta är Svante från STIGMA. Vi tänker konfiskera ert skepp för egen del inför vårt uppdrag att störta USF. MaryLee det är dags nu att släppa in oss, är du så snäll att öppna nu, lilla vän”.

Hon drar efter andan när hon ser Gabriel och alla andra titta på henne. Joe ser rejält besviken ut.

“MaryLee”, säger då Gabriel till henne, “du vet vad jag tycker om STIGMAs planer. Det är ju inte som jag står på USFs sida. Utan du vet att jag har planer på att se dem störtade från tronen, men jag vill att det ska finnas något att återvända till och leva på och av sen efteråt. Vi behöver lite mera tid innan vi går mot USF och en väpnad attack nu skulle bara leda till onödiga dödsfall och nederlag. Det skulle bli bättre om vi gjorde som vi vill här på Armstrong först, att söka en planet och att få fler människor på vår sida, både från Outlaws men även de som är USF. Att få alla som är förtryckta och nedtryckta av Wang och parlamentet att vara på vår sida!”

MaryLee tittar på honom och vet att han har rätt. Hon ger Joe, sin vän, en blick, som hon vet skulle göra vad som helst för henne och han mimar till henne. “Snälla!” Med hjärtat i halsgropen gör hon sitt beslut.

“Morfar, förlåt! Om jag var du skulle jag flytta mig ur hangaren för om ni stannar kommer ni att dö.” 

Hon börjar trycka in kommandona som startar styrmotorerna så att hon och Joe tillsammans kan vända Armstrong runt så att skeppet kommer stå riktad mot hangarens rymdport.

Gabriel ger henne ett lättat leende och säger: 

“Alla redo, inför avfart.” 

MaryLee ser på Gabriel och nickar. Gabriel trycker kommandon för att stänga hangarens port mot Vesta. Efter han har sett att STIGMA folket har lämnat hangaren. Då de har förstått att de förlorat sin chans då Armstrongs styrraketer startade. Sen öppnas porten ut mot rymden. MaryLee förstår att nu är de snart på väg. Hon känner en klump i halsen när hon inser att det säkert var sista gången hon såg och talade med sin morfar. Han kommer säkert inte vara intresserad av att ha något mer med henne att göra då hon nu har tagit ställning mot honom. 

2520 - Mars rymd territorium

Theo sitter på transporten mellan Luna och Mars. Tänka sig att för några hundra år sedan tog den här resan ett par år, nu tar det bara 15 timmar. Om Turbo-Warpen hade varit i bruk redan skulle resan gått på cirka en kvart, då den kommer upp i ljusets hastighet. Även om den har minskat tiden det tar att resa mellan punkt A och B i rymden så är det ju så stora avstånd att det ändå tar tid om vi skulle färdas utanför vårt solsystem, Men med Deep Space Explorer Laika, har vi i alla fall minskat ner restiden mot den vad andra rymdskepp tar på sig. Plus att hon har ett habitat som kan hålla en mänsklig besättning på ca 500 personer i liv tills vi hittar en exoplanet. Jag hoppas bara att de låter mig, och helst hela A-gruppen, få bli dem som får vara de som blir testpiloterna för DSE projektet, när det är dags för Laika att prova vingarna. 

Men nu är det Mars och militärutbildningen som gäller för oss. Även den är ju viktigt för att vi skulle kunna få bli kandidater att få bli ivägskickade av USF på en rymdforskningsresa. 

Nu när Gabriel hade byggt klart Armstrong och hade lämnat Vesta tillsammans med sin besättning och deras familjer. Det var inte säkert för dem där längre. USF kunde konfiskera skeppet om de upptäckte att hon fanns. Då hon var byggd i lönndom. Sen ville STIGMA att de skulle medverka i deras väpnade uppror mot federationen.

“Jag är Befälshavare General Patrick Gordon. Jag hälsar er Välkomna till Stridshangarskeppet, Barack Obama, som är sambandscentral för federationens militäriska försvar. Vi har förlagt militärutbildningen hit för att vi är satta i beredskapsläge. Då Outlaws och STIGMA går hårt åt våra rymdskeppstransporter mellan de olika rymdbaserna. Barack Obama är utrustad med det modernaste i vapenväg och har ett gott försvar. Vi har den största flottan av Viprar både för 1, 3 och 5 mans besättningar, för att kunna spana och attackera fienden snabbt och effektivt.

Ni har redan blivit tilldelade era inkvarteringar om jag inte förstod det fel. Då drar vi igång utbildningen med en gång, ni kan se era scheman i era handledsdatorer. Om ni inte har några frågor så utgå.”

Den långe ståtlige mörkhåriga och blåögde militärklädde, grå tröja och mörkgråa kamoflagemönstrade cargobyxor, mannen avslutar sitt tal och vänder sig och talar med en liten vithårig kvinna. Amiral Farah Stein, har Theo för sig att hon heter, det var hon som hade hittat dem för två år sen sovande på stranden. Då han tänkte tillbaka till den dagen, så får han en känsla av sorg men även glädje. Han saknar Bastien och kände verkligen för honom den kvällen, då han var så förstörd, men även känner han glädje för att de hade den möjligheten att umgås som vänner så obehindrat som de gjort då. Han hoppas Bastien har det bra.

Nora böjer sig fram och viskar i hans öra.

“Jag tror vi alla”, viskar hon, “vi 15, nej 14 menar jag, Bastien är ju inte här, ska till hangar 17 och vi har General Gordon som instruktör”.

Theo tänker att det känns som om de behövde känna sig stolta för att få högsta befälet som instruktör. Han funderar om det är för de är A-gruppen. För det verkar som USF och Wang anser dem var någon Eliternas Elit. Han kan inte se varför och vad de har för tanke med dem. Och varför tyckte de i så fall att det var bättre att Bastien stannade på Luna.

När de äntrar hangar 17 kan han inte annat än spärra upp ögonen. Han har aldrig sett så många Viprar tidigare. Det är flera hundra som sitter dockade i stag efter väggarna.

General Gordon dirigerar dem till en av plattformarna. 

“Sätt igång magneterna i era armékängor”, säger han till dem.

“I dagens lektion kommer ni att få en förståelse för hur er kropp uppför sig i tyngdlöshet. Då vi har stängt av den artificiella tyngdkraften. Ni kommer att få prova på att sväva fritt. För att ni ska få en uppfattning om hur kroppen uppför sig utifrån vilken rörelsekraft vi låter påverka den. Inte bara för förflyttning utan även vad som händer när ni skulle avfyra ett vapen eller liknande. För att ni inte ska råka vådaskjuta någon eller något är de vapnen ni använder idag bara luftpulsare, som ni kan sätta på lägsta effekt. Om soldat Henriksson gör sig redo så kan vi börja.”

Fox går fram till kanten av plattformen stänger av sina magnetsulor och tar ett hopp uppåt och slår en kullerbytta i luften

“Om du avfyrar vapnet nu. Märker du vad som händer.För det första steget är att förstå hur fysiken fungerar och hur din kropp reagerar på vad som händer. Sen hur vi kan förhindra den okontrollerade rekyleffekten och ha en kontrollerad istället.”

Fox avfyrar sitt vapen och han flyger iväg som en vante bakåt. Han fångas upp av ett nät som två andra soldater hade uppspänt mellan sig.

Theo kan inte förhindra att ett frustande undslipper honom då han försöker låta bli att skratta. Så omanligt det lät då, tänker han. Han ser Ling himlar sig och han har svårt att förstå om det åt Fox eller honom.

“Jag sa inte”, ryter General Gordon, “full effekt utan att vi börjar med lägsta effekt. Henriksson, jag antog att ni var genier då ni är dem ni är. Det innebär att ställa vapnet på 1 och inte 10. Få se om Anderson är klokare. Det är din tur nu och utan att styla  sig.”

Samtidigt har Fox fått hjälp tillbaka till rampen av medhjälparna. 

“Vilket geni, va?” säger Tomaz samtidigt som han dunkar Fox i ryggen.

“Jag trodde ni var bättre", säger General Gordon irriterat, “att ni inte hånar någon som gör fel. Det räcker med att jag säger till på skarpen till den som gör fel. Tänk på att er soldatkompanjon kan vara den ert liv hänger på om det skulle bli skarpt läge. Sammanhållning är A och O. Förstått!”

Alla skallar fram ett “Ja!”

Zack kan inte annat än småleende lägga sina armar om både Fox och Tomaz och kramar om dem hårt. 

Amiral Farah Stein har stått och tittat på från ena sidan av plattformen. Hon flyttar sig nu så att hon har ryggen mot Gordon och viskar tillräckligt högt så att killarna ska höra henne.

“General Gordon märker inte skillnad på elakt hån och vänskaplig retsamhet, som jag uppfattade det här var. Ni visar mig att ni redan är ett sammanhållet gäng. Det bådar gott för oss alla att veta att A-gruppen har en stark sammanhållning.” Hon nickar åt Theo att det är hans tur.

Theo gör sig redo, stänger av magnetkraften i sina militärkängor och tar ett avstamp från plattformen de står på.

KAPITEL 11

2520 - Tellus, Norra provinsen

När Ana väntar på att dörren ska glida upp tar hon ett sista djupt andetag av den fräscha renade luften i ankomst hangaren. Hon minns att det kommer att kännas som att bli anfallen av dofter, av svett, möglig tvätt och matos då hon stiger ut på Tellus Norra provinsen. Däremot hade hon glömt hur inomhus det kändes även om det egentligen är utomhus. Inomhuskänslan skapas av att bostadsplanet är placerad under den platta som är för odling, boskaps utrymme och produktion och fraktning av mat till resten av USF. 

Hon är här för den årliga hälsokontrollen för de 8-åringar som ska börja Elit-utbildningen.

Hon ser två vakter som står och talas vid utanför hangaren. När hon tittar närmare ser hon att hon känner den ena vakten.

“Men hej Jeremy, jag trodde du var på Mars?” Hon möts av ett leende.

"Nej, jag gick den ettåriga grundutbildningen”, svarar han, “men efter det blev jag placerad här. Men mitt år är slut nu och jag följer med dig och barnen upp till Luna i morgon.” 

“Jaha, det låter ju bra, ska vi gå då så jag kan installera mig och få träffa barnen,”

“De från Södra”, säger Jeremy, “har inte kommit ännu. De är på väg med ubåten hit med beräknad ankomst om en halvtimme”.

“Måste du stanna här och vänta på dem?", undrar hon.

Han skakar på huvudet.

“Vad bra då”, säger hon och börjar gå.

“Vet du vart du ska?” funderar han.

“Ja, då, det här är mitt sjunde år, som jag kommer ner hit och gör hälsokontrollen och hämtar upp våra nya elever. Innan dess hade även jag ett års placering här nere, så hittar gör jag. Jag hörde att i år är det inte så många barn som passerat heller så då kommer det väl att gå snabbt det här. Ska bli skönt att få återvända redan i morgon. Vet du vissa år, har jag behövt vara här i flera dagar då det varit så många”.

Jeremy nickar och följer efter henne; “Ja, det ska bli skönt att få återvända upp till Luna redan i morgon”.

De kommer fram till USF-huset där Ana och barnen ska bo tills i morgon, utan några problem. Ana minns ett år då hon hade blivit attackerad för det var någon som trodde de kunde slå ner henne och ta hennes kläder. Och det är inte säkert att röra sig hur som helst på Tellusprovinserna. Men hon lider med de som bor där, för att de gör sådana saker är för att de är desperata och lever i misär. Hon möts av en rultig liten gumma. Ana undrar hur gammal hon kan vara? Hon brukar inte lyckas gissa rätt ålder på Tellus-borna. Deras liv är så mycket mer slitsamt och de åldras mycket snabbare än övriga federations-medlemmar. De blir knappt äldre än 50 år. Och jag är 30 år och har säkert minst 120 år till att leva. 

"Välkommen, jag är husfru här”, säger kvinnan, till Ana. “Låt mig visa dig till ditt rum. Jag hörde att barnen från Norra kommer först om en halvtimme ungefär, Jag tror de härifrån dyker upp när som helst. Du hinner med att fräscha upp dig lite snabbt om du vill”

“Tack”, svarar Ana och går in på rummet hon blir anvisad.

Nu är hon klar för dagen, med att göra hälsokontroller på barnen, Det var inte alls många fem pojkar och tre flickor bara. 

Efter de har ätit middag, går hon till vaktkuren där Jeremy precis håller på att bli avlöst. Hon hör med honom om han kan följa med henne på en promenad i omgivningarna.

“Ja, jag slutar egentligen för dagen. Och då det inte är säkert för dig att gå själv kan jag följa med dig. De firar någon helgdag idag, en som vi i övriga federationen inte firar, De slutar tidigare idag och det kan bli mycket oroligheter. Speciellt runt de stora öppna ytorna, så kanske vi ska hålla oss ifrån dem?”

Hon nickar och svarar att det kan kännas tryggare om de går ut bakvägen, för att dra än mindre intresse till sig.

Hon går runt och ser på misären runt sig. En del av deras boplatser har bara två väggar av … ja vad består ens väggarna av? En del är bara tygskynken och där ser det ut att vara en hög med trasor att sova eller sitta på. Det lagas mat antingen över öppen eld eller en liten kokplatta som de boende försöker hålla så långt borta de kan från det lättantändliga material deras bostäder består av. Hon skakar på huvudet åt situationen de lever i. Dessa stackars människor. För hon vet att de, för en spottstyver net-coins sliter i 10 timmar varje dag. Varje dag i veckan för att se till att alla vi andra inom USF får mat i våra magar. De själva svälter för att det inte finns tillräckligt med mat till dem kvar, eller att de inte har råd att köpa den.

Hon skakar på huvudet och ser att även Jeremy verkar tagen, han ser sammanbiten ut i ansiktet.

“Det är någon jag vill att du ska träffa", säger han då de har gått en stund. 

Ana blir nyfiken och ber honom att visa vägen. Han leder henne runt ett gäng håglösa människor som sitter runt en öppen eld och väntar på någon form av soppa ska koka klart. Vidare ner för en väg där det är lite bättre boende än de där tygskynkena som skulle föreställa tält. Han stannar till vid ett av rucklen och knackar på dörren.

“Kom in”, hörs en knarrig röst och Jeremy öppnar dörren och håller upp den för Ana.

De stiger in och Ana ser att det finns även en dörr på baksidan som står öppen, och hon ser att det finns faktiskt en liten plantering där. Där det till och med växer en tomatplanta och något mer som hon inte kan identifiera. En gråhårig krum liten gumma kommer in genom dörren, och plirar mot Jeremy.

“Hej, på dig, vännen, Vem är det du har med dig?”

“Detta är doktorn jag talat om”, säger Jeremy.

“Hej”, säger Ana och tar den äldre kvinnan i hand. “Är det något hälsoproblem jag kan hjälpa er med?”

“Nej, inte mig, det är det försent för. Jag är redan 60 år så jag ligger väl för döden när som helst”, svarar kvinnan.

Ana tittar både på henne och Jeremy frågande, varför har de bett henne att komma hit? Och Jeremy verkar ha talat med kvinnan om att komma hit med Ana

“Nea kom hit lilla vän”, ropar den äldre kvinnan.

En liten flicka med rödbrunt lockigt hår och gröna ögon kommer in genom dörren från den lilla trädgården, med ett par morötter i handen. På hennes axel klänger sig en rostig metallgrå robotdrake fast. Den slår ut med sina rödmembranvingar för att inte tappa balansen. Ana ser att flickan verkar ha en lite deformerad ryggrad. 

Nea skiner upp när hon ser Jeremy och slänger morötterna på bordet. Hon slänger sig i hans famn. Han lyfter upp henne och snurrar försiktigt runt med den lilla flickan som skrattar och kramar om honom. Han slutar snurra och sätter ner henne på golvet igen.

Robotdraken har under tiden klättrat över till hans axel och buffar med sin nos Jeremy i örat.

“Nea detta är doktor Ana MontBlanc. Jag ville att hon skulle träffa dig och undersöka dig.”

Han vänder sig om och ser med en hoppfull glimt i sina ögon på Ana.

“Nea här har en IQ på runt 200 när hon gjorde testet för två år sen. Men på grund av den medfödda ryggskada hon hade fick hon inte följa med upp till Luna. Jag tänkte att du kanske på något sätt kan hjälpa till att fixa till hennes rygg. För jag vet att om hon inte hade varit född här på Tellus hade de redan blivit gjort vid födseln eller till och med även innan hon hade blivit född.”

Han har en bedjande blick då Ana ser honom i ögonen.

Ana vinkar flickan till sig.

“Jag ska undersöka dig lite och se om det ens är något som går att åtgärda.”

Hon ser mot skynket som hänger framför en del av det skokartongs liknande plåtskjul hon står i.

“Är det ok om jag tar med mig henne in här? Jag antar att det är där ni sover?” 

Den äldre kvinnan nickar och drar undan en del av skynket. Ana ser att där innanför står faktiskt en säng och inte bara en hög med tygtrasor på golvet som ska föreställa deras gemensamma bädd. Hon tar med sig Nea dit in och låter sen sin hand stryka ner över flickans ryggrad utanpå hennes klänning. Hon känner att ryggraden är snedvriden. Hon för försiktigt upp klänningen, hon ser att hon har gissat rätt. Ryggraden verkar ha vuxit fel, Det beror säkert på att hon hade det trångt i livmodern. Och som Jeremy sa att det var ett lätt ingripande som skulle ha skett mycket tidigare om hon inte var född på Tellus. Hon släpper ner Neas klänning igen och lägger ena handen på hennes axel och vänder sig om och tittar på de två andras bekymrade ansikten.

“Det är inga problem att rätta till det här inte. Men jag vet inte om de går med på det. Jag antar att vi på något sätt måste försöka smyga henne med upp i podden i morgon utan någon märker det. Nea, är du redo att följa med mig och Jeremy?”

Nea tittar lite blygt på henne och nickar.

Ana vänder sin blick till de två från Tellus och undrar.

"Hur lärde ni känna Jeremy då?” 

Nea skyggar undan och gömmer sitt huvud i Jeremys armveck. Hennes drake klättrar ner för Jeremys arm och in i Neas famn. Hon kramar om den trycker sig närmare Jeremy.

 “En dag när jag var ute och patrullerade hörde jag en flickas gråt. När jag går för att se efter, så är det Nea som har blivit omringad av ett äldre gäng barn. De retade henne för hur hon såg ut, och de lät henne inte gå därifrån. Men när de andra barnen såg mig komma så sprang de kvickt iväg. Jag följde Nea hem. Och Julie, hennes mormor, blev så tacksam så hon bjöd mig på en kopp kaffe för hon hade precis kokat till sig själv. Sen dess har jag tittat till dem regelbundet. Julie har berättat för mig att Neas mamma bara var 14 år när hon födde henne. Det var en komplicerad graviditet och förlossning och jag antar att det är då Neas skador skedde. Hennes mamma förblödde efter förlossningen av skadorna som skedde, och hennes mormor har tagit hand om Nea sen dess”.

“Jag lever redan på lånad tid”, knarrar mormodern fram, “då jag är 65 år och helt sliten. Vissa dagar orkar jag inte ens ur sängen och stackars Nea här får sköta om mig fast det ska vara tvärtom. Jag är orolig att hon ska råka ut för samma sak som hennes stackars mamma. Hon var utsatt för en gängvåldtäkt och så blev det som det blev ." 

Ana blir alldeles förfärad när hon får höra det, och säger.

“Jag ska göra allt för att hon ska få vård och gå Elit- utbildningen och få ett bättre liv. Jag är bara så ledsen att jag inte kan hjälpa dig eller kunde hjälpa er dotter”.

“Nea, gå och packa ihop dina grejor, så ska vi gå tillbaka till huset nu”, säger Jeremy och Nea springer iväg.

2520 - Luna utbildnings-och forskningscentrum

Ana slappnar av i hela kroppen då de landar på Luna igen. Morgonen har flutit på utan några missöden. Hon hade fått ombord alla barnen och Nea klädda i sina nya skoluniformer, vita tröjor med mörkgrå byxor, på podden Men nu börjar det svåra att få Nea till Röda zonen och till mitt laboratorium utan att någon ser henne. 

Hon lyckades få barnen att gå lugnt och fint i rad då de lämnade podden. Nu står de på rad efter väggen precis i början av korridoren efter att de klivit av linbanan inne i navet i den vita zonen. Ana räknar in dem och kontrollerar att alla finns där.

“Tack för hjälpen”, säger hon vänd till Jeremy. “Nu klarar jag det själv. Min assisten kommer när som helst så ska han få ta med sig Nea till mitt laboratorium och förbereda henne”

“Ok, vad bra” svarar Jeremy henne, “för jag har fått inkallelse till att anmäla mig direkt till General Foxtrott, för vidare besked?”

“Men, se gå då” säger Ana och schasar iväg honom. Jeremey lägger sin hand på Neas axel och kramar den lätt.

“Ses senare, när du fått en fin och rak rygg!” Nea slänger sig i hans famn och ger honom en kram. Jeremy tar med sig väskan med Neas 50 centimeter långa och 30 centimeter i mankhöjd stora robotdrake, han har lovat henne att se efter Zip under tiden hon får KRY-behandling. Hon vinkar efter honom när han går därifrån.

Ana börjar skruva på sig lite när hon märker att barnen inte riktigt kan stå stilla och hålla sig i raden längre. När hon nästan börjar undra om hon ska ta och börja röra på sig lite sakta, då dyker hennes assistent upp.

“Förlåt, jag skyndade mig", säger han ursäktande.

Ana ler välkomnande mot honom.

“Detta är Nea”, säger hon och vänder sig sen om till Nea.

“Det här är min assistent. Om du följer med honom så ska han förbereda dig för ingreppet. Jag kommer om en liten stund då jag lämnat de andra barnen.”

Nea tittar blygt upp och ler lite försiktigt. 

“Hej!” säger hon och sträcker hon försiktigt ut sin hand.

“Hej, Nea!”, ler assistenten mot henne samtidigt som han greppar hennes hand i sin “ska vi gå då?”

Nea vinkar hejdå till Ana och de andra barnen.

”Är ni redo så går vi”, säger Ana och för de nya eleverna till välkomstmomttagandet och där hon ska hålla sitt tal till dem sedan är hon klar med sina åtagande och kan gå för att hela Nea.

Jeremey kommer fram till General Foxtrots kontor.

“Fänrik Jeremy Croft anmäler sig, jag hade fått order att jag skulle komma hit!”

Sekreteraren ser upp på honom innan han säger att om ni väntar lite ska jag meddela Generalen att ni är här. Han trycker på en knapp på sin datorskärm han har framför sig och säger “Fänrik Croft är här nu, sir”.

Det buzzar till och sekreteraren visar mot en dörr och säger:

“Ni kan gå in nu, Fänrik Croft”.

När Jeremy går in och ställer sig i honnör framför General Foxtrotts skrivbord.

General Foxtrott tittar upp på honom och säger:

“Ledig, Fänrik! Ni kan sätta er ner.”

“Tack!” Jeremey sätter sig.

“Jag har kallat hit dig för jag ville meddela dig att din tjänstgöring nere på Tellus är avslutad. Du är härmed nu tilldelad att jobba som vakt på vår säkerhetsavdelning här på Lunas utbildnings- och forskningscentrum. Du ska vara på plats i morgon klockan 8 på deras kontor. Då får du all information och sådant av dem. Om ni inte har några frågor kan du gå nu. Jo, var du ska bo vet min sekreterare.” 

General Foxtrott återgår till att granska sin datorskärm. Jeremy förstår att mycket mera var det inte. Det är bara att följa order, annars skulle de se det som ordervägran och jag hamnar på Callisto. Om de inte skulle tycka att jag var en federationsförrädare och det straffet är hårdare, att hamna som slavarbetare nere på Tellus och bli fråntagen alla privilegier jag har som Elit. Även om jag är så trött på att inte själv få bestämma vad jag vill göra. Men jag förstår inte varför de inte låter mig fullfölja min 3 åriga militärtjänstgöring som nästan är obligatorisk efter de 12 års Elitutbildning vi får. Eller att jag själv får välja om jag vill jobba inom militär och säkerhet eller får chansen att välja en helt annan bana.

Han går ut till sekreteraren.

“Jag hörde att ni visste var mitt rum låg?”

Den unge mannen ser upp och tittar lite förvirrat på honom

“Jo, ja … vänta lite … jo här … grå 4, Höger, U, 7691  var det allt Fänrik?”

Jeremy nickar ett tack till honom men Jeremy funderar om sekreteraren ens såg det för han verkade verkligen vara upptagen.

Han tänker att det är lika bra att jag går och hämtar ut mina nya arbetskläder för tvätteriet ligger på vägen till mitt rum. Det är en kort kö, som han ställer sig i. Det är matsalspersonal och vaktmästare antar han, de har beiga kläder på sig.Och det är nog i tjänsten för så mycket tvätt har ingen enskild individ. Det löper på rätt smidigt i kön och snart är det hans tur.

“Fänrik Jeremy Croft, P2 - 2498 - 691217”, anger han till den beigeklädde äldre herre som står där. Han nickar åt Jeremy och trycker på sin datorskärm och ger ifrån sig ett litet ljud, och sen plingar det till ett par gånger, och mannen tittar upp på Jeremy

“Hej, och välkommen tillbaka till  Luna, Fänrik, har du några kläder att lämna tillbaka?”

“Tack”, svarar Jeremy och tar fram de mörkbruna T-shirtar och de mörkbruna kamouflagefärgade byxorna han hade i sin ryggsäck. Han vränger även av sig den mörkbruna arméjacka han har på sig. De kläder som hade signalerat att han varit stationerad som militärpolis på Tellus. Nu har han bara resegarderoben med sin mörkgrå paraduniform och den ljusgrå skjortan som hör till. Plus de kläder han har på sig och 6 par underkläder och 6 strumpor, vita förutom ett svart par och sina gympadojor kvar i ryggsäcken.

“Resten får jag lämna nästa gång efter att jag har bytt om”.

Mannen tittar upp på honom och ler.

“Det går så bra som helst det, vi vill ju inte att ni ska springa omkring nästan naken. Tack … och här kommer era nya kläder, 4 grå T-shirtar, två par mörkgrå militärbyxor och en mörkgrå militärjacka, en uppsättning sängkläder, handdukar, 2 stora, 2 små, ett set hygienartiklar. Om det är något ni saknar eller vill ha mer av så säg bara till så kan ni få det mot rätt mängd net-coins, Fänrik.”

“Tack så mycket, jag är nöjd för tillfället”, säger Jeremy samtidigt som han lyfter upp högen med sakerna han fått av mannen och går därifrån.

När han nästan är framme, och har svängt in i den korridor hans rum finns i, möter han en ung kvinna som har rastaflätor ihopdragna bak i nacken så att de långa flätorna hänger ner efter hennes rygg iklädd vakternas gråa mundering.

“Oj förlåt”, säger han, "men är det inte Katja!” Hon stannar till och tittar på honom lite förvirrat tills det tänds ett igenkännande i hennes ögon.

“Jeremy! Du växte väl upp i huset bredvid mig på Pallas 2?”

“Ja”, svarar han, “det stämmer, Du var några år äldre så det är ett tag sedan vi sågs, men du minns väl att vi lekte ta bland träden som fanns i området vi bodde? Jag kom precis hit efter ett års tid på Tellus, och ska bli din kollega från och med i morgon.”

“Ja, visst minns jag det, men jag var inte alls beredd att se dig här. Det ska bli kul att lära känna dig som arbetskollega. Då får vi väl se hur ofta vi kommer att jobba tillsammans, vi har ju ändå runt 1000 arbetskollegor, men vi kommer väl att ses här fler gånger antar jag, för vi bor ju nästan grannar?” 

“Ja, det här är mitt rum”, svarar han. Hon nickar till svar och de tar farväl. 

Jeremy öppnar och går in på sitt rum, som är standard utrustat som de flesta rum på centrumet med undantag för de i elevkorridorerna. Där man måste dela med två andra eller de få undantagen med 2-3 rumslägenheter för de par och familjer som finns. Han kommer in som i en hall och mot ena väggen står ett skrivbord och där ställer han ifrån sig metallväskan med Zip i. Åt det andra hållet öppnas det upp mot den L-formade delen av rummet med en hörnsoffa med ett bord framför. Sängen står längst in i rummet mot väggen med ett sängbord bredvid sig. Motsatta sidan mot där sängbordet står är det en byrå och en garderob. Rummet innehåller även ett badrum med dusch och toalett.

Jeremy går in i det vita och sterila rummet och tänker att det är lika bra att han bäddar sängen och lägger ner sina kläder i byrån och hänga upp uniformen i garderoben. Han tittar kritiskt på sina armékängor som han har på sig och konstaterar att de är tillräckligt rena ännu efter att han putsade dem igår. Det är ju renare här på Luna än på Tellus, så han ska nog slippa att putsa dem lika ofta som han har gjort det senaste året. Han låter putsgrejorna ligga kvar i ryggsäcken och ställer in den i garderoben. Han lägger även sin pappersupplaga av klassikern “Do you dream of Terra-Two?” på sängbordet. Han fick den av Bastien på sin 20 årsdag, ett par veckor innan han sa hejdå till honom innan han åkte till Mars. Det är den enda personliga personliga sak han äger och den här boken håller han som sin mest värdefulla ägodel. Han känner en klump i halsen då han tänker på Bastien. Han är den enda pojkvän han har haft och är ännu den av alla vänner han har mött och sen tvingats lämna bakom sig som han saknar mest. 

Jeremy anländer till Ana MontBlancs laboratorium senare, efter att han har ätit i en av matsalarna som är utspridda över hela centrumet. För alla invånare åt i matsalarna. Han hade valt en vegetarisk lasagne där alla grönsaker var odlade här på Luna, han ville inte ha något som någon stackars Tellus-bo hade slitit med för att han skulle få bli mätt.

Ana tog emot honom i det yttre rummet i hennes laboratorium. 

“Allt har gått bra”, började hon med att berätta så fort hon såg honom. ”Jag tog bort den del av Neas ryggrad som var böjd i fel vinkel, och ersatte den med en biologiskt odlad i rätt form och fäste den i hennes återstående ryggrad och suturerade ihop huden innan jag la ner henne i en KRY-kammare. Nu är det bara att vänta runt 6 månader tills vi ser att den nya ryggraden växer fast och alla nervbanor återställs innan vi kan anse henne frisk och jag beslutar att hon kan komma ur KRY. Jag tänkte gå hem till Carl nu, jag har arbetat min tid för idag. Om du går in genom den dörren där så kan min assistent hjälpa dig”.

“Tack så mycket! Hälsa Carl från mig. Hej då!”, säger han till Ana.  

Jeremy går igenom den anvisade dörren och när han kommer in så ser han att det står en KRY-kammare där. Nea flyter runt inne i den och hennes hår flyter runt åt alla håll. Hon är nästan helt naken förutom en tunn vit kroppsstrumpa som täcker hela hennes kropp där bara huvud,fötter och händer sticker ut. 

Assistenten står med ryggen åt honom och verkar kontrollera några av värdena på kammarens övervakningsskärm. Han har lockigt svart hår som Jeremy får väldigt stor lust att dra fingrarna igenom, precis samma lust som han alltid kände för att göra med Bastiens hår. Vänta lite Jeremy tycker sig känna igen den där käklinjen…

“Bastien är det du ..?” säger Jeremy tyst.

Bastien snurrar runt och kan inte tro sina ögon där står Jeremy som han inte sett på två år. Han är lika stilig som vanligt med sitt rufsiga sandfärgade hår och mörkbruna ögon. Han kan inte motstå impulsen som gör att han slänger sig i Jeremys famn och de pussas hungrigt.

“Jeremy, vad –?”mumlar han

"Hysh, låt mig bara få hålla om dig” viskar Jeremy.

“Varför lämnade du mig", börjar Bastien medan han tar bort sina läppar från Jeremys och tittar på honom. “Slutade du att älska mig?”

“Nej. Nej”, säger Jeremy. “Förlåt. Jag trodde det var bäst.”

Bastien tittar förvirrat på honom. “Vad då bäst?”

“Jag skulle ju iväg till Mars och gå militärutbildningen. Jag tänkte att du skulle ha det bättre om jag släppte dig fri, så du kunde hitta någon annan tex Zack –” svarar Jeremy känslosamt.

 “Zack …” säger Bastien lätt förvånad, “han är inte intresserad av killar … eller av mig …”

Jeremy kan inte låta bli att le retsamt. “Jasså inte –” och trycker återigen sina hungriga läppar mot Bastiens. innan han tar bort dem igen och säger. “Då har du inte sett hur han tittar på dig”

Bastien ser Jeremy djupt i ögonen och säger: 

“Men jag har inte velat ha någon annan än dig. Under denna tiden har jag tänkt på dig eller så har jag försökt att glömma dig för att det har känts som om jag skulle gå sönder om jag inte hade dig här, speciellt som jag trodde att du inte älskade mig längre”.

“Jag är verkligen ledsen –", säger Jeremy ångerfullt. “Jag hoppas du kan förlåta mig –” mellan ett par pussar.

Bastien kan inte låta bli att skratta till och ge Jeremy en puss innan han säger: 

“Hallå där, jag vet inte om du är helt oförstående av vad det betyder av att jag är i din famn och inte skäller ut dig istället – förstår du inte att du redan är förlåten, men om du lämnar mig någon mer gång så – vet jag inte.” 

Jeremy fortsätter att pussa och hålla om honom. Bastien känner hur hård Jeremy är mot honom och han kan inte annat än att  trycka sig hårdare mot hans stånd och gny av lust. Jeremys händer kryper in under Bastiens tröja och upp mot hans mage. Bastien känner även hur Jeremy låter sina fingrar cirkulera runt hans vänstra bröstvårta och han stönar och trycker sig ännu hårdare mot Jeremy. Bastien känner att hans egna stånd blir ännu hårdare då det gnids och trycks mot Jeremys.

Jeremy börjar knäppa upp Bastiens byxor så att han kan komma åt att krama Bastiens hårda lem. Bastien vet inte hur mycket mer han klarar av innan det kommer att gå för honom, men han vill inte att Jeremy ska sluta så han trycker sin underkropp ivrigt mot honom. Han känner hur Jeremy tar ett djupt andetag och drar ut sin hand ur Bastiens byxor och drar sig lite bakåt så det blir lite luft emellan deras kroppar, och säger:

“Det är kanske inte bästa stället att fortsätta med det här på …”

Bastien ser på Jeremy samtidigt som han tar hans ansikte mellan sina händer och säger: “fortsätta med vad?”

Jeremy lägger sin panna mot Bastiens och småskrattande säger han “ …ha sex tänkte jag – för du är väl inte nöjd än – vi har ju två år att ta igen – och nu när vi är äldre så vill vi väl mer än bara pussas och runka av varandra …?” 

Jeremy tittar bort mot Nea i KRY-kammaren.

“Går det bra att lämna henne här utan någon som ser till henne?”

Bastien nickar:

“Det finns övervakningskameror så att de kan övervaka alla KRY-kammare från kontrollrummet och de är snabbt på plats om larmet skulle gå. Men annars sköter det sig rätt självständigt, så jag är redo att gå härifrån när du är det?”

Jeremy ger Bastien en lite generad blick och funderar:

“Vänta lite menar du att någon har sett vad som hände precis …”

Bastien ger honom skrattande en busig blick.

“Nej det är lugnt här inne är det bara KRY-kamrarna som övervakas från kontrollrummet. Och om något larm skulle gå är de fort på plats och åtgärdar det. Är det något allvarligare väcker de den forskare/läkare som har jour och sover i rummet bredvid kontrollrummet. 

Så om du känner dig redo kan vi gå till mitt rum, det ligger inte långt härifrån.”

Jeremy kan inte annat än att skratta och krama om Bastien och trycka en lätt kyss i nacken på honom och ta honom i handen och dra med honom ut i korridoren.

“Men kom då så ivrig som du verkar vara …” säger Jeremy och låter Bastien visa vägen.

Bastien knappar in öppningskomandot till sitt rum och när dörren glider upp så kan inte Jeremy hålla sig längre utan tar tag i Bastien och kysser honom hungrigt medan dörren glider igen bakom dem. Jeremy känner hur Bastien trycker honom bakåt så att Jeremy kan sätta sig på skrivbordet som stod bakom honom. De fortsätter att kyssas och trycker sig emot varandra. Jeremy känner hur Bastien tar tag i hans T-shirt och drar den över hans huvud samtidigt som han tar bort sin mun från Jeremys läppar och böjer sig fram och strör ett band av småkyssar över Jeremys bröstkorg och bröstvårtor. Jeremy känner hur hård han börjar bli och han känner att han bara måste ha mer av Bastien. Han börjar knäppa upp hans byxor, men då puttar Bastien bort Jeremys händer och böjer sig ner och börjar ta av Jeremy hans armékängor. Bastien reser sig upp och ger Jeremy en djup kyss på munnen. Samtidigt börjar han knäppa upp och dra av Jeremy hans byxor och lägger sin hand över Jeremys stånd genom hans kalsonger. Men nu känner Jeremy att det är hans tur att få känna mer av Bastiens kropp och börjar smeka Bastien under hans T-shirt. Han börjar knäppa upp Bastiens byxor och drar ner dom samtidigt som han snurrar runt Bastien så att han kan trycka Bastien framåt, fram över skrivbordet. Han smeker först Bastiens skinka genom kalsongerna men det dröjer inte länge innan han för in sin hand och smeker hans stånd. Samtidigt som han med andra handen smeker över hans skulderblad och böjer sig fram och ger Bastien en drös med småkyssar i nacken. Han hör hur Bastiens andning blir snabbare och snabbare tills han stönar Jeremys namn och trycker sin nakna stjärt mot Jeremys ännu kalsongklädda hårda stånd. Jeremy för ner sin vänstra hand och börjar cirkla sina fingrar runt Bastiens hål och trycker mot muskeln där ett tag. Jeremy hör hur Bastien andas än snabbare och stönar och trycker sig emot Jeremys underliv.

“Bastien, jag vill inte sluta, men jag tror det kan passa bra med lite glidmedel nu om du har det?” säger Jeremy andfått.

Bastien mumlar ett ja, men reser på sig för ivrigt för att gå till badrummet att hämta glidmedlet, han har glömt att han har sina byxor nedhasade över sina anklar precis som ett par fotbojor, så om inte Jeremy skrattande hade tagit tag i honom så hade han ramlat raklång på magen.

Bastien slänger av sig sina gympaskor och byxor och slänger sig in i badrummet och får fram glidmedelet. Han vänder sig leende mot Jeremy medan han sträcker fram tuben till honom. Jeremy tar emot tuben och slänger den sen så att den hamnar på Bastiens säng. Samtidigt som han omfamnar Bastien och börjar kyssa honom först på munnen och sen ner över hakan, halsen, bröstkorgen, magen och ner mot vänstra låret, ljumsken. Jeremy tar tag om Bastiens stånd och stoppar in det i sin mun och börjar suga. Bastien släpper ut ett andetag och tar tag om Jeremys hår och trycker både sitt stånd djupare in, plus trycker Jeremys huvud närmare så att hans stånd kommer så långt in som möjligt i Jeremys mun.

Bastien blir helt avslappnad i kroppen och han känner hur Jeremy tar ett fastare tag om honom och hjälper honom att lägga sig ner på sängen. Jeremy följer efter och lägger sig tätt intill Bastien med sitt huvud på Bastiens högra axel och håller om honom. 

“Jag gillar att känna din nakna muskulösa kropp mot min”, mumlar Jeremy. 

“Och jag gillar att ha dig här naken i min säng, speciellt då jag känner mig så tillfredsställd som nu”, svarar Bastien och för sin hand upp och ner över Jeremys bröstkorg och mage. När han känner ärret som finns i Jeremys sida precis under revbensbågen där, stannar han till med handen.

“Men", säger Bastien med förfäran, “vad har hänt här?”

“Det var min första dag nere på Tellus och jag hade ännu inte förstått att jag skulle kunna räkna med vad som helst kunde hända om jag fick för mig att stoppa ett knytnävsbråk. För så fort jag kom för nära så fick jag en kniv i mig. Nu efter den händelsen vet jag att alltid ta det försiktigt då jag ska konfrontera Tellus-bor. Det är lättare att de har något dolt skadligt vapen än andra USF medlemmar har det. Lärdom genom den hårda vägen ...”

Bastien smeker honom försiktigt över ärret. Jeremy för sin hand runt Bastiens kropp och smeker hans skinkor och särar på dem så att han kan komma åt och trycka sina fingrar mot hans stjärt, medan han försöker lokalisera var tuben med glidmedelet tog vägen. 

“Här”,  säger Bastien och sträcker fram tuben till Jeremy som tar emot den och tar glidmedel på sina fingrar och börjar försiktigt föra in långfingret i Bastiens hål och Bastien spänner sig först men sen slappnar han av och stönande trycker sig emot Jeremy och böjer sig fram och kysser honom på munnen.

Bastien känner hur en kropp börjar röra på sig och sträcka på sig bredvid honom i sängen. Det får honom att slå upp ögonen. Först tror han att han har drömt om Jeremy. För det går inte många nätter som han inte drömmer om honom för att han saknar honom så mycket. Men sen minns han och det är på riktigt, Jeremy dök upp efter två års frånvaro igår utan förvaring, och Bastien har aldrig känt sig så lycklig och tillfredsställd som han gör just nu.

Bastien hör hur Jeremy mumlar något och lägger sig tillrätta mot hans kropp, och låter sin hand lägga sig om Bastiens nacke så att han kan dra Bastiens ansikte och mun till sig och kysser honom hungrigt.

Efter ett tag backar Bastien undan, utan att han egentligen vill det.

“Tyvärr, Jer” säger han, “jag måste på toaletten plus jag är rätt hungrig”.

När han kommer ut igen ser han att Jeremy har ställt sig upp och står och ser ut genom fönstret han har över sin byrå. Bastien sätter sig ner på sängkanten och kan inte annat än att titta beundrande på Jeremys starka, vackra slanka kropp.

Jeremy vänder sig om och ser på Bastien. 

“Vad lyxigt, du har ett av de där fåtal rum med fönster ut mot terrakupolen och att du ser träd, buskar och en äng med hästar om du tittar ut.”

Bastien lägger huvudet på sned och tar tag om Jeremys höfter och rycker till och slänger sig samtidigt bakåt ner i sängen. Jeremys kropp hamnar på Bastiens kropp och Bastien trycker sina läppar mot Jeremys. Han tar tag om Jeremys kropp och vänder om dem så att han ligger överst och för sen upp sina händer så att han håller om Jeremys ansikte. 

“Ja, men jag vet inte om det var tur”, säger han då han lyckats slita sina läppar från Jeremys. “Jag tror faktiskt det var en muta, för att jag skulle välja bort att inte göra den 3-åriga militärtjänstgöringen utan stanna här på Luna och ingå i professors Strange forskargrupp.”

“Men”, säger Jeremy och trycker en puss i Bastiens tinning innan han tittar på honom och fortsätter, “det är väl en av de mer välsedda forskargrupperna. Det känns väl bara som en merit för att ingå i den. Är det något speciellt som gjorde att de ville att just du skulle stanna kvar och ingå i den?”

“Ja,du Jer, det är det!” svarar honom Bastien. “Vet du, du har haft sex med en av de nu levande mest intilligentaste människor i hela USF.”

“Nä, Bastien” säger Jeremy. “Nu skojar du med mig!”

“Nej, det är sant. Jag har de två senaste åren jobbat med Amanda Strange. För att utveckla ett mer rättvisande IQ-test resultat för 8-åringarna. De tidigare testen har varit för fluktuerande. När de jämförde ett test med ett annat på samma 8-åring kunde det ena visa att IQ-nivån var långt över godkänd gräns medan nästa kanske visade att IQ-t bara var 120 och det är ju under gränsvärdet. 

Men Amanda tyckte även att hon ville se hur barnens IQ värde kunde förändras över tid. Om de får undervisning gör det att de får högre IQ än de som inte får undervisning. Det är det vi håller på att testa nu. Jag gör många resor till andra rymdbaser för att testa de där barnen som låg under 130 i IQ. Och jag har under hela utbildningen utan att jag visste om det varit Stranges forskarteam speciella testperson. För redan på det ordinarie IQ-test jag gjorde som 8-åring visade att jag hade det högsta IQ´t av alla.

När jag testades sista gången som 18 åring. Då hade Amanda utvecklat ett test för att få ett rättvist test för vuxna. För att kunna lokalisera geni-generna, och när jag redan som barn hade haft högt IQ-värde så vill hon se vad jag fick då jag testade. Enligt det testet framgick det att jag hade det högsta IQ som någon gång har uppmätts eller uppskattas. Någonstans över 300 ligger det på. Sen trodde jag som alla andra att jag skulle till Mars, men vid läkarkontrollen inför militärtjänstgöringen framkom det att jag inte var med i på listan. Alla blev lika förvånade. Efteråt när jag talade med Ana så berättade hon att jag hade fått ett rum och att jag skulle anmäla mig hos Amanda. Som sen berättade att de ville hellre att jag ingick i hennes forskarteam än att jag skulle bli militär. Jag kan förstå hur de tänkte, men jag saknade alla de andra. Det har inte varit kul att vara ensam här de månader som gått. Men nu är du här!”

“Åh, min lilla Einstein!” slänger Jeremy ur sig och kramar om Bastien, och intensivt överöser honom med pussar. 

Ett halvår senare när Bastien och Jeremy sitter i soffan i Jeremys rum och ser på den klassiska TV-serien The Expanse tänker Bastien på att bok-serien är så mycket bättre. Varför kan inte alla se det, speciellt irriterande är det att Theo inte kan medge det, men jag tror för den delen att han bara retas med mig.

Det buzzar ihärdigt på dörren och Jeremy öppnar.  Det är Nea som slänger sig storgråtande i hans famn. Jeremy ger Bastien en förvånad blick över hennes huvud. Bastien tolkar att Jeremy vill ha hjälp. Bastien ser att Nea har sin drak-robot Zip med sig, som nu är fastklämd mellan henne och Jeremy. Jan reser sig upp och tar varsamt tag i Zip och ställer honom på soffbordet. Zip ger ifrån sig som ett kvidande och ramlar ihop. Både Bastien och Jeremy ger Zip en fundersam blick, för så brukade draken inte alls bete sig.  Den var som en liten hundvalp som ville hälsa och viftade på svansen och nästan klättrade upp på en i vanliga fall.

“Nea”, säger Jeremy, “lilla vännen, vad är det som har hänt? Berätta för oss”.

Han hjälper Nea att sätta sig ner i soffan och han och Bastien sätter sig på varsin sida om henne och Jeremy har sina armar om hennes axlar.

Nea drar en djup suck och börjar berätta. “Det var Rose och July, mina rumskompisar, de har retat och frusit mig ute sen jag flyttade in hos dem för ett par veckor sen, och nu idag, så tog de och hällde vatten på Zip”.

“Det var nog inte meningen”, säger Bastien, “de råkade säkert bara välta ett vattenglas och så tror du det var meningen”.

Nea skakar på huvudet. 

“Nej, de hällde en hel kanna över honom, och det var med vilje. July höll kanan över honom flera sekunder medan hon såg på mig innan hon började hälla”.

“Hysch”, mumlar Jeremy tätt intill Neas huvud, “vi ska laga Zip igen ska du se”.

“Men”, säger Nea, “jag tror inte det går. Han verkar helt förstörd”.

“Nea då”, säger Bastien, “nu ska du inte tappa hoppet. Vet du inte att Jeremy är en duktig dataprogrammerare, han kan säkert hjälpa dig bara vi ser till att Zip torkar lite först”.

 “Det kanske behövs mer till”, säger Jeremy tveksamt och kliar sig i huvudet. “En del komponenter kan ha blivit helt förstörda av så mycket vatten att vi inte kan göra något innan vi har bytt ut dem, men som tur är vet jag vart vi ska gå för att både få tag på nya komponenter och få hjälp”.

Nea skiner upp och kramar om både honom och Bastien, och flyger upp ur soffan. 

“Kan vi gå nu?", säger hon och börjar dra i Jeremy så han ska resa sig.

Jeremy börjar skratta. “Det är sent, det är ingen som är i datorlabbet nu, vi får vänta till imorgon, Så Nea sätt dig ner och se på den här klassikern. Har du sett The Expanse tidigare?”

Hon skakar på huvudet, sätter sig motvilligt ner och drar upp benen i soffan och gör det bekvämt för sig och så fortsätter de att titta.

Efter ett par avsnitt har Nea somnat och ligger och håller om Zip i soffan. Bastien tittar på henne och vänder sig till Jeremy. 

“Det känns inte bra att väcka henne för att hon ska gå tillbaka till sitt rum och sova där med de där två andra flickorna. Ska jag kontakta Ana och säga att hon sover här i natt?”

“Ja, gör det” säger Jeremy och böjer sig fram och ger honom en mjuk kyss på munnen, “tyvärr blir det ingen privat sexig stund för oss nu, eller?”

Bastien ger honom en längtande blick och skakar sakta på huvudet. “Nej, men jag blir väldigt besviken, men jag kan väl få stanna och sova här inatt jag också?”

Jeremy nickar och säger “Jag går och gör mig i ordning inne i badrummet så kan du kontakta Ana under tiden".

Bastien blir väckt tidigt av Nea som drar i dem bägge två och säger “skynda er upp ur sängen nu, vi måste gå och se om någon kan laga Zip”.

“Ja, ja, ja”, mumlar Bastien och kryper längre ner under täcket, medan Jeremy reser sig upp och drar av Bastien täcket.

“Upp med dig nu, det går snabbare om vi duschar tillsammans”. Bastien gnuggar sig i ögonen och tittar på Jeremy och ser hur finurligt han ler mot honom.

“Ja", svarar han, “det gör det nog, så förlåt Nea vi ska bara duscha och ta på oss så kan vi gå sen. Vi stannar någonstans på vägen och äter frukost.”

Nea nickar åt dem och ber dem skynda på.

När de står i duschen viskar Bastien i Jeremys öra.

“Din lilla luring , det var det här du ville väl” samtidigt som han har för in ett par fingrar i Jeremys hål för att vidga honom så att han är redo för honom.

Jeremy andas häftigt ut och trycker sin rumpa bakåt mot Bastiens hand och stånd. Mumlar något och börjar dra sin hand fram och tillbaka över sitt egna stånd.

“Försiktigt”, säger Bastien till honom, “du får inte komma före mig”, samtidigt som han byter sina fingrar mot sitt kön som han pressar in  i Jeremys stjärt. Han stöter ett par gånger fram och tillbaka och han känner hur skönt Jeremys muskler kramar om hans kön. Och han känner att det dröjer inte länge nu, innan han kommer, så han lägger sin högra hand över Jeremys på hans kön och hjälper till att massera Jeremys ollon och drar förhuden fram och tillbaka över det. Deras säd sprutar i nästan samma ögonblick och Bastien känner att han blir knäsvag och de halkar ner bägge två och blir sittande nära nästan på varandra på knä i duschen och andas ut medans vatten fortsätter att strila över dem.

Nea skyndar på dem när de lämnar rummet. De stannar till och äter frukost på vägen.

Jeremy visar dem till dörren som det står ett C på och öppnar och visar in dem. En ca 50 årig gammal man, tror Bastien, vänder sig mot dem, och skiner upp när han ser dem.

“Jeremy”, säger han, “det är inte så att du ska komma och jobba hos oss? Snälla säg att det är så.”

“Nej tyvärr”, skrattar Jeremy, “Detta är Joel Strange, som är ansvarig för det här labbet, detta är mina vänner Bastien Anderson och Nea Quist."

Nea rusar fram till Joel Strange och trycker upp Zip i hans famn. “Snälla laga honom!”.

Han tar skrattande emot robotdraken och tittar på den. “Vad har vi här då? och hej på dig” säger han till Nea.

“Det är min robotdrake Zip, mina rumskramater hällde vatten på honom igår och nu mår han inte bra alls”.

“Hmm”, säger Joel Strange, “då ska vi se vad vi kan göra för honom”. Han sätter ner honom på bänken framför sig och tar ett par kablar och tittar undersökande på Zip och ser lite förvirrad ut och slänger ett öga mot Nea.

“I hans näsborrar”, svarar hon den frågande blicken.

“Jaha”, säger Joel Strange, “det kunde jag inte gissa mig till. Hoppas han inte nyser nu då, för då sprutar han väl eld?" säger han samtidigt som han kopplar in portarna.

Nea skrattar och Joel ler åt henne. Samtidigt som han vänder sig om mot Bastien.

“Är du den Sebastien Anderson, som min fru jobbar med, som hon säger är det största geniet som finns?”

“Är du Amanda Stranges make?” svarar Bastien.

Medan Jeremy lägger armen om honom och skrattande säger, “Jaha du min lilla Einstein, ditt rykte föregår dig.”

“Ja, jag är Amandas make” säger Joel. “Einstein han räknades väl som geni, även om de inte kunde mer än gissa hans IQ-värde. Fast jag har för mig att den som hade högsta beräknade IQ var någon annan, en Sidis har jag för mig, jag tror de trodde att han hade ett IQ uppemot 300, men jag hörde något om ditt att det ligger över det…?

“Ja, “ mumlar Bastien rätt generad.

Joel skakar på huvudet åt honom och vänder sig mot sin datorskärm och konstaterar att Zip behöver nog lite nya komponenter och lite ny programmering så ska han må bättre sen.

“Vem är det som byggt, Zip då? Du Jeremy, för du har ju i alla fall förståndet till att göra det.” Joel Strange ser på Jeremy som skakar på huvudet. 

“Det har jag gjort”, säger Nea och Joel tittar förvånat på henne. “Ett geni till tror jag vi har här! Helt själv, men någon måste väl ha lärt dig grunderna?”

“Det var en man från Luna som blev vän med mormor som visade mig”, svarar Nea.

“På Tellus”, säger Jeremy. “Vem var han?”

“Han kom ner precis som du antar jag”, svarar Nea honom. “Han såg i hur dåligt skick mycket av arbetsredskapen var som skördar, fraktar och sådana maskiner. USF lägger inte mycket tid eller net-coins på att laga dem. För de bryr sig inte om det blir tyngre för Tellusborna, men mannen hjälpte till att reparera så mycket som möjligt. Och jag fick följa med honom och han lärde mig både mekanik , datorprogrammering och på så sätt robottillverkning. När han hade lämnat Tellus började jag knåpa på Zip. Fast medan han var där bodde han med oss i vårt skjul och det var det som gjorde att vi kunde bo kvar där. För att alla var tacksamma mot honom och inte bråkade med oss som de kan göra med andra som inte är tillräckligt starka, friska och/eller unga. Så att de inte klarar av att behålla sina hem.”

“När var det han var på Tellus, och vet du vad han heter?” undrar Joel.

“Jag var runt 5 tror jag, “ svarar Nea, “hans namn var något ovanligt, men han var lika gammal som mormor tror jag, kan det varit  … Loke kanske?”

“Loke Axell, kan det stämma?” undrar Joel.

Nea nickar.

 “Jag vet inte Nea”, säger Jeremy. “Jag tror inte han kan vara lika gammal som din mormor för nere på Tellus åldras människor mycket snabbare och har lägre livstids längd än vad övriga i USF har. Jag vet att din mormor är runt 60 år nu, och är i den åldern då de flesta Tellusbor dör i, tyvärr Nea, men jag vet att det inte är någon hemlighet för dig. Om han såg ut som att vara i din mormors ålder så tror jag han behöver vara över 100 år.” 

Jeremy vänder sig mot Joel.

“Vet du vem det är?”

“Ja”, svarar Joel, “det är faktiskt min mentor. Han är inte här idag. men jag ska hälsa honom att du är här på Luna nu Nea, för han vill säkert träffa dig. Och på tal om hans ålder så har du rätt Jeremy, jag tror faktiskt han är närmare 120 år men han är frisk och kry och kan mycket väl ha 30 år kvar eller mer.”

Joel säger att de kan lämna Zip hos honom så ska han se på honom och höra av sig till Jeremy när han är klar med honom. De tar avsked och går mot linbanan som ska ta dem till deras respektive skola och arbete för dagen.

När de hade vinkat av Nea drar Jeremy med Bastien in i ett lugnt hörn  på linbane-hållplatsen. Han såg sig om så att de inte skulle fångas upp på någon säkerhetskamera och tryckte sina läppar hungrigt mot Bastiens mun. Förde sina armar om hans midja och drog honom nära sig. Bastien lät sina händer leta sig in i Jeremys nacke och smekte honom där precis under hårfästet. Jeremy lyfter sina läppar från Bastiens mun och för dem upp efter hans käklinje och andas tyst in i hans öra:

“Hörde av Katja att Wang har sagt till om att vi ska sätta upp mer kameror.”

“Det går nästan inte att undkomma dem nu, så hur ska det gå sen …”

“Jag kan inte fatta att Nea fick en plats på utbildningen. Trodde nästan att du, jag och Ana skulle hamna i onåd för att vi gjorde det vi gjorde.”

“Ja, vi får vara så tacksamma mot Amanda Strange, att hon kunde hjälpa oss som hon gjorde.”

Jeremy gosar in sin näsa under Bastiens haka när han lägger sitt huvud på hans axel.

“Hmmm, jag hörde att det till och med var Wang som sa att hon fick en plats –”

KAPITEL 12

2524 - DSE Armstrong

Äntligen tänker Gabriel där han sitter och väntar på att få höra från Mark och Ray, börjar vi ha byggt klart Armstrong. I alla fall till den grad som gör att vi skulle kunna visa USF att Laika inte är det enda DSE-skeppet som finns. Det skulle visa Wang att det finns ett större hot än vad de har från STIGMA och Outlaws. Att det finns många mer som inte är med på hur han styr federationen.

Men jag vill inte ha mer blodspillan, STIGMA och USFs militär ligger i konflikt med varandra runt om i Asteroidbältet, och jag vill inte lägga till mer i det väpnade krig som pågår. Jag känner på mig att det kommer en tid då vi kan göra uppror och störta USF, utan för mycket blodspillan och dödsfall. Om vi bara bidar vår tid och får ut information och ser till att fler federationmedlemmar är mer på vår sida än Wangs och USFs.

Armstrong kan nu försörja sin besättning, och vi kan klara oss utan att anlöpa någon rymdbas eller depå för påfyllnad. Hon skulle kunna färdas uteslutande runt i Universum och besättningen skulle kunna leva ombord hela tiden.

Om vi inte brydde oss om resten av mänskligheten skulle vi bara kunna sticka, men jag vill inte överge mina vänner. Så vi väntar bara på att höra från Laika, men det dröjer några månader till. 

Logan och Mark har även lyckats bygga om motorerna på en av våra Viprar till att kunna använda Turbo-warpen, och Ray ska testköra den nu.

"Ortega, kom in”, hör han Mark över Armstrongs kommunikationssystem,  “vi är klara, sitter  fastspända och väntar på ditt klartecken.”

“Okej”, svarar Gabriel. “Redo för avfärd då. Ta det lugnt bara!”

“Okej, kapten!” hör han Ray, “fast jag tar det alltid lugnt. Vi är färdiga,vi håller kontakten.”

“Okej”, säger Gabriel samtidigt som han ser på skärmen som visar vad som sker på Armstrongs vänstra sida. Han ser på Vipern som har lämnat hangaren på Armstrong.

“Jag tänkte att vi tar oss en bit från er innan jag startar Turbo-warpen”, säger Ray.

“Okej!”

Han ser hur Vipern långsamt avlägsnar sig från Armstrong och rätt som det är girar Ray åt höger och sen så är de borta. 

“Wow", hör han Mark säga, “det gick ju bra det här, men vad mycket snabbare det känns då man sitter i ett sådant här litet skepp än i Armstrong”.

“Hmm", säger Ray, “det fungerar bra, men våra instrument signalerar något konstigt.”

“Kan du avgöra vad det är?” frågar Gabriel. 

“Ja, vänta lite”, säger Mark, “ska se vad vi får fram för något. Ray kan du ta oss tillbaka till normal hastighet.”

“Klart”, svarar Ray. 

Gabriel ser inget nu utan hör dem bara över kommunikationsradion.

“Jag skickar över Viperns data”, säger Mark, “så kan du se du med, och eventuellt komma på vad det är för något.”

Gabriel ser hur datan kommer in till hans kommandopanel, som han öppnar upp och får värdena som Vipern sänder över. Han tittar på dem och blir fundersam, även om han börjar förstå vad det är som Vipern har nosat upp.

“Jag tror”, börjar han lite försiktigt “att det är en Einstien-Rosen-bro”. 

“Ett maskhål!” utbrister Mark och Gabriel hör även hur Ray förundrat drar efter andan.

“Om ni väntar lite", säger Gabriel, “så tar vi Armstrong till er position". 

Han vänder sig till MaryLee som står vid en av skärmarna bredvid honom på bryggan.

“Knappa in Viperns destination, så kan du ta oss dit då jag säger till”.
Hon nickar jakande och börjar trycka på skärmen framför sig. Han slår på sin kommunikation så att han hörs över hela skeppet.

“Gabriel här, kan alla ta sig till en krashstol och spänna fast er”.

Han tar fram så att han kan se all data från alla krashstolar för att se när alla är fastspända.

“Vad händer, är det något som är fel?” hör han Maja fråga över Armstrongs kommunikation.

“Nej, inte något fel, men jag har beslutat att vi ska följa efter Vipern för de har upptäckt något som jag vill se närmare på.”

“MaryLee”, börjar han säga då han ser att alla har spänt fast sig i en krashstol, “du kan påbörja förflyttningen till Viperns destination nu”.

När de är framme konstaterar han att det är en ERB som finns framför Armstrong att han hade rätt, han trodde inte att det fanns något sådant. Det är det första av sitt slag som någon i USF har upptäckt.

“Vad ska vi göra nu?” undrar Mark, som har kommit till bryggan efter han och Ray hade landat Vipern igen på Armstrong.

“Katarina, Logan”, säger Gabriel, “kom hit!”

Ett par i 30-årsåldern kommer fram till dem och tittar storögt på skärmen och ER-bron som syns som ett mörkgrått hål där.

“Vad tror ni?", undrar Gabriel. “Skulle vi kunna sätta ihop två sonder och skicka igenom. För jag vill definitivt inte skicka någon människa igenom förrän vi har undersökt lite bättre. Vi vet inte ens om det är en tvåvägs- eller bara en envägs bro. Och vi har definitivt ingen aning vad som finns på andra sidan eller vad som händer om något åker in i den. Så jag tänkte att om vi tog två sonder på en gång, så kan de samla data på andra sidan och sända tillbaka den ena sonden med materialet till oss. Plus om den ena skickas tillbaka mot ER-bron så får den andra en skjuts som gör att den slungas iväg längre in i det okända och kan samla mer data över vad som finns på andra sidan. Vad tror ni?”

“Det skulle funka;” svarar Logan, “sen är det bara hoppas på att vi kan hålla kommunikationen uppe. Sen är det en fördel att han en  ha en sond på andra sidan när vi skickar igenom ett skepp. Den kan både fungera som fyr och förstärka kommunikationen tillbaka hit.”

“Jag håller med Logan”, säger Katarina,“Vi kan gå och se hur snabbt vi kan bygga ihop två sonder och programmera dem så att de vet vad de ska göra då de kommer till andra sidan. För jag är allt bra nyfiken på att se vad som finns därute bortanför ER-bron.”

2525 - DSE Laika

Bastien håller på att fästa strips över jacket som Ledamot Brown fått i samband när han ramlade då Laika hade träffats av den sista chockvågen. De hade förflyttat sig med ljushastighetsfart från där de var i Aestroikdbältet till heliosfärens slut där de mött Armstrong och de var nu utanför den del av solsystemet som han vuxit upp i. Theo hade velat hålla koll på de tre delagationsmedlemmarna och flera av besättningen hade följt med dem till skeppets sjukvårdsavdelningen. 

“Varför använder du inte KR-massa?” undrar Amy.

“Inte nödvändigt det är ett sådant litet jack”, svarar Bastien, “ett litet ärr dör han inte av, även om de flesta tror det. Då det verkar som varje liten skavank ska rättas till med KR-masseförband.”

“Det gör inget”, säger Ledamot Brown, “ett ärr genom ögonbrynet ger lite pondus tycker jag. Däremot undrar jag vad scannern säger om att det gör så förbaskat ont i sidan efter jag stötte i kraschstolen?”

“Verkar inte vara något brutet”, säger Robyn som fört scannern fram och tillbaka över Ledamot Browns kropp. “Jag ser inte några blödningar eller några andra skador. Det är bara ytliga blödningar precis under det yttersta skiktet av huden. Du kommer bara få ett blåmärke, men ett rejält skulle jag tro.”

Ledamot Brown tackar både Bastien och Robyn och vänder sig mot Theo.

“Du kan väl tala om för mig, Amy och Travis, vad som pågår.”

Theo tittar runt på de andra och precis som om han funderar med dem om vad de ska ge för information.

“Jag förstår att ni inte kan lita på oss”, säger ledamot Brown. Han lägger sin hand på Bastiens axel, “men ni ska veta att jag inte alltid håller med om vad vi som federation har för lagar och förordningar att följa, eller över Wangs och USFs parlamentets sätt att sköta federationen på.”

“Tyvärr”, säger Theo, “jag är inte villig att delge er vad som pågår just nu, kanske om ett tag. Jag kommer tyvärr sätta er i husarrest. Fox, hjälper du dem tillbaka till sina hytter”.

Fox ger ett tecken till dem att komma med honom, Amy och Travis går långsamt ut genom dörren medans ledamot Brown dröjer sig kvar.

“Snälla, jag vill er inte något ont, och hur ska jag kunna göra något, vi är i ert våld. Varför kan ni inte berätta för oss vad ni planerar att göra?” Brown tittar vädjande på Bastien.

Fox tar tag om Browns arm och leder honom med sig därifrån.

Bastien och Robyn har undersökt Nea i flera dagar för att fastställa att hon mår bra. Nea klagar då hon tycker att vissa tester är så entoniga och tråkiga

“Det klagade Jeremy på också”, säger Bastien, “han undrade alltid om jag inte kunde hitta på något som var mer underhållande.”

Robyn ser på honom och ler.

“Du ser ut som om du lyckades komma på något som var roligare än de vanliga testen.  Hur illa skadad var Jeremy och tog det lång tid för honom att återfå full förmåga?”

“Ja”, svarar Bastien henne “han fick multipla brott på ryggraden och en stor blödning i lillhjärnan.”

Robyn tittar chockat på honom och mumlar något om tur för honom att KRY var uppfunnen.

“Var det illa, det låter inte bra?” Undrar Theo som precis kom för att se hur det var med Nea.

“Nej, “ säger Robyn, “hade det varit innan KRY så hade han varit i vegetativt tillstånd och helt förlamad om han ens hade överlevt –”

“Så, en levande död alltså" mumlar Theo och lägger handen på Bastiens axel. “Men han blev helt återställd? Antar det då han var i militären.”

“Han kunde känna av det när han var rejält trött, fick som lite sluddrigt tal och blev fumlig. Antar att det var därför militären inte lät honom gå klart utbildningen på Mars. Utan att han blev posterad på Tellus hans andra år som vakt istället. Och tur var väl det för det var där han lärde känna Nea. Men sen var det ju att de där STIGMA och Outlaws som började terrorisera Hygiea så att han fick inkallelseorder igen”.

“Bastien, jag lider med dig, att du förlorat Jeremy. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort i ditt ställe om Adria eller någon av er andra skulle dö”, säger Robyn.

“Jag förstår inte varför ni i så fall involverar er med Outlaws, Ni kommer anses som fiender till USF och bli beskjutna på så fort de ser er?” säger Brown som Fox har följt till sjukvårdsavdelningen för att han fortfarande klagar på smärta över revbenen.

“Det är ju inte en orsak att ge upp och återvända som fångar”, svarar Theo med nertryckt ilska. Bastien funderar på om ens Brown märker hur arg Theo är. Utan om det bara är de som känner Theo som är medvetna om det. Han håller med Theo, det är ju inte Gabriel och de andra på Armstrong som skadade Jeremy eller anfallit Hygiea. Sen kan han förstå att de precis som han och hans vänner fått nog av allt som USF gör, 

Robyn ger Brown en blick och skakar på huvudet, och sen säger hon: 

“Ska vi kolla din skada, om det är något jag missat eller om du har gjort något som förvärrat det”.

Brown lägger sig på britsen och Robyn för scannern fram och tillbaka över hans kropp.

“Nej", säger hon och ger ett tecken till Bastien och se om han ser något annat än det hon ser, “allt ser bra ut. Fast jag kan tänka mig att du är öm i musklerna, senor och senfästen eftersom du slog i dig rejält, men det finns inget som vi kan åtgärda, vi kan bara fortsätta att ge dig smärtlindring".

Bastien nickar medhållande och vänder sig för att gå, då Brown tar tag i hans hand.

“Jag vill berätta något för er”, säger han. “Jag är inte den som håller med Wang eller USF om allting, men jag vill inte göra något uppror, för vad skulle det leda till, att vi alla blir Outlaws och vi inte kommer ha någon ordning och reda. Det tycker jag skulle leda till ännu mer trubbel än att låta dem hållas”.

“Men”, säger Bastien och drar loss sin hand, “det finns många som lider som inte har en tillräckligt stark röst att själva säga till eller hjälpa sig själva. Se på Nea och de andra tre barnen här, det var inte deras val att låta någon öppna upp och rota runt i deras hjärnor. Och det har funnits andra barn innan, som inte ens överlevt. Jag vet minst fem barn som har dött, vem vet hur många fler. Och det är bara Haasan-projektet, det finns troligtvis många fler forskningsprojekt som Wang vill att hans professorer ska forska inom som också säkert skadar människor.”

“Egentligen, håller jag med er”, säger Brown. "Det här önsketänkandet med en Elit, där alla som har lägre IQ än 130 inte är värda något, känns så fel. Det har också lett till dödsfall, och det har jag egen erfarenhet av.”

“Men varför”, säger Theo, “är du så ivrig med att få oss att ge upp vår kamp. Vi vill inte ta till väpnat motstånd. Det är inte vi, det är STIGMA och övriga Outlaws, inte vi här på Laika eller Armstrong som har något med det att göra. Vi är inne på ett mer humant sätt försöka få Wang och USF att förstå att de gör fel. Att gå med på att ändra lagar och förordningar, så att vi som medlemmar i federationen ska få ett bättre liv med mer bestämmelserätt. För se på hur toppstyrda vi alla är av USF, när och om vi får skaffa barn, vilka som ska få en utbildning, inte rätten att äga och säga till vad som händer med våra kroppar, blir tilldelade istället för få det vi ber om eller vill själva. Se på arbetarna på alla rymdstationer och rymdbaser och speciellt de nere på Tellus hur de lever.”

“Jaaa”, säger Brown avvaktande, “men hur ska ni ordna det bra för alla? Ni berättar ju inget för oss. Om hur ni tänkt er det, om ni gjorde det så kanske vi skulle vara mer på er sida. För jag ska säga att jag och min familj har också blivit drabbade av hur USF styrs. Min son hade för lågt IQ och av skam tog min fru sitt liv efter att hon hade dödat honom först.”

Bastien och hans vänner ger varandra blickar och ser ner i golvet, det var något som de inte visste om Browns familj.

Rätt som det är böjer sig Nea fram och ger Brown en kram, han blir helt perplex och står stelt där i hennes omfamning. Till slut omfamnar han henne tillbaka och Theo ser tårar i hans ögon.

Bastien ser hur Theo ser på honom, Fox och Robyn. Han kan se hur hans brors tankar går för han tänker ungefär det samma. Att det kanske inte är Brown som är problemet utan mera vilken hjärntvättning USF har lyckats med. Att han försvarar dem även om han drabbats så hårt av deras regler. Och det känns som om vi håller på att bryta ner de murarna ju fler gånger vi talar om hur federationen är.  Vi kan vara på rätt väg att få över honom till vår sida. Om vi kan få honom och delegationen att tänka om kan vi säkert även kunna klara av att få övriga medlemmar till att förstå vad USF är och få alla att göra uppror mot USF till slut. 

“Jag är så ledsen”, säger Robyn till Brown samtidigt som hon klappar honom på axeln, “för din förlust.Ska vi gå och äta middag nu?”

“Jag går och hämtar Amy och Travis”, säger Fox.

Bastien känner värmen från det intensiva eldhavet han befinner sig i. Han är omringad av eldslågor lika höga som honom själv och han hör hur det knastrar och knakar i husbyggnaden. Hjärtat slår så hårt i bröstet så det känns som det ska flyga ut ur hans kropp. Han vet inte hur han ska undkomma branden och paniken stegras när han upptäcker att han hålls fast av något. Han slår undan armen som ligger över honom och slänger sig upp och skriker rakt ut i en varning:

“Eld, det brinner, det brinner!”

Zack som tillbringat natten tillsammans med Bastien, får ett abrupt uppvaknande men fattar snart vad som pågår och hoppar upp ur sängen och slår armarna om honom.

“Såja, såja lugn, du drömmer!” säger han. Zack känner hur Bastien slappnar av i hans famn och tittar förvirrat på honom.

Då flyger dörren upp och Theo kommer in.

“Vad händer!”

“En mardröm” mumlar Bastien, “förlåt om jag väckte er”.

Zack ser att bakom Theo står Nora och precis i dörröppningen står Ling med en bekymmersrynka mellan ögonen och tittar på honom och Bastien, som han ännu håller om. 

Åh skit, tänker Zack, nu sitter jag illa till. Fast jag ångrar mig inte. Jag vet inte vad det är med mig, visst älskar jag Ling men jag känner att mina känslor för Bastien är så mycket djupare. Jag vill ta hand om honom och se att han inte kommer till skada eller råkar illa ut. Speciellt nu när han inte har Jeremy längre. Men jag förstår att Ling nu skulle vilja döda mig för att jag som det ser ut som om jag varit otrogen mot henne. Nu blev vi avslöjade till och med, Bastien står ju här i bara kalsongerna och jag med bar överkropp och bara byxor på mig. Även om vi sen vi började Elit-utbildningen sovit i samma säng, har vi ju inte som vuxna gjort det. Sen har vi inte nu gjort det som Ling och alla säkert misstänker att vi gjort, vi har bara sovit tillsammans. Jag ville ge Bastien den trygghet han behöver även om det verkar som om det inte hjälpte just nu, för han hade ändå en av sina mardrömmar. 

Han böjer sig ner och drar sin t-shirt över sitt huvud samtidigt som han tar upp Bastiens kläder och är på väg att räcka fram dem till honom.

Då hörs en ung kvinnas skräckslagna skrik, och Bastien stelnar till och rusar iväg samtidigt som han säger:

“Det är Nea".

Zack vänder sig om och tänker följa efter men Ling står kvar där och tittar upprört på honom. Zack sträcker fram en hand och föser henne milt åt sidan och säger: 

"Jag vet jag vet, men jag vill inte diskutera detta nu, jag vill se att allt är bra med Nea” och går förbi henne och in på sjukvårdsavdelningen. Han märker att hon tyst följer efter honom.

Bastien står och håller om Nea, hon gråter och trycker sig emot honom med pannan tryckt mot hans vänstra axel och näsan intryckt i hans halsgrop. Theo står bredvid dem och har lagt ena handen på Bastiens axel och rufsar om Neas hår med den andra och frågar vad som har hänt.

“Hon hade en mardröm”, svarar Robyn.

Nea trycker sig ännu närmare Bastien hur nu det är möjligt. Hennes snyftningar verkar lugna sig. Hon börjar tyst prata:

 “Jag såg stridsvagnar och stridsflygplan flyga över en stad med höghus och jag såg hur de släppte bomber och sprängde husen och människorna. Det låg söndriga byggnader och skadade människor överallt. Rätt som det var så hördes en stor explosion och allt blev ljust och jag såg att det brann, med väldigt heta vågor och jag kände att jag skulle brinna upp utan att det skulle finnas något kvar av mig efteråt. Det var då jag skrek och vaknade –”

Theo klappar henne lugnande på huvudet och ser på Bastien:

“Men låter det inte som det du brukar drömma, Bastien? Och jag tyckte du skrek `det brinner, det brinner!` nu när du vaknade av din mardröm. Hur är det möjligt, för det låter som ni har haft samma dröm, precis samtidigt?”

“Det kan nog jag förklara", säger Robyn.

 Alla tittar på henne och speciellt Zack undrar vad hon menar.

“Hur då?” säger Bastien. “För jag förstår inte. Det måste ha varit en slump".

“Nej, det tror jag inte”, säger Robyn. “Jag har hållit på att läsa och titta på alla anteckningar från forskningen som vi fick med oss, Bastien, jag tror du har fått ett implantat även du. Som samverkar med Neas. Så att ni kan länka ihop era hjärnor mentalt.” 

"Va?", säger Bastien, och stirrar på Robyn. 

Zack skakar på huvudet för det känns som han inte fattar någonting och detta känns som ren science fiction för mig, 

“Jag har inte fått ett implantat", säger Bastien.

Robyn ger honom en lugnande blick: "...jo det har du, fast det framgår inte i anteckningar att det är du, utan det står om ett testobjekt 1 – ”

“Men, hur då…?" undrar Bastien.

“Jo”, säger Robyn, “det står att de har testat ett annat sätt att administrera implantaten. Med en injektion och sen skulle blodomloppet sköta om  att implantaten hamnar där det ska vara. De är formade att när de har nått rätt plats i hjärnan växer de fast i cellerna där..”

“Men jag har inte fått någon injektion?” 

Zack ser hur Bastien försöker få ordning på sina tankar om vad som har hänt.

 “Eller vänta lite, jag fick den kanske då de gjorde hälsokollen på mig inför att jag skulle följa med er på er expedition. De tog ju fler blodprover då, det kanske var en injektion någon av dem fast jag inte visste det ...?”

Zack ser på hur Theo ser intensivt på Brown, som dök upp för någon minut sen. Han, Amy och Travis är inte längre inlåsta i sina hytter, för Theo hade sagt att de kan ändå inte göra något, då det fanns vakter på kommandobryggan och på skeppet dygnet om.

“Där ser du hur de fortsätter och fortsätter att forska på helt ovetande personer” vräker Theo ut sig rätt i ansiktet på Brown, “eller visste du…för jag kom att tänka på något varför ge Bastien ett implantat då de inte har någon möjlighet att sen ha honom under övervakning då han skulle följa med oss?”

Brown skakar på huvudet. 

“Nej, anklaga oss inte för något som vi inte är. Jag har inte en aning om det här. Var inte den här expeditionen tänkt att vara ett år lång, de kanske inte räknade med att verkningarna skulle ske så snabbt?".

“Ja, Theo”, säger Robyn, “Han har nog rätt där, för jag får den uppfattningen då jag läser i anteckningarna att de räknar med att det ska ta flera månader innan implantaten hittat till rätt plats. De uppskattar att det ska ta mellan 6-24 månader, så om Bastien fick de för ca 1½månad sen så skulle de inte ens vara på plats i hans hjärna än, än mindre växa in i cellerna och kunna vara verksamma ännu.”

“Robyn”, säger Bastien, “har du en Hologram - MR här?”

“Ja” kommer hennes svar “du vill att vi gör en scanning för att se om min teori stämmer?”

Bastien nickar:

“Just det. För som sagt, även om jag känner mig urless på att de har experimenterat på mig utan mitt tillstånd, är jag nyfiken på vad det är som händer inom mig och speciellt i min hjärna. Men det jag funderar över är, hur kan jag och Nea ha haft samma dröm, för implantaten ska inte kunna samarbeta vad jag vet. Det är så mycket jag blir fundersamma över och jag vill få reda  på allt om det…kan jag få de där anteckningarna Robyn – ?”

Robyn brister ut i ett stort skratt: 

“Den här Bastien känner jag igen, så nyfiken och framåt. Alltid positiv och ivrig att sätta tänderna i något som han vill veta allt om. Visst de finns här på min dator här jag ska ge dig kommandot till den. Det hade jag tänkt göra ändå för du är ju lika mycket läkare som jag, och det är ju bra att du kan komma åt allas journaler.”

Zack står helt förundrad och fattar ingenting egentligen om vad som händer, men han håller med Robyn, om att Bastien visade precis på vilken adaptionsförmåga han har. Att han så snabbt accepterar vad som händer med honom och hans ivrighet att ta reda på vad som sker. Då Zack inte fattar vad som pågår. Det är det som gör att Bastien är Bastien och det är det som Zack tycker är så attraktivt hos honom. Han skulle vilja ta honom i famn och aldrig släppa honom igen. Han vänder sig om och ser på Ling som ger honom en sträng blick. Det är som om hon förstår vad han tänker och inte är så förtjust över det. Hon vill ha honom, Zack för sig själv, hon har ju sagt det många gånger både innan och efter de blev ihop för tre månader sen. Zack känner att han älskar henne men kan hon inte acceptera att han älskar och vill ha Bastien med, så är det hon som förlorar. För han vill verkligen inte förlora Bastien nu när han äntligen har fått honom tillbaka. Eftersom hans konkurrent Jeremy inte längre finns med i bilden. Rätt som det är slår det honom hur själviskt den tanken var, inte vill han ta död på sina konkurrenter, Han vet redan hur mycket Bastien sörjer Jeremy. Men Zack känner att han har tid att vänta tills de såren läker och han ska hjälpa Bastien att läka dem. För det är väl det Bastien vill då han inte hade några problem att tillbringa natten tillsammans med Zack i natt som var en av de sexigaste och hetaste nätter Zack har upplevt under hela sitt liv. Bastien verkar vara mera erfarnare än vad han är själv och det kanske inte är så konstigt för han och Jeremy hade ju varit ihop i flera år, och Jeremy som var ett par år äldre. Han hade väl mer erfarenhet och hade säkert även haft förhållanden innan han och Bastien … Nej, jag måste sluta tänka så här, jag blir alldeles hård och det är verkligen inte läge för det just nu.  Zach går fram till Bastien och lägger handen på hans axel och sträcker fram hans byxor till honom som Bastien tar emot samtidigt som han tackar honom och drar på sig dem. Nea flyttar sig och ger Bastien svängrum men hon ler mot Zack både ansträng men ändå vänligt. Hon är väldigt reserverad och blyg av sig tänker Zack, men jag skulle vilja att hon slappnar av lite mot mig, Hon behöver ju inte bli min nya bästa vän men det skulle inte skada om vi lär känna varandra lite bättre, om inte för min skull så för Bastien. Eftersom hans två “bästa vänner” behöver stå på god fot med varandra..

Nea gäspar stort, och Robyn sträcker ut en hand mot henne;

“Du kanske ska försöka lägga dig och sova igen. Det är ju mitt i natten.”

“Jag vet inte om jag kan sova”, protesterar Nea.

“Du kan väl lägga dig, och försöka ändå“ säger Bastien och kramar om henne. “Jag kommer att vara kvar här, jag ska se om Robyn kan hjälpa mig så att vi kan göra ett hologram-MR på mig nu. Eller om jag kan få läsa i anteckningarna, och se om jag kan få reda på vad det är tänkt att implantatet ska göra –?”

“Det är mitt i natten, Bastien”, gäspar Robyn fram. “MRn kan den vänta till imorgon? Jag tror jag ska gå och lägga mig om du är kvar här och ser till Nea?”

Bastien nickar och Robyn fortsätter:

"Jag ska ge dig inloggningen och visa dig vart du kan hitta den där datainformationen.”

“Okej”, svarar han samtidigt som Theo säger:

“Vi som inte behöver vara vakna, kan väl gå och lägga oss igen så får vi se om vi får någon ordning på detta i morgon. Du Ling du hade nattvak på kommandobryggan väl så du ska kanske återvända dit nu!”

Ling mumlar ett svar och går. Zack ger ifrån sig en ljudligare suck än vad han hade tänkt och de andra tittar på honom, faktiskt lite medlidsamt. Han förstår hur hans vänner tänker för de känner dem båda två. De vet hur Ling kan vara och de hade ju också sett var Zack hade tillbringat natten. 

Theo klappar Zack på axeln när han leder ut Nora för att gå tillbaka till sin hytt.

Robyn och Bastien ger Zack ett leende innan de vänder sig mot datorskärmen. Efter hon har hjälpt Bastien går hon fram till Nea och önskar henne en god natt innan hon  lämnar dem.

Zack ser att Neas sömnigt tittar på honom och han ger henne ett lugnande leende och hon ler tillbaka och sluter sina ögon. Hon andas lugnt och jämt och Zack tänker vad skönt att hon inte är mer uppjagad. Förhoppningsvis kommer hon att somna och sova gott resten av natten.

Han går fram till Bastien som har satt sig ner framför datorskärmen och knappat fram en MR?, CT?, någon form av bild på en hjärna och tittar forskande på den. Zack lägger hakan på hans huvud och låter sina armar omfamna honom.

Bastien lutar sig bakåt mot honom och mumlar:

“Jag älskar dig.”

Zack stelnar förvånat till. Det trodde han inte att Bastien skulle säga, men han känner hur hans hjärta sväller så att det känns som att bröstkorgen skulle sprängas för det inte får plats längre. Han böjer på sitt huvud så att han kan placera en puss på Bastiens hjässa och svarar honom “och jag älskar dig!”

Morgonen efter, vill Theo titta till hur det gått för hans bror under natten. Han tänker att Bastien måste vara rätt upprörd och arg på forskarna från Hassan-projektet. Han lägger sin arm om Nora, som har tillbringat natten med honom, för att ge henne stöd men även för att känna ro för sin egen skull då han känner hennes kära, varma kropp anpassa sig efter hans när han drar henne intill sig. När de kommer in på sjukvårdsavdelningen ser de att Bastien sitter nedsjunken framför datorskärmen. Zack tittar sömnigt upp på dem från en stol, där han har suttit och sovit. Han sträcker upp en hand i luften och vrider runt den och den tysta musiken tystnar.

“Hej, hur har natten varit?”, säger Theo. “Bastien har du varit vaken hela natten? Du kommer inte att  hitta några svar om du är helt slutkörd, Du skulle behöva sova lite, iallafall vila lite. Kom med oss så går vi och äter frukost.”

De går alla till kabyssen för att äta frukost och Theo tänker på att det känns konstigt att Bastien har den där saken i hjärnan. Vad ska de göra nu? De vill störta Wang och USF parlamentet, fast för att lyckas behöver de ha resten av federationsmedlemmarna med sig. De har beslutat sig för att utforska vad som finns bortom den där Einstein-Rosén bron tillsammans med Gabriel och resten av Armstrongs-besättning. 

Bastien lägger sina armar över Zack och Neas axlar när de går för att äta frukost. Han känner både en oro för implantatet med även att allt känns bra då han är tillsammans med sin familj, sina vänner här på Laika långt från USF och Wang.

Ling sitter redan och äter då de kommer till mässhallen och hon stelnar till då hon ser hur nära Bastien Zack håller sig. Bastien har länge märkt att det är spänt mellan Zack och Ling, och han tänker Zack vad håller du på med, du måste tala med henne. Jag kommer inte vilja vara någon som du bara kelar, ligger med då du känner för det, speciellt då du ska vara i ett fast förhållande med Ling. Fast det är så mycket med Jeremy, Nea och barnen att jag inte orkar bry mig just nu. Jag behöver och vill ha den där närheten du erbjuder mig då du känner för det. Jag vill inte då säga nej eller tänka på Ling. Fast jag hoppas du kommer till ett beslut hur du ska ha det, för jag kan inte se henne lida så.

Theo och Nora kommer efter dem in i för att äta frukost  och spänningen lättar lite. Bastien är glad att se sin tvillingbror så glad och nöjd med tillvaron. Han och Nora har varit ett par i många år nu och Theo berättade igår för mig att de väntar tillökning om 6 månader. Det var väl inte optimalt men de såg fram emot att bli föräldrar. Jag hoppas verkligen att den här situationen har lugnat ner sig eller så får väl Nora och bebisen hålla sig undan på någon säker plats. 

När Amy och Travis dyker upp stelnar Theo till igen. Det är för att de hela tiden måste tänka sig för då någon av de tre delegationsmedlemmarna är i närheten. Det gör alla äter sin frukost under tystnad.

Då Zack har ätit klart reser han sig upp. 

“Theo, jag får ett felmeddelande med något stag som inte sitter som det ska, som håller en av viprarna på plats i den högra hangaren. Jag tänkte att jag skulle se över det och även kolla de andra stagen då jag ändå håller på under dagen. Om det inte är något annat du vill jag ska göra?”

“Nej”, svarar Theo, “det låter bra.”

Zack reser sig upp och ger ett leende till Bastien, När han går förbi låter han sin hand smekande glida över hans axlar och nacke när han går förbi mot utgången.

Ling som också har rest sig stelnar till när hon ser leendet och smekningen och skyndar sig efter Zack ut i korridoren.

“Vänta!” ropar hon tyst efter honom.

De som sitter kvar och äter hör rätt som det är Ling som upprört har höjt rösten.

“Zack, det är inte rätt mot varken mig eller Bastien? Det du håller på med. Än är det han och än är det mig du gosar med öppet så alla ser.”

De hör inte Zacks svar.

“Du får göra upp med dig själv? Jag kommer att sakna dig om du väljer honom men jag älskar honom som min vän så jag kan leva med det. Och han förtjänar att vara lycklig. Han är känslig, bara så du vet det, ännu mera nu när han sörjer Jeremy. Jag vet att du har ett gott hjärta men det är inte rätt att du gör som du gör.”

Bastien känner sig förlägen då han förstår att det är honom de grälar om, för det verkar ju som att även Ling vill att Zack ska välja mig så att jag kan få bli lycklig. Han tittar ner i bordet,då han ser att både Amy och Travis tittar medlidsamt på honom. Han känner hur Bastien klämmer till lätt om hans arm och när han tittar upp möts han av ett lugnande leende från Theo.

Då harklar sig Travis och  de vänder sig emot honom, alla som sitter och äter frukost. Han tar ögonkontakt med Bastien.

“Kan jag få tala med dig i enrum. Det är något jag behöver tala med dig om. Jag vet vad de vill göra, varför de har gett dig de där nano-botarna-implantatet i din hjärna,”

KAPITEL 13

2524 Luna utbildning och forskningscentrum

Det är många människor som rör sig hangaren, det har anlänt flera militärskepp för att de ska fylla på sina depåer, efter att ha patrullerat i Asteroidbältet där Outlaws och STIGMA håller till. Det är mycket oroligheter där. Och det ser ännu inte ut som om någon sida skulle vinna. Militärer som ska på permission har passerat inpasseringskontrollen svärmar runt honom då de är på väg in mot Luna-centrumet. Bastien får kryssa runt dem där han ivrigt skyndar mot den gate som Laika har angjort, han ser fram emot att få träffa sin bror och sina vänner. Det var fyra år sen sist de sågs.

Jeremy som står vid kontrollen skiner upp då han ser Bastien. Bastien besvarar leendet och går fram till honom och den kvinnliga säkerhetsvakten.

“Det här är Katja”, säger Jeremy, “och Katja, det här är min pojkvän Bastien. Vad gör du här?”

“Hej!”, säger Bastien. “Theo hörde av sig och sa att de hade landat, det var en överraskning, så jag skyndade mig hit. Där är dem”. Bastien får en hård kram av Theo som han besvarar samtidigt som Theo viskar i hans öra.

“Vad jag saknat dig, det har varit det värsta med allt set här, att inte ha dig nära mig hela tiden. Hoppas allt är bra med dig?”

Bastien känner hur det kliar i halsen och ögonen och nickar och mumlar “att jag har saknat dig ännu mer”.

De släpper varandra och tar ett par steg bakåt och bara står och tittar på varandra, plötsligt är det någon som lyfter upp Bastien i en björnkram.

“Hallå där", protesterar Bastien, samtidigt som han hör Zack säga “Fox, släpp honom nu innan du mosar honom, det är fler som vill hälsa.”

Fox släpper honom och skrattande kramar Bastien och Zack om varandra. 

“Bastien”, säger Zack, “är det Jeremy som står där?”

Bastien ser hur alla vänder sig om för att se vem som Zack menar, och Adria funderar. ”Vem är Jeremy? Varför har jag inte hört talas om honom tidigare?”

Bastien skrattar och svarar: "Vadå, måste jag berätta allt för er, får man inte ha några hemligheter alls”.

Nora som kommit fram och snabbt kramat om Bastien har lagt armen om Theo och vinkar till Jeremy.

Katja tittar på dem och sen på klockan. “Jeremy, du slutar ändå om 5 minuter så iväg med dig, Jag såg att McCullen kom nu, för det är väl han som tar över efter dig?”

“McCullen skynda dig hit”, ropar hon till den äldre vakten som är på väg mot dem,  “så får du ta över efter Croft här, hans pojkvän med vänner är här.”

McCullen kommer fram och nickar åt Jeremy att det är ok för honom att sluta, att han tar över. Jeremy meddelar de i kontrollrummet genom sin hörsnäcka att han slutar nu och McCullen tar över. 

Jeremy sträcker fram sin hand till Theo och hälsar på honom.

“Din bror talar ständigt om dig, speciellt hur mycket han saknar dig. Det är skönt att veta att du är här nu. För då kan du få ta över att ta hand om honom. För att jag har fått en inkallelseorder och åker redan imorgon.”

Bastien bara skakar på huvudet åt Jeremy, han tycker inte att Jeremy ska oroa sig för honom, han kan ta vara på sig själv. Men innerst inne tycker han att det är gulligt att han tänker på honom och vill se till att det finns någon där för Bastien när han själv inte kan vara det. För det är så att Jeremy vet att Bastien har ingen annan närstående än sin bror och sina vänner. För att det är likadant för Jeremy han har ingen släkt, bara Bastien och några få nära vänner, så han vet hur det är att känna sig ensam och hur skönt det är då det finns någon där. Bastien lägger armen om Jeremy och lutar sitt huvud mot honom så att hans näsa hamnar i hans halsgrop och känner hur Jeremy pussar honom på pannan.

“Åh”, säger Robyn, “vad gulligt!” Flera andra suckar de med eller skrattar lätt. De som ännu inte riktigt har hälsat på Bastien ger honom en klapp på ryggen eller en lätt kram.

“Följ med oss", säger Theo, “vi hade tänkt att gå till Dandelion bar nu för att fira. Några bara för att ta ett par glas medan andra säkert både vill dansa på cluben deras och/eller prova deras karaoke, helt enkelt en kväll med gänget!”

De börjar gå mot linbanan till och Bastien lägger armen om både Theo och Jeremy och talar uppsluppet med sin bror. 

Jeremy sitter i soffhörnet inne på Dandelion bar och Bastien lutar sig mot honom. Bastiens vänner är ibland där bredvid dem i soffan, eller inne på nattklubben och dansar, eller sjunger karaoke som de kan se där de sitter. Just nu är Nora och Robyn uppe på scenen och sjunger någon gammal klassiker som han inte riktigt känner igen. Jeremy ger Bastien en puss på hjässan och säger tyst “Min lille Einstein!”

“Kalla mig inte det", säger Bastien med ett fnysande.

Fox som sitter på andra sidan om Jeremy tittar på dem fundersamt, “Einstein? Jag vet att Bastien är smart, det är vi allihop men geni?”

“Vadå?”, funderar Theo som sitter på andra sidan om Fox, "Vem kallar ni geni?”

“Din bror”, skrattar Fox, “eller rättare sagt Jeremy gör, men han är väl bara en stolt pojkvän att han har en kille som är USF-elit.”

Bastien tittar på Jeremy, Fox och Theo och skakar på huvudet åt dem. 

“Vet ni inte det”, säger Jeremy, “han är ju en av de smartaste som finns, Han har högst IQ av alla i USF”.

“Va?”Lätt andfådda och med varsin öl, Zack och Ling sätter sig ned vid bordet efter att ha  varit och dansat. “Är det Bastien du talar om?”

“Ja” säger Bastien, “det är mig han talar om. Jag har fått reda på att jag är supergeniklassad angående vad alla IQ test säger. Men det räcker nu, kan vi sluta tala om mig, Ni kan ju ägna er åt att gratulera den här hjälten istället.” Han rufsar skrattande till Jeremys hår.

“Jag får inte tala om det”, säger Jeremy samtidigt som han tittar lite strängt på Bastien, “det vet du!”

“Vad får du inte prata om?” undrar Ling.

Jeremy ser sig omkring. Theo gör en nickande rörelse. Bastien tänker på hur alerta vi alla är och har kolla på var de där säkerhetskamerorna sitter. Alla ser efter lite i ögonvrån var de har kameran och när Bastien ser att den sitter så att de är rätt skymda. Så den kan nog inte uppfatta vad de talar om. Det är säkert ingen ljudupptagning, men det är för att den skulle ändå inte få in något om vad som sägs, då det är på en bar och mycket ljud som stör, men det är ingen garanti att de ändå kan tala fritt. För de har säkerhetsvakter som läser på läppar, där det behövs. För Wang har ökat övervakningen över hela federationen de senaste åren sedan 2520. Nu  finns det kameraövervakning över alla allmänna utrymmen, varje millimeter på Luna är täckt med kameraövervakning. Han har hört rykten på säkerthetsvaktskontoret att Wang vill att det ska sättas upp kameror i folks rum så att de alltid kommer att vara övervakade dygnet runt alla dar. Basten mår illa av bara tanken och känner att det skulle kännas som om man var ett djur på ett Zoo om det skulle bli så.

Just nu sitter de i en blind zon, så det är säkert för dem att tala om det här även om Jeremy blivit förbjuden av USFs parlamentet att göra det.

Bastien klappar Jeremy lugnande på kinden och Jeremy vänder sig så han kan se Bastien i ögonen och nickar till Bastien att det är OK att  han berättar:

“Han räddade livet på Wang” börjar Bastien, “genom att vara uppmärksam när han stod vakt vid säkerhetskontrollen i hangaren med inresande från Vesta.”

“Egentligen så vet jag inte om man ska kallas hjälte om man räddar livet på den där –”, säger Zack men tystnar då Ling hyschar åt honom och drar honom i armen.

De andra nickar att de håller med Zack, men Theo vänder sig mot dem och ber dem berätta vidare.

“Det var en man”, säger Jeremy, “som det visade sig hade svalt ett antal bomber. Han uppförde sig misstänksamt så jag reagerade på honom och stoppade honom. Efter vi hade genomfört en grundlig kroppsvisitering av honom förstod vi vad vi hade att göra med. Han sa givetvis inget när vi försökte förhöra honom men vi var  även oroliga att bomben skulle gå av så vi var snabba att stänga in honom i ett bombsäkrat rum och väntade på att bomberna skulle komma ut den naturliga vägen. Ingen vågade göra på något annat sätt än att låta de komma ut den naturliga vägen, för sprängriskens skull. Men de hann aldrig komma ut den naturliga vägen.”

“Usch”, sa Ling, “både om, jag menar att han sprängdes? Eller hur man kan tänka sig att bli en levande bomb på det sättet. Hur fick ni reda på att det var en attack mot Wang?”

“Jo, “ svarar Jeremy. "Det var en stor konferens som skulle hållas i kupolsalen den dagen och vi hittade en inbjudan i mannens namn. Och han skulle ha varit rätt nära Wang och om man tar hänsyn till när bomben utlöstes, så var det precis under den konferensen och Wang var ju där så –”

“Jaha” säger Fox, "vi kan ju hoppas på bättre tur nästa gång, och inte på en plats där det finns så många oskyldiga.”

“Vi kanske ska gå nu, Bastien”, säger Jeremy, “jag ska åka rätt tidigt i morgon”. Han vänder sig till Theo och de andra. “Det var trevligt att träffas, och jag hoppas vi ses fler gånger. Ni tar väl hand om honom nu när jag inte är här” avslutar han med samtidigt som han klappar Bastien på armen.

“Det kan du lita på!”, svarar Zack och ger honom en militärhonnör, utan att lägga handen över emblemet.De andra gör samma honnör 

Jeremy gör honnör då han börjar gå mot dörren med armen om Bastiens midja.

“Bastien”, säger Jeremy, “jag vill inte lämna dig, jag vill ligga kvar här hela livet.”

Bastien kryper så nära det möjligt. Han lägger sina händer på Jeremys rumpa och trycker honom närmare och gnuggar sitt stånd mot hans avslappnade penis som reagerar med en gång, även om de precis hade haft samlag.

“Jag”, säger Bastien, “vill att du ska stanna, men jag vet att det inte går för du kan inte gå emot en direkt order.”

“Hmm”, mumlar Jeremy medan han trycker sin mun mot Bastiens och trycker försiktigt in sin tunga mellan hans läppar.

De kysser varandra och trycker sig mot varandras kroppar och njuter av att vara så nära varandra men det känns även väldigt sorgset för de vet inte när de kommer att få hålla om varandra igen.

“Tyvärr, “ säger Jeremy, “jag kan inte ligga kvar här längre. Jag måste göra mig i ordning. Jag älskar dig och jag kommer räkna varje sekund tills vi ses igen.”

Jeremy reser sig upp efter att gett Bastien en puss till och går in i duschen. Bastien snyftar till och kryper ihop till en boll under täcket, där ligger han tills Jeremy har duschat klart och tagit på sig. Jeremy sätter sig på sängkanten och lägger handen i Bastiens svank och för den ner över hans rumpa och säger: 

“Älskling, jag måste gå nu. Jag är glad att dina vänner finns här hos dig när jag inte kommer att vara här. Jag vet att de bryr sig om dig och kommer att se efter dig när jag inte är här. Jag hade en trevlig stund med dem igår, Vi har ju inte riktigt umgåtts med så många än Nea, Ana och Carl annars, och de är ju inte i vår ålder. Det är bra att de kommer att finnas här nu. Glöm inte att du lovat att ta hand om Nea när jag är borta. Kan jag få en puss och kram innan jag går.”

Bastien reser sig upp med tårarna rullande ner för kinderna. Jeremy tar tag om hans kinder och stryker bort tårarna med sina tummar och trycker en hård men ändå mjuk kyss mot hans läppar. Bastien kramar om honom och trycker honom mot sig och känner att han aldrig vill släppa honom. Men tillslut förstår han att han måste, speciellt då Jeremy börjar mumla mot hans läppar och försöker dra sig loss.

“Hej då, älskade!” säger Jeremy mjukt och smeker sin hand en sista gång genom Bastiens mjuka lockiga hår, sen tar han sin ryggsäck och mörkgråa arméjacka och går mot dörren. Precis innan dörren går igen vänder han sig om och ser på den storgråtande och snyftande Bastien som hickar fram ett hejdå med en slängkyss till honom.

Bastien gråter fortfarande och kryper tillbaka ner under täcket, rullar ihop sig och gnyr han vill att Jeremy ska komma tillbaka och säga att han inte alls behöver åka iväg, men vet samtidigt att den önskningen inte kommer att bli uppfylld.

Han blir liggande, hur länge vet han inte, Han har lyckats somna fast han var så upprörd. För han blir väckt av att det är ett pling på dörren. Hans hjärta tar ett skutt i bröstet, Jeremy, men när han öppnar för den som kom, är det Theo, som ville se hur det var med Bastien. Theo omfamnar honom i ett försök att trösta. 

Theos tröja är alldeles genomblöt där Bastiens tårar har fallit när Bastien till slut lugnar sig, Nu ligger han bara trött och snyftande mot Theos axel. Theo fortsätter att smeka honom över ryggen till tröst.

“Har du ätit något idag?” frågar Theo.

Bastien skakar på huvudet.

“Vill du gå någonstans, eller ska jag gå och se om jag kan få tag på något som jag kan ta med hit till dig?”

“Kan du inte se om du kan hämta hit något?” säger Bastien, “Jag vill inte vara runt andra just nu.”

“Jag förstår", säger Theo. “Du kan väl ta och duscha och få på dig lite kläder under tiden, för även om jag är din bror vet jag inte om jag vill ha dig så här naken i min famn igen.”

Bastien börjar skratta och tittar på Theo, nickar och ger honom sitt sneda leende.

 “Där är ni ju”, säger Zack då Theo och Bastien kommer emot dem.  Han ser att Bastien är alldeles rödgråten och hur nedstämd han ser ut. Han lider av att se Bastien så ledsen. Zack greppar Bastiens hand och hjälper honom att sätta sig ned på stolen bredvid den han själv sitter på, Han mumlar i Bastiens öra. “Jag är så ledsen för din skull, jag förstår hur mycket du älskar Jeremy. Jag hoppas det inte dröjer länge förrän ni kan ses igen.”

Ling som sitter på andra sidan om Zack lutar sig fram och sträcker fram sin hand och ger Bastiens hand en lätt kram.

“Ska jag hämta frukost till dig, Bastien?” frågar Theo. Bastien nickar åt Theo och säger till honom. “Samma som jag brukar ha från standard buffén; keso med någon skivad frukt, ett ägg, en rostad macka med ost och marmelad, juice och en kopp te med mjölk”.

Zack vänder sig mot Ling och ger henne ett stort leende, för att han tänker tillbaka på natten de har tillbringat tillsammans. Ling ser tillbaka på honom och ger honom en blick som säger mer än ord var hon helst skulle vilja vara nu. 

Fox som sitter på andra sidan bordet, ser och förstår att Zack och Ling har tillbringat natten tillsammans, känner sig orolig att Bastien ska fånga upp att de flörtar och verkar glada. För han vet att Bastien och Zack är bästa vänner och att han tror att det finns något djupare mellan dem än vad de ger sken av. Och Bastien är upprörd över att hans pojkvän inte finns här hos honom just nu, så han smätter iväg ett russin mot Zack. Han hoppas att Zack förstår att de ska sluta med att så tydligt visa att de är ett par. För Fox tycker att Bastien ska få slippa att se sådant när han är ledsen att hans pojkvän inte är här.

“Bastien, jag är så ledsen över hela denna situation, att ingen kommer att vara här.” Bastien ger honom en förvirrad blick. “Vad menar du med att ingen kommer att vara här?". 

“Förlåt mig, “ säger Fox skamset, “jag trodde att Theo hade berättat för dig”.

“Berättat vad?” undrar Bastien. När inte Fox svarar utan bara  skakar medlidsamt på huvudet vänder han sig till Theo som har kommit tillbaka med en bricka med Bastiens frukost på. “Berättat vadå?”

Theo sätter sig ner på stolen mellan Fox och Nora och säger. "Bastien, jag är ledsen, jag kunde inte säga det igår när du var så uppgiven och ledsen. De vill att vi ska ta Laika på en testtur till innan vi åker på den riktiga forskningsresan i januari och det redan imorgon. Jag är så ledsen”

Bastien tittar på Theo och suckar. “Det är inte ditt fel. Vi alla måste ju följa order.” 

Nora lägger armarna om Theo och ger Bastien ett litet leende innan de fortsätter att äta sin frukost i tystnad och stillhet.

Fox känner en tyngd i bröstet, i vanliga fall är det en mycket munter stämning då de är samlade så här. Han är van att det skojas och gnabbas medan de sitter runt bordet och äter. 

Bastien sätter sig skräckslagen upp, han känner att hjärtat rusar och han känner sig rädd. Han minns att han hade en dröm men han förstår inte varför han skulle drömma om att han är mitt i en eld och inte har någon aning om hur han ska undkomma den. Det hemska är att han har haft den här drömmen hela sitt liv. Han vet också att han nu kommer att ha svårt att slappna av och sova. Bastien hoppas att han ska kunna lugna ner sig själv genom att se om han kan ägna sig åt något som skulle kunna distrahera honom. 

Tidigare gånger har han försökt med att se en film, eller försökt läsa en bok, eller försökt att se över sina anteckningar över hur det senaste IQ-test omgången, han hade gjort på den senaste kullen av 8-åringar som hade börjat på Elitutbildningen, hade gått. Men nu har inget han hade försökt med gjort honom lugnare. Han kände att han blev mer och mer rastlös. Hjärtat bultar nu så snabbt och hårt att det gör ont.

Tillslut tänker han att om han ger sig ut på en springtur kanske det lättar. När han tagit på sig kläder och börjat springa sin vanliga runda på en mil, börjar han tänka på att den där ångesten är så mycket svårare när han inte har en enda vän i närheten som han kan ta kontakt med som skulle kunna dyka upp hos honom med en gång. Under tiden de gick utbildningen hade han Zack hela tiden i närheten speciellt nattetid. De sov nog fler nätter i samma säng än i varsin, och det hade alltid hjälpt Bastien mot hans ångest. Han hade kunnat slappna av och somna då han kände en kropp bredvid sig i sängen. Sen när Zack inte hade varit där då de var stationerade på Mars hade han haft ett par jobbiga månader tills helt plötsligt Jeremy dök upp. De senaste fem åren hade de delat säng varje natt och igen kunde Bastien koppla av och sova gott utan ångest. 

För då han inte kände stress och ångest av att drömmen skulle dyka upp så drömde han heller inte drömmen, och då han inte drömde mardrömmar så fick han inte heller ångest. Han funderade över om han kunde komma på  hur han skulle göra då han inte hade någon som han kunde dela säng med. Han kunde ju inte gå ut varje natt och skaffa ett one-night-stand precis? Kanske ett husdjur? Men det behövde nästan vara en hund som man visste skulle sova i sängen om den fick. För en katt är ju mer oberoende och kanske valde ett annat ställe att sova än bredvid Bastien. Nej, inte kunde han skaffa ett husdjur, han kände inte för att ta det ansvaret, då han bara ville ha den som sängkamrat. Eller han kunde kanske höra med Nea om han skulle kunna få låna Zip några nätter och se om hans sällskap nattetid skulle få honom att kunna sova lugnt på natten. 

Han tog sin vanliga springrunda, för då kan han kanske stanna till och få en avslappnad stund i skogsdungen vid dammen som han ofta gör. Det är hans hemliga ställe där han alltid har känt sig trygg och fått ro i kroppen. Fast nu kan det mera vara att han kanske börjar sakna Jeremy där, då han har så många stunder att tänka tillbaka på när han och Jeremy haft mysiga stunder där tillsammans genom åren. Kanske dumt att chansa idag då han börjar känna att ångest börjar rinna ur kroppen. Bättre att trötta ut sig rejält och sen hem och ta en varm och skön dusch och se om han kan koppla av och få några timmar vila innan det är dags att gå upp för dagen.

Han hade lyckats få ett par timmars halvslumrande innan han behövde gå upp för att hinna i tid till professor Axells laboratorium för dagens arbete. När det är dags för Wangs dagliga sändning ställer sig alla som finns på linbanan upp i givakt med handen över hjärtat och lyssnar uppmärksamt på det.

“Godmorgon alla medlemmar i USF”, börjar Wang säga där han sitter vid sitt skrivbord. “Idag har jag tyvärr inga bra nyheter, Jag brukar ju ofta informera er om att den och den forskningen eller den eller den professorn har gjort framsteg etc, men dagens stora nyhet är tyvärr att USF är under attack. I några dagars tid nu har en grupp Outlaws som kallar sig STIGMA attackerat våra medlemmar. Jag beordrade Stridskeppet Barack Obama att gå till motattack. Under de senaste timmarna har ett intensivt slag pågått mellan dem i Asteroidbältet utanför Hygiea. Jag har stora förhoppningar att vi kommer att gå  segrande ur denna sammandrabbning och vi kan få åter fred i federationen. Tänk på dessa män och kvinnor som slåss för att vi ska kunna fortsätta leva i fred. Vi övriga kan bara som vanligt fortsätta våra liv och jobb så att vi kan fortsätta att få mat på våra bord och någonstans att sova på nätterna. Så låt oss fortsätta med vår dag, Tack för idag!” TV-sändningen slutar. Bastien sitter där med en klump i magen för han vet att Jeremy är stationerad på Barack Obama, hoppas allt är bra med honom. 

Då han har stämplat in ser han att professor Franklin Axell står och håller på att tvålar sig inför en operation. Bastien ser att det är en av de nya 8-åringarna som började utbildningen förra veckan som sitter där och tittar storögt på allt som pågår, han är redan förberedd för operation och sitter i op-stolen. 

Bastien hälsar på Axell och hans operation team som väntar på att Axell ska bli klar.

“Bastien, bra att du kom”, säger Axell, “jag tänkte att du skulle assistera i dag.”

Bastien blir alldeles stel, han känner inte alls för att hjälpa till att skada dessa barn. Även om slutresultatet ska bli att det blir superintelligenta, det som Axell hoppas på, men än så länge har han inte lyckats.

Barn har dött både under operationen och tiden efter då de har återhämtat sig i KRY-kammare. Han nickar dock åt Axell och börjar tvätta sina händer, för han kan inte säga nej. Då skulle han bestraffas och skickas till Tellus för att han inte åtlydde en befallning han fick av sin överordnade. Han skulle aldrig mer få lämna Tellus.

Bastien går fram till den lille pojken och pratar lugnande med honom medan de två andra männen i rummet hjälps åt att spänna fast hans huvud så att han inte kommer att kunna röra sig under operationen. Bastiens roll är att lugna patienten under tiden. Och på  Axell uppmaning antingen säga vad som händer då Axell sänder en elektrisk puls genom försökobjektets hjärnvävnad för att avgöra om han är på rätt plats där han ska fästa datorkomponenterna eller för att se att Axell inte skadar några nervbanor som kan drabba patientens tal och/eller motorik. När Axell har satt dit komponenterna för han även in ett stero-EEG, som mäter hjärnans aktivitet under tiden barnets hjärna anpassar sig till komponenterna. 

Han försöker hålla sig lugn under hela operationen så att den lille 8-åringen inte ska bli rädd. Han vill inte vara den som orsakar att detta barn råkar illa ut om han kan förhindra det. Han tänker på hela situationen, med alla dessa små oskyldiga som Axell skadar, att han, Bastien, inte kan göra något för dem. Det gör att han har en klump i magen och att han hela tiden går med en klump i magen i oro för att någon av barnen ska dö. Det är säkert också en orsak till att han så ofta har ångest för att hela tiden ha den stressen att han skadar oskyldiga som han inte egentligen vill och för rädslan att själv råka illa ut.

Efter jobbet kände han bara för att supa sig full och glömma allt, han sitter nu vid baren på Dandelion bar. Han har druckit ett antal whiskeys och han börjar känna sig lite bedövad. Känner en skön känsla i magen. I huvudet är det bara som en tjock dimma så han känner att han inte kan formulera några tankar alls just nu. När han ber kyparen om en påfyllning skakar denne på huvudet då han tycker att Bastien fått tillräckligt.

“Kan jag få två whiskey”, hör Bastien en släpig kvinnoröst säga. Han snurrar runt på barstolen och kollar in den storbystade, kurviga och extremt vackra  kvinnan med långt vågigt mörk hår som står där.

När kyparen ställer hennes order framför henne, så ler hon flörtigt mot Bastien och skjuter över det ena whiskyglaset till honom.

“Den här var till dig, för dina vackra ögons skull. Jag har aldrig sett några sådana förut. Det är inte bara färgen utan de ser även ut som att lysa. Gör dem det om du är i ett mörkt rum?”

Bastien har druckit så mycket så hans hämningar har släppt, för så här skulle han aldrig ha svarat henne annars.

“Du kan väl följa med mig hem, så får du se själv om de gör det?”

Han känner att han behöver en varm och sexig kropp bredvid sig i natt, i alla fall för i natt. Han är inte den som raggar upp någon så här i vanliga fall.

Kvinnan fäller ner sina långa mörka ögonfransar över sina stora mörka ögon som är som brunnar han skulle kunna drunkna i, som om hon plötsligt blev blyg. Hon lägger sin ena hand på Bastiens lår långt upp så att hon måste kunna känna hans kön som håller på att börja svälla i hans byxor. 

“Ja, jag är allt bra nyfiken. Vi kanske ska gå då, om du inte vill stanna här?”, säger hon lite andfått.

Han reser sig upp, häver i sig whiskyn och tar hennes hand och drar henne med sig ut ur puben.

Bastien på väg för att möta A-gruppen på Dandelion bar. De har återvänt till Luna efter några månaders testflygning. Han är så glad över att få träffa dem men han känner sig känslomässigt förlamad för han vågar inte släppa fram det som han egentligen känner.

När han kommer in på baren möts han av Zack som kommer fram och slår armarna om honom. När han känner Zacks armar om sig så kan han inte hålla sig längre, hans tårar sprutar fram och han storgråter när Zack trycker honom närmare sig och försöker lugna honom.

Han hör Bastien ger ifrån sig en suck, och han tänker med sårad värme på sin bror som han vet himlar med ögonen åt hans tårar. Theo tycker att Bastien är alltför blödig av sig och gråter för lätt. Men han mer känner än ser att Nora slår till Theo på armen, för att hon tycker han ska stötta Bastien istället för att reta sig på honom. När han känner hur Theo kramar om honom och drar ner honom bredvid sig i soffan förstår han att han har även sin brors sympatier.

Bastien konstaterar när han sätter sig ner att de har valt ett bord som hamnar i en gömd vinkel för USFs övervakningskamera så de kan tala och vara i fred från den ständiga stressen det är att hela tiden vara övervakade.

“Bastien”, säger Daisy, “jag är så ledsen att höra om din förlust.”

“Ja”, säger Nora, “vi hade ju inte riktigt lärt känna Jeremy. Vi fick ju träffa honom för ett par månader sedan och han verkade verkligen bry sig om dig, så jag förstår att han måste ha varit en väldigt fin kille.”

Adria och Ling kommer fram till dem tätt följda av Fox och Jason. Fox ställer en whisky framför Bastien och säger att den kommer från bartendern. Bastien lyfter upp den och tittar bort mot baren och nickar åt den manlige bartendern där när han sveper den.

"Va?" Theo ger honom en förvånad blick. "Jag har aldrig fått drinkar från bartendern, fast jag har sprungit i den här baren sedan jag blev myndig?”

“Han”, säger servitrisen som precis har börjat plocka bort tomma glas från deras bord och nickar åt Bastiens håll, “är ju stamkund hos oss, han har sprungit här varje öppen dag vi har haft de senaste månaderna.”

“Ähum”, säger Zack, “Bastien är det ditt sätt att hantera din ångest, för jag tycker inte att den verkar vidare hälsosam i så fall, jag rekommenderar att du slutar med det med en gång.”

“Fast han kan väl få dricka idag väl?” slänger Fox in. Bastiens andra vänner tittar upprört på Fox som svarar dem:

“Vaddå då, vad är det med er?” 

Bastien själv ger Zack en skamsen blick och sen låter han blicken svepa över de andra tills den stannar på Theo.

“Förlåt”, säger Bastien, “jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vet att det inte är något optimalt sätt. Men jag tror det ska gå lättare nu när ni är här. Jag ska inte fortsätta att gå hit och dricka mig full och ragga upp någon varje dag. Speciellt inte nu när jag saknar Jeremy och ni finns här och kan ta hand om mig.”

“Va, fick du napp, varje natt?” brister Fox ut och alla stönar och tjejerna himlar med ögonen mot honom.

Tomaz och Jason kommer med drinkar som de köpt i baren tätt följda av Robyn och Helena.

“Tänkte att ni behövde en omgång till” säger Tomaz och ställer en stor stark framför Bastiens, “botten upp enligt doktorns order.”

Helena och Robyn ger Bastien varsin kram och killarna ger honom klappar på axeln när de slår sig ner runt bordet.

Bastien ger dem ett lite darrigt leende, sen lyfter han upp glaset och tar en liten klunk av ölen innan han ställer ner det igen.

“Om det bara var sorgen efter Jeremy”, säger han, "som gjorde mig upprörd skulle jag inte vara lika ledsen. Men …”

Han tittar sig omkring för att vara säker på att ingen lyssnar på dem. Theo nickar åt honom så han fortsätter:

“... det är att de tog Nea så fort de hörde att Jeremy var saknad. Jag visste inte ens att de hade ögonen på henne. Det är inte konstigt, hon är ju en av de smartaste barnen som går utbildningen just nu och hon kommer från Tellus och har inga anhöriga. Wang, Axell och de andra hjärnforskarna vill så gärna lyckas med att skapa en superintelligens, så de gör allt för att lyckas med Hasan-projektet. Jag gillar inte alls tanken på att de gör det på människobarn, för många har dött och jag är rädd för att fler dör, och nu har de tagit Nea.”

Alla ser chockade ut och flera av dem bara skakar på huvudet. Han förstår dem för det känns svårt att förstå hur lite ett människovärde verkar betyda för en del.

“Det måste gå att göra något åt det”, viskar Adria.

“Theo”, säger Nora, “kan vi inte göra något.”

“Jag vet inte”, svarar Theo, “men jag skulle vilja göra något. Bastien, har du något i åtanke?”

KAPITEL 14

Våren 2525 -  Luna utbildning- och forskningscentrum

Ana har haft en lång och jobbig dag, med en nykommen årskurs på utbildningen. Hon känner att hon bara vill komma hem och få lägga upp sina fötter och ta ett glas vin och ha en skön och avkopplande kväll tillsammans med Carl i lugn och ro.

Hon öppnar dörren och möts av Carl som drar in henne i sin famn och kysser henne. Hon mumlar mot hans mun

“Det verkar som vi är på samma våglängd, för vad jag har längtat efter dig, Jag älskar dig”

“Välkommen hem, älskling. Låt mig ta din väska så ska jag lägga den här, så att jag kan krama dig ordentligt, för så jag har saknat att ha din kropp mot min”.

Han tar väskan och lägger den på bordet innanför dörren och lyfter upp henne och bär in henne i sovrummet. Han ställer ner henne på golvet och sätter sig på sängkanten och drar ner henne i sitt knä så att hon blir sittande mot honom med benen på var sin sida om honom och de börjar kyssa och smeka varandra.

Men det är något som stör Ana, hon kan inte riktigt koncentrera sig på Carl, det är någon svag obehaglig okänd lukt i rummet men ändå något hon tycker sig känna igen med den. Hon öppnar ögonen och börjar titta sig runt omkring och där ligger det en väldigt smutsig mossgrön ryggsäck på golvet bredvid sängen.

Hon mumlar mot Carls mun; “Är det den där ryggsäcken som luktar, vad innehåller den och vems är den?” 

Hon känner Carl stelna till och lyfta bort sina läppar från hennes och sen tittar han djupt in i hennes ögon. Hon kan nästan läsa honom som en öppen bok, efter alla år tillsammans. Hon ser att det är något viktigt han vill förmedla och hon ser honom snegla upp mot rummets vänstra hörn. Hon förstår att det är något viktigt med den där ryggsäcken men han vill inte att USF ska få veta något. Han vill att de ska uppföra sig som om de ska snart ha samlag, för då brukar vakterna känna sig obekväma och stänga av kamerorna fast de egentligen inte får. Hon är så van att hon hela tiden är övervakad att hon inte har tänkt på dem, inte ens då hon har sex. Hon förstår nu att Carl vill lura dem till att stänga av kameran så han kan visa henne ryggsäckens innehåll. Hon återgår till att trycka sig mot honom och stöna och böjer sig fram för att låta deras läppar mötas igen samtidigt som hon behåller sina halvslutna ögon riktade så hon kan se kameran. Efter en stund ser hon att den röda lampan släcks.

Hon reser sig upp och tar tag i ryggsäcken och vänder sig mot Carl

“Vad är det här?"

Hon öppnar dragkedjan då Carl svarar henne:

“Det är Sebastien Andersens, jag hittade den i vår, de måste ha lämnat den där innan de åkte iväg på sin expedition med DSE Laika. Den luktar inte vidare gott, ska jag då säga –”
“Det är lukten av Tellus, så här luktar det så fort man kommer ner dit. Han måste ha haft den kvar sen han bodde där, men varför har han lämnat den till oss?”

"Jag håller med dig”, säger han, "jag kan inte heller förstå varför han har lämnat den här. Det kan vara att det är något han vill berätta för oss. Vi får se efter vad det finns i den. Ska vi ta och göra det innan de får igång den där jävla kameran igen …”

Ana sträcker ner armen i väskan och känner ett vikt papper, när hon vecklar upp det så ser hon att det är ett foto av A-gruppen.

Under tiden har Carl tagit upp en svart platt fyrkantig box. De tittar lite fundersamt på den, men när han fäller upp den och de ser att den har en skärm och ett tangentbord.

“Åh”, säger Ana “jag vet vad det är. Det är en laptop, det är en dator som de hade innan Kriget. Vi får ha den gömd, för det är förbjudet att ha gammal teknik.”

Carl tittar på alla de olika knapparna och alla symboler de har på sig. Den hä rkanske säger säger han och trycker på en knapp. Han har tur för nu lyser hela datorskärmen blått och det dyker upp en ruta som ber om ett lösenord. De ser på varandra….

“Vad kan det vara för lösenord? Ana har du någon aning? “ undrar Carl, hon bara skakar på huvudet.

”Vi har nog inte tid att ha den framme medan vi funderar”, säger Carl och börjar plocka ihop sakerna och stoppar ner i ryggsäcken. Han slänger in ryggsäcken under sängen och börjar dra av sig kläderna och dra Ana till sig och börjar dra av henne klänningen och behåller henne i sin famn när han lägger sig ner i sängen och mumlar mot hennes öra. 

“Vi får hålla den gömd och komma på vad lösenordet är och sedan hitta något ställe som är utan övervakning innan vi kan undersöka närmare vad det är Sebastien vill oss.”

Hon och Carl sitter med laptopen framför sig. De tittar på varandra och Carl börjar att säga.:

“Är du säker på detta, att det är det lösenordet.”

“Ja", svarar Ana och tittar på bilden av A-gruppen. “Ser du istället för det latinska A så är det den grekiska bokstaven för Alfa. Och minns du när de började utbildningen att de lekte en lek och gav varandra kodnamn? Att Theo och Sebastien redan innan de kom kallade varandra Alfa och Omega.”

Carl nickar till svar.

“Så du menar om vi skriver in de grekiska bokstäverna i den ordningen de är på bilden, så om vi börjar med Alfa, Gamma, Sigma, Delta … och slutar med Omega. För det är Theo, Fox, Daisy, Zack … och sist Sebastien.”

Ana har under tiden skrivit in tecknen och tryckt ok, den blinkande markören försvinner och sen står det:

“Hej, Ana!” på bildskärmen. 

Ana och Carl tittar på varandra. Ana tittar på tagentbordet och trycker försiktigt på några knappar tills det står:

“Hej! Vad vill du mig?” på bildskärmen. Skärmen visar en videoruta.

Ana drar efter andan.

“Vad gör vi nu? Ska jag trycka på pilen. Jag antar att det startar en videoinspelning, är vi säkra på att vi vill höra vad han har att säga? Är vi säkra här, det är ingen som ser eller hör oss här?” Hon tittar frågande på Carl. Hon känner en isande klump i magen.

Carl ler uppmuntrande mot henne: 

"Vi har väl alltid känns som om att USF går för långt med övervakning och vad de gör. Jag antar att det finns mycket som vi inte vet, som de håller hemligt för oss. Jag har känt länge att Sebastien och även de andra inte mått bra eller varit bekväma hur USF är. Sen  hände det med Jeremy och Nea och jag antar att  de kommit på något att göra åt det. Jag tror jag vill höra vad han har att säga först innan jag beslutar mig för vad jag vill göra.”

Ana nickar och sträcker fram fingret och trycker på knappen. 

Hon ser hur Sebastien öppnar munnen för att tala.

När de lyssnat klart på vad Sebastien hade att säga, sitter de där tysta bredvid varandra en lång stund.

“Oj, “ säger Ana sakta. “Det hade jag ingen aning om. Stackars Nea och alla de andra barnen. Jag kan inte annat än att säga att jag är med på deras planer.”

Carl nickar medhållande.

“Nu måste vi bara komma på ett sätt att se till att koppla upp denna laptop med Luna-centrumets nätverk. Som jag förstod det rätt måste USF först hitta Laikas svarta låda? Hur ska vi veta att det är dags, känner vi någon på haverikommissionen?"

“Jag funderade på Sandaay Knox. Jag tror han är lika gammal som Gabriel Ortega och jag tror de var vänner, så han kanske kan hjälpa oss …”

Hon känner sig rädd och osäker även med två säkerhetsvakter inne i rummet. Det är hennes och pappas privata livvakter, de följer dem var de går för att förhindra att något skulle hända dem. 

Hon är extra glad idag då det är Matteo som står där. Han är iögonfallande vacker med sin ljust bruntonade hy, ljusbruna lockiga hår och ljusgrå ögon. Han har verkligen en ovanlig färg på sina ögon jämfört med alla andra, tänker hon. Han har även en gullig uppnäsa och hans läppar såg kyssvänliga och mjuka ut. Hon kan inte annat än beundra hans utseende liksom hon gjort många gånger tidigare.

När han såg att hon hade ögonen på honom brukade han rodna. Det brukade hon bli förtjust över och kunde inte alltid hålla inne ett leende av förtjusning.

Ofta försökte hon hålla ett neutralt ansiktsuttryck för hon ville inte att hennes pappa skulle se hur mycket hon uppskattade att ha Matteo som sin personliga livvakt. Om han förstod vad Matteo betydde för henne skulle hon nog aldrig mer få se honom som sin livvakt. Som tur var hennes stol för tillfället placerad snett bakom hennes fars så hon behövde inte dölja att hon spanade på Matteo.

Att pappa alltid vill ha mig i närheten hela tiden kan vara lite irriterande och hon känner sig rädd. För när hon säger att hon vill stanna hemma eller om hon frågar om hon kan gå på en promenad så låter han henne inte göra det. Han vill inte släppa henne ur sikte, han vill att inget ska hända med henne. Eller att hon ska göra något dumt. Han säger att hon inte är tillräckligt klok eller försiktig, då hon visade att hon inte var värdig för att få gå Elit-utbildningen. Pappa vill nu att jag ska gifta mig med någon med högt IQ så att mitt framtida barn får förutsättningen att gå Elit-utbildningen. För pappa säger att nästa ledare för nationen ska fortsätta att vara en Wang. 

Pappa anser då om hon skulle få springa fritt, kanske hon skulle dra till sig fel sorts man och det vill han inte. Om hon protesterar för mycket över hans strama tyglar så tvingar han henne till att lyda honom genom att bestraffning. Hon har många gånger fått hjälp av Esther att dölja blåmärken i ansiktet och med långa ärmar, då han har tagit i hennes handled för hårt eller då han gett henne ett par örfilar. Som värst är det när hon inte kan sitta efteråt.

De flesta andra tror, att han vill ha henne i närheten hela tiden beror på att han är rädd att något ska hända med henne, precis som det hände hennes mamma. Alla tror att hon blev kidnappad, och sedan mördades. Men hon vet att det var pappa som dödade henne och sen fick hjälp av farbror Gordon att dölja det. 

Nu har alla anlänt och satt sig på plats. Wang ger ett tecken till Matteo att stänga dörrarna. Han knappar på sin datorskärm framför sig och emblemet som snurrat i mitten försvinner och ersätts med tre hologram som bildar en triangel. För att alla runt omkring kan se det som visas där. En plats någonstans från Asteroidbältet tror Mitzi att det är. Det syns en hel del rymdskrot som flyter runt där ute i rymden. Mitzi funderar på vad det är hon ser, men hon får snart svar då farbror Gordon tar till orda.

“Vi fick för ett par timmar sen besked om Deep Space explorer Laika var under attack av Outlaws militanta gren STIGMA-gruppen. Vi har sen DSE-skeppet lämnade Luna för ett par veckor sen haft problem med datorkommunikationen mellan oss och Laika. Och inte fått något riktigt svar från dem själva vad som pågår och vi vet inte vad som händer. Men det visar sig att det kan vara så att vi förlorat DSE Laika. Vi vet inte säkert förrän vi har undersökt området, och kan lokalisera vraket eller den svarta lådan. Vi har skickat dit en obemannad sond för att söka av området och se om vi i realtid kan få ett svar vad som hänt. Det är sondens direktsända bilder vi ser, men än har den inte kommit tillräckligt nära.”

Alla tittar spänt på bilden, Mitzi ser hur vraksprillorna växer på skärmen och förstår att det visar att sonden kommer närmare och närmare.

“Men, har vi inte besegrat STIGMA?” undrar Ledamot RayAnne Knox, en äldre gråhårig dam med pigga kolsvarta ögon, från Pallas.

”Jo", svarar Överbefälhavare Gordon, “men det var några få skepp som lyckades undkomma. Vi trodde inte de skulle våga ge sig på oss något mera, så vi släppte på spaningen efter dem. Nu får vi ångra det, för det verkade som de bara väntade på att DSE Laika skulle lämna Lunas närmaste omgivning innan de skulle sätta in en stöt. Jag tror tanken var att försöka ta skeppet för sig själva men så mycket kunde dock Laika förhindra. Vi hoppas att hitta den svarta lådan så att vi kan se vad som har hänt och sen kunna ta till vara på den informationen inför byggandet av nästa DSE skepp”.

Mitzi sitter och tänker på att ingen verkar bry sig att det är människor som dött. 

Inte ens ledamot Lillan Collins även om hennes barnbarn Travis Mårtensson var på skeppet. För Mitzi minns honom även om hon inte kände några romantiska känslor för honom som pappa säkert hade hoppats på. Efter att han hade bjudit Travis på middag hade han sen propsat på att Mitzi skulle låta Travis bjuda ut henne. Travis hade tagit med henne på utflykter ett par gånger. Hon skulle sakna honom när hon tänkte på att han hade gett henne ett välkommet avbrott i den tillvaron hon annars tillbringade vid sin pappas sida hela tiden. 

Ledamot Peter Bysan från Rymd Haverikommissionen börjar berätta vad det är de ser.

“Det verkar som om de vrakspillror vi ser skulle kunna härröra från ett skepp i DSE Laikas  storlek. Jag tror mig tyckas förstå av vår sonds data att den verkar ha lokaliserat svarta lådaan. Ska  se om jag kan få sonden att docka med den och få upp datainformationen från den, så hoppas jag att vi kan se vad som har hänt med DSE Laika.”

Wang lutar sig spänt framåt för att som se bättre. Nu hörs ett bussande ljud och Bysan säger:

“Nu har jag snart kontakt med den svarta lådan .. .nu så, ska vi se vad för datainformation den har till oss … Hmm. Jag, kan ju inte säga med säkerhet, men det verkar som Outlaws har lyckats att spränga sönder hela skeppet helt och hållet. Jag kan inte säga om det är allt vi kan få reda på utav den svarta lådan utan att jag har den i min hand och kan analysera vad mer som finns registrerat i den.”

Wang bara skakar på huvudet och innan han hinner säga något så knackar det på dörren. Han ger Matteo ett tecken till att öppna den och in kommer pappas sekreterare som säger att hon har ett meddelande från Professor Watson. Att den unge soldaten Croft kommer att tas ur KRY-kammaren imorgon, så han undrar om du hade några order till honom.”

Wang tittar strängt på sin sekreterare.

“Kunde inte det väntat, tills vi var klara här?", säger han argt. “Måste du komma och störa när jag sitter i ett viktigt möte? Jag kommer kontakta Professor Watson efter vi är klara här.” Den äldre kvinnliga sekreteraren nickar och backar ut ur konferenssalen.

Mitzi tänker tillbaka till för några månader sedan då ett annat möte hade blivit avbrutit på ungefär samma sätt. Då hade det varit en ung manlig soldat från kontrolltornet, som kommit och stört, även om pappa hade höjt rösten åt honom med så hade han ändå fortsätt att tala för att lämna sitt meddelande …

“Förlåt, jag tror du vill höra vad jag har att säga. Jag kommer från kontrolltornet. Vi har upptäckt en överlevnadskapsel från Hangarskeppet Barack Obama som har verkat drivit runt i rymden sen dess. Vi har redan skickat en sond för att bärga den. Den kommer vara framme närsomhelst nu.”

“Tack", svarade Wang, “Kan vi få upp mätvärden från bärgningssonden  här, så vi vet vad vi har att göra med?”

“Jag får fram data från kapseln nu”, säger Bysan. "Det verkar finnas en människa nedsövd i kapselns krashstol.”

“När har vi den tillbaka på Luna?".

Mannen från kontrolltornet svarade om en halvtimme.

“Bra!”, säger Wang. “Då vill jag att ni med en gång transporterar den till KRY-avdelningen i den röda zonen. För jag antar att det är någon som har överlevt ett av de största rymdkrig som vi haft på länge. Speciellt ett vi inte trodde vi hade några överlevande från överhuvudtaget. Som med stor risk har livshotande skador, och då det gått mer än tre månader sen slaget så vet vi inte vad vi har att vänta oss. Jag vill vara på plats då den öppnas. Collins se till att de bästa läkarna finns på plats då vi öppnar den”.

Lillian Collins svarar jakande på Wangs begäran och börjar öppna upp sin handledsdator för att söka läkarna och ge dem order att vara på plats inom en halvtimme på KRY-avdelningen.

En halvtimme senare stod Mitzi med Mateo vid sin sida. Hon såg på Wang och ledamöterna Gordon, Foxtrott och Collins som var samlade tillsammans med en grupp läkare. De var i den stora hangaren som innehöll flera KRY-kammare, många av dem innehållande kroppar. Framför sig hade de överlevnadskapseln.

“Har ni fått reda på vem den innehåller?” frågade Wang läkaren som hade kopplat in sig i kapselns data, just för att få upp information vad de hade att göra med.

“Ja, datan säger att det är Fänrik Croft. Han är rejält mörbultad ska jag säga. Efter vad jag kan få fram så säger informationen att han har knappt ett helt ben i hela kroppen. Flera av dem är krossade och brutna på flera ställen, och många organ är skadade. Jag ska säga om han inte hade varit innesluten i den här kapseln, så skulle han varit död för länge sen. Det är en stor risk att öppna kapseln, för när kroppen förlorar det stöd och behandling både av smärta och läkningsprocessbefrämnjande som kapseln ger honom nu, är det stor risk att kroppen kollapsar. När vi öppnat den är det så fort som möjligt att få kroppen till en KRY-kammare så att kammarens läkande process får sätta igång. Sen kan vi räkna med en rätt lång läkandeprocess även i KRY för honom. Vi måste nog flera gånger ta ut honom ur den och åtgärda flera skador med ben som läkt fel efter de månader han har legat i kapseln. Och lappa ihop eller rent av byta ut några organ, innan vi kan anse honom som fullt återställd igen. Helt återställd tror jag inte att vi kan räkna med förrän om cirka 3 månaders KRY behandling.”

“Nja”, drar Wang på det, “så länge kan vi inte vänta på att höra vad han har att berätta om det slag som Barack Obama förlorade i –”

“Med risk för hans liv”, avbröt Watson honom, “så kan vi pumpa kroppen full med smärtlindring och hoppas att han inte är för medtagen av smärta och kroppens skador, att han eventuellt kan svara på någon/några av dina frågor efter vi har tagit ur honom ur kapseln och innan vi lägger honom i KRY-kammaren."

Wang nickade. Watson och hans team började öppna överlevnadskapseln och lyfte upp en kropp ur den och la den på en bår. Läkarna backade undan från båren så att Wang kunde komma fram. Wang gick fram till sidan av båren och la en hand på soldatens axel. Hon hade hört hur soldaten hade mumlat något, för han verkade ändå så klar fast all smärtlindrande och lugnande medel han hade fått för att hindra hans kropp gå in i chock. Det var tydligt att han ville förmedla något till Wang.

Wang försökte förstå vad han mumlat, men det var svårt då hans käke var bruten på flera ställen, men han verkade göra en rörelse mot sin vänstra hand. Wang hade granskat mannens hand och såg att han verkade hålla i ett datorminne. Han började försiktigt försöka räta ut mannens fingrar för att få tag på minnet, men hans hand var så hårt knuten att det inte gick. En av läkarna hade sagt:

“Hans hand var säkert lika illa åtgången som resten av hans kropp och då han fortsatte hålla handen knuten har nog ben, muskler, senor och nerver läkt ihop och det inte går att räta ut handens fingrar utan att bryta upp det som läkt fel igen.”

Wang såg upp på honom: 

“Kan jag bryta upp dem eller är det något ni avråder från, men det är väldigt viktigt att jag får datorminnet och Fänriken själv gjorde ju mig uppmärksam på att han höll i det.” 

Läkaren bara skakade på huvudet och gav sitt gensvar till Wang att göra det. Wang tog tag i fänrikens fingrar och bryter upp dem, Mitzi hörde hur det knakade flera gånger i rad och hon såg hur fänriken rynkade pannan, i smärta, men sen kunde pappa ta datorminnet ur handen på honom.

“Det är bäst att ni tar hand om honom nu!” sa han till läkarna. “Jag hoppas ni ger honom all vård han behöver, och att ni gör allt för att han ska bli helt återställd.” Han klappar fänriken på axeln. “Vi ses när du är fullt återställd senare, Löjtnant!".

Fänrik Croft hade sett förvirrat på Wang.

“Du är från och med nu befordrad till Löjtnant, Croft”, sa Wang.

Läkarna gav soldaten en spruta och han förlorade medvetandet och de hjälpte åt med att lyfta över honom till en KRY-kammare. De stängde inte kammaren direkt utan tog fram en röntgenapparat för att se efter vilka sorters skador hans kropp hade för att kunna journalföra och lägga upp en plan för hans regeneration i kammaren. 

Wang och hans följe lämnade KRY-kammarhangaren. När de är tillbaka i konferensrummet öppnade Bysan upp datorminnet.

“Det verkar vara information om STIGMA”, sa han. “Den verkar innehålla ingående information på både var de har sina tillhåll, hur många de är och all annan väsentlig information verkar det som.” 

Wang såg nöjd ut. “Det innebär att vi nu fick allt som vi behöver för att förgöra deras uppror! Hur snart tror du att vi är redo för att attackera och krossa dem?”

“Ja", säger farbror Gordon. “Det ser ut som det är allt vi behöver för att kväsa STIGMA. Jag behöver en månad kanske för att få alla mina befäl att vara redo för att anfalla och eliminera dem”.

Mitzi sitter och tänker på detta när pappa och alla andra börjar diskutera vad som har hänt med DSE projektet. Är det så att de är tillbaka på noll när de inte har ett skepp som kan åka ut på den planerade forskningsturen. Eller hur länge tar det tills vi har byggt klart ett nytt DSE skepp mal de på. Några andra funderar vad de ska göra åt Outlaws kan de komma åt och stoppa deras attacker på USF skepp och Aestoridbaserna.

Mitzi funderar över Outlaws och STIGMA. Varför är de så ivriga att skada oskyldiga, för det måste ju de på DSE Laika ha varit? De skulle ju utforska rymden efter en planet som vi skulle kunna bo på och på så sätt öka våra chanser till att  överleva. Det är ju inte de som är USF om det är pappa och de i parlamentet som de vill åt, för det skulle hon kunna tänka sig att de vill. För hon kan ju inte se att pappa är annat än en sträng ledare, för det är ju inte bara henne han styr och ställer med utan det är hela federationen. De övervakas dygnet runt och om de inte gör som USF har bestämt straffas de. De har inte rätten att bilda familj på det sätt de vill och så vidare så hon skulle mycket väl tänka sig att de skulle kunna göra uppror, men då skada oskyldiga ..?

KAPITEL 15

Våren 2525 - Luna utbildnings- och forskningscenter

Jeremy börjar röra på sig, han hör ett bubblande ljud precis som om han har dykt ner i en pool. Han känner hur en slemmig kroppsvarm vätska som omsluter honom sakta försvinner då han höjs upp på metallplattan han ligger på. Det börjar bli kallt om fötterna och ansiktet efter att vätskan har sjunkit undan. När han sträcker på sig och öppnar ögonen börjar hans hjärna förstå vad som händer. KRY-kammarens lock svänger upp och en hand sträcks ner mot honom:

“Sådär, ta min hand. Ta det försiktigt så ska jag hjälpa dig upp ur den här kistan", hör han en mansröst säga. Jeremy tar tag i handen och sätter sig försiktigt upp och ser sig om. Han är i en sjukvårdshangar med flera självlysande ljusgröna KRY-kammare. De flesta ser ut att innehålla kroppar. Det är inte bara han som har legat här och blivit regenererad. Han kommer inte vara varken den första eller den sista heller. Mannen som står bredvid hans kammare ler mot honom när de får ögonkontakt.

“Hej, där!” säger han. “Jag är doktor Watson. Du kan resa dig nu, och ställa dig upp. Ddu är helt återställd, alla benbrott och organskador är läkta. Du ska få ta en dusch och ta på dig kläder. Efter det ska jag undersöka dig och du ska få göra ett fystest. Och om allt ser bra ut kan du återgå ditt liv igen.”

“Tack!”säger han när Watson lämnar honom i duschrummet.

Det är skönt att få ta av sig den tajta kroppsstrumpan, även om den har hållit honom varm sen han slutade vara innesluten av den kroppsvaram KR-massan. Han njuter när de varma duschstrålarna sköljer honom ren.

Han torkar sig och tar på sig kläderna. De mörkgrå cargobyxorna och den svarta t-shirten, militärens standarduniform. 

Han går tillbaka ut till den stora salen med alla kamrarna och där tillsammans med doktor Watson står Katja.

“Det här är Fänrik Ross”, säger Watson, “hon är här för att hjälpa mig med ditt fystest. 

“Hej, Jeremy!” säger Katja, “De tog ut mig för du och jag ligger på ungefär samma nivå, så ska vi se vem som är bäst nu då?”

Jeremy ler åt henne. “Katja, du kan se dig besegrad.”

Hon skrattar och skakar på huvudet. 

"Ni känner varandra förstår jag”, säger Watson samtidigt som han visar in dem i ett annat rum där en hinderbana är uppsatt. Han säger det är upp till dem att börja när de känner sig redo. De nickar och gör sig redo, och inväntar Watsons signal innan de springer iväg. De ligger jämsides när de har gjort ungefär två tredjedelar av banan och närmar sig repstegarna. Jeremy tar sats och hoppar upp och får tag i understa stegpinnen, och drar sig upp med endast armarnas hjälp de 50 meterna upp till toppen. Katja hoppar upp och drar sig upp en bra bit innan hon börjar klättra. Hon tar benen till hjälp. Jeremy funderar om hans strategi är bättre än hennes. Hon fördelar ansträngning på både armar och ben medan han sparar benen. När de kommer upp så tar de tag i var sin trampolin och skjuter ifrån och hänger i händerna tills de kommit ner lagom långt för att släppa taget. De landar jämsides med en avslutande kullerbytta. De ligger så jämsides så det är svårt att avgöra vem som leder. De sprätter bägge upp från golvet och springer vidare över den tjocka mattan. Och stannar upp innan de börjar springa upp för rullbanden, som snurrar på rätt hög hastighet. Hela hinderbanan är en ansträngande utmaning, men de är vana då de har gjort den flera gånger under sin militärutbildning. De är vältränade, men det är ändå en utmaning gällande motionskrävande övning. Även om Jeremy har varit skadad verkar han ligga något steg före Katja i mål. Han funderar om det var för att han sparade sina ben i repstegen eller inte?

Rätt som det är måttar Katja ett karateslag mot Jeremys hals, som han hinner blockera. Samtidigt vrider han på kroppen så att han vrids bort ifrån Katja. Om han inte hade blockerat hade slaget träffat hans axel. Han tar ett steg åt sidan så att han ska kunna slå till mot hennes höft men hon blockerar slaget. Hon blockerar även hans slag mot hennes andra höft. Katja backar och han måttar en spark mot hennes huvud men hon duckar och sätter en hand i mattan samtidigt som hon vrider kroppen runt den axeln och sveper med benen. Med den manövern fäller hon honom så att han hamnar på rygg. Katja är snabbt upp och måttar ett slag med armbågen mot hans solar plexus, men han är snabbt där och blockerar. Efter att ha fångat hennes armbåge vrider han runt den så hon tappar balansen och hon hamnar på knä. Han klämmer till med sin högra underarm över hennes hals, tills hon dunkar i mattan. Det är han som går segrande ur deras lilla slagsmål. Han reser sig upp och Katja som ligger kvar på rygg tar sats med kroppen och med en vridande rörelse slänger sig upp till en stående position.

"Den här uppvisningen bevisar att en KRY-behandling bevarar kroppens fysiska förmåga även efter en längre behandling och efter rejält allvarliga skador” säger Ana.

När han hör Anas röst får det Jeremy att vända sig om och ge henne ett stort leende då han ser henne stå och titta på honom.

“När kom du?” säger han då han går fram till henne.

“Då ni var i repstegarna", svarar Ana, “Ni verkar vara i  fin form bägge två”.

“Ja, det verkar de vara. Jag har bara några få tester kvar”, säger Doktor Watson, “sen är Fänrik Croft färdig att få lämna det här stället.”

Han visar med handen att han vill att Jeremy ställer sig framför en helkroppscaner. Watson tittar på skärmen och mumlar att allt ser bra ut. Han låter Jeremy göra några tester som Jeremy känner igen från när han var tonåring, då han läkte efter sin klättringsolycka. De visar om hans nervbanor är återställda. Watson ger Jeremy en nick och ett vänligt stort leende.  

“Det är som jag trodde”, säger han , “allt fungerar som det ska. Du är helt återställd. Jaha, det är inget mer för dig här och hämta så du är klar att gå. Hoppas jag inte får se dig här igen! Ta det nu lugnt och ha ett bra liv!”. 

Jeremy sträcker fram handen till läkaren och skakar hans hand och tackar så mycket.

“Jag ska visa dig till ditt rum” säger Katja till Jeremy, “och efter att du har fått byta om till paraduniformen ska jag följa dig till Wangs resident för du är bjuden på middag hos honom nu ikväll.”

Ana harklar sig och Katja viftar åt Jeremy att han kan gå och tala med henne innan de ska gå.

Han går fram och Ana kramar om honom, hon ser till att ställa sig så att de har ryggen åt övervakningskameran innan hon börjar tala.

“Jag har tyvärr något sorgligt att berätta”, börjar Ana. “Efter du hade meddelats att ha omkommit bröt Sebastien ihop. Då Theo och resten av hans vänner var här, så följde han med dem på deras expeditionsresa på DSE Laika. Sen efter några veckor så hamnade de under beskjutning av Outlaws, och Laika sprängdes. Parlamentet har gått ut med att det var en övertändning av en icke tillräckligt uppvärmd Turbowarp-motor som orsakade det, då Theo beslutade att använda den för tidigt för att han hoppades säkert att på så sätt undkomma Outlaws attack. Så hela besättningen befaras omkomna. Tyvärr kan jag inte se att någon skulle kunna överleva det, på samma sätt så som du har gjort. Så jag är så ledsen för din förlust, Jeremy.“

Jeremy nickar till svar och märker att Katja har kommit fram till dem. Hon lägger sin hand mellan Jeremys skulderblad och säger: 

”Jag är så ledsen. Jag vet ju vem Sebastien är och jag vet att ni var pojkvänner. Men du får sörja senare tyvärr, vi måste gå, Wang väntar dig hemma hos sig snart.”

Jeremy och Katja tar linbanan till hans rum. Hon får vara den som leder för han är som bedövad. Han kan inte släppa fram sorgen än, för det skulle förstöra honom och han måste förbereda sig för att träffa Wang. 

När de sitter på linbanan påbörjas Wangs vanliga hologramsända hälsning till hela federatioen. Rätt som det är bryts den innan Wang har hunnit säga God morgon. Jeremey stirrar chockat  på vad som visas. Först ser man ett barn som duschar, sen ett äldre par sitta och titta på en film framför hologramskärmen i deras hem och ett annat par som delar säng tillsammans och över bilderna står det: “Varje dag, varje sekund av vårt liv övervakas vi. Vi lever i oro för att göra fel sak, säga fel sak. Bli straffade för att vi inte hedrar USF. Varför Wang får vi inte bara leva i harmoni? För det är vad vi vill, leva ett harmoniskt liv utan ständig oro för att råka illa ut - Gör vår kamp, till er kamp mot federationen och be att Wang avgår så vi får ett humanare liv.” 

Det är tydligt att bilderna kommer från övervakningsfilmerna som spelas in av USF av medlemmars liv 24/7. Sändningen avslutas med en symbol som Jeremy blir lite fundersam över. Först kan han inte placera den men sen kommer han på att det är grekiska alfabetessymboler. Symbolen för Alpha och Omega skrivna över varandra. Hur kan denna grupp ha valt just den här symbolen som han associerar med Bastien och hans bror Theodore. Speciellt om de är döda, eller är de inte döda? … Är det de  som ligger bakom detta? … Eller är det bara önsketänkande från hans sida? Då han har svårt att ta in att Bastien och de andra skulle vara döda.

Han ser hur Katja ger honom en blick då de kliver av linbanan. Hon mumlar till honom med huvudet nedböjt. Att den där gruppen har i några dagar gjort så att Wangs dagliga sändningar avbryts med olika liknande filmer och texter.

“Jag antar” säger hon, “att Wang och de andra ledamöterna inte är så glada. Och gör allt för att stoppa filmerna, men än så länge har de inte lyckats. Jag undrar verkligen vad det kommer att leda till?” 

Han kan inget annat än att nicka medhållande att det kan han förstå. De har kommit fram till hans rum, som är ett vanligt standardrum för de som bor själva på Luna. Han tar en dusch och byter om till paraduniformen. Katja visar honom sen vägen till Wangs resident, i den grå zonen. Längst upp på 10:e våningen längst upp under kupolen i centrumets nav.

Hela området utanför den flerrums stora lägenheten är gjord som en liten park, med träd, blommor och även en liten fontän omgärdad av en liten damm. Katja nickar till den äldre manliga vakten som står utanför på vakt utanför huvudentrén. Den gråklädde vakten öppnar dörren och visar in honom i en stor hall. Utanför en öppen dörr en bit in i hallen står överbefälhavare Gordon tillsammans med general Foxtrott och samtalar med generaldirektör Howard Wang. De vänder sig om när de hör honom och Katja komma in genom dörren. Wang  nickar vänligt åt dem och kommer närmare.

“Välkommen Löjtnant Croft, fint att se att du mår bra igen. Vi har fått Doktor Watsons rapport och har sett att allt är bra med dig.”

De skakar hand innan Wang vänder sig till Katja:

“Fänrik Ross, det var allt för idag, du kan lämna oss.” 

Hon gör honnör och ger Jeremy ett litet leende innan hon går därifrån.

Wang vänder sig mot en sidokorridor och Jeremy som följer hans blick ser att där står en till vakt. En ung man i hans egna ålder, en ljustbrunnhyad man med småkrulligt kortklippt brunt hår och ljust grå ögon. Ett fyrkantigt ansikte och riktigt kyssvänliga plutiga läppar. Den munnen tänker han skulle han inte ha något emot att trycka sina läppar mot. En riktigt attraktiv man det där, tycker han.

“Fänrik Messina”, säger Wang till soldaten. “Du kan gå ut och göra sällskap med Löjtnant Lager här utanför. Vi vill ha en enskild pratstund med Löjtnant Croft medan vi väntar på att Mitzi ska bli klar. Ditt uppdrag kan du uppta när vi ätit klart.”

Fänriken ger Wang en honnör och lyder befallningen. Jeremy kan inte annat än att se beundrande på hans kropp då han på lätta steg går förbi honom och ut genom dörren. Wang harklar sig och han rycker till och sträcker på sig samtidigt som han koncentrerar sig på sina befäl som tittar på honom. 

“Jag måste få berömma er för er rådighet med att få med det där datorminnet till oss. Vi hade stor nytta av det för att stoppa STIGMA”, säger han. 

“Det var inte helt min förtjänst" säger Jeremy. "Amiral Gray tryckte det i min hand och sa till mig att lämna henne och ta mig till en överlevnadskapsel och se till att ni fick det. Hon själv var allvarligt skadad då och jag hade ännu inte råkat ut för någon skada. Jag försökte rädda henne, genom att lyfta upp henne. Men hon hindrade mig och gav mig den ordern istället.”

“Det var bra gjort” sa överbefälhavare Gordon, “att lyda order. För om du inte gjort det så antar jag att du inte hade stått här nu:”

Jeremy nickar. 

“När blev ni så illa skadad som ni var, då?” undrar general Foxtrott.

“När jag lämnade kommandobryggan” svarar Jeremy,  “och försökte ta mig till överlevnadskapslarna, så var vi under skarp beskjutning och träffades flera gånger. Men jag på något förunderligt sätt klarade mig nästan ända fram innan jag blev träffad av staget som håller fast kapseln. Då det lossnade, när de fick in en träff rätt på hangaren jag var i. Det staget slog in i mig och slog ner mig och tryckte fast mina ben under sig. Det var nog tur det, för  hangarskeppet Barack Obama hamnade i spinn av den träffen. Jag hade nog blivit iväg kastad från kapseln annars. Mina ben var mosade men jag lyckades efter stor möda baxa undan staget och släpa mig in i kapseln. Och det var i sista stunden för så fort luckorna hade stängts så lossnade kapseln från det andra staget. Kapseln tumlade runt inne i skeppet innan det tillslut, antar jag, slog håll på det redan nötta skeppsskrovet så att jag med kapseln slungades ut i rymden. Jag hade då inte lyckats ta mig ner i kraschstolen, så jag kastades runt inne i kapseln. Men när den slungades ut ur skeppet lyckades jag ge den kommando att starta utskjutningsraketerna, så den stabiliserades. Jag kunde krångla mig ner i stolen, innan jag slocknade hann jag ge den order på att ta mig tillbaka till Luna.”

Han får stanna till och hämta andan när han har berättat det här för dem, för han känner själv vilken tur han har haft. Han tänker även tillbaka på sina sista tankar innan krashstolen sövde honom. Att han var orolig för att överleva och hade undrat om eller när han skulle få sin älskade lille Einstein igen. Att han kanske skulle för evigt få “sleep in a sea of stars” precis som en av Bastiens favorit klassiker heter.

De äldre herrarna talar om vilken rådighet och vilken tur han har haft, att de kan se att han verkligen är värd att bli kallad en hjälte av federationen.

“Vaddå?” undrar Jeremy.

“Jag kommer att utse dig till en USFS hjälte i övermorgon”, säger Wang. 

Han skakar förundrat på huvudet.

Då öppnas dörren som Fänrik Messina hade stått bredvid förut och in kommer en ung, nätt svarthårig kvinna. Hon är en skönhet med sina stora mörka, lite snedställda ögon.

Wang sträcker ut handen mot henne.

“Min dotter Mitzi. Mitzi detta är Löjtnant Jeremy Croft”.

De tar varandra i hand. Vilken liten hand hon har tänker han.

“Hej” säger Mitzi och ger Jeremy ett blygt litet leende och ser på honom genom sina långa ögonfransar.

“Jag tänkte att Mitzi”, säger Wang till dem, “kunde vara din eskort på utmärkeslecermonin i morgon. Innan ceremonin skulle jag vilja ha ett par ord med dig så om du kan tänka dig att komma en halvtimme innan den startar till mitt kontor?”

"Ja", svarar Jeremy. “Det går bra.”

“Ska vi sätta oss att äta då”, säger Wang. "Esther, du kan börja servera oss nu”, säger han till en äldre kvinna klädd i en beige klänning och ett vitt förkläde, som har smugit upp bakom honom. Han hade inte lagt märke till henne innan, hon måste verkligen vara lätt på foten om jag inte har märkt henne komma, tänker han. 

När han lämnar Wangs residens funderar Jeremy över vad Wang hade tänkt med den här lunchen, de hade mest småpratat och ätit. Han kände att han inte bara kunde gå tillbaka till sitt rum, där han bara skulle bli sittande och grubbla så han gick mot Terradomen till. Precis som han hade hoppats på höll Carl en klass där. Det verkade vara några 12-åringar som han höll combat-träning med. De var inte nybörjare så de sparrade mot varandra och Carl gick runt bland dem och tittade på deras tekniker och gav råd till dem där det behövdes. När Carl såg Jeremy komma så gick han honom till mötes. De ställde sig med ryggen åt övervakningskameran. 

“Hej, “ sa Carl, “jag hörde av Ana att du hade vaknat nu. Watson kom för ett par dar sen och berättade om att du levde och legat i KRY i ca tre månader. Vi blev verkligen förvånade över att höra att du levde.”

“Jo, Carl” sa Jeremy lågt. "Jag funderar över en sak. Jag såg den där sändningen som avbröt Wangs dagliga tal, har du någon aning om vad det betyder.”

“Hmm”, svarar Carl, “jag anade lite att du skulle fråga. Du kopplar rätt med symbolen, bokstäverna. Ana undrade hur hon skulle berätta … Det finns en sak till med de filmerna du inte sett än. Efter du var rapporterad omkommen så tog Professor Axell Nea och opererade in datorkomponenter i hennes hjärna. På uppdrag av Wang som hoppas på att skapa superintelligens. Samma Haasan-projekt som Sebastien arbetat med. Han blev rätt upprörd över det, för som jag förstår har han i flera månaders tid vetat att de gjorde så mot barn. Flera av dessa barn dog då processen inte var riskfri. Bastien gick till Theo och de andra och de beslutade sig för att rädda barnen och bränna ner labbet. Sen på något sätt starta ett uppror mot Wang och USF parlamentet. Sen lurade de Wang och resten av parlamentet att de var anfallna och blev besegrade och att DSE Laika sprängdes sönder. Så summan av allt är att de lever och har flytt från USF. Det är de som sänder dessa propaganda sekvenser. Nu hoppas vi på att sen, när det är dags för en revolt, att ha den stora allmänhetens stöd.”

“Men hur?" undrar Jeremy, “ska de veta att de har allmänhetens stöd?”

“Vänta tills du sett de andra filmerna”, svarar Carl. “Det stödet tror jag de har redan. För många är inte nöjda med USFs ledning. Nu är det bara att vänta på hur och när de vill slå till.”

“Hur har de tänkt det? Vet du?”, undrar Jeremy.

“Nej, egentligen inte”, svarar Carl. “ Men jag har märkt något annat. Vet du att du är övervakad? Titta inte men det står en man precis till vänster om ingången till vit zon.” 

Jeremy skakar på huvudet. “Nej, det hade jag inte märkt, men jag är inte förvånad. För jag hade på känn att det var något som inte stämde med mitt besök i Wangs residens i dag. Behöver någon av dina elever en sparringpartner?"

“Ha!”, säger Carl. "Alltid, Blake, kom hit!”, ropar Carl till en storvuxen och muskulär pojke som springer fram till dem. Carl informerar honom om att Jeremy skulle hjälpa honom med hans träning. De intar sina positioner. Jeremy håller sig bara till att försvara sig, Blake har inte en chans att komma under Jeremys gard. Jeremy flyttar dem runt så att han kan kolla in sin skugga. Det är en man i Carls ålder tror han. Som Jeremy tycker sig känna igen sen han jobbade i säkerhetsvakten. 

När lektionen är slut, blänger Blake surt på Jeremy. Eftersom Jeremy hela tiden hade kunnat blocka alla hans attacker, så han inte hade kunnat fått visa vad han kunde. Carl tackar killarna och avslutar lektionen.

“Kan du inte komma med hem på en lite grillat?” säger Carl till Jeremy. Jeremy känner att det skulle vara en bra idé istället för att sitta och undra på sitt rum. Och att umgås med Carl och Ana är avkopplande, och de är hans enda kontakt till Bastien nu.

De bor i den mörkgröna zonen i Terradomen,för de är välsedda  elitutbildnings-lärare. I den zonen är naturen anpassad till ett före Kriget europeiskt nordligt klimat. De har  ett hus med en liten patio på framsidan. Då det nu var sommar så var det mysigt och lagom varmt så här på kvällskanten att grilla och sitta och mysa i deras trädgård.

När Jeremey ställer sig bredvid Carl när han förbereder grillen kommer Ana ut till dem med en flaska vin och tre glas.

“Är det riskfritt att ha ett lågmält samtal här med ryggen mot kameran, de kan inte uppfatta vad vi säger, väl?”

“Ja, det ska gå bra. De kommer inte att uppfatta vad vi talar om vi är tysta”, viskar Carl. Ana räcker dem vinglasen och häller vin i dem. Hon viskar samtidigt: 

"Varför står ni här och viskar?”

“Det verkar vara något som Jeremy känner sig obekväm med”, säger Carl och smakar på vinet. “Vad är det du vill tala med oss om som är så hemligt?”

“Jag vet inte riktigt” svarar Jeremy.

Jeremy tar även han en klunk av vinet. “Gott”, nickar han åt Ana. 

“Jag var inbjuden till Wangs resident på lunch tidigare idag och jag vet inte, det kändes som om att Wang ville ha något av mig men jag kan inte förstå vad.”

“Kan det vara för att få dig till svärson kanske", säger Ana och Jeremy tittar chockat på henne. “Jag har hört rykten om att Wang försöker hitta en svärson. Han vill ha en arvinge som är värdig att bli näste USF ledare. Och nu då du har dykt upp så? För vad passar inte bättre än en hjälte som har ett högt IQ och är Elit.”

Jeremy skakar förskräckt  på huvudet: “Hmm, har han inte koll på att jag är gay. Jag har inte en enda gen i min kropp som kan eller vill bli romantiskt intresserad av kvinnor."

“Det kanske han inte bryr sig om”, säger Carl. “Han kanske bara vill ha något som ser bra ut på pappret. Han är inte någon som låter känslorna styra och säkert låter han inte Mitzis känslor få styra i den saken. Då kan en hjälte se bra ut för massorna”.

Jeremey funderar lite och lägger pannan i bekymmersrynkor.

"Nä, det känns inte rätt, utan det känns som om det skulle vara något annat. Eller är det som ni säger att det är så han tänker. Nej, jag vet inte  ,,, det är något annat och det känns inte bra.”

“Jag litar på dina instinkter”, mumlar Ana fundersamt. “Kan han misstänka något, om våra vänner på Laika? Parlamentet höll ett stormöte för två dagar sen, Många som är involverade i forskning var där, till exempel flera från Haasan-projektet.”

“När du säger det”, viskar Carl, “jag tror det var en del från rymdskeppsutveckling som också var där.”

Jeremy kan inte annat än att känna en stor klump i magen. Vad är det som pågår. Han är glad att veta att Bastien lever och är trygg för tillfället. Fast för egen del är det oroligt och han känner hur hjärtat bankar i bröstet av nervositet att inte veta vad Wang tänker och planerar. 

“Vi får nog avvakta", säger Ana, “innan vi vet vad som pågår är det ju svårt att göra motdrag. Det enda jag rekommenderar är att vi får försöka hålla våra huvuden alerta så vi inte ger bort något”.

Alla lyfter sina glas och dricker vin, Ana gör en rörelse mot grillen.

“Nu är det nog dags att grilla köttet!”

KAPITEL 16

2525 -  Luna utbildnings- och forskningscentrum.

Dagen efter anländer Jeremy till Wangs kontor.

"Löjtnant Croft, ni kan gå in”, säger Wangs sekreterare.

Jeremy nickar ett tack till henne och öppnar dörren och går in. Det är inte bara Wang som är där utan både överbefälhavare Gordon och general Foxtrott. Jeremy gör honnör och blir stående med handen över emblemet och väntar. Han känner sig inte komfortabel med situationen.

”Välkommen löjtnant Croft” säger Wang. “Vi ville tala lite med dig innan ceremonin. Sätt dig ner här, så ska du få läsa ett dokument.”

Foxtrott öppnar en fil på hologramskärmen och ger ett tecken till honom att läsa. 

Jeremy börjar läsa och för varje nytt ord han läser känner han hur magen dras ihop mer och mer tills han känner att han klarar inte det här mer, nu måste de förklara vad det är som pågår.

När Jeremy har läst klart tittar han upp och skakar på huvudet. Han ska till att protestera, då Wang återtar till orda:

“Ja, jag vet det låter inte bra det här, men om du gör som jag och mina vänner vill. Då ska jag inte låta General Foxtrott anhålla dig och paret MontBlanc som förrädare och konspiratörer för att störta mig från makten. För det är det som din nedtecknade bekännelse handlar om den kommer till kännedom. Den är en arresteringsorder för dig och dina vänner. Även om vi inte har några bevis så har du själv nu erkänt, och du vet vad som händer med fiender till USF, och det tror jag varken du eller dina vänner vill råka ut för.”

“Vad är det du vill att jag ska göra?” undrar Jeremy med darrande röst.

“Jag vill att du ska bli min svärson och ge mig ett barnbarn.”

Jeremy skakar på huvudet och bara stirrar på Wang. Han har svårt att ta in vad Wang säger.

“Vi har inte klurat ut vad som pågår än, men om du visar dig vara på min sida, kanske dina vänner är mera öppna för att förhandla med mig och stoppa det här dessinformations-spridandet de håller på med. För vi har lyckats förstå att den svarta lådan var en trojan som de vill få oss att plugga in i vårt system. De kan nu utanför USFs datorsystem tas sig in och styra allt, även vad som sänds i våra nyhetssändningar och mina tal till federationsmedlemmarna. Jag kan förstå att du inte har någon aning om vad som pågår då du har legat nedsövd i tre månaders tid och innan dess varit saknad ungefär lika länge. Fast jag tror att du är den utlösande orsaken.” 

Jeremy ser på Wang och känner sig bra förvirrad. För även om MontBlancs berättat för honom vad som har hänt och pågår, känner han inte som han hänger med. Men om han är gnistan, måste det ju vara Bastien som är ansvarig för det som händer nu. Visst, han som alla andra var inte nöjda med Wang och USFs parlamentets politik. Fast Bastien hade på sista tiden tagit åt sig mer och mer av att Haasan-projektet använde barn att forska på.

På vägen hit hade Jeremy sett ännu en propaganda-sändning då han åkte linbana.

Denna hade innehållit bilder från Tellus med texten.

“Så här lever USFs-medlemmarna nere på Tellus. Sliter för att resten av oss ska kunna få mat på borden, medan de själva svälter, dör i ung ålder. Är det så här vi vill att människor ska leva på vår bekostnad, för det verkar Wang vara villig att låta dem göra, men det gör  inte vi. Gör vår kamp till er kamp mot fedrations-paralmentet och be att Wang avgår så vi får ett humanare liv.” 

Men att Bastien var kapabel att starta en revolution? Men med sina vänners hjälp kanske. Speciellt om det är hans bror Theo och närmsta vän Zack, så kanske. Och vad vill Wang och de andra att Jeremy ska göra.

Wang börjar instruerar Jeremy:

“Du ska bjuda ut Mitzi på en date efter ceremonin. Se till att hon blir kär i dig så att hon går med på att gifta sig med dig. Det är min order, om du inte lyder eller inte lyckats så kommer General Foxtrot att anhålla dig och paret MontBlanc och vi behöver inte tänka lång stund hur det kommer sluta då vi har din undertecknade bekännelse. Jag tror varken du eller de blir så glada över vad straffet är, att skickas ner som arbetskraft till Tellus.”

Jeremy nickar åt det Wang säger, han hoppas de godtar det som om att han är villig att göra som det de ber honom om. För han tror inte han har någon röst att svar med.

Efter att ha skrivit på bekännelserna blev han visad in på ett rum bredvid Wangs kontor, för att vänta där tills det var dags för ceremonin att starta. Han blir sittande och stirrade rakt fram ända tills han hör dörren öppnas och Mitzi kommer in i en syrenlilafärgad knäkort klänning. Han kan ju se att hon är en väldigt attraktiv ung kvinna även om han inte attraheras av kvinnor. Han känner sig inte bara upprörd för sin egna skull utan även för hennes. Hon blir ju behandlad som livegendom och inte har något att säga till om själv angående det här. Fast hon kommer att vara ovetande om vad som pågår. För även Jeremy kommer att spela ett spel och hon blir lurad precis som alla andra som ser på. Eller ja, alla skulle väl inte lurade, för han vet ju ett antal vänner som han har, som vet att han aldrig skulle kunna falla för en kvinna, och han vet att en av dem är Bastien. Den som Wang vill lura. Eller är det någon annan som Wang vill lura som inte Jeremy vet om.

“Hej!, säger Mitzi blygt till honom, “är du klar att gå ut till kupolen? För alla sitter redan på sina platser. Ceremonin börjar snart.”

Jeremy reser sig bedövat upp och bjuder Mitzi armen. De går sakta ut till centrumets nav in till det stora konferensrum som finns där. Han hör applåder trots militärmarsch-musiken som spelas då de går mittgången fram till mitten av salen och upp på podiet. De blir visade till ett par stolar som står snett bakom de som är för Wang, Gordon och Foxtrott på podiets högra sida. Alla står upp vid sina stolar med handen på USF emblemet medan de väntar på att Wang ska sätta sig innan de själva kan sätta sig ner.

Sen blir det en liten väntestund och Jeremy ser sig lite omkring för att se om det är några han känner. Han ser Katja och även Fänrik Messina och Löjtnant Lager plus många fler ur säkerhetsvakten. De är placerade runt om i konferenssalen och han förstår att de är ansvariga för säkerheten. Och där sitter Oscar Silvercrona, hans gamla samhällslärare. Jeremy minns att han är en gammal militär och gammal vän till Wang. Vet även han vilken knipa som Jeremy är i, och bryr han sig i så fall? Just det, Jeremy måste komma på ett sätt att varna paret MontBlanc för vad Wang hotar med, och förklara för dem att för deras säkerhet kan han inte ha någon kontakt med dem längre. Kan han lita på Katja? Då hon ändå är en gammal vän till honom, de har ju växt upp på Pallas ihop.  

Nu börjar ceremonin. Wang ställer sig upp. Alla ställer sig upp med högra handen över USF emblemet. Jeremy ser att Mitzi har en brosch utformad som sigillet på sin klänning. Wang börjar tala:

“Idag är vi samlade för att hedra en hjälte. Han gav oss viktig information så att USFs militär har kunnat sätta stopp för STIGMA-gruppen.

Även om vi sörjer alla medlemmar som har dött under dessa Outlaws grymma attacker mot person- och varutransporter, reser vi oss ur spillrorna och är ännu starkare i vår kamp att leva i fridfullhet.

Jag är glad att säga att vi har mannen som vi kan tacka detta för hos oss här idag. Han återkom från döden. Först i en flyktkapsel som han lyckades fly ifrån det söndersprängda hangaskeppet Barack Obama som tur var, var flyktkapseln utrustad med en av de nya krashstolarna. Den höll honom i liv tills vi kunde bärga kapseln. Här på Luna återhämtade sig hans sönderbrutna kropp och blev fullt regenererad i en KRY-kammare.

Fast vi har även haft förluster på vår sida, som vi måste hedra med en tyst minut. Jag vill främst att vi tänker på de forskare som konstruerat kraschstolarna, Robyn Montoya, Zachary Ortega och den resterande besättningen på Deep space explorer-skeppet Laika, under befäl av Kapten Theodore Andersson, då vi förlorat även dem och deras skepp i ännu en attack av Outlaws.”

Jeremy reagerar starkt med avsky att Wang nu hyllar samma personer som han precis har anklagat att vara fiender till federationen.

När det gått en minut, fortsätter Wang:

“Efter tre månader som saknad i strid och en tre månader lång läkningsprocess i KRY är han helt återställd. Ska vi välkomna vår hjälte fram nu tycker ni?”

Han ger ett tecken till publiken och får en stor applåd till svar. Han vänder sig om och ger ett tecken till Jeremy att komma fram, efter ett tag så lugnar applåderna ner sig.

“Låt mig presentera Fänrik Jeremy Croft. Härmed höjs hans rank till Löjtnant för den bedrift som han gjorde och för det besvär han har fått utstå under ett halvårs tid.”

Wang ger tecken till publiken att de kan applådera medan han sätter fast en till stjärna på Jeremys uniformsjacka bredvid den som redan finns där, ovanför vargen på USF emblemet.

Wang tar honom i hand och skakar den hårt en lång stund, innan han släpper den och ännu en gång gör tecken till publiken att sluta applådera. 

“Nu finns det i alla matsalar lite gott att äta så vi får fira den här dagen tillsammans. Jag och Löjtnant Croft kommer att finnas i den matsal som ligger till vänster om USF-komplexet, om det finns någon som vill komma att gratulera mera personligt. Där kommer även forskare som är involverade i KRY och krashstolarna att finnas för att kunna svara på frågor samt visa upp uppfinningarna för er som är intresserade.”

Wang ger ett tecken på att ceremonin är över och publiken börjar maniskt klappa händerna och en del stampar till och med med fötterna. 

Jeremy tänker det skulle kunna vara en stor rockkonsert. Tänk om alla visste vad Wang tänker om de han nu låter oss hylla. Marschmusik spelas och Jeremy tycker nästan det blir för mycket ljud och han känner nästan hur det pulserar i hjärnan och han mår illa. Han tänker på situationen han är igen medan han vänder sig om mot Mitzi och håller fram armen till henne. Hon lägger sin hand på den, så att han kan leda henne till matsalen. Förhoppningsvis kommer det vara mindre stim och ståhej runt om honom där. Även om det kommer  en hel del fram för att gratulera eller tala med honom. Han ser i ögonvrån hur både Katja och Messina reser sig upp och följer honom. Jaha, det är de två som fått i uppgift att vara livvakter åt honom och Mitzi under den här andra delen av ceremoni- firandet. Det är mycket ljud och rörelse omkring dem då de går mot matsalen. Även Jeremy håller utkik så att inte någon gör något hotande mot varken honom eller Mitzi, för han tänker att Wang skulle nog inte se med blida ögon på honom om han lät hans dotter komma till skada det första han gör som hennes blivande partner.

Det är många fler säkerhetsvakter som rör sig runt omkring honom in och ut ur folkmassorna. Plus de som är i närheten av Wang och är hans personliga vakter för dagen. Jeremy känner att det nog är rätt säkert för tillfället, speciellt som det verkar som det är Bastiens och hans vänner som är det största hotet, enligt vad Wang säger. För Jeremy tror inte att de är våldsbenägna utan vill mera få folk att tänka efter och vilja få till en förändring genom ickevåld. De hade ju inte ens stört denna ceremoni. För det hade ju kunnat fånga hela USF om de hade fått ut sitt budskap där och då. Men de ville väl inte störa Jeremys stund och hyllningen av de medicinska utvecklingarna som hade räddat hans liv.

Jeremy leder Mitzi till honnörsbordet och drar ut stolen till henne så hon kan sätta sig. Han står kvar bredvid henne på väntan att Wang ska dyka upp och sätta sig på honnörsplatsten, innan han själv kan sätta sig ner. Jeremy låter dem avnjuta måltiden utan att störa Mitzi med för mycket samtal då hon redan på sin vänstra sida verkar ha en rätt pratglad militär och hans fru som hela tiden talar med henne. Hans egna kanske runt 40- åriga bordsgranne är mer intresserad av att tala med sin andra bordsgranne. Det gör honom inget för då kan han sitta där i tankar och vila sitt smärtande huvud. Men när efterrätten har blivit serverad så vänder sig Mitzi mot honom och säger lågt.

“Du ser lite blek ut, mår du inte bra?”

“Nja” svarar han henne, “jag har lite lätt huvudvärk,. Det är inte så farligt, men det har varit skönt att få sitta här och ta det lugnt en stund. För nu är det väl fritt fram för alla att komma fram för att hälsa på mig”

“Ja”, håller hon med. “Det brukar vara för många som rycker och drar i en då. När det är fritt fram, då vill alla hälsa.” 

Han ger henne ett varmt leende. Han böjer sig lite närmare henne och frågar henne lågt

“Kan jag få träffa dig någon gång lite mera privat? Vad tror du om kanske på lördag mitt på dagen? Jag har en favoritplats som jag vill visa dig om det passar dig?”

Hon tittar med stora ögon på honom och han undrar om han hade gjort bort sig redan. Hon verkar inte vara så världsvan som han trodde. Var detta första gången hon blev utbjuden på date, tro? Skrämde han henne nu genom att vara så direkt på. Kanske skulle han ha föreslagit att få komma hem till henne, så de kunde lära känna varandra först.

Hon nickar lite blygt och mumlar tyst ett ja, nästan som om han undrar om han hörde rätt.

“Men då säger vi så” säger han till henne med ett lugnande leende. “Jag kommer vid två tiden på lördag och hämtar dig?”

Han får en nick till ifrån henne sen ägnar hon sig tyst åt sin efterrätt.

När de ätit klart kommer en äldre säkerhetsvakt fram till dem och säger att Jeremy kan följa med honom så ska han visa var han ska vara då allmänheten kan komma fram och hälsa på honom. Jeremy reser sig upp och bugar mot Mitzi och tackar för hennes sällskap under ceremonin och middagen och säger hejdå och vi ses innan han lämnar henne. Hon ger honom ett blygt leende och tackar honom och säger hejdå vi ses på lördag.

Jeremy nickar åt Katja och Messina när han går därifrån. Katja nickar leende tillbaka medan han ser att Fänrik Messina har ett hoppbitet ansiktsuttryck då Jeremy tittar på honom. Jaha, tänker han, alltså Mitzis säkerhetsvakt är också en som han ska charma. Han verkar bry sig om Mitzi och verkar inte se välvilligt på någon som bjuder ut henne.

Efter ett par timmar börjar det glesa ut på folk i matsalen. Jeremy suckar djupt och hoppas att han kan få gå hem snart för nu är huvudvärken nästan olidlig. Han behöver få lugn och ro och få vila. Hur man nu kan det då man hela tiden vet att man är kameraövervakad. Speciellt som han är hotad av Wang. De skulle säkert ha extra intresse att se vad han tog sig för. Det innebär att han måste vara mer försiktig än han brukar vara. Han kom att tänka på att han i alla fall skulle få återgå till att göra det han helst vill, ägna sig åt programmering igen. För Wang och Foxtrott hade frågat honom om han ville göra det eller ingå i säkerhetsvakten, och det var ett lätt val.

Så han ser fram emot i morgon tisdag. Att få sätta sig ner och ägna sig åt att programmera. Han vet inte ännu vilken inriktning med det skulle bli så mycket bättre än militären eller säkerhetsvakten. Han hör ett hej och tittar upp och framför honom står paret MontBlanc och han blir skräckslagen först. Sen kommer han på det var bara för några timmar han fick direktiv att inte ha någon kontakt med dem och hur skulle han kunna undvika det här mitt i matsalen. Där han stod och vem som helst fick komma fram och hälsa och tala med honom.

Han hälsar på dem och säger tyst.

“Hej! Är allt bra? Jag har tyvärr en varning till er. Vi är på spåren och jag tror vi ska minska vår kontakt med varandra och vara försiktiga. Jag vet inte när jag kan kolla mötesplatsen, men jag räknar med att kunna göra det vid behov. Så om det är något vi vill varandra kan vi lämna meddelande där?”

De nickar till svar och säger att de är glada att se honom igen och med att han återuppstod från de döda och vi ses. Han ger dem ett stort leende då han önskar dem hej då innan de går därifrån.

Mannen som visade honom var han kunde stå kommer fram och säger att om han inte själv vill stanna längre kan han nu gå hem. Wang och Mitzi och de andra forskarna har redan gått därifrån får han till svar när han frågar efter dem.

Jeremy tackar mannen för allt och smiter iväg innan någon mer vill tala med honom.

Mitzi har sett fram emot hennes och Jeremys date och skiner upp när Jeremy kommer. Hon hade haft funderingar om pappa ville släppa iväg henne på date med Jeremy. Men när hon berättade för honom att Jeremy hade bjudit ut henne, såg pappa bara glad ut och sa att det tyckte han var en bra idé. Hon kom att tänka på att pappa faktiskt det senaste året hade haft mycket flera middagsbjudningar med många ogifta män som gäster. När hon nu konstaterar i efterhand att det säkert hade varit för att hon skulle hitta en man bland dem. Hon kom även att tänka på att många av dem hade varit så mycket äldre än vad hon var plus goda vänner till hennes far, så hon var glad att ingen av dem längre var någon som pappa såg som en blivande make till henne. Då var Jeremy så mycket mera intressant och trevlig tänkte hon.

Jeremy sträcker fram en bukett av rosa små rosor och lila syrener till henne. Mitzi kan inte annat än ge ifrån sig ett glatt litet pip när hon tar emot dem.

“Syrener och rosor är mina favoritblommor", utbrister hon med ett stort leende när hon tar emot buketten. Hon borrar ner sitt ansikte i den och drar in lukten. När Ester sträcker fram handen för att ta hand om buketten är det nästan som om Mitzi inte vill lämna den ifrån sig.

När de ska gå verkar pappa vara orolig för att det bara är Matteo som ska följa med henne som livvakt på daten.

“Löjtnant Croft har jobbat som säkerhetsvakt i nästan 5 år på Luna” säger Foxtrott, “även om du inte har sett honom som din säkerhetsvakt så har han minst en gång räddat ditt liv.”

Pappa ser förvirrat på Foxtrott som förklarar:

"Croft, gjorde det mesta av sin tjänstgöring i in- och utpasseringskontrollerna i de olika rymdskeppshangarena. En dag reagerade han på en misstänkt man. Efter att utfört en rejäl kroppsvisitering hittade man att den unge mannen var en vandrande bomb, han hade svalt bomben. De satte honom i ett bombsäkert rum då de inte kunde göra något för risk för sig själva kunde de inte göra annat än att vänta på att den skulle komma ut den vanliga vägen. Tyvärr så exploderade den efter ett par timmar. Vi gjorde en grundlig undersökning och fann att det var troligt att det var det du som var det tilltänkta offret. Han var tänkt att vara en av åhörarna för en föreläsning om Deep Space Explorer rymdskeppet som även du skulle närvara i. Så du har Croft här att tacka för att du lever."

Pappa ler stort och lägger sin hand på Jeremys axel och säger:

"Men då är jag lugn, min dotter är i goda händer. Jag undrar om du har mer sådana berättelser från när du jobbade som säkerhetsvakt. Det måste kännas annorlunda nu då du hellre vill jobba inom ditt utbildningsområde, datorprogrammering?"

"Ja", svarar Jeremy. “Fast jag tror jag ska trivas med det för det är sju år sen sist jag jobbade med det. Jag ser fram emot att igen vara med om att jobba med utvecklingen av DSE skepp. Jag blev satt att jobba under Professor Loke Axell för utveckling av datorprogrammen inför det skepp som nu håller på att byggas. Ett som ska styra robotsystemet på skeppen och samma system som finns här på centrumet, så att  dockningen till Lunat ska bli lika säker utan att det sitter en människa bakom kontrollerna. Eller egentligen ännu säkrare för det minskar den mänskliga felfaktorn för en robot kan programmeras till att alltid göra det rätt”. 

Jeremy vänder sig mot Mitzi. 

“Mitzi, är du klar så kan vi kanske gå nu?”, säger han och erbjuder henne sin arm. Hon fattar hans arm och han henne mot närmsta linbanehållplats. Mitzi ser att Matteo följer efter dem. När de kommit in i vagnen och satt sig ner vänder hon sig mot Jeremy och frågar. 

“Tack, för att du tar mig på en liten utflykt, det är inte oftast jag får komma ut på något sådant här alldeles själv. Jag menar utan pappa, för jag är ju hela tiden med på allt han gör, och det blir lite tråkigt att hela tiden sitta med på alla hans möten och …” 

Hon kommer på att hon nervöst bara babblar på. Han måste tycka att hon är så barnslig. Det är precis det där som hon själv retar sig på alla flickor och unga kvinnor hon möter på banketter och tillställningar hon är med pappa på, att de pratar på om saker som egentligen inte intresserar någon.

"Löjtnant Croft", säger hon istället. “Jag tänkte på det där med den där bomben, det var ju verkligen en hjältehandling du utförde där, Har du mer sådana anekdoter att berätta sen du var vakt?”

Hon är av den uppfattningen att män gillar att berätta om sig själva och speciellt då de kan skryta. Hon antar att han har flera liknande berättelser som den General Foxtrott berättade om, som han säkert vill berätta om.

“Du kan kalla mig Jeremy, då jag redan har fått tillstånd att kalla dig Mitzi!” får hon till svar. Sen ser han lite ursäktande på henne.

“Nej, egentligen inte, det var rätt monotont att vara säkerhetsvakt vid inpasseringen till centrumet. Det var sällan några tillbud, förutom en gång då jag stoppade en äldre kvinna, men det känns inte som ett hjältedåd och jag vill inte ens tänka på det.”

Mitzi blir nyfiken men hon känner att hon inte vill pressa honom att berätta. Hon sitter tyst bredvid honom och tittar på alla andra människor i vagnen. Hon åker sällan linbanan så bara det i sig är ett äventyr. Men hon börjar känna sig lite obehaglig till mods när hon upptäcker att de flesta tittar på henne, en del helt öppet, en del i ögonvrån, så hon riktar sig ännu en gång mot Jeremy för att komma undan tanken på alla blickarna. Då hon inte kan komma på något annat samtalsämne frågar hon igen:

“Kan du inte berätta för mig ändå om kvinnan, jag blir ju nyfiken då du bara säger hälften och inte mer”.

Jeremy suckar och ser på henne, och säger han kan ju inte vägra på en direkt förfrågan.

“Det var en kvinna från Luna som var på väg hem från att hon jobbat sitt år nere på Tellus …”

“Sitt år?”, undrar Mitzi.

“Jo”, svarar Jeremy henne, “alla som får en tjänst tilldelad nere på Tellus får bara vara där nere ett år, för sen är det risk att man tar skada av strålningen för mycket …”

“Men, de som bor där nere då?” avbryter Mitzi igen. Hon tänker även vad mycket det är jag inte vet, jag visste inte att det var så farligt med strålningen därnere.

Jeremy drar ett djupt andetag. Mitzi tänker hoppas han inte tycker att det är jag som är jobbig när jag frågar så mycket, han kanske tycker jag är okunnig och kanske även okänslig då jag inte vet det här.

“Ja, jag vet inte varför det inte görs något åt strålningen på Tellus. För de stackars människorna som är tvungna att bo hela sina liv i det mår inte alls bra, och de flesta dör innan de fyllt 50 år.” 

Mitzi drar djupt efter andan. Jeremy tar tag om hennes händer som hon har i sitt knä, hon blir rörd att han verkar bry sig om henne, när hon reagerade så på det han berättar. Han ger henne en undrande blick om hon vill att han ska fortsätta att berätta. Hon nickar att han ska fortsätta. Hon ser även att Matteo ser lite tagen ut av det han hör. Han står upp i gången vid utgången av linbanan så att han har koll på de andra passagerarna så att ingen får för sig att göra något som skulle hota henne.

“Kvinnan”, fortsätter Jeremy, “var på väg att precis passera mig då jag hörde ett lite gnyende från hennes väska som hon bar i famnen. Min tanke var att hon har en hund eller katt med sig upp från Tellus, den måste i så fall sitta i karantän först. Jag tänkte att om hon försöker smuggla in den kan hon inte ha tillstånd för den, så jag stoppade henne. Men när jag öppnade väskan så var det inte ett djur som låg där utan ett spädbarn”.

Mitzi ger ett förskräckt ljud ifrån sig och bara tittar på Jeremy som ger henne ett lite tröstande leende innan han fortsätter.

“Då det är ännu mera olagligt att smuggla människor från Tellus, så fick jag ju anhålla henne. Jag tror det slutade med att hon blev förvisad ner till Tellus. Det var likadant för spädbarnet, det fick också återvända till Tellus. Jag hörde ett rykte för att göra straffet mycket mera strängt så fick de inte vara tillsammans på Tellus ens, utan de blev ner skickade till varsin provins. Barnet som var en flicka blev steriliserad och fick inte ens möjligheten att studera, inte ens om hon hade haft tillräckligt högt IQ så hade hon fått den chansen tagen ifrån sig. Så stränga straff är det om man på olaglig väg försöker förbättra sitt egna eller någon annans liv", avslutar Jeremy genom att skaka på huvudet åt hela situationen.

Mitzi klarar inte av att säga något, hon bara tittar på honom och känner hur hennes ögon fylls med tårar. Hur kan pappa låta detta ske…? Och att Jeremy litar på henne så att han berättar detta. Han uttryckte verkligen vad han tycker om federationens lagar. Att han inte håller med hennes pappa och övriga styrande organ. Hon vet inte vad hon ska tro, för hon håller med Jeremy, det var ett hårt straff som kvinnan och speciellt det lilla barnet fick. Fast att uttrycka sådana saker om USF och parlamentet, det är fel och straffbart. Hon  sitter tyst och ser ut genom linbanans fönster resten av vägen. 

Jeremy sitter lika tyst han bredvid henne. Han håller som tur av tyst hela vägen utan att störa henne. För hon känner sig så upprörd att hon skulle inte kunna ha ett samtal om obetydliga saker just nu innan hon har kunnat samla sig igen utan att bli arg och eller ledsen över vad han har berättat för henne. Saker som hon inte visste om, att det var så illa för andra som inte var lika privilegierade som hon är som Wangs dotter.

Nu är de framme och Mitzi blir med ens mycket upphetsad av att det visar sig att Jeremy hade tagit med henne till stranden, vid korallrevet, ute i Terradomen. Efter de har vandrat fram och tillbaka på stranden och tittat på de som surfar och badar, leder han henne till ett café där de sätter sig och äter lunch som de avslutar med en glass. Mitzi har aldrig haft det så trevligt. Hon har varit svältfödd på sådana här saker, då hon annars hela tiden varit tvungen att följa i pappas ledband då han arbetar. Och om det var någon underhållning någon gång så var det bara strikta och formella middagsbjudningar eller tråkiga operor, konserter eller teaterföreställningar. Hon har aldrig känt sig så nära någon annan mentalt, och det med Jeremy som hon egentligen inte känner. 

Mitzi får hjälp av Esther att sätta upp sitt hår. Esther flätar in lila syrenkvistar och rosor i hennes svarta hår. Det ser så underbart vackert ut till den krämfärgade brudklänningen som har tunna axelband med nedhängande organzatyg som volanger runt överarmarna och ett spetsliv som slutar i en lång satängkjol som är ojämnt lång runt om så den i sig själv blir som ett släp baktill. Mitzi sitter och tänker på vad fort det gått. Hon är förvånad att pappa inte har sagt något ont ord om situationen alls. Han verkar vara nöjd att få Jeremy som svärson. Även om Mitzi kan känna att hon trodde att pappa hade velat att det skulle gått en längre stund sen de lärde känna varandra tills hon skulle gifta sig med honom. Det verkar mera som om pappa vill skynda på processen, för det var den uppfattningen hon hade fått då han utan att opponera sig låtit Jeremy bjuda ut henne så ofta. De hade varit på utflykter, middagar och andra tillställningar. Hon hade njutit av allt och hade inte ens tänkt efter då han friade till henne och hon svarade ja på hans frieri med en gång. Och det var bara för två veckor sen och nu satt hon här och blev utsmyckad som en annan nickedocka, för hon kände att hon kanske blivit överkörd av både Jeremy och pappa, De verkade vilja skynda på allt så att de så fort som möjligt skulle bli vigda, eller …

När Esther var klar, kom pappa för att hämta henne, för nu var det dags. Farbror Gordon som skulle viga dem var på plats. Mitzi reste sig upp och följde pappa ut till ingången av den stora samlingssalen i kupolens mitt av Luna-centrumet och där väntade Jeremy i sin paraduniform och han var så stilig att hon blev rörd till tårar.

När de har varit gifta i runt två månader kommer Jeremy hem en dag och möts som vanligt av Esther som hälsar honom att middagen är klar att serveras om en kvart så han kan fräscha upp sig lite innan om han vill. Han tackar henne och fortsätter in i sitt och Mitzis sovrum. Mitzi sitter i fåtöljen vid fönstret och läser, han går fram och ger henne en kyss i pannan och säger att han ska ta en snabbdusch och byta kläder innan middagen. Hon nickar åt honom och fortsätter läsa i sin bok.

Hon är väl för härlig, tänker han, hon kan fastna i en bok och märker knappt vad som pågår runt henne. Han undrar om hon ens hängde med på det han sa. Han tänker på hur lik Bastien hon är med böcker, han kunde också bli helt uppslukad då han läste någon klassiker. Det för hans tankar till hur han ska kunna göra det som Wang vill i natt. För om inte kommer både han och paret MontBlanc att råka illa ut. Han hade blivit kallad till sin svärfars kontor idag, och när han kom dit fick han en utskällning av Wang över varför han inte hade legat med Mitzi än. Jeremy hade först helt lamslagen stirrat på honom och sen undrat över varför Wang brydde sig om det och hur i helvete han ens visste om det. Wang förklarade för honom att han hade fått berättat för sig av Esther att han visste att Jeremy och Mitzi inte hade haft samlag än. Som slutkläm hade han hotat med att om du inte gör min dotter gravid snart så kommer jag säga till General Foxtrott att arrestera dig och MontBlancs omgående. Jeremy kunde bara nickande skakad gå därifrån.

Efter de har ätit middag, så är det snart dags att gå i säng. Alla i hela USF arbetar i 10 timmar eller mer per dag och 5 timmar på lördagar, så klockan är mycket och han är trött. Bara tröttheten i sig känns som om det ska vara omöjligt att prestera något i en sexuell akt just nu.

Han hade förklarat för Mitzi redan på bröllopsnatten då hon hade dragit sig undan från honom att det var okej. De behövde inte göra något, det var upp till henne när hon kände sig redo för det. Hon hade tackat honom. Sen dess hade ingen av dem ens nämnt eller gjort några närmande varandra sexuellt fast de sov i samma säng. De hade haft den förhoppning att dela säng skulle lura de som granskade övervakningskamerorna att de hade sex med varandra. De hade blivit goda vänner genom att kunna ligga och ha långa, tysta och djupa samtal i mörkret. Deras vänskap hade blivit mer och mer djupare för varje dag. Mitzi visste att han egentligen inte attraherades av kvinnor och att han hade haft en pojkvän. En pojkvän som hade dött vid olyckan med DSE Laika. Hon hade varit ett stöd och en tröst då han sörjde över Bastien. Fast egentligen var hans sorg och tårar för att han saknade Bastien och Nea, fast det visste ju inte Mitzi något om. Jeremy hade förlikat sig med att han nog aldrig skulle se dem igen, och han hoppades de var lyckliga båda två. Bastien hade ju Zack och sina vänner tänkte han ofta.

Mitzi ligger redan i sängen när han ska lägga sig, han tar av sig sina boxershorts och släpper tydligt ner dem på golvet så att kameran ska registrera det. Efter att  han har krypit ner under täcket tar han försiktigt tag om Mitzi och drar in henne sin famn. Hon reagerar med en gång och blir stel som pinne.

“Jag vet att detta inte är något som du vill”, viskar han tyst i hennes öra, “men du ser hur Esther varje morgon noga granskar våra lakan när hon bäddar. Hon har rapporterat till din far och han har sagt till mig att jag måste se till att vi fullbordar akten annars kan jag och några nära vänner jag har råka illa ut.”

“Hur då?” viskar Mitzi undrande.

“Förlåt", säger Jeremy, “jag vill inte ha hemligheter för dig. Jag kan inte förklara närmare för det är inte bara mig det gäller eller drabbar.”

“Jag förstår. Men jag känner mig inte redo alls för det här, och hur är det med dig då, kan du ens få det att fungera då du inte attraheras av kvinnor.”

“Jag vet inte", säger Jeremy, “men om vi hjälps åt kan vi nog lyckas och jag ska vara försiktig.”

Hon nickar och böjer sig fram och kysser honom på munnen. Jeremy börjar sakta smeka av henne hennes sidenpyjamas. Hon stelnar till då hon känner hans händer över sina bröst, men slappnar av efter ett tag då han sakta cirklar runt med sina fingrar över hennes bröstvårtor. Det slutar med att hon stönar lätt och trycker sig emot honom. 

Han för ner en hand mellan sina ben och börjar smeka sig själv samtidigt som han kysser hennes ansikte och mumlar tröstande och lugnande ord till henne. När han är tillräckligt hård så flyttar han sin hand till att smeka henne mellan benen.

Han känner hur hon drar in andan och verkar vilja dra sig undan men flyttar sig inte långt ifrån honom även om hon gör att det blir en liten glipa mellan deras kroppar. Fast efter ett tag känner han hur hennes kropp slappnar av och hon andas mer stötitgt och snart gnyr hon tyst. Han försöker se henne i ögonen för att se så att han inte gör något som hon inte vill men hon blundar och borrar in sitt huvud mot hans axel. Han mumlar lugnande i  hennes öra. Hon trycker sig emot hans hand och gnäller och mumlar något tyst, sen hör han ett litet rop från henne och hon spänner sig i en båge och trycker ihop sina lår om hans hand. Han smeker henne över håret och pussar henne på hjässan medan han känner hur hennes kropp slappnar av bredvid hans.

“Jag behöver inte fråga”, mumlar han tyst, “men jag tror att du tyckte om det där. Tyvärr är det en sak kvar innan vi har gjort din pappa nöjd med oss. Jag vet inte, men jag tror att om du vänder dig på mage och jag kan föra in mitt kön i dig bakifrån att det skulle underlätta för mig. För då kan jag tänka på någon annan, förlåt men jag är inte attraherad av dig på det sättet.”.

“Jeremy”, andas hon sakta ut, “det gör inget, jag vet", Hon vänder på sig och Jeremy hjälper henne upp på knä så att hennes stjärt pekar upp i en bra vinkel samtidigt som han ställer sig på knä bakom henne och för in sitt  kön i henne.  

Han börjar stöta fram och tillbaka och han känner att hans njutning ökar för varje tag han gör. Han tänker att det är Bastien han har under sig. Han känner att han börjar närma sig och rätt som det är sprutar hans säd och han blir alldeles knäsvag och sakta ser han till att han och Mitzi hamnar vid sidan av varandra med henne innesluten i hans famn. Han känner att tårarna börjar rinna, i avsky över vad Wang tvingar dem att göra, fast de inte vill. Och han saknar Bastien och även Nea så förskräckligt. Han känner hur Mitzi saktar vrider sig runt i hans famn så att hon kan omfamna honom, 

“Det här gör att jag hatar pappa ännu mer”, säger hon så tyst så att han knappt hör henne innan även hon brister ut i rejäla snyftningar och hon gråter hejdlöst i hans famn. Han kan inte annat än hålla om henne och smeka henne lugnande över håret. Hans tårar upphörde då han tillslut registrerade vad det var hon sa. Vad menar hon med hata ännu mer, vad är det som har hänt? Han måste fråga henne senare. Hon gråter rejält i minst 30 minuter tror Jeremy innan hon långsamt börjar andas lugnare och ligger tyst i hans omfamning och bara drar efter andan, precis som man gör efter man har gråtit ögonen ur sig. Han känner hur hennes kropp slappnar av mer och mer och tillslut förstår han att hon somnat. Han ids inte väcka henne nu och fråga henne vad hon menade, han får vänta tills hon vaknar igen. 

Mitzi vaknar på morgonen när hon känner Jeremys pussar och hur han sakta smeker henne över håret.

“Älskade vackra Mitzi, vakna!”, viskar han. Hon slår upp ögonen och ler mot honom.

“God morgon!”, säger hon, “är det redan dags att gå upp?”

“Nej, inte riktigt än” svarar Jeremy med ett eget leende, Viskande fortsätter han , “hon är bara halv åtta, men jag kan inte börja dagen utan att fråga dig om det du sa igår att du hatar din pappa ännu mer? Jag visste inte ens att du hatade honom från början, kan du berätta för mig?”

Mitzi drar en djup suck och borrar in sitt huvud i Jeremys halsgrop så att han utan några problem kan pussa henne på pannan.

Hon minns tillbaka till gårdagen, att pappa ens kunde tvinga dem att ha sex med varandra fast de inte ville. Det hade känts sen de träffades första gången att Jeremy var väldigt snäll och omtänksam mot henne. Och varit väldigt förestående då hon hade dragit sig undan på bröllopsnatten och inte ville ha sex och inte hade tvingat sig på henne. Men Jeremy hade varit väldigt förstående för vad hon kände hela tiden, han var hennes vän. Den hon kände att hon litade på mest i hela universum. De kunde prata med varandra om allt kändes det som. Både han och hon hade öppnat upp för varandra så hon känner sig säker på att hon kan berätta detta för honom.

“Han mördade min mamma”, svarar hon tyst och Jeremy drar in andan. Jeremy smeker Mitzi över håret och ner för hennes rygg så att hans hand hamnar i hennes ländrygg och han håller om henne. Det känns väldigt trösterikt att känna hans hand och kropp som ett skydd i den varma sängen så hon känner att hon kan berätta för honom att hur arg hennes pappa hade blivit på mamman då Mitzi hade missat på IQ-testet. Så mycket att han hade misshandlat hennes mamma och sen strypt henne framför Mitzis ögon som hade gömt sig under sängen.

“Jag tror inte pappa vet att jag såg honom mörda min mamma”, avslutar hon med.

“Jag är så ledsen, för din skull”, säger Jeremy till henne samtidigt som han kramar om henne hårt. “Och vänta lite, är du rädd att han skulle skada dig om han förstod att du vet om det?”

Hon nickar snyftande. Mitzi förstår att Jeremy är upprörd över vad hon fått lida och oroat sig för hela sitt liv, då han kramar om henne hårt där de ligger. Hon har berättat för honom om vad hennes pappa har gjort mot henne. Att han hade tvingat henne göra saker som hon inte ville, genom att ta hårt om hennes handled, ett grepp som hade lämnat märken som suttit kvar i flera dagar eller misshandlat henne på andra sätt.

Då knackar det på dörren och Esther kommer in och säger att det är dags att vakna. Hon går fram och drar undan nattgrardinerna från fönstret ut mot terradomen som håller på att tändas upp till något som ska likna en soluppgång på Tellus. Hon öppnar fönstren och den fläktande luften som cirkulerar runt i kupolen med stora fläktars hjälp kommer in i deras sovrum. Jeremy har under tiden sträckt sig ner mot golvet och plockat upp sina boxershorts och Mitzis pyjamas, och nu håller de på att dra på sig dem under täcket. Han reser sig upp och går in i badrummet.

Mitzi hälsar godmorgon till Esther och sträcker på sig. Hon känner att hon behöver på toaletten så även hon stiger upp men innan hon hinner följa efter Jeremy in på toaletten ser hon hur en leende Esther lyfter upp deras lakan och tittar nöjt på en blodfläck där. Mitzi kan inte annat än rysa då hon förstår att Esther kommer meddela hennes pappa detta så fort hon kan. Själv känner hon att från och med nu kommer hon inte att lita på Esther mer, fast hon har varit som en mamma för henne sedan hennes egna hade dött. Esther som hade varit så vänlig och tröstat och plåstrat om henne då hon slagit sig även då hon var ledsen när hennes pappa hade skadat henne.

När Jeremy kommer hem så möts han av Esther som säger att middagen är klar att serveras om en kvart så om han vill hinner han fräscha upp sig lite innan. Han tackar henne och fortsätter in i sitt och Mitzis sovrum. Mitzi sitter i stolen vid fönstret och läser, han går fram och ger henne en kyss i pannan och säger att han ska ta en snabbdusch och byta kläder innan middagen. Hon nickar åt honom och fortsätter läsa i sin bok.

Hon är väl för härlig, tänker han, hon kan fastna i en bok och märker knappt vad som pågår runt henne. Han undrar om hon ens hängde med på det han sa. Han tänker på att hur lik Bastien hon är med böcker, han kunde också bli helt uppslukad då han läste någon klassiker. Det för hans tankar till hur han ska kunna göra det som Wang vill i natt. För om inte kommer både han och paret MontBlanc att råka illa ut. Han hade blivit kallad till sin svärfars kontor idag, och när han kom dit fick han en utskällning av Wang över varför han inte hade legat med Mitzi än. Jeremy hade först blivit helt lamslagen stirrat på honom och sen undrat över varför Wang brydde sig om det och hur i helvete han ens visste om det. Wang förklarade för honom att han hade fått berättat för sig av Esther att han visste att Jeremy och Mitzi inte hade haft samlag än. Som slutkläm hade han hotat med att om du inte gör min dotter gravid snart så kommer jag säga till General Foxtrott att arrestera dig och MontBlancs omgående. Jeremy kunde bara nicka skakad och gå därifrån.

Efter de har ätit middag, så är det snart dags att gå i säng. Alla i hela USF arbetar i 10 timmar eller mer per dag, och 5 timmar på lördagar, så klockan är både mycket och han är trött. Bara tröttheten i sig känns som om det ska vara omöjligt att prestera något i en sexuell akt just nu.

Han hade ju förklarat för Mitzi redan på bröllopsnatten då hon hade dragit sig undan från honom att det var okej. De behövde inte göra något, det var upp till henne när hon kände sig redo för det. Hon hade tackat honom. Sen dess hade ingen av dem ens nämnt eller gjort några närmande sexuellt fast de sov i samma säng, för de hade haft den förhoppning att det skulle lura kamera övervakarna att de hade sex med varandra. De hade blivit goda vänner genom att kunna ligga och ha långa, tysta och djupa samtal. Deras vänskap hade blivit mer och mer djup för varje dag. Hon visste att han egentligen inte attraherades av kvinnor och att han hade haft en pojkvän. En pojkvän som hade dött vid olyckan med DSE Laika. Hon hade varit ett stöd och en tröst då han sörjde över Bastien. Fast egentligen var hans sorg och tårar för att han saknade Bastien och Nea, fast det visste ju inte Mitzi något om. Jeremy hade förlikat sig med att han nog aldrig skulle se dem igen, och han hoppades de var lyckliga båda två. Bastien hade ju Zack och sina vänner tänkte han ofta.

Mitzi tänker på hur snäll och förstående Jeremy har varit efter de hade gift sig att han inte tvingat sig på henne. Det berodde väl egentligen mer på att han inte attraherades av kvinnor, för han hade berättat om sin pojkvän han hade förlorat i samband med att DSE Laika hade sprängts. 

Hon och han brukade ligga i samm säng, för de hoppades lura säkerhetskamerorna att de inte hade haft sex med varandra. De brukade föra tysta samtal då de hade lagt sig på kvällen.

Hon märker hur Jeremy drar av sig sina boxershorts och släpper ner dem på golvet, precis där han vet att de som sitter bakom kamrerorna ser dem.

Han tar tag om henne och börjar försiktigt dra henne mot sig. Hon blir spänd i hela kroppen detta är inte något hon vill.

“Jag vet att detta inte är något som du vill”, viskar han tyst i hennes öra, “men du ser hur Esther varje morgon noga granskar våra lakan när hon bäddar. Hon har rapporterat till din far och han har sagt till mig att jag måste se till att vi fullbordar akten annars kan jag och några nära vänner jag har råka illa ut.”

“Hur då?” viskar Mitzi undrande.

“Förlåt", säger Jeremy, “jag vill inte ha hemligheter för dig. Jag kan inte förklara för det är inte bara mig det gäller eller drabbar.”

“Jag förstår. Men jag känner mig inte redo alls för det här, och hur är det med dig då, kan du ens få det att fungera då du inte attraheras av kvinnor.”

“Jag vet inte", säger Jeremy, “men om vi hjälps åt kan vi nog lyckas och jag ska vara försiktig.”

Hon nickar och böjer sig fram och kysser honom på munnen. Jeremy börjar sakta smeka av henne hennes sidenpyjamas. Hon stelnar till då hon känner hans händer över sina bröst, men slappnar av efter ett tag då han sakta cirklar runt med sina fingrar över hennes bröstvårtor. Det slutar med att hon stönar lätt och trycker sig emot honom. 

Han för ner en hand mellan sina ben och börjar smeka sig själv samtidigt som han kysser hennes ansikte och mumlar tröstande och lugnande ord till henne. När han är tillräckligt hård så flyttar han sin hand till att smeka henne mellan benen.

MItzi känner att hon först spänner sig för att hon känner sig obekväm med det han gör men det dröjer inte länge förrän hennes kropp börjar slappna av. För att  sen blir spänd men av en helt annan orsak, njutning. Hon visste inte att det kunde kännas så här skönt. Visst har hon smekt sig själv någon gång men hon har alltid känt sig så besvärad att hon inte har lyckats varken uppnå orgasm eller vågat göra det för ofta. Han mumlar i hennes öra och bara det kittlar och känns så skönt att det förhöjer det hon känner i hela kroppen. Det är som det går svaga elektriska stötar igenom den, det är nästan obehagligt men mest skönt och hon känner att hon närmar sig någon högpunkt, Hon trycker sig ivrigt gnyende mot Jeremys fingrar mellan sina ben, då hon känner hur det är som en explosion av njutning. Hon ger ifrån sig ett litet skrik och sen blir liggande alldeles avslappnad bredvid Jeremy som smeker med sin hand över hennes hår och håller om henne med den andra.

“Jag behöver inte fråga”, mumlar han tyst, “men jag tror att du tyckte om det där. Tyvärr är det en sak kvar innan vi har gjort din pappa nöjd med oss. Jag vet inte, men jag tror att om du vänder dig på mage och jag kan föra in mitt kön i dig bakifrån att det skulle underlätta för mig. För då kan jag tänka på någon annan, förlåt men jag är inte attraherad av dig på det sättet.”.

“Jeremy”, andas hon sakta ut, “det gör inget, jag vet", Hon vänder på sig och Jeremy hjälper henne upp på knä så att hennes stjärt pekar upp i en bra vinkel samtidigt som han ställer sig på knä bakom henne och för in sitt erigerade  kön i henne. 

Han börjar stöta fram och tillbaka och han känner att hans njutning ökar för varje tag han gör. Han tänker att det är Bastien han har under sig. Han känner att han börjar närma sig och rätt som det är sprutar hans säd och han blir alldeles knäsvag och sakta ser han till att han och Mitzi hamnar vid sidan av varandra med henne innesluten i hans famn. Han känner att tårarna börjar rinna, i avsky över vad Wang tvingar dem att göra, fast de inte vill. Och han saknar Bastien och även Nea så förskräckligt. Han känner hur Mitzi saktar vrider sig runt i hans famn så att hon kan omfamna honom, 

“Det här gör att jag hatar pappa ännu mer”, säger hon så tyst så att han knappt hör henne innan även hon brister ut i rejäla snyftningar och hon gråter hejdlöst i hans famn. Han kan inte annat än hålla om henne och smeka henne lugnande över håret. Hans tårar upphörde då han tillslut registrerade vad det var hon sa. Vad menar hon med hata ännu mer, vad är det som har hänt? Jag måste fråga henne senare. Hon gråter rejält i minst 30 minuter tror Jeremy innan hon långsamt börjar andas lugnare och bara drar efter andan, snyftande precis som man gör efter man har gråtit ögonen ur sig. Han känner hur hennes kropp slappnar av mer och mer och tillslut förstår han att hon somnat. Han ids inte väcka henne nu och fråga henne vad hon menade, han får vänta tills hon vaknar igen. 

Han vaknar runt halv åtta på morgonen och tänker att jag måste tala med Mitzi innan Esther kommer och väcker oss klockan åtta. Det gör hon varje morgon för att han ska vakna och hinna till jobbet klockan nio.

Han börjar pussa Mitzi i pannan och på ögonlocken samtidigt som han smeker henne sakta över håret, precis som han brukade göra med Nea, minns han tillbaka.

“Älskade vackra Mitzi, vakna!”, viskar han. Och han känner hur hon börjar röra sig i hans famn. Hon slår upp ögonen och ler mot honom.

“God morgon!”, säger hon, “är det redan dags att gå upp”.

“Nej, inte riktigt än” svarar Jeremy henne med ett eget leende, Viskande fortsätter han , “hon är bara halv åtta. Men jag kan inte börja dagen utan att fråga dig om det du sa igår att du hatar din pappa ännu mer? Jag visste inte ens att du hatade honom från början, kan du berätta för mig?”

Mitzi drar en djup suck och borrar in sitt huvud i Jeremys halsgrop så att han utan några problem kan pussa henne på pannan.

“Han mördade min mamma”, svarar hon tyst och Jeremy drar in andan. Det hade han inte väntat sig. Han smeker Mitzi över håret och ner för hennes rygg så att hans hand hamnar i hennes ländrygg och han håller om henne. Hon berättar hur arg hennes pappa hade blivit på mamman då Mitzi hade missat på IQ-testet. Så mycket att han hade misshandlat hennes mamma och sen strypt henne framför Mitzis ögon som hade gömt sig under sängen.

“Jag tror inte pappa vet att jag såg honom mörda min mamma”, avslutar hon med.

“Jag är så ledsen, för din skull”, säger Jeremy till henne samtidigt som han kramar om henne hårt. “Och vänta lite, är du rädd att han skulle skada dig om han förstod att du vet om det?”

Hon nickar snyftande. Och Jeremy kan känna hur hans hjärta fylls av hat mot Wang men även kärlek och omsorg om Mitzi som har växt upp med denna oro och spänning hela sitt liv. Speciellt som Wang verkar ha toppstyrt henne som han gjort. Hon har ju även berättat om hur Wang hade tvingat henne göra saker som hon inte ville, genom att ta hårt om hennes handled, ett grepp som hade lämnat märken som suttit kvar i flera dagar eller misshandlat henne på andra sätt.

Då knackar det på dörren och Esther kommer in och säger att det är dags att vakna. Hon går fram och drar undan nattgrardinerna från fönstret ut mot terradomen som håller på att tändas upp till något som ska likna en soluppgång på Tellus. Hon öppnar fönstren och den fläktande luften som cirkulerar runt i kupolen med stora fläktars hjälp kommer in i deras sovrum. Jeremy har under tiden sträckt sig ner mot golvet och plockat upp sina boxershorts och Mitzis pyjamas, och nu håller de på att dra på sig dem under täcket. Han reser sig upp och går in i badrummet.

Mitzi hälsar godmorgon till Esther och sträcker på sig. Hon känner att hon behöver på toaletten så även hon stiger upp men innan hon hinner följa efter Jeremy in på toaletten ser hon hur en leende Esther lyfter upp deras lakan och tittar nöjt på en blodfläck där. Mitzi kan inte annat än rysa då hon förstår att Esther kommer meddela hennes pappa detta så fort hon kan. Själv känner hon att från och med nu kommer hon inte att lita på Esther mer, fast hon har varit som en mamma för henne sedan hennes egna hade dött. Esther som hade varit så vänlig och tröstat och plåstrat om henne då hon slagit sig även då hon var ledsen när hennes pappa hade skadat henne.

KAPITEL 17

Sommaren 2525 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

Vad tiden går ändå, tänkte Jeremy där han satt och gick över programmet som skulle sköta dockningen med poddarna som kom upp med mat från Tellus till Luna. Nu har dessa videosändningar som Bastien och hans vänner gjort och som stör Wangs morgonsändningar varje dag nu pågått i ett halvårs tid. Jeremy hörde tysta samtal från andra medlemmar på linbanan dagligen som höll med om vad som visades i dessa filmer. De undrade när den här gruppen skulle göra något mer åt sakerna som var fel med USF. När skulle Alfa-gruppen trappa upp händelserna, när räknade de med att kunna störta Wang och parlamentet. Jeremy funderade också över deras plan för han och paret MontBlanc visste inte mycket de heller. Han hoppades på att det skulle finnas något nytt då han skulle försöka ta sig till deras hemliga skrubb i centrumets servicevåning ikväll.

Joel Strange som sitter vid ett skrivbord lite längre bort och håller på att se om han kan få en robot som ska sköta avlastningen av matlårarna från Telluspoddarna, att fungera utan problem, tittar plötsligt upp då han märker att en kvinnlig säkerhetsvakt kommer in. Han tittar frågande på henne.

“Jag kommer för att Generaldirektören har bett mig att hämta löjtnant Croft.” säger hon.

Jeremy reser sig upp och vänder sig om, för han vet att det är lika bra att följa order utan att protestera.

“Nämen, hej, Katja!”, säger han och ler ursäktande mot Joel Strange.

“Jag hör av mig om jag kommer tillbaka idag eller inte”, säger han till honom. "Jag har ingen aning om vad min svärfar vill eller hur länge det kommer att ta.”

Jeremy följer med Katja och efter han har frågat henne förstår han att hon inte vet vad det gäller. Hon leder honom till våning 5, i den röda zonen. Han tror att det är genetik som forskarna studerar här. Hon visar in honom i ett rum där han upptäcker Mizi liggande på en brits. Det cirkulerar tre män i vita rockar runt henne. Det ser ut som hon är nedsövd och de sätter fast prober på henne.

Jeremy blir orolig när han inte förstår vad som pågår, han ska precis till att börja fråga männen vad de håller på med, då Wang kommer in i rummet.

“Wang", vräker han ur sig, “vad är det som pågår, är Mitzi dålig?”

“Löjtnant Croft”, svarar Wang. “Jag förstår att du inte förstår vad som händer. Men du kan vara lugn det är ingen fara. Du har tyvärr inget att säga till om. För det är jag som bett dem att byta ut fostret som Mitzi bär på mot ett annat.”

“Är Mitzi gravid?” säger Jeremy förvånad men samtidigt arg. “Det visste jag inte något om, så hur kan du veta det?”

“Det är så att Esther”, säger Wang, “har hållit uppsikt över hur Mitzi mått. Just för att upptäcka om hon blev gravid, för detta byte måste ske tidigt i graviditeten. Sen var jag lite stött på att du inte skötte dina plikter förrän jag sa till dig, men sen gick det ju hur bra som helst. För du gjorde henne gravid på första och enda gången ni haft samlag. Bra gjort Löjtnant."

Jeremy är arg och upprörd men nu blir han även irriterad och generad. Vem tror Wang att han är att han kan berömma Jeremy för att han haft sex och gjort hans dotter gravid. Han känner sig som en avelshingst, och sen verkar inte ens Wang bry sig om det fostret som han är far till, utan nu ska han byta ut det?

Matteo råkar då göra en rörelse. Jeremy kommer på att Matteo  och Katja står där och de har hört hur toppstyrda både han och Mitzi är av Wang. Som tur är att Matteo är Mitzis vän och Katja hans, och insatta i situationen för annars skulle han skämma ögonen ur sig nu.

“Fänrik Messina och Fänrik Ross”, säger Wang, “ni kan lämna oss och gå ut och vakta så ingen kommer in och stör oss!”

Båda ger Wang en honnör och lämnar rummet.

De två äldre vita männen som står runt Mitzi har fäst flera mätinstrument för att ha koll på att hon mår bra. Nu börjar de lägga upp hennes ben i hållarna på britsen. Den yngre mannen sätter på sig ett par mikroskopsglasögon så att han lättare ska se vad han gör. Han avlägsnar en spruta från ett provrör som hade ett fluorescerande grönt innehåll. Jeremey misstänker att det är KR-massa i provröret, så det måste vara något biologiskt material, något levande.

“Jag ser”, säger Wang, "att du inte förstår riktigt vad som pågår. Jag får väl informera dig om det, för det är viktigt att du är helt på det klara med vad som sker nu. Jag valde dig att bli Mitzis make just för jag har förstått att du har starka känslor för Sebastien Anderson.”

Jeremy rycker till, hur vet Wang det, och vad har det med saken att göra.

“Det är så”, säger Wang. “Då jag förstod att Mitzi inte var Elit-material började jag undersöka möjliga blivande fäder för mitt blivande barnbarn. Jag vet inte om du kopplat men Mitzi skulle börjat sin Elit-utbildning samma år som den kända A-gruppen. Alla i den gruppen är ju supergenier med stor intelligens så jag såg till att få genmaterial från dem. Som jag sedan gav Professor Lillian Collins i uppdrag att se till att få alla dessa geni-generna att sammansmälta med min familjs gener för att få ett embryo med min familjs gener. För att framställa ett embryo, mitt blivande barnbarn, med ett högt IQ, ett supergeni-embryo. Ett barnbarn som ska få den bästa Elit-ubildningen som går att få och kan ta över efter mig.

Jag antar att du börjar ana vad jag kommer att be dig om, att bli detta barns pappa på pappret. Jag antar att du inte kommer att motsätta dig det, för annars kan jag kalla in säkerhetsvakterna och säga att du är under arrest. Har jag gjort mig förstådd?”

 “Nej, för jag undrar, “ börjar Jeremy, “varför skulle inte det barn som är mitt och Mitzi duga, även jag har högt IQ och gått Elit-utbildning?”

“Mina genforskare”, förklarar Wang, “som har forskat om att extrahera geni-generna från vårt DNA kan inte med säkerhet säga att ett barn som blir till på det normala sättet, garanterat kommer att ha ett högt IQ. Se bara på Mitzi, både jag och hennes mor hade IQ över 130 men hon inte fick tillräckligt högt IQ på sitt test. Genforskningen har blivit mycket bättre det senaste, så med deras hjälp har vi utvunnit intelligens gener från de elever med högst IQ som går utbildningen som sen fick utvecklas till barn i KRY-kammare. Dessa barn har nu vuxit upp så vi kan testa deras IQ. Och fått goda resultat. Så professor Viktor Strange här har lovat mig att det embryo som nu kommer att bli det som Mitzi kommer att kalla sin son, har de bästa förutsättningarna att få ett högt IQ. Vi kommer även vara snälla och inte låta ert barn bara dö. Det kommer att få utvecklas  färdigt i en KRY-kammare, så det måste vara en lättnad att vi inte bara slänger bort det i soporna, Löjtnant”.  

När Wang talat klart, berättar Professor Strange vad han har gjort.

“Jag har sugit ut embryot från livmodern och fört över det till ett annat KR-provrör. Sen har jag försiktigt inplanterat det genmanipulerade embryot i hinnsäcken som funnits kvar i livmodern och även fyllt hinnsäcken med KR-massa. Det ska underlätta för embryot att sammansmälta med de celler som finns där som utgör navelsträngen och moderkakan som sitter fast i livmodern ännu. Och allt ser bra ut nu. Jag kommer tillbaka imorgon för att titta till henne. Om allt ser bra ut då får hon lämna sängläget som jag vill att hon ska fortsätta att ha här under bevakning av vårdpersonal. Så nu tror jag att jag har gjort mitt här. Jag tar med detta embryo och låter det utvecklas klart och tar hand om det precis på samma sätt som de andra testobjekten, om ni inte säger något annat Generaldirektörn?”

De två äldre manliga vårdpersonalen har under hela processen monitorerat Mitzis parametrar för puls, blodtryck och syresättning, för nu ner hennes ben och lägger henne tillrätta under en filt men låter mätinstrumenten sitta kvar. 

Wang nickar och tackar dem alla och säger att de kan säga till Fänrik Messina att komma in när de går.

Jeremy har under tiden gått fram till Mitzi och tagit hennes hand och böjt sig fram och tryckt en kyss på hennes panna. 

Matteo och även General Foxtrott kommer in i rummet. Matteo ställer sig vid dörren, medan Foxtrott går fram till Wang och säger att han är glad att allt verkar ha gått bra hittills. Han ger Jeremy en frågande blick.

“Och hur tycker den blivande pappan om allt det här då?” frågar General Foxtrott.

“Jag” säger Jeremy vänd till Wang på svar till vad Wang hade sagt innan, “vet inte vad som skulle kunna göra detta bättre eller mera förståbart vad ni än säger. Hur ni kan offra ert barnbarn på detta sätt. För det vet vi ju alla att de barn som föds av en icke mänsklig surrogatmor bara blir antingen ett försöksdjur eller blir nedskickade till Tellus som arbetskraft. Mitzi kommer att hata er, när hon får reda på vad ni gjort.”

“Det verkar vara någon”, säger General Foxtrott. “som har tagit desinformationen för sanning, för det du säger nu är inte sant.” 

“Hon kommer inte få veta något om det här”. Wang tittar slugt på Jeremy som börjar få en känsla av att han inte har mycket att säga till om i den här diskussionen. “För ni är den ende förutom vi som vet om vad som gjorts nu, och ni kommer inte säga något till henne. För om ni inte lovar mig här och nu att ni inte kommer att lyda mina order så låter jag General Foxtrott redan nu arrestera dig för misstänkt medverkan i Alfa-gruppens uppsåt att störta mig och USF. Du har ju redan skrivit på din bekännelse då vi bestämde att du skulle gifta dig med Mitzi om du har glömt det?”

Jeremy tittar på Wang, sen på Foxtrott. Matteo står i ett hörn och försöker se helt oberörd ut, för även om Jeremy försökt berätta för honom, så är det första gången han hör av Wang och Foxtrott att det är sant att Jeremy är bakbunden och tvingad att gifta sig och även blivit tvingad till att göra Mitzi gravid. Jeremy känner att Matteos blick försöker lugna honom så att han inte gör något förhastat och fortsätter att gå med på kraven han får. För det skulle inte gagna någon mer än Wang och USF om Jeremy skulle anklagas för att vara en som inte stödjer federationen. 

Jeremy nickar, för han förstår vad Matteos blick betyder och förstår även att han är skyldig den oskyldiga Mitzi som kommer att behöva honom för att ta hand om henne och barnet. Speciellt då hon har en sådan tyrann till far. 

“Jag antar också”, säger Wang och Jeremy tittar på honom och tänker vad är det nu då. “Att om du får veta vem som är pappan blir du mycket angelägen att gå med på mina krav och är villig att föda upp detta barn som ditt eget. För om jag säger att jag ville ha de bästa förutsättningarna till att få ett supergeni till barnbarn. Att jag då såklart skulle välja de bästa generna som finns –”

“Einstein”, mumlar Jeremy.

Wang skrattar till. “Einsteins, jag vet inte om vi har hans, men det är en missuppfattning att han är den som har haft högst intelligens i världen. Nej du känner nog till någon som har så mycket högre IQ än vad Einstein hade, eller hur?”

Jeremy sväljer men klumpen i halsen gör att han bara kan nicka.

“Ja, det vad väl det jag trodde.” säger Wang. “Du och Sebastien Anderson var väl till och med ett par tills han omkom. Så jag antar att när du vet vems gener Mitzis blivande barn har, inte äventyrar något som gör att du måste lämna henne eller barnet utan en fadersfigur?”

Jeremy tittar bara på Wang i underkastelse och nickar. Han har inte något att säga längre. Det är bara att acceptera vad som sker. Han kan inte svika den lille Einstien. Det finns ingen annan som kan ta hand om Bastiens och Mitzis barn om han skulle bli anhållen och anklagad att vara en fiende till USF och Wangs säkerhet.

“Men då går vi så får du förklara för Mitzi vad som har hänt”, säger Wang till Jeremy innan han och Foxtrott lämnar honom med Matteo och den ännu nedsövda Mitzi.

Innan Jeremy gick hem hade Mitzi vaknat till liv. Hon hade undrat vad som hänt, Jeremy hade lugnat henne med att hon hade svimmat av ett blodtrycksfall, som hon hade fått för att hon var gravid. Hon var tillsagd att ta det lugnt och vila medan de övervakade hennes blodtryck och puls. Hon hade accepterat att Jeremy gick hem och sov när han lovade att han skulle komma tillbaka till henne det första han gjorde morgonen därpå.

Matteo stannade kvar hos Mitzi, som hade sängläge, då Jeremy gick hem. 

Nu hade Jeremy tagit på sig sin gamla mörkgrå arméjacka och dragit en keps djupt ner över pannan så den skulle skymma hans ansikte. Han hoppades då han var klädd som en säkerhetsvakt att han skulle kunna röra sig rätt obehindrat utan att någon la märke till honom. 

Han hade med Saanday från haverikommissionen fått övervakningskameran i deras sovrum att visa en bildloop av honom liggande i sängen. Saanday hade även vetat om att det fanns en oanvänd serviceskrubb under säkerhetsvakternas centrum, som hade passat bra för deras syfte när Ana och Carl kontaktade honom då de hade fått laptoppen. Det var dit han var på väg nu

Han joggar lugnt och sansat, så att de som ser honom tror att han bara är en av säkerhetsvakterna som är ute på ett joggingspass. När han är framme i det lilla rummet sjunker han ihop i ett nervöst sammanbrott, han storgråter och skakar länge innan han kan ta sig samman igen, men tillslut ser han efter om han har ett meddelande. Hans hjärta klappar oroligt i bröstet när han öppnar laptopen och ser att han har ett personligt anrop från Bastien, precis som det var bestämt. Jeremy drar ett darrande djupt andetag för att lugna ner sig innan han accepterar anropet och han ler stort då han ser Bastiens kära ansikte.

“Nej, men hej, älskling”, börjar Bastien säga, “vad har hänt?”

Och Jeremy kan inte annat än brista ut i tårar igen.

Vintern 2525, Luna utbildnings- och forskningscentrum

Mitzi ler stort åt Jeremy när hon lägger händerna över sin mage.

“Känn här", säger hon glatt förundrat, “bebisen sparkar, jag tror du kan känna den”.

Jeremy går fram till henne, efter att han har rest sig upp från bordet där han precis har avslutat sin frukost, och lägger leende handen över hennes på hennes runda 6 månaders gravida mage. Hon tar bort sin hand och Jeremy känner små rörelser där under huden.

Rätt som det knackar det hårt på ytterdörren och de tittar undrande på varandra medan de hör Esther gå för att öppna, de hör henne släppa in den som kom.

De hör upprörda röster och Jeremy går ut i hallen för att se vad som pågår, tätt följd av Mitzi.

“Löjtnant Croft”, börjar General Foxtrott, “ ni får följa med mig till Wangs kontor, det är något han vill diskutera med er”.

“Vad är det pappa vill, Jeremy?” undrar Mitzi.

“Jag vet inte riktigt”, säger Foxtrott. “Det var viktigt, han bad mig se till att se till att Löjtnant Croft kom omgående”.

Jeremy ser orolig ut. Mitzi känner att hon inte vill bli lämnad där utan att veta vad som pågår, så hon gör sig redo att följa med Jeremy och General Foxtrott. Jeremy försöker få henne att stanna kvar hemma och vila, men hon bara skakar på huvudet och följer efter dem.

När de kommer fram till USF-komplexet visar Foxtrott in Jeremy till parlamentets konferensrum. De är tätt följda av Mitzi och Matteo, som var hennes personliga livvakt för dagen, som så vanligt var följde henne överallt dit hon gick.

Wang tittar upp när de kommer in, och rynkar lite lätt pannan när han ser att Mitzi är med.

“Pappa" säger hon, “varför ville du träffa Jeremy omgående, är det något som är fel?”

“Vad gör du här, Mitzi?” svarar Wang.

“Jag vill veta vad som pågår?” säger hon.

Wang ger henne ett svagt leende men innan han hinner säga något så slås dörrarna upp igen och in kommer fyra säkerhetsvakter med paret MontBlanc med händerna i handbojor. 

Mitzi ser Jeremy blekna när han ser dem och hon börjar bli orolig, vad är det som pågår. Hon ser hur Matteo och en säkerhetsvakt i 50 årsåldern, vid namn McCullen tror hon och även Fänrik Ross, Katja, ställer sig intill väggen medan två andra säkerhetsvakter för in Ana och Carl MontBlanc. Mitzi ser hur de två först ser på henne och sen på Jeremy.

“Jag har tröttnat” börjar hennes pappa säga, “på att ingen kan få stopp på dessa desinformations-videos som hela tiden stör mina dagliga hologramsändningar. Nu har jag fått bevis på att ni tre, Ana och Carl MontBlanc och min egna svärson är skyldiga att dessa sändningar kan fortsätta.”

Mitzi spärrar upp ögonen och ska börja protestera, men innan hon hinner säga något öppnas dörren igen och in kommer farbror Gordon in med en laptop som han lägger på bordet.

“Den här” säger han, “hittades i en oanvänd skrubb under säkerhetsvakternas-komplex.  Ledamot Peter Bysan, från haverikommissionen,  har tittat på den och förstått att den tillsammans med DSE Laikas svarta box, har möjliggjort att desinformation videorna har kunnat sändas. Plus att vi har förstått att de från A-gruppen har haft kontakt med er här på Luna genom den. Vi har gått igenom flera övervakningsvideor tills vi hittade bevis på att ni alla tre har besökt denna serviceskrubb under den här tiden.”

“Och inte bara det”, säger hennes pappa, “vi har även fått syn på DSE Laika är på väg mot Luna just nu. Jag undrar om ni på något sätt kan hjälpa oss att förklara vad som pågår? Och vad som behövs för att stoppa om det är en attack mot Luna.”

Då hörs en stark beep signal och Foxtrott säger:

“DSE Laika anropar oss!”

“Då får vi väl höra”. säger hennes pappa, “vad de vill. Öppna en kanal.”

“Men, Ledamot Brown!” utbrister Wang. "Det hade jag inte räknat med.?” 

“När vi åkte iväg med DSE Laika hade vi inte en aning om att vad A-gruppen hade planerat. Sen fick vi veta det den hårda vägen och när vi protesterade blev vi inlåsta i våra hytter. Vi har varit fångar sen dess, men lyckades smita med DSE Laika, då de hade landat för att utforska en beboelig planet –”

“Tack!” avbryter Wang honom, “att du berättar för mig om det här. Jag hade inte stora förhoppningar om att de skulle hitta en beboelig planet.”

“Ja” fortsätter Brown, “de fann ett ER-bro precis utanför vårt solsystem. Den ledde till Galax IC 342  och där upptäckte de en exoplanet som vi landade på. De tog med oss för att undersöka planeten, då de trodde att det var mindre risk för oss att lyckas rymma därifrån. Efter några månader hade deras uppmärksamhet på oss minskat så vi lyckades rymma med Laika”

Amanda Gordon som har suttit med vänstra sidan av ansiktet bortvänt från skärmen vänder sig om och Mitzi ser hur hon har två ilsket röda ärr över sin kind, som sträcker sig från hennes öra ner mot mungipan. 

“Amanda" utbrister Farbror Gordon, “vad har hänt med din kind?”

“Det är ingen fara pappa. Jag blev bara anfallen av ett djur som bodde på planeten. Jag kom för nära och den anföll mig och klöste till mig, det är inget farligt. Det kunde dock blivit värre men Theodore Anderson sköt ihjäl den innan den hann skada mig mer.”

“Men vänta lite” säger Wang. “Var det ett djur eller är det något högre stående, en varelse som kan vara som oss?”

“Jag tror det är som ett djur” svarar Amanda. “Ett hunddjur eller som en varg, för det var ett fyrbent djur med päls och de levde i flock, precis som hunddjur gjorde på Tellus innan de dog ut. Även om jag inte är zoolog eller biolog, skulle det vara intressant att se mer för att göra en djupare analys av dem, för  jag fick den uppfattningen om att de hade en högre intelligens än vad det är djur har. Jag skulle inte gå så långt att jag skulle kalla dem högre stående varelser som skulle kunna utveckla teknik eller forma ett samhälle som människan kan, men –”

Mitzi tycker det låter som en saga, men om det är sant att de funnit en planet som skulle kunna rädda mänskligheten från svält och hur de lever nu tycker hon låter väldigt intressant.

“Vad tror de” börjar Foxtrott, “ de är för några att först lura oss att DSE Laika har sprängts och sedan fortsätta att utforska universum efter exoplaneter. När de sedan finner en låter de bli att berätta det för oss. Brown har du någon aning om hur de tänker? För jag antar att de planerar att de här anti-federeationsvideorna de har sänt ska få igång medlemmarnas lust att starta ett upplopp och störta oss från USF parlamentet.”

“Vad" undrar Brown, “menar du med anti-federationsvideoer?”

“De har hållit på att sända videor som baktalar Wang och USF och uppviglat till att tänka som dem om paralamentet och få medlemmarna att vilja störta Wang och parlamentet från tronen”.

“Jag eller vi har nog ingen aning om vad det är, för de har som sagt inte antytt något om någon revolt, uppror eller liknande som jag har hört talas om.”

Brown tittar på Travis och Amy som sitter bredvid honom, de svarar genom att skaka på sina huvuden.

“Men” funderar Wang, “är de fast på planet nu, när ni kommit med hit DSE Laika?”

Brown nickar till svar.

“Då” fortsätter Wang lite avvaktande, “är situationen något helt annat?” Han tittar på Foxtrott och Gordon innan han fortsätter.

“Vi har inget att oroa oss för. De är fast på en planet i en annan galax, och även om desinformation om USF-parlamentet har sänts dagligen, har den inte lett till något än. Nu när vi hittat var intrånget i vårt nätverk skett kan vi ta stoppa alla dessa videosändningar. På så sätt kan vi stävja det i sin linda. Vi har tagit fast deras medhjälpare här på Luna, och vi har inte upptäckt fler som kan vara involverade.”

“Ja” säger Foxtrott, “det kan verka så. Jag vet inte, men jag känner på mig att det är något eller någon vi missat. För vem har manipulerat att det rummet de har använt sig av, varit helt utan kameraövervakning. Och förhindrat att övervakningen på vår centraldator inte har signalerat att någon mixtrat med den. Någon mer som står dem nära och har stor kunskap av datorer, programmering och har möjlighet att komma åt övervakningskamerorna?”

“Jag tror” säger Wang, “att vi ändå har stoppat det, för jag tror vi tagit de som vet mest av vad som pågår. Jag vet inte, men vi kanske kan övertala dem att tala om för oss vad planerna är och vilka mer som hjälpt dem. Sen när vi fått all information vi vill från dem, så ska vi ta itu med A-gruppen. För vi har snart färdigställt ett nytt DSE-skepp och nu när vi även har DSE Laika till vårt förfogande, kan vi åka till den här planeten och ta dem till fånga och kolonisera den för USF del”.

Mitzi känner bara att hon förstår mindre och mindre vad som pågår. Vad menar hennes pappa med om att övertala Jeremy och paret MontBlanc att ge honom information? Tänker han att om han ber dem snällt så kommer de berätta allt? Övertala låter inte som något snällt? Menar han att de ska torteras till att tala om det han vill veta?  

Även om Jeremy är en fiende till USF tycker inte Mitzi illa om honom och hon vill inte att han ska råka illa ut. Hon tycker att de här videosändningarna som har stört hennes pappa sändningar ändå har verkat tala om en sanning som de flesta vet om eller fruktar ska hända dem. För alla USFS medlemmarna övervakas som den här gruppen säger. Och situationen nere på Tellus är precis som det visas, det vet hon efter de få besök hon har gjort där tillsammans med pappa. Det enda som hon förfasas över och inte vill tro på är det som de visar om  vad barnen har råkat ut för. Hon kan inte tro att hennes pappas skulle säga till någon att forska på dem eller låta dem dö på grund av det. Hon skakar på sitt huvud och vänder sig om och tittar på Jeremy. Hon ser att hans ansikte ser så allvarligt ut, hon förstår att han känner sig pressad av situationen. Hon ser hur han sneglar mot dörren. Det är väl inte så att han tänker försöka att springa ifrån dem, det är ju vakter överallt i hela centrumet som kommer få order att ta honom till fånga. Om han inte stoppas redan av de tre vakter som står vid dörren. Jag måste försöka lugna honom så att han inte gör något överilat tänker hon. Hon ler lite försiktigt mot honom och drar sig närmare honom för att visa att hon ännu litar på honom. Och varför skulle hon inte göra det, han är ju hennes make, vän och pappa till hennes barn.

“Jeremy” viskar hon så tyst att ingen annan än Jeremy hör henne. Han ger henne en blick och ler tröstande mot henne. “Vad är det som pågår?” frågar hon honom.

“Söta Mitzi” säger han. "Det är inte jag som är fienden utan din pappa. All information som har sänts är sann, forskningen på barn har även vårt barn blivit utsatt för.”

Hon gör en djup inandning av förvåning, och känner hur hon blir alldeles kallsvettig. Vad har pappa gjort mot vårt barn tänker hon, för hon känner att hon litar mer på Jeremy än någon annan just nu. Han har aldrig ljugit för henne och har hela tiden varit väldigt ärlig om vad han berättat om sitt liv.

Hon hör ett ljud bakom sig och vänder sig om. Det är pappa som har vänt sig om och ser ilsket på Jeremy. Det är som om han har förstått vad Jeremy sagt till henne och pappa är inte förtjust över vad han berättar för henne. Hon ser pappa ge ett tecken till Foxtrott, och hon ser att Foxtrott börjar ta sig närmare Jeremy. Mitzi sträcker ut en hand och lägger på Jeremys arm, han ger henne en lugnande blick. Jeremy ger henne en lätt putt rätt in i Matteos famn. Hon hinner uppfatta en befallning i Jeremys ögon till Matteo innan han sparkar ut och träffar Foxtrott i magen. Foxtrott stapplar bakåt och hukar sig, då han inte kan stå rak längre på grund av att Jeremys spark fick honom att tappa andan. Jeremy snurrar runt för att ta sig till andra sidan om hennes pappa. Hon förstår att Jeremy har tänkt sig ge sig på honom, men stoppas av den yngre säkerhetsvakten som har stått bredvid Ana MontBlanc. Han försöker få in en rak höger men Jeremy viker smidigt undan genom att ducka och samtidigt köra upp sin armbåge under vaktens haka. Det får vakten att stöna till och Jeremy följer upp med att hugga tag om vaktens nacke och svinga honom över sig och när vakten ramlar på rygg så låser Jeremy fast honom där med ett knä över vaktens hals. Matteo tar Mitzi i armen och drar henne med sig mot dörren. Hon protesterar och försöker kämpa emot. Pappa som ser vad Matteo försöker göra, nickar och säger:

“Bra tänkt vakt ta ut Mitzi härifrån. Jag vill inte att hon ska komma till skada. Fänrik Ross följ med Mitzi och Fänrik Messina och för hem henne och skydda henne tills jag kommer dit. Mitzi förstår att hon är illa ute. Pappa låter inte nöjd och han vill inte att hon ska få för sig något, utan göra som han säger och bara vänta på honom i sitt hem. Precis som hon har gjort hela sitt liv. Har hon inte något att säga till om utan måste hon lyda sin pappas minsta order. Hon känner hur Matteo drar henne med sig ut ur rummet. Jeremy har nu blivit övermannad av McCullen, den äldste vakten. Han har gett Jeremy en elchock med en av säkerhetsvakternas el-batonger. Hon ser hur de två andra vakterna drar upp Jeremy så han hänger mellan dem. Foxtrott som nu hämtat sig från sparken han fick av Jeremy börjar gå fram till dem. Hennes pappa ger ett ljud ifrån sig och Foxtrott stannar upp och ser först på Wang och sen på Mitzi.

 “Pappa, vad ska du göra?” Mitzi darrar på rösten och känner sig så liten och försvarslös. Hon vill inget ont ska hända Jeremy.

Wang tittar på henne. “Tyvärr lilla dockan. Din make är en fiende till federationen och han kommer att behandlas som en sådan. Messina och Ross för min dotter härifrån!”

Mitzi försöker slita sig loss, men Matteo har ett starkt grepp om hennes överarm och för ut henne ur rummet medan hon kämpar emot och skriker till sin pappa att så kan han inte göra.

Matteo och Katja för med sig Mitzi genom att hålla i hennes armar, hon kämpar emot hela tiden. Hon upptäcker efter en stund då de för henne mot närmaste hiss. Det är inte den närmsta vägen till hennes hem. Och varför använder Katja sin kod för att kunna få hissen att åka ner till den lägsta våningen,våning ett, där bara de som arbetar med service har tillstånd till. Hon känner att hon måste tillbaka för att stoppa pappa så hon kämpar emot i Matteos armar.

“Vi kan inte lämna Jeremy" skriker hon åt honom. "Du måste hjälpa honom, fast jag vet att du inte gillar honom men för min skull”.

“Det här är för din och Jeremys skull” svarar Matteo henne. “Han vill att vi ska ta dig därifrån så långt bort från din far som möjligt.”

“Va?” utbrister Mitzi. “Är du Jeremys sida, hur länge har du varit det? Jag trodde du hatade honom för det har sett ut så.”

“Nej”säger Matteo, “i början var jag väldigt misstänksam mot honom. Sen när ni hade varit gifta ett tag och jag såg hur väl ni kom överens ändrade jag uppfattning. Även om ni kanske inte älskade varandra så var ni vänner. Jag har länge känt mig illamående då jag tänkt på vad Wang och USF gör mot alla. Jag såg och hörde ALLT när jag var din säkerhetsvakt. Jag har den uppfattning att du har känt liknande till allt du såg och hörde. Jag kunde se det i ditt ansikte och dina ögon när du satt där. Sen pratade Jeremy med mig, först att han förstod att jag inte gillade eller litade på honom just för att jag älskade dig och att han nu var din make. Han berättade för mig att han älskade dig, men inte som en make älskar sin hustru. Det förstår jag för du vet väl om han gillar män?”

Mitzi nickar, hon har lugnat sig och slutar att kämpa emot.

“Han invigde mig i" fortsätter Matteo, “i deras planer. Jag har i ett halvår hjälpt honom att hålla kontakt med andra, som en mellanhand. Då han inte har kunnat röra sig så fritt som han velat, efter att din far hade beordrat säkerhetsvakter att skugga honom och alla övervakningkameror som finns. Vi hade bestämt att jag skulle ta dig därifrån om det började hetta till. Inte för att skydda dig från Jeremy och Alfa-gruppen utan från din far och USF. För Jeremy har förstått att Wang ser dig och sitt blivande barnbarn som sin egendom. Wang ser barnet som en typ en “frälsare”, för enligt Wang ska allt bli bra om ett supergeni kommer att leda USF som har hans gener.”

“Va, vad…hur vet pappa att det barn jag väntar ett supergeni?”

De har under tiden de talat tagit sig in i den blå zonen och har tagit sig ner till det understa planet och Mitzi har svårt att ta sig fram med sin hellånga klänning plus i det tillstånd hon var i. De får klättra och klänga över rör som är ett par meter i diameter. Matteo och Katja hjälper henne över dem.

“Vart är vi på väg?” undrar hon.

“Bara en liten bit till. Det finns en gammal oanvänd dockningslucka här som A-gruppen har hackat sig in i" svarar Katja.

Mitzi tänker som det knakar men hon får inte något att gå ihop längre. Supergeni, hennes barn? Jeremy och hennes gener kan inte skapa ett supergeni och hur vet man det i förväg? Vad har pappa gjort, och Jeremy vet nog mer än vad han berättat för mig. Jag kanske inte kan lita på honom heller ..?  Eller Matteo och Katja ..? Vad ska de med mig till ..? Vad ska pappa med mig till … eller nej, han bryr sig inte om mig. Det är barnet pappa vill ha … och till vad ..?

Hon följer lamslagen med dem då de fortsätter framåt i korridoren de går i. Hon tänker, jag vill inte vara i pappas ledband längre så jag väljer att följa med. Men jag ska vara på min vakt tills jag vet vad som pågår … Nu har de kommit fram, verkar det som. Hon ser hur Matteo knappar in en kod och de går in i en liten hangar. Där står flera Viprar. Det är flera gråklädda människor som står samlade mitt i hangaren. De ser precis ut som säkerhetspersonalen som jobbar inom USF, men Mitzi känner att det är något som inte stämmer. En rödhårig kvinna som står bredvid en lockigt brunhårig man vinkar dem till sig och pekar mot en Viper. När de kommit fram till den hjälper en annan ung man med  bruna ögon och håret uppsatt i en knut uppe på huvudet henne upp, så hon kan sätta sig i kraschstolen. Han ser till att hon sitter ordentligt fast ordentligt.

“Jag är Zack” säger han samtidigt som han ger henne ett leende. Sen ger han Matteo en klapp på axeln innan han lämnar dem ensamma på Vipern. Mitzi förstår att Katja inte ska följa med dem. Det är bara hon och Matteo som sitter fastspända i Vipern.

“Matteo” hör hon en röst ur Viperns högtalare. “Vi har lämnat hangaren nu, så du kan ge dig iväg när du vill.” 

“Tack!” svarar Matteo.

 “Fänrik Matteo Messina H2-1999-121101 starta motorerna och gör oss redo för avfärd.” 

Mitzi hör hur Vipern börjar surra och vibrerar lätt. Samtidigt som det hörs ett beep säger en kvinnoröst: “Alla system är klara för avfärd”.

Matteo ger henne en blick.

"Är du redo?" säger han till henne.

Hon kan inte annat än le lite lätt mot honom och nicka och han ger Vipern kommando för avfärd.

Ana rycker till när Foxtrott kör in sin knytknäve i Jeremys mage, för vilken gång i ordningen vet hon inte längre. Jeremy hänger nästan avsvimmad i de två vakternas armar. Wang och Gordon, ser på varandra och hon ser hur de undrar vad som krävs för att få Jeremy att berätta för dem vilka det är som har hjälpt honom med att undvika att fastna på övervakningsfilmerna när han har lämnat sitt hem för att ha kontakt med A-gruppen. De frågar honom ständigt mellan Foxtrotts slag men Jeremy har hållit tyst under hela misshandeln. Hon är förvånad att han inte sagt något, hon tror inte hon skulle ha lyckats med det. 

Nu lägger Wang handen på Foxtrotts axel. Han ger Wang en frågande blick. Wang ger ett tecken till den äldre säkerhetsvakten som har stått vid utgången i konferensrummet sedan Mitzi blev bortförd av Matteo och Katja. Ana är glad att de fick henne därifrån innan Foxtrott började misshandla Jeremy, för hon undrar hur Mitzi skulle ha hanterat att se det, speciellt då hon är gravid. McCullen, tror sig Ana veta att vakten heter, blir tillsagd av Wang att använda sin el-batong på Jeremy. Ana blir helt stel när hon förstår vad som ska ske, och hon kniper ihop ögonen men hon hör ändå Jeremys gny när elstöten går igenom hans kropp då el-batong trycks mot mitten av hans bröstkorg. Jeremy får upprepande elstötar tills överbefälhavare Gordon säger till McCullen att sluta.

“Jag vet inte” säger Gordon, “om detta ger något. Det verkar som Fänrik Croft har en stark vilja och inte går att knäcka så lätt. Vi kanske ska försöka komma på något annat.”

Wang vänder sig om och ser på Carl. Ana tänker nej, nej, inte Carl. Men hon hör till sin fasa Wang säga:

“MontBlanc här kanske är lättare att få att tala om vi använder oss av frun som övertalning. McCullen, du vet vad du ska göra.”

Men innan McCullen ens är närheten med elbatong till Ana har Carl kört sitt huvud rakt i hans mage. De tumlar till golvet och de andra vakterna slänger sig fram för att få tag på Carl som vrider och vänder på sig så de har svårt att få ett ordentligt tag i honom. Det tar en stund för vakterna att få ett ordentligt tag i honom innan de kan lyfta upp honom. Han har fortfarande sina händer fastlåsta i handbojor bakom ryggen. Carl sparkar, men träffar dem inte för de undviker att komma i vägen för hans sparkar. Foxtrott däremot rycker elbatongen ifrån McCullen och Ana ser att ha skuvar upp den på högsta effekt innan han kör in den i Carls sida, som blir helt lealös och ramlar ihop på golvet skakande då elstöten går genom hans kropp. Foxtrott håller kvar batongen mycket längre än McCullen hade använt den på Jeremy. Ana börjar gråta och vet inte om hon kan hålla tyst längre då hon ser att Carl nu ligger avsvimmad på golvet när Foxtrott tar bort elbatongen från Carls kropp.

Foxtrott vänder sig mot Ana och ger henne ett sardoniskt leende innan han höjer batongen för att sätta den mot Anas axel, men innan han hinner göra så flyger dörren upp och in kommer ledamot Peter Bysan. Foxtrott, Gordon och Wang vänder sig om mot honom.

“Jag har fått information från” säger Bysan, “rymdkontrolltornet. De säger att det verkar som det finns två Deep Space Explorer skepp därute och inte bara ett.”

“Kan du få upp det på skärmen här inne?" ber Wang honom om.

Bysan talar med kontrolltornet och på skärmen visas nu rymden utanför Luna.  Ana ser nu två skepp där, precis som Bysan sa, förutom det som Ledamot Brown var i så ligger jämsides med det ett likadant skepp. Och det hörs en anropssignal från det.

“Öppna en kanal” säger Wang, “till bägge skeppen. Jag vill se vilka vi har att göra med.”

Bysan sätter sig vid kontrollbordet och knappar en stund och sen visar sig två likadana kommandobryggor, en från varje av DSE skeppen. Ana ser med en gång att det är hennes, Carls och Jeremys räddning som finns på de två skeppen.

KAPITEL 18

2525 DSE Armstrong

När de på Luna besvarar deras anrop känner Gabriel sig väldigt spänd i hela kroppen av nerver över hur det ska gå för dem. Utifrån vad han har hört är alla på sina platser men tänk om något ändå går fel. Det är ju folk som litar på honom men tänk om han sviker dem.

Han ser Wangs stora konferensrum på Luna. Där ser han hur Carl sakta men säkert reser sig upp från golvet. Det ser lite ansträngt ut då han har sina händer fastlåsta bakom ryggen. Han ser hur tårarna rinner efter Anas kinder, och han undrar vad för terror de har fått utstå den tid de väntat på att han och de andra skulle komma och ta över.

Jeremy ser ut att söka efter någon och Gabriel tänker att han söker nog bevis på att Mitzi har kommit i säkerhet och eller så vill han se Bastien som han inte sett på länge.

“Vad är det här?” undrar Wang. “Gabriel Ortega, dig har jag inte sett på länge och så dyker du upp med ett liknande DSE skepp som mitt.”

 2525 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

De har tagit sig från hangaren in mot navets mitt och USF-komplexet. Människor som har sett dem har först tänkt att de bara är vanliga arbetare, då de har beiga kläder, men när de har tittat närmare har de sett att det inte har det vanliga USF emblemet utan ett annat, ett stort A som är tecknet för Alfa och över det är det stora tecknet för Omega, eller ohm-tecknet som används i elektricitetsläran. Alfa och Omega, som A-gruppen har tagit som sitt signum. Människorna känner igen den symbolen från de videofilmer som i ett halvårs tid har avbrutit Wangs dagliga sändningar, så de förstår snart vilka de ser. Sen har också den senaste halvtimmen en film gått på alla hologram-skärmar runt om på Luna-centrumet, som ber alla som vill se en förändring inom USF och inte leva i den värld av kontroll som paralmentet och Wang tvingar på dem, att ta sig till USF centrumet. När A-gruppen kommer fram till navet ser de hur många människor som är samlade där. Som för varje sekund blir fler och fler och alla ropar:

“Ner med USF, ner med Wang, vi har fått nog, ner med USF …”

A-gruppen tar sig försiktigt fram genom massorna till entrén in till parlamentets huvudkontor.

Gabriel står där lungt på Armstorngs kommandobrygga och ser hur argare och argare Wang verkar bli. Då plötsligt ledamot Bysan säger:

 “Jag tror inte vi har kontroll över de allmänna hologram-skärmarna runt omkring i centrumet längre.”

“Vad är det som pågår?" funderar Wang.

“Det är vi” säger Gabriel. “Alfa och Omega. Vi vill att du, Wang och resten av parlamentet för USF avgår, för vi är trötta på ert översitteri.”

“Hur tror du det” säger Wang, “skulle se ut? Det går vi inte med på. Som ni ser har vi tagit fast era medhjälpare här på Luna, så ni kan lika väl överlämna er. För som du kan se så står du emot ett USF skepp. Ledamot Brown skulle gladeligen på mitt kommando skjuta ner ert skepp utan att blinka, för han är en sann ledamot och medlem av USF.”

Dörren till konferensrummet slås upp och Foxtrotts unge manlige sekreterare kommer in och säger:

“Det samlas en större och större folksamling utanför centrumets entre för varje minut som går.”

“Vad säger du?" utbrister Wang. “Varför har vi inte märkt det?”

Bysan knappar på kontrollbordet och tittar sakta upp.

“Det verkar som” säger Bysan sakta, “att hela systemet är övertaget av någon utomstående. Jag kan inte styra något härifrån. Och jag har inte kontakt med kontrolltornet längre.”

Nu ser Gabriel hur Wang börjar skruva på sig. Wang börjar förstå att det är en kupp som håller på att ske, han tittar på Jeremy, Carl och Ana och funderar säkert över vad han kan ha för nytta av dem.

Rätt som det är stormar en grupp beväpnade människor in i konferensrummet. De tar ifrån vakterna deras el-batonger och säger till dem att gå ut till de andra vakterna och sekreterarna de har samlat ihop där utanför som står under bevakning av flera andra personer i  samma beigaT-shirtar och mörkgrå byxor som alla arbetare har på Luna.  De fem beigeklädda människorna som är kvar i konferenssalen trycker upp Wang, Foxtrott, Gordon och Bysan mot väggen. Två av dem står kvar i närheten med var sin el-batong som vakter.

“Vad är det här!” skäller Wang på dem. “Vad tar ni er till bara rusar in här, där ni inte har något att göra.”

“Vet du inte vilka vi är? Vi är A-gruppen. Dina Elit-genier, som du tror du kan styra och ställa med som du vill, precis som resten av alla inom federationen. Om du inte har förstått det så kallar vi oss Alfa och Omega. Jag är Theodore Anderson. Och jag vill att du och de övriga ledamöterna går med på att avgå, utan några större protester. Vi ska utlysa ett val för alla medlemmar, så att det blir en ledning som folket vill ha.”

“Ni är inte” säger Wang “riktigt kloka om ni tror jag och parlamentet kommer att gå med på det. När alla i säkerhetsvakten kommer hit är ni i underläge. Då får ni avstå från era krav. För Ledamot Brown ge eld mot Ortegas DSE skepp! Det ska finnas en specialammuniiton som du kan använda som kommer slå ut dem, jag har koden till den i mitt huvud, så bara skriv in detta under fliken A där, när den ber om koden. WANG 68 30 76 37, 39 84, och tryck på den röda knappen på mitt kommando".

“Okej”, säger Brown, men Theo bara skakar på huvudet åt Wang.

“Tror inte så” säger han. “Är du redo att döda ditt super geni, alltså min bror Sebastien, han finns där.”

Wang ger Theo en blick.

“Jag har fått vad jag vill av din bror och även er andra. Min dotters blivande barn är min efterträdare och han är genmanipulerad till att bli det största geni som kommer att ha existerat någon gång.”

“Jaha” säger Bastien från kommandobryggan på Laika, “om jag var du skulle jag tänka om.”

Wang spärrar upp sina ögon då han ser att bredvid Bastien står Mitzi och även Matteo.

“Messina” utropar Foxtrott argt, “vad har du gjort? Är du också en förrädare? Hur fick du med dig Mitzi, stackars lilla flicka, ta det lugnt, vi ska rädda dig.” 

“Nej tack” säger Mitzi, “jag behöver inte räddas. Jag är precis där jag vill vara. Och jag vill att du, pappa och alla andra ledamöter gör som de ber om.”

Wang står där alldeles lamslagen och bara ser på Mitzi med tårar i ögonen. 

“Theo”, säger Fox, som var en av de beigeklädda männen. “ De är på väg, säkerhetsvakterna, så vad ska vi göra?” 

“Det är lugnt” säger Wang till dem, “ni har vunnit. Jag kan inte skada min dotter och blivande barnbarn. Jag ska säga till alla att jag och resten av USF avgår. Och även stoppa säkerhetsvakterna från att attackera er. Ni är skyddade från och med nu. Det ska bli intressant att se hur ni tänkt detta nya USF ska bli. Jag ska inte göra något motstånd så länge ni har Mitzi som påtryckning mot mig.”

Theo fick en känsla att detta gick för lätt. Varför gick Wang så snabbt med på deras krav? Har han någon agenda som vi inte ser. De samlas alla runt det stora konferensbordet. De måste diskutera hur de ska sköta det här. Han tar till orda.

“Vi från Laika och Armstrong vi beslutade efter att vi gick ihop i somras att jag och Gabriel är de som har den definitiva beslutfattarrollen. Jag vill att vi ska kunna överens att det även gäller nu. Om ni har något att säga om det, så säg det nu. Om inget annat sägs så fortsätter vi på det sättet.”

“Jag har inget emot det” säger Wang. “Om vi bara kan besluta som grupp att jag har lika mycket rätt som alla andra att vara här. Att säga min mening och att få vara en röst vid val?”

Theo vet inte vad han ska säga. Han hör spridda protester mot det Wang säger. Högljuddast verkar Fox opponera sig. Theo ser hur Zack försöker lugna honom

Gabriel böjer sig fram och viskar i Theos öra.

“Jag tror vi måste gå med på det. För att förhindra våld. Militären är fler än vad vi är. Vi lyckades smyga oss in på dem, men jag tror inte vi klarar av det om det skulle bli stridigheter. Även om vi har allmänheten med oss. Se hur långt in det satt i Brown innan han kunde se det ur vår synvinkel. Vi får vara glada att Wang går med på att det är vi som sitter på de slutgiltiga besluten.” 

Theo nickar åt det som Gabriel säger.

“Men jag är inte glad åt det. Vi måste förhindra att han får för mycket makt och han inte hittar på något. För jag har den känslan att han har en hemlig agenda.”

“Ja",säger Gabriel “Jag med. Men …”

Theo ser att alla har ögonen riktade mot honom och Gabriel. De har lämnat beslutet till dem. Bastien förlåt mig, tänker han, du kommer inte att gilla det här. Fast jag vet att du förstår att det är för att förhindra stridigheter.

När Travis har kommit in i laboratoriet så andas han ut, han har lyckats ta sig hela vägen genom centrumet utan någon har reagerat på honom. Nu ska han bara ladda ner och plocka med sig så mycket material han kan innan han ska ta sig tillbaka genom hela centrumet tillbaka till hangaren där alla deras viprar står. Om han inte misstar sig så ser han Mitzis och Jeremys dotter ligga och flyta i den lilla KRY-kammaren borta inne i hörnet. Han har precis kopplat klart allt efter han hade flyttat över kammaren till svävartransporten han hade med sig då han hör någon komma. Han smyger snabbt bakom en vikvägg och hoppas att personen inte är på väg in i det rum han är i. För då är det stor risk att den personen ser transporten och börjar fundera vad som pågår. Men turen är inte med honom för rätt som det är står han öga mot öga med Lillan Collins.

“Travis, vad gör du här? Och varför har du satt över en kammare på en transportvagn?”

Han ser hur hon funderar och han vet inte vad han ska ta sig till, när han ser hur det går upp ett ljus för henne. Hon trycker till på sin handledsdator och han förstår att hon tänker kalla på säkerhetsvakten. Han tar ett steg fram och lägger sin hand över hennes mun så att hon inte kan säga något. Hon kämpar emot och försöker ta sig loss. Hon sparkar honom på ena knät samtidigt som hon slår honom i magen, det får honom att tappa taget om henne. Hon springer mot dörren men han slänger sig fram och får ner henne på rygg på golvet. Han lägger sina händer om hennes hals och klämmer åt. 

Fox känner att han tycker att både Theo och Gabriel är alldeles för snälla som tycker att Wang ska få sitta kvar i parlamentet, bara han går med på deras krav i övrigt. 

Nu slutar Theo att tala och lyssnar på något han hör i sin hörsnäckan. Fox ser hur hans ansiktsuttryck blir lite bistrare, men Fox tror bara det är de som står Theo närmast som ser det. Theo vinkar till sig Jeremy och viskar något till honom. När Theo är klar lämnar Jeremy rummet.

“Innan vi fortsätter" återtar Theo det han har hållit på att säga till dem samlade runt konferensbordet. De sitter där och försöker komma fram till en lösning hur de ska göra nu som alla parter kan tänka sig att gå med på. “Vill jag rikta mig till mina vänner. Att vi får nog lämna plan A och gå över till plan B. För det har uppstått en situation D.”

Åh, skit tänker Fox, samtidigt som han ser hur de som är involverade med Alfa-gruppens planer stramar till sig och blir mer alerta på sin omgivning. Han förstår att Travis fick nog lite problem men jag hoppas det gick bra.  Och det är inte bara Jeremy som lämnar för Laika just nu. För vi alla vet hur planerna ser ut och kan utifrån vad som händer veta vad som händer på andra ställen än här. Vi hade planerat att när Theo hörde från Travis, då han hade gjort sin del av planen att han skulle sända iväg Jeremy. Så att vi visste att de vi ville skydda mest fanns på Laika och skulle komma iväg om det sket sig illa här. Men vi hade hoppats på en fredlig lösning alla parter emellan, Plan A, skulle ske. Men nu säger Theo att vi ska gå över till Plan B …

När de har landat i Laikas hangar möts de av en man som Mitzi tycker har helt gudomligt vackra  ögon. De har en ljust blågrön färg som nästan lyser då det även finns gula stråk i dem. Han är så vacker, tänker hon. Hon känner en sådan lust att vilja dra fingrarna genom hans mörkbruna hår som går mot rött då hon ser hur fluffigt, rufsigt lockigt det är. Han hjälper henne ner på golvet, Matteo skuttar själv ner och sträcker fram handen mot Bastien. För visst är det här Bastien tänker hon, han som Jeremy egentligen älskar fast han är min man.

“Jag är Fänrik Matteo Messina. Trevligt att träffas. Tack för att vi fick komma ombord.”

“Hej, varför skulle ni inte få komma ombord? Jag är Sebastien Anderson”

Han har nu vänt sig mot Mitzi och hon känner att hon vill inte bara ta i hand hon måste få krama om honom. När hon omfamnar honom känner hon hur han lägger tröstande armarna om henne då hon börjar snyfta. 

“Mitzi. Såja. allt är bra nu. Du ska se att allt är bra med Jeremy om en stund då vi ska kontakt med Wang och Luna. Som nästa steg i våra planer. Kom så går vi till kommandobryggan.

Lite senare när Mitzi har sett att Jeremy är relativ säker där nere på Luna när Alfagruppen har tagit över. Hon hade nästan tyckt det var lite kul att se pappas chockade ansikte då han såg henne där bredvid, Brown och Bastien.

Nu hjälper Matteo henne upp på britsen i Laikas sjuskvårdsrum. Robyn ska se om allt är bra med henne och bebisen och har börjat knappa på scannerns skärm. Matteo lägger händerna beskyddande om hennes axlar, och Bastien som ser det ler vänligt mot honom. 

Rätt som det är springer Jeremy andfådd in i rummet och slår armarna om henne och frågar henne om allt är bra. Hon nickar och Robyn som stått och kollat in mätvärdena säger att allt ser bra ut. När han förstår att allt är bra med henne vänder han sig om och drar in Bastien i sin famn och lägger en hand om hans nacke. Bastien borrar in sitt ansikte i Jeremys axel och Mitzi hör hur han hulkar och snyftar. Hon tänker vad glad hon är för deras skull.

Hon hör hur Jeremy mumlar tröstande ord med en röst full av känslor. Hon hör hur Bastien säger med en tårfylld röst.

"Förlåt, ditt hår … Det är fullt men tårar och snor.”

“Det är lugnt. Jag är lika känslosam, du har nog också fått din beskärda del i ditt hår”, säger Jeremy. Sen lutar han sig mot Bastiens öra och viskar. men inte tillräckligt tyst utan Mitzi hör honom säga:

 “En dusch tillsammans sen?” samtidigt som han trycker en hård kyss mot Bastiens läppar.

“Om ni kan sluta kleta på varandra nu “ säger Robyn, “så kan ni få se på den här lille en stund.”

Mitzi ser hur  Bastien vänder sig om och för första gången ser sin son, för hans hologrambild svävar i luften vid Mitzis fötter.

Han sträcker darrande ut sin hand mot bilden. Han lägger en hand på Mitzis ena arm samtidigt som han stirrar intensivt på bilden. 

“Är allt bra med honom?" säger han samtidigt som Jererym lägger en arm om honom. Den andra handen lägger Jeremy bredvid Bastiens hand på Mitzis arm.

“Ja, allt ser bra ut. Ni kan vara lugna. Allt normalt utifrån vilken vecka Mitzi är i. Men på grund av de omständigheter som råder så vill jag att vi ska ha täta och regelbundna kontroller.”

“Mitzi, Jeremy", avbryter Travis dem. “Jag har er dotter här”.

De vänder sig emot Travis som med Amys hjälp har plockat upp KRY-kammaren från transportsvävaren och håller på att koppla in den i Laikas system. 

“Åh!” är det enda som Mitzi kan säga, hon känner bara hur glad hon är att även hennes och Jeremys barn är räddat och mår bra.

De står där och tittar beundrande på de två bebisarna en lång stund, tills Robyn säger.

“Ni får kom hit hur ofta ni vill för att se hur det är med barnen när som helst. Men Mitzi och Matteo om ni vill kan Rozana och Josh här visa er era hytter.”

Mitzi känner att hon är så trött efter allt som har hänt och allt känslosamt hon har varit med om att hon gärna vill lägga sig och vila lite, så hon nickar till de två tonåringarna att hon gärna vill bli visad till en hytt. De går före och visar henne rätt. Även Matteo följde med dem, för han ville inte lämna henne ensam.

Precis innan hon går därifrån ser hon Bastien vända sig mot Jeremy och med ett flörtigt och gulligt snett leende säga:

“Kom Jeremy så ska du få ta en dusch och bli av med allt det där kladdet du har i håret.”

“Jaha så länge kunde ni hålla er" skrattar Robyn åt dem.

Fox, står i närheten av Wang, han håller koll på honom så att han inte ska få för sig något, då det kommer en ung forskare inspringande på USF-komplexet. Den unge mannen skriker att han vill tala med Wang, att det är bråttom och viktigt att han får tala med honom. Wang som hör oroligheterna tystnar och reser sig upp och går fram mot forskaren.

“Victor Strange, lugna ner dig. Vad är det som du vill tala med mig om?”
“När jag kom in på Lillian Collins laboratorium, så hittade jag henne ligga död där. Hon var strypt och KRY-kammaren med testobjektet var borta.”

Så opersonligt, tänker Fox, att kalla en blivande människa testobjektet, för han förstår att det är Mitzi och Jeremys barn de talar om.

Wang vänder sig upprört till Theo.

“Det här innebär att jag kan inte gå med på era krav–”, börjar han säga men hinner inte längre förrän Theo tar tag i honom och låser fast honom i ett polisgrepp samtidigt som han riktar sitt vapen mot honom. 

I samma stund som Theo låser fast Wangs möjligheter till att göra något, tar Fox tag i överbefälhavare Gordon på samma sätt. Fox ser att alla involverade med Alfa-gruppen och som visste vad plan B var hade lyckats övermanna övriga ledamöter och de  säkerhetsvakterna som skulle kunna vara ett hot mot dem.

“Nu tar vi det lite lugnare" säger Theo. “Vi vill inte att några ska dö, för det var inte meningen att Collins skulle dö. Hon överraskade honom och han var tvungen att försvara sig.”

“Ni tror väl inte att jag eller övriga ledamöter nu villigt kan lämna sina poster och låta er ta över.”

“Får jag säga något?” säger en kvinna i 50 årsåldern någonstans tror Fox. Han ser att det är domaren och ledamoten RayAnne Knox, hon är väl Saandays mor tänker han. Saanday som hade hjälpt dem att komma in i USFs datornätverk, vän till Gabriel sen utbildningen. Han kanske har informerat sin mamma om oss. Eller försöker hon bara medla mellan oss parter?

Gabriel ger ett tecken till henne att hon kan fortsätta.

“Det är vissa av oss som inte har tyckt att Wangs alla beslut och handlingar varit något som vi velat stå bakom. Speciellt inte när jag sitter som överdomare i etik-domstolen. Jag precis som ni vill ha stopp på all forskning som sker på människor. Ha slut på övervakningen och ge USF-medlemmarna bättre levnadsförhållande. Jag vet även att amiral Farah Stein och ett par andra ledamöter vill precis samma sak som ni predikar.”

“Det stämmer” säger den korta och vithåriga 70 åriga Farah Stein. “Jag kan tänka mig att omforma parlamentet som ni vill ha det tills det kan ske ett nyval.”

“Jag tyckte det lät bra” flikar Peter Bysan in, “att låta Carl MontBlanc få ta rollen som generaldirektör tills vi kan ha nyval. Han är känd och aktad av de flesta då han är en sådan central och känd person från Elit-utbildningen.”

Fox blir lätt förvånad, håller vissa parlamentsledamöter just på att vända sig från Wang och hans styre. Det gör deras kupp att störta Wang och hans anhängare så lätt och enkel. Det var ju nästan precis som de ville, fast han hade trott att de hade behövt avsätta alla ledamöterna och hade haft ett mer digert arbete att få ett nytt parlament som skulle se till att ge medlemmarna i USF ett mer humant liv än vad Wang gett dem.

Förutom de tre ledamöter som höjde sin röst, verkar det vara två till manliga ledamöter som ställer sig emot Wang och kan tänka sig att hjälpa till att få USF till en bättre plats igen.

Fox ser att Theo tar undan amiral Stein och major Bysan och diskuterar något med dem.

När de diskuterat en stund vänder sig Theo om och gör ett tecken till några av Lunacentrumets säkerhetsvakter varav den ena är fänrik Katja Ross, en av Jeremys vänner, och de kommer fram till honom. 

“Ni kan vara få eskortera Wang, Foxtrott, Gordon, Axell och Alvarez till transporthangaren för de ska med rymdskeppet till Callisto som avgår om en timme. De kommer på obestämd tid vara fångar där.

“Vi andra får sätta oss ner och diskutera hur vi kommer att göra nu, vi har ett digert arbete framför oss.”

EPILOG

2530 - Vida Planeta

Det är en vacker solnedgång som vanligt på Vida Planeta, när solen sjunker ner i havet som täcker nästan hela planeten. Det finns några små mindre öar runt den norra polen förutom den stora landmassa de har slagit ner sina bopålar på. Theo tänker att slå ner sina bopålar var ett uttryck som verkligen stämmer in på det de har gjort, för att inte skada den inhemska naturen och miljön har de inte velat kalhugga landmassans skog för att kunna bygga bostäder, utan de har satt pålar ut i havet från den södra kusten och byggt plattformar och en pir där de har förlagt sina bostäder på. 

Han har tagit till vana att avsluta dagen innan han går hem till sitt och Noras hem, med en promenad genom samhället och sluta med att stå och titta på solnedgången längst ute på piren. Han står beundrande och tittar på de färger som uppstår när solen sjunker mot horisonten till att tillslut försvinna. 

Det samhälle som han och hans vänner har byggt upp påminner inte mycket om det samhälle på Tellus och Luna som han växte upp i. Han känner sig som sig själv här, kan ju vara att det beror på att han är en av dem som sitter med i VP-rådet. Att han är med och bestämmer på denna planet. 

Och imorgon kommer en delegation från USF som vill tvinga oss att göra som USF vill, för vi på VP har tagit avstånd helt från USF-samhället för vi kom inte överens. United Space Federationens medlemmar var sådana vanedjur att de valde tillbaka de ledamöter som egentligen vi som gjrode uppror hade velat få bort från parlamentet. Till exempel Foxtrott och Alvarez. Det medförde att vi hamnade i ett dödläge som har varit i tre års tid nu. Visst vill jag och övriga i rådet att vi ska komma överens men det är långt kvar, och nu ska en delegation komma om några dagar från USF.

Han skyndar sig hemåt för han vill inte missa nattningen av sina och Noras barn. Det är obegripligt att han är trebarns pappa.

Nu ser han en figur som är på väg mot honom. 

“Jeremy … men vad är det som står på?”

Theo springer Jeremy till mötes. Han har Nea i sina armar, hon gnyr av smärta och Theo undrar vad är det som har hänt? Han ser Robyn en bit bort som står och talar med Gabriel och Fox. Han ropar på dem att komma och hjälpa till. När Theo kommer fram hinner han fånga upp Jeremy så att han inte tappar Nea men de alla tre sjunker ner på marken. De blir sittande med Nea halvliggande mellan sig och över deras knän. Tårar rinner nerför hennes ansikte och hon andats stötande och gnyr av smärta  

“Hon måste ha en rejäl huvudvärk", säger Robyn. “Hon får det ibland då hon har ansträngt hjärnan för mycket. Vet du vad hon gjort, Jeremy?”

“Vi satt bara och pratade” svarar Jeremy, “och rätt som det var tog hon sig om huvudet och började gny. Jag vet inte vad som händer, jag tror inte hon gjort något speciellt ansträngande idag. Jag tror hon har passat de små barnen. Men Theo, hon har pressat fram Bastiens namn, det var därför jag kom hit till dig med henne.” 

“Vet du var Bastien är?", undrar Theo. 

“Han och Zack har tagit ledigt denna eftermiddag”, svarar Fox. “Jag tror de skulle ha en picknick vid tjärnen."

“De har inte kommit tillbaka än”, säger Jeremy.

“Det brinner”,  pressar Nea fram mellan sina i smärta hopbitna tänder. “Det gör så ont. Jag ser hur det brinner och varelserna brinner och de kan inte komma undan, nästan alla av dem dör.” 

“Vad pratar hon om?" undrar Theo,.“Vad menar du Nea?”

Rätt som det är tar Nea en djup suck och hennes andning blir mindre ansträngd.

“Det lättade, smärtan" säger hon. “Jag förstår inte vad som hände. Jag tror bilderna jag såg kom från de Canis-liknande varelserna vi har sett bo här. Att jag kände sådan smärta och även såg bilder tror jag hängde ihop med att jag upplevde vad Basisten upplevde. Vi har en mental kontakt på grund av nanorobotsimplantaten i våra hjärnor.”

“Men hur kunde det bara släppa?" undrar Fox.

“Vet inte”, svarar Nea.

“Vi får leta upp dem”,  säger Theo och reser sig upp och han drar med sig Nea upp. Jeremy har redan börjat springa mot vägen som leder in mot ön till, innan Theo har talat färdigt. Theo och alla de andra springer efter honom, Theo blir oroligare och oroligare för sin brors skull för varje steg han tar. 

Efter ett tag har de sprungit in i skogen och lämnat havet och bebyggelsen bakom sig. När de kommer fram till skogsgläntan med tjärnen ser han hur Jeremy som kom fram först fram, slänger sig ner på knä och lyfter upp Bastien i sin famn. Bastien är avsvimmad och det blöder från ett djupt jack vid hans högra ögonbryn.

“Vad har hänt, och var är Zack?”, flämtar Fox fram och ser sig oroligt om.