Andra världskriget

Jag har alltid varit intresserad av andra världskriget och hur utrotningen av judarna kunde gå till. Hur kunde nazityskland hållas, att inte civilbefolkningen gjorde något??? En del gjorde något men det var så få så det inte gav något genklang. Som tur hyllas de som hjältar nu ex Schindler, syskonen Hans och Sofie Sholl , tyskan som kom till Sverige och var med i Sekreterarklubben i Stockholm.

Har läst många böcker som jag skulle vilja skriva om här men det får nog vänta detta blev långt som det blev.

Nu har jag läst en bok som heter ”I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-45” av Artur Szulc. Tyvärr hittade jag så mycket intressant i den så det blev en lång sammanfattning. Men för den som inte orkar läsa hela så rekomenderar jag er att läsa den. Hemsk men intressant läsning.

Efter att ha läst boken skulle jag vilja besöka är utomhus museumet på halvön Westerplatte ett par mil från Stuthoff, se karta. Auschwitz besökte jag i april 95, och det var en stor upplevelse, att se det gjorde det än mer ofattbart men ändå fattbart.

Precis som titeln anger handlar det om inte bara Auschwitz och Birkenau utan alla förintelselägren i Polen se karta.

Auschwitz står som en symbol för massmördandet under förintelsen ( den största delen ca 80 % procent av alla judar och mesta delen av de Polska judarna (95 %) under perioden 1943-1943) och Anne Frank för som en symbol för offren. Författaren vill utifrån den senaste forskningen beskriva, på ett åskådligt och lättilgängligt men inte lättsamt sätt, hur förintelsen stegvis växte fram hos nazityskarna. Förintelsen måste sättas in i ett kronologiskt, geografiskt och idéhistoriskt sammanhang , annars kan detta unika folkmord aldrig begripas (s 9)

Startpunkten är troligen Hitler. (min anm, vem annars?) I Mein Kampf skriver han att juden ”är och förblir den evige parasiten och snyltgästen som sprider sig som en skadlig bacill så snart gynnsam jordmån inbjuder därtill”. Synen på juden som arvfienden – bäraren av marxism och bolsjevism – och källan till allt fördärv återkommer i hans offentliga uttalande och samtal med underordnade. Ingen tvekan om att han ville att judenheten skulle avlägsnas från Tyskland och så småningom världen….Allt från fuhrerkansliet i Berlin till olika ministerier och departement skulle bidra med sin specifika kompetens och agera inom sitt ansvarsområde för att göra exkluderingen av judarna möjlig. SS och dess olika avdelningar skulle sedan genomföra förintelsen, med assistans av andra samhällsorgan.

Efter Hitler maktövertagandet 1933 infördes stegvis antijudiska lagar och förordningar. Fysiska övergrepp var ovanliga, åtminstone fram till kristallnatten november 1938. Natzityskarnas övergripande mål med sin antisemitiska politik under 1930- talet var att exkludera judar från det tyska samhället och få dem emigrera. Gobbel säger under ett partimöte i ett tal 1936 ”Om världen vill ha våra judar så kan de väl ta emot dem. Vi ger gärna bort dem.” När emigration och andra planer, exempelvis tvångsdeportering, visade sig vara otillräckliga övergick natzityskarna till en mer radikal metod.

Idén att utrota judarna växte fram i omgångar, inte minst efter erövringen av Polen när den natzityska regimen fick, som de såg det, ett rejält judeproblem. (I Polen levde mer än trettio procent av Europas totala judiska befolkning).

De först massavrättningarna av judar utfördes i samband med invasionen av Polen i september 1939. Förutom att likvidera polska ledare och samhällsföreträdare att även trakassera och döda polska judar. Stor sannolikhet godkände Hitler, Himmler och Heydrich tilltagen mot judarna.(s 16-17)

Hitlers utsago i ett tal till riksdagen den 30 januari 1939 ”Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjeviitisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa”. Var Hitler så tydlig i sitt uttalande om förintelsen eller? Förintelsen brukar annars framställas som en hemlighet, där kodord användes för att dölja massmorden på judar, och här ska Hitler helt oförblommat ha uttryckt en avsikt att utrota dem. Var det inte vanvettigt att avslöja en planerad utrotning? Samtidigt kan Hitler ha räknat med att ingen skulle tolka honom ordagrant. Och kriget gav honom möjlighet att fullfölja en grym förintelseplan. Men endast talet räcker inte som förklaring.

Mördandet av sex miljoner judar krävde ett krig i vilket våldet kunde brutaliseras och extrimismen frodas. I krigets dimmor var det också lättare att dölja en pågående utrotningskampanj. Gobbel skriver i sin dagbok våren 1942 ”Gudskelov har vi nu under kriget en mängd möjligheter som vore oss förmenade i fredstid. Det måste vi utnyttja”. Det låg inte i nazityskarnas intresse att göra massmorden på judar offentliga, dels för att inte framstå som blodtörstiga mördare, dels för att även en totaltiär och rasistisk regim som den nazistiska tog hänsyn till hemmaopionen och dels för att man förstod det oerhörda i vad man gjorde.

Det mest troliga är att ingenting av detta hade hänt ifall andra världskriget aldrig brutit ut. Den tanken bör man ha med sig. ( sid 25-26)

Även de icke judiska polackerna drabbades att forslas till tvångsarbete runt 2,5 miljoner forslades till Tyskland, för att de inte kunde leverera tex matvaror. 200 000 polska barn bedömdes vara lämpliga till för germanisering och stals från sina föräldrar och fördes till tyska fosterföräldrar.

För nazisterna var polackerna Untermenschen, undermänniskor, som stod i vägen för ett tyskt livsrum i öster. Det polska folket tvingades leva under en regim som drevs av den ideologiska övertygelsen att polacker ( även ryssar, vitryssar etc) tillhörde en sämre ”ras” som de benämnde det. Polackerna utsattes för ett folkmord genom slavarbete, pacificieringsaktioner, undermåliga matransoner och allmän terror. Polska judar var så småningom ämnade för fullständig utrotning. ( s 32). Polacker skulle utnyttjas hänsynslöst och dödas, och de som överlevde skulle reduceras till slavar. (s 45)

Januari 1942 under Wannseekonferensen, även om det inte talades ut men efter det började tågen med judar från olika delar i Europa rulla till Birkenau. Det som började med massmord i mindre skala – på Himmlers befallning – utvecklades snart till fullskalig industriell utrotning. I Birkenau fanns förutsättningar som andra mordcentra saknade, Staden Auschwitz hade utmärkta järnvägsförbindelser med hela Europa och Höss hade upptäckt den mes effektiva mordmetoden. I Auschwitz fans således erfarenheten och viljan, nu skulle man bara fullända processen.

”Icke desto mindre verkade skälen bakom utrotningspogrammet vara korrekta enligt mig. Jag reflekterade inte över det då; jag hade fått order och jag var tvungen att utföra den. Huruvida denna utrotning av judar var nödvändig eller inte var någonting som jag inte kunde tillåta mig själv ha en åsikt om då jag saknade helhetsbilden. Om fuhrern personligen hade beordrat den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”, så kom det för en nationalsocialistiskveteran och i ännu högre grad för en SS-officker inte på frågan att ifrågasätta dess nytta.”

Höss intog en ståndpunkt som var vanlig bland SS-officerare, de hade bara lytt order. Höss sade sig förstå det felaktiga i sina gärningar men han betonade att han drivits av ideologisk övertygelse. Det han hade gjort hade haft mening för honom. För kommendanten i Auschwitz var utplåningen av judarna enbart ett led i hanterandet av dem som arvfiender till det nantionalsocialistiska Tyskland. Att antismetismen omsattes i denna blodiga politik betraktade Höss som fullt naturligt och rationellt, och han var förvissad om det legitima i att fysiskt förinta det judiska folket. Med andra ord låg Höss inte sömnlös om nätterna och grubblade över vad han och hans manskap höll på med och varför.

(s. 53-54)

När judar hämtades i byar och städer var de våldsamma handlingarna (ex skjuta dem som höjde rösten eller gjorde annat motstånd) för att uppnå omedelbar lydnad av övriga. Tyskarna ville undvika att judarna förvandlades till en ohanterlig folkmassa. Slag och verbala trakasserier var också vanliga. Våldet och förnedringen handlade om att skrämma judarna till passivitet och följsamhet. Transporterna löpte då friktionsfritt. (s 76-77)

Polischef Häfele tjänstgjorde i Chelmno berättar om hur det var ” Vi skulle inte ha något med själva exterminationen av judar att göra. (var mottagare av anlända fångar) Slutligen sa Plate att den som vägrade utföra sin plikt eller som vägrade följa order, omedelbart skulle skickas till koncentrationsläger.

Under min tjänstgöring som soldat och polisofficer påmindes vi ständigt om att order måste utföras. På grund av denna uppfostran var en order något heligt för mig. Dessutom hade kapten Lange sagt till oss att ordern rörande utrotning av judar hade utfärdats av Hitler och Himmler. Vi hade drillats i att betrakta alla order från statens ledare som legitima.”

Goebel skrev en ledarartikel:

”Det är skillnad mellan människor och människor liksom det är skillnad mellan djur och djur. Vi vet att det finns goda och onda människor liksom det finns goda och onda djur. Det faktum att juden ännu lever mitt ibland oss är inget bevis för att han hör till oss, lika lite som loppan blir ett husdjur bara genom att vistas i huset. Om herr Bramsig eller fru Knöterich (påhittade karaktärer som användes vid fler tillfällen för att personifiera gnäll och defaitistiska tankar) grips av medlidande då de får syn på någon gammal kvinna som bär judestjärnan, så får de också vara goda och komma ihåg att en avlägsen släkting till denna kvinna vid namn Nathan Kaufman (vart en amerikans judisk affärsman som faktiskt hade förespråkat sterilisering av alla tyskar under 65 år för att göra slut på Tyskland. Hans idéer utnyttjades maximalt av nazisiterna i deras skräckpropaganda gentemot judarna) sitter i New York och har utarbetat en plan enligt vilken den tyska befolkningen under 60 år ska steriliseras, och att söner till hennes andra släktingar står som krigshetsare bakom mr Roosvelt under namnet Baruch, Morgentau eller Untermeyer för att hetsa honom i kriget och att, om det skulle lyckas, kanske en hygglig men aningslös USA-soldat kommer att skjuta ihjäl herr Bramsig eller fru Knöterich ende son , allt till judendomens stora ära.”

Utifrån att vissa antijudiska påbud inte hade tagits väl emot av alla tyskar (tex att bära stjärnan på sina kläder), var vissa folkgruppsjudar skyddade tex tyska. Först efter USAs krigsförklaring uttrycker Hitler viljan att straffa alla judar för att de enligt honom bar ansvar för kriget. Himmler tillmötesgick gärna furherns önskan men det skulle dröja ytterligare ett par månader innan utrotningsplanen ingrep alla judar. Heydrich bestämde med Hitlers godkännande att utrotningen av judar under tysk kontroll skulle påskyndas och vara fullbordad före utgången av 1942. (s 101-102)

Aktion skördfeest, en stor massskjutningsavrättning av judar 42 000, den största som nazityskland företog sig . En SS-general hade betonat att judeutrotningen var en ”ärofull sida i vår historia som aldrig har skrivits och aldrig kommer att skrivas”. De hade utplånat en bacill, för att använda hans ord. (s 164)

Många av polackerna var antisemister pga att de ansåg sig veta att polska judar hade sammarbetat med sovjetmyndigheterna. Därför hade de en antijudisk hållning. Därför utmålades Polen som en lojal allierad nation med en befolkning som trots lidanden och förföljelse agerade föredömligt ur morakliskt hänseende. Med andra ord en nation som förtjänade särskild uppmärksamhet och diplomatiskt stöd.

Tyskarna accepterade utländska pass så de judar som hade ett klarade sig bättre än de som hade. Tex i ghettot i Warzawa kunde de gå ur och in i ghettot som de ville. Skyddspass som tex Raul Wallenberg utfärdade räddade många judar. Från Frankrike deporterades inte judar med franskt medborgarskap likaså ifrån Bulgarien, Ungern och Italien. (s 183).

I oktober 1944 vägde man i hemlighet en ung judinna som dött i tyfoidfeber., ålder 34 år, 1,60 m lång, en normalt utvecklad mor till två barn. Hon vägde 19 kg. (s 200)

När dödsmarcherna började, förstod de flesta nazityskar att de allierade snart skulle invadera och befria koncentrationslägren, därför förstörs bevis, fångar dödas eller flyttas, Det kan finnas flera skäl att man inte bara lämnade fångarna en orsak var att man alltjämt ansåg att man behövde fångarna som slavarbetare. En annan att fångarna inte kunde tillåtas att hamna i i västallierade eller sovjetiska händer eftersom de kunde vittna om tiden i koncentrationslägren. Det tredje skälet var att Himmler hyste tanke om att fångar, särskilt judiska, kunde användas som ett förhandlingskort i evventuella samtal om separatfred med de västallierade. Denna idé säger något om SS-chefens förvridna verklighetsuppfattning. (s 204)

Polacker och tjecker försöker hjälpa fångarna under dödsmarcherna genom att i smyg dela ut mat och vatten. Om de upptäcks blir de ofta skjutna (s216)

Utrotandet av judar skedde in i det sista. Fantastimen som präglat utrotnadet av judarna ville inte släppa taget om nazityskarna, inte ens när det stod klart att de skulle förlora kriget. Det var som om de ansträngde sig för att alla fall lyckas uppfylla ett mål; att utplåna det judiska folket.

(s 220)

Inte ens efter kriget är slut är det frid för judarna. I polen har polackerna tagit deras hus och vill inte lämna tillbaka dessa. Antisemitismen dog inte ut 1945. Antijudiska kravaller bröt ut , bland annat i Paris. Övergrepp mot judar med dödligt utfall ägde rum i flrera städer i östra Europa, den värsta i polen 1946 då 40 judar mördades av polska säkerhetsfunktionärer och civilister.

När nazisterna kom till makten hade de ingen utrotningstanke utan den kom till sucesivt under krigets gång Den ideologiska grunden fanns men beslutet att genomföra massutrotning föregicks av byggandet av gaskammare. Himmler omsorg Inget var förutbestämt utan det var resultat av medvetna var av grundade ideologiska övertygelser. Utrotningen hade mening för inspiratörer och beslutsfattare som Hitler och Himmler, för planerar och strateger Heydrich och Eichmann sant för utvecklare och utförare som Höss, Globinick, Wirth och Stangl. Dessförinnan hade redan judarna definierats som fiender och exkluderats ur samhället med hjälp av lagstiftning, koncentreras i ghetteon och märks ut med davidssjtärnor och utnyttjas som slavarbetare samt även systematiskt mördats. Förintelsen var tveklöst ideologiskt motiverad. Ändå finns viljan att dölja spåren efter utrotningen Använde ord som specialbehandling (ihjälgasning), evakuering eller deportation (förflyttning till koncentrationslägren). Visst gjorde man allt för att hålla allting hemligt men också för att distansera sig från mördandet. Även Gobbel använde ordet”barbariskt” i sin dagbok.

Förintelsen blev viktigare än någonting annat under kriget. Utplånadet av Europas judar blev huvudmålet Himmler var utrotningen en ärorik historia, som genomfört utan att förlora sin mänsklighet. Men såväl kodspråket som ansträngningarna att dölja spåren avslöjar att de förstod att de var ett sällsynt släkte som klarade av att utföra grymheter för det tyska folkets bästa. SS ansågs vara ett ideologiskt avantgarde som skyddade den tyska rasen. De väntade sig att omvärlden skulle känna tacksamhet över vad de åstadkommit men ansåg att den inte var redo att se juden som mänsklighetens meds depraverade art.

Författaren anser att förintelsen - var ett folkmord riktat mot judar och inte som ett paraplybegrepp för samtliga offer. Om man tittar på förintelsen, på varför och hur den växte fram samt på vem det var som skulle elimneras inom ramen för ett utrotnigsprojekt som genomsyrade helad den nazityska statsappartaten så råder ingen tvekan om att judar var en särskild kategori av offer.

Ingen annan folkgrupp än judarna, kanske med undantag av romerna, utsattes för fullständig avhumanisering, isolering i getton och till sist utrotning i förintelseläger – som anlades för att mörda just judar. Vad som gör förintelsen unik är att den kom till medvetna beslut som var baserade på politiska och ideologiska övertygelser. Den ändlösa och grymma precisionen i genomförandet gör också förintelsen unik.

Handikappade mördades för att de var sjuka. Judar trots att de var friska, även om nazisterna talade om dem som de vore en sjukdom. Det var dock ett bildspråk avsett att jämföra judar med bakterer som behövde avlägsnas från samhällskroppen, annars skulle den fördärvas. Handikappade ansågs våra ovärdiga ett liv och betecknades som obehövliga ätare – nazityskland utgick från medicinska och ekonomiska hänsyn. Judarna betraktades å sin sida som ideologiska fiender, som parasiter och ett antifolk eller snarare icke folk. Om man inte kan urskilja dessa skilda motiv bakom morden på handikappade, på ryssar och polacker och judar kan man aldrig dra fruktbara slutsatser. Orsakerna bakom morden på exempelvis handikappade och utrotningen av judar måste hållas separerade, även om slutresultatet var detsamma.

Det som gjorde förintelsen till en unikt judisk katastrof var själva konceptet, från idéer till beslut och implementering. Helheten måste beaktas och inte enbart delarna.

Under förintelsen av judar reducerades mänskligt liv till siffror: Hur många individer fick plats i en gasvagn? Hur många kalorier behövde en människa för att överleva? Hur många judar skulle deporteras dagligen från Warsawas getto? Hur många kilo Zyklon B krävdes för att döda 2000 människor i ett svep? Hur många människor fick plats i en barack och på en sovplats? Allt detta räknade nazityska SS-officerer som Eichmann på.(s 235-238)