Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.
Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.
Anna Lihammers skönlitterära debut är en skarpsynt och skrämmande kriminalroman som mycket skickligt väver samman en fiktiv mordutredning med verkliga händelser från denna tid. Medan mörkret faller är första delen i en planerad serie om kriminalkommissarie Hell.
Bild och text från Historiska Medias sida.
Denna deckare har jag hört mycket om men det tog tills nu innan jag läste den, och inte var det fel beslut att läsa den, för så bra den var. Jag gillar när det är lite sann historia bakom det påhittade, här har dock Lihammer bara haft de antropiska skallarna, allt annat har hon hittat på. Och vad spännande att läsa om Sverige från 1930-talet då Tyskland började tas över av nazisternas och deras tankar på rashygein, homosexualitet och psykisk sjuka att det även fanns sådana tankar i Sverige.( Det var väl ingen nyhet, har vetat om det men att få läsa om det i en sådan här bra skriven deckare var verkligen "kul"). Även att läsa om hur polisen jobbade och speciellt hur det var för kvinnor inom polisen. Sen att Lihammer hade ett så poetiskt sätt att skriva var också trevligt att läsa, och det framkommer även när hon skildrar det makabre se citatet.
Han försökte inte ens slå sig fri när hans kropp sänktes ned i ett av likkaren. Lösgjord ur den smärtsama ställningen sjönk han långsamt nedåt, kände den kalla, slemmiga vätskan mot sin nakna hud. Den bedövande lukten av död.
Medan han sjönk stötte hans änn levande kropp mot andra kroppar, men de var sedan läne döda. Stela och kalla. Han hade själv fyllt på karen med nya lik dagen före. Men de hade inte varit tomma innan dess. Hur många människokroppar låg i just det här karet? Tre? Fem? Ännu fler? Nångons långa hår smekte hans hal och ansikte. Stumma döda fingrar grep efter honom, kalla kroppar trycktes mot hans. De döda tycktes välkomna honom. s 10
Denna deckare har jag hört mycket om men det tog tills nu innan jag läste den, och inte var det fel beslut att läsa den, för så bra den var. Jag gillar när det är lite sann historia bakom det påhittade, här har dock Lihammer bara haft de antropiska skallarna, allt annat har hon hittat på. Och vad spännande att läsa om Sverige från 1930-talet då Tyskland började tas över av nazisternas och deras tankar på rashygein, homosexualitet och psykisk sjuka att det även fanns sådana tankar i Sverige.( Det var väl ingen nyhet, har vetat om det men att få läsa om det i en sådan här bra skriven deckare var verkligen "kul"). Även att läsa om hur polisen jobbade och speciellt hur det var för kvinnor inom polisen. Sen att Lihammer hade ett så poetiskt sätt att skriva var också trevligt att läsa, och det framkommer även när hon skildrar det makabre se citatet.
Han försökte inte ens slå sig fri när hans kropp sänktes ned i ett av likkaren. Lösgjord ur den smärtsama ställningen sjönk han långsamt nedåt, kände den kalla, slemmiga vätskan mot sin nakna hud. Den bedövande lukten av död.
Medan han sjönk stötte hans änn levande kropp mot andra kroppar, men de var sedan läne döda. Stela och kalla. Han hade själv fyllt på karen med nya lik dagen före. Men de hade inte varit tomma innan dess. Hur många människokroppar låg i just det här karet? Tre? Fem? Ännu fler? Nångons långa hår smekte hans hal och ansikte. Stumma döda fingrar grep efter honom, kalla kroppar trycktes mot hans. De döda tycktes välkomna honom. s 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar