Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.

Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.

Beskrivning hämtad från Adlibris sida

Den sista av nomineringarna till Årets bok 2018 är nu utläst, och om jag inte tror så var det den bästa, men jag har svårt att rangordna dem, för när jag tänker på dem så den jag tycker bäst om ena dagen har ändrat sig till nästa dag.

Även om jag inte har läst andra romaner ur den så kallade "Helsingfors buketten" av Westö så gillar jag att läsa den här och den ger mersmak av att läsa mer av Westö. Har läst Hägring 38 och gillat innan, så att jag inte har läst mer av Westö är ett frågetecken. Jag bara måste läsa mer av honom nu känns det som.

Jag gillar den berättelse han väver fram i från början av boken där han skildrar vad som händer huvudpersonen ( som genom hela boken är namnlös och berättare av historien ) i nutid då han är ca 55 år gammal, som sen inte avslutas förrän i slutet av boken, som får ske i kronologisk ordning  från då han som barn träffar Alex Rabell och hans familj till nutid.