Den döende jorden av Jack Vance

Månen var ett nästan helt förgätet minne. Den dunkelröda solen drev ner mot den grå horisonten likt en gammal man som stapplade till sin dödsbädd… magi, inte vetenskap, var det enda vetande som var värt att söka… och magin fungerade! Ändå hade ett fåtal människor en annan mening, och i sitt laboratorium arbetade Turjan av Mir – en av de sista av Jordens vetenskapsmän – för att skapa en ny människa. 

I dessa redan klassiska berättelser från en oändligt avlägsen framtid har Jack Vance skapat en sjudande, döende värld befoltad av sällsamma varelser, lidelser och drömmar som är unik i science fiction.

Jag var ju med i readathonen Tome Infinity and Beyond som faktiskt slutar idag, och jag behövde välja en bok som passade in på Neptunus som var en bok i subgenren Sciens fantasy till science fiction, och efter att googlat och hittade tips och till att mitt bibliotek hade ett exemplar jag kunde låna, så slutade det med denna. Som jag även tycker hade en passande titel till readathonen. Något som jag tyckte var bra med den det var att det var en kort bok, för den fall mig verkligen inte i smaken. Det kändes som massa små ryckta berättelser på ungefär 2 eller några kapitel som hade samlats i en bok. Det var inget sammanhang emellan dem. Visst var det kul att läsa om lite fantasy element inblandade bland lite (lite väl lite) tekniska möjänger som man skulle sätta in i sci-fi temat.  Det som var mest sci-fi baserat är ju att jorden och även solen är på väg att dö.