Hur läsa & varför av Harold Bloom

I en tid när alla kan informera sig om vad som helst, men allt färre förmår koncentrera sig, framstår den lyckade läsningen av en riktig bok som en frälsning från världsplågan stress. För den legendariske amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom är läsning ett sätt att finna harmoni – men också mer än så. Snarare än information erbjuder den stora litteraturen vishet.

Bloom, världsberömd för stora kritiska verk som The Anxiety of Influence [1973] och The Western Canon [1994], riktar här en vädjan till samtiden från en »desperat läsare«. Han inleder med att guida genom de stora genrerna – poesi, roman, novell, drama – och går sedan snabbt vidare till sina älsklingar: Williamarna Shakespeare och Blake, Emily Dickinson och andra, innan han introducerar sitt hemlands epik.

Hur läsa och varför framstår som en allt riktigare – och viktigare – bok. I svensk översättning av Staffan Holmgren.

Bokomslag och beskrivning hämtad från Modernistas hemsida, och jag får även tacka dem för recensionsexemplaret.

Även om jag inte bara läser klassiska verk, eller så mycket poesi och pjäser, som Harold Bloom här skriver om, gillar jag att läsa om vad som han tycker och tänker om dessa verk, både de jag inte har läst men desto mer om de jag har läst, som han skriver om. Tex Jane Austens Emma, Charles Dickens Lysande utsikter, Fluberts Madame Bovary plus en del Shakspear av de jag läst. Han tar även upp vissa vek av författare jag har läst även om jag inte just läst de han nämner som tex Toni Morrison (Solomons sång)  och Fjodor Dostojevskij (Brott och staff).  (Jag har läst Älskade och De blå ögonen och Idioten).

Jag ger lite utdrag ur boken som jag har gillat.

Det viktigaste är vem du själv är, eftersom du måste ta med dig själv när du börjar läsa. Eftersom flertalet av oss också har en med sig bestämda förväntningar uppstår det en skillnad i och med att vi börjar läsa en roman, för i romaner tycker vi alltid att ställs inför, om inte våra vänner och oss själva, så i alla fall en fullt igenkännbar social verklighet, samtida eller historisk. ...Dålig litteratur är alltid samma sak, förnämlig litteratur är skandalöst mångskiftande, och inom den goda litteraturen upprättar genrerna reella skiljelinjer.  sid 171

Inte desto mindre förekommer det gestalter med ett svårutrett inre liv hos Dickens, i främsta rummet Esther Summerson i Bleak House och Pip i Lysande utsikter. Pip, som alla av Dickens karaktärer utan tvivel är den mest inåtvände, lämpar sig speciellt för det jag är ute efter här. Förstår man Pip i alla sina skiftningar, då har man läst Lysande utsikter väl och skaffat sig goda möjligheter att lära sig läsa vilken roman som helst. .......Är det ett verk som kommer med visshet att överleva den innevarande informationsåldern, och inte bara som TV och film. Vi kommer fortsätta att läsa Lysande utsikter så som vi framtiden kommer att läsa Hamlet och Macbeth. (Jämte Jane Austens Stolthet och fördom och Emma). sid 196-197-

Förvisso ger Morrison oss besked om varför Salomons sång förtjänar att bli läst, fast hur ska den ensamme läsaren kunna vara trogen mot sig själv om hon inte ställer sina egna frågor, snarare än samhällets? Det går att hävda ( om man så önskar) att vi bör läsa för att bli mer sociala, men vem ska då avgöra vad eller vem det är som borde ha mytologiseras? Morrison verkar hävda att en blick ur det svarta folkdjupen en gång kunde skapa en myt och samtidigt inte skapa en myt. Jag förmärker en ideologi som vill föra samman alla till ett helt i detta mer än förnutftsenliga bedyrande, varför jag upprepar dejt jag so i i inledningen till Den västerländska kanon: att läsa för en ideologis skull är att inte läsa alls. Lyckligtvis var Morrison i sina tidiga verk ännu inte ett inbegrepp av vår Zeitgeist, varför Salomons sång än i dag stimulerar vårt sökande efter ett svar på frågorna hur vi ska läsa och varför. s 334.

Och likväl, fast det inte kan innebära ett moraliskt beslut att helt enkelt läsa väl, är de frågor som handlar om hur man ska läsa och varför man ska läsa viktigare än någonsin för oss som ska fatta beslut om vems arbete vi ska utföra. sid 347