Jag är, jag är, jag är - ett hjärtslag från döden av Maggi O´Farrell

Aldrig är vi så levande som när döden snuddar vid oss.

Jag är, jag är, jag är. Så dunkar pulsen genom den här drabbande skildringen av ett antal möten med döden. Vissa av dem får blodet att isa sig. Vad skulle du göra om en hotfull främling följde efter dig på en avsides bergsstig? Andra är hjärtskärande och skakande påminnelser om att ett enda litet snedsteg kan förändra ett liv för alltid. Med förtätade ögonblicksbilder ur ett helt liv bjuder Maggie O'Farrell på en intensiv och livsbejakande läsupplevelse - en påminnelse om att vartenda hjärtslag räknas.

Maggie O'Farrell är journalist och författare född i Nordirland men bor numera i Edinburgh. Detta är hennes åttonde och mest personliga bok. Sedan tidigare finns Sommaren utan regn,Den hand som först höll min och Det måste vara här utgivna i svensk översättning hos Sekwa/Etta.

Bokomslag och beskrivning hämtad från Adlibris.

Denna bok blev jag först uppmärksammad på utav engelska booktubers ( som ex Jen Cambell) och kände att den vill jag läsa, och när jag såg att den var översatt till svenska och fanns på biblioteket så slog jag till.
Boken var verkligen vad jag trodde den skulle vara, eller än mera för Maggie berättar om flera möten med döden som hon har haft livet igenom. Jag bara undrar hur kan man ens råka så illa ut så många gånger i ett liv att man så många gånger räddas med en hårsmån. En verkligen stark berättelse.

Kan inte låta bli utan att ha med ett litet utdrag ur boken som inte alls har med möten med döden att göra utan med Maggie som läsare och författare.

Jag går på mattan framför raderna med skönlitteratur A-Z och tänker: jag kan läsa precis vad jag vill. Den insikten övermannar mig, en stormby som ruskar tag i mig och nästan får mig att förlora fotfästet.
Inga fler kurser, inga fler scheman, inga fler examina för mig.
Jag lånar tre böcker och efter några dagar återvänder jag och lånar tre till. Det hopar sig travar av böcker i vår lilla lägenhet, bredvid sängen, i badrummet, i korridorköket. Jag lånar böcker av författare jag har hört talas om men aldrig haft tid att läsa, böcker av författare jag som jag har hört på radio, böcker översatta från fjärran språk, böcker av författare som fortfarande lever, böcker jag sett på tidningssidorna, kort sagt alla de böcker som inte fanns på mina listor med kurslitteratur. Jag läser medan jag går till jobbet, jag läser på tunnelbanan, jag läser mellan lektionerna med mina elever, jag läser i badkaret överinseende av den leucitiska geckoödlan som jag har tämjt med hjälp av bladlöss  som jag plockat från blomlådorna.
Och ett natt, under monsunsäsongen, när regnet är ett ständigt sövande sus utanför fönstren,  när våra kläder, fönstren och tavlorna blir mögliga i fukten och det är för varmt för att sova, när jag läst omstörtande versioner av europeiska folksagor känner jag lusten för att skriva några ord. Jag går upp, hittar en blyertspenna, sätter mig vid bordet och slår upp en skrivbok, och med Anton sovande bredvid mig börjar jag skriva. sid 72-73.