Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson

Den här är en bok om ett livslångt sökande efter lycka. Det är en bok full av historier. Det handlar om en flicka som blir utelåst från sitt hem och är tvungen att sitta på trappen hela natten, det handlar om att ha en tyrann i stället för en mor, en mamma som har två uppsättningar löständer och en revolver i städskåpet och som väntar på domedagen, det handlar om att växa upp i en strängt religiös familj i en industristad i norra England, en stad som ändrat utseende så mycket sedan dess att den nästan inte längre finns och det handlar om universum som kosmisk soptunna med locket på - ingen kan fly. Det här är en bok om hur andra människors berättelser genom böcker och poesi kan bli ledstjärnor när man tappat både riktning och fotfäste. 

Det här är Jeanette Wintersons hett efterlängtade självbiografi. En gripande och rolig men samtidigt grym bok om sökandet efter tillhörighet, gemenskap, kärlek, en egen identitet, ett hem och en mor.
Det här är Jeanette Wintersons berättelse om hur det gick till när hon valde att lämna sitt föräldrahem för att hon sexton år gammal hade hittat kärleken i en annan kvinna och hur hennes mamma reagerade på nyheten genom att på farstutrappen säga till sin dotter: ?Men varför vara lycklig när du kan vara normal??

Bokomslag och beskrivning av boken hämtad från Bokus.

Läste författarens självbiografiska roman för ett litet tag sen, och fortsatte med denna som är den sanna berättelsen, Jeanette berättar här i början av denna vad som hon hade ändrat i historien, men mycket stämmer vad vi redan har läst.

Den här fortsätter Jeanette även sin berättelse så vi får lära känna hennes adoptivfar och adoptivmor närmare plus hennes eftersökande efter sin biologiska mor och syskon. Hon berättar även mycket om sina litteraturstudier i Oxford. Jag tycker det är roligt att få reda på att hon är vän med både Ali Smith och Ruth Rendell. 

Jag skriver av ett stycke i boken om litteratur hon har med i boken, bakgrunden är att när hon upptäcker och kan läsa utan att hennes adoptivmor lägger sig i, börjar hon att som tonåring (16 år?) beta sig igenom skönlitteratur A-Z på biblioteket. Hon följer strikt alfabetesordningen.

"På humorhyllan stod Gertrud Stein, varför eller hur det gått till får jag aldrig veta, men förmodligen berodde det på att hon skrev något som såg ut som nonsens....
Och det kanske hon gjorde, och hon gjrode det ofta, fast av skäl som verkligen inte var nonsens, men Alice B Toklas självbiografi(1932) är en lysnade bok occh ett verkligt banbrytande ögonblick i den engelska litteraturen - lika banbrytande som  Virgina Woolfs Orlando (1928).
Woolf kallade sin roman för en biografi, och Stein skrev en annan persons självbiografi. Båda kvinnorna eliminerade gapet mellan fakta och fiktion - Orlando använde Vita Sacketville-West verkliga liv för sin hjältinna, och Stein använde sin älskarinna, Alice BToklas.
Defoe hade visserligen kallat Robison Crusoe för en självbiobrafi (Stein hänvisar till det), och Charlotte Bronte tvingades kalla Jane Eyre för en biografi, eftersom det inte ansågs passande för kvinnor att hålla på och hitta på saker - speciellt inte berättelser där sensmoralen är djärv eller till och med riksabel. 
Men Woolf och Stein var ändå först med att avnända verkliga perosner i sina verk och blanda ihop fakta och fiktion - Orlando med sina autentiska fotografier av Vita Sackville-West, och Alice B Toklas, den förmenta författarinnan, som är Steins älskarinna men inte den som skrev boken...
För mig, som är så facsinerad av identitet och hur man definnerar sig själv, hade de böckerna avgörande betydelse. Att läsa sig själv både som fiktion och fakta är enda sättet att hålla berätteslen öppen - enda sättet att hindra histiorien från att dra iväg av egen kraft, ofta mot ett slut som ingen vill ha."
sid 116-117