Månstenen av Wilkie Collins

Wilkie Collins förtrollande berättelse om den otursbringande diamanten som stulits från en indisk helgedom är den första och förmodligen finaste verket av detektivfiktion på engelska språket.
Den utsökta Månstenen, en diamant som ger otur till den som har den i sin besittning, ges till Rachel Verinder för hennes åttonde födelsedag. Till familjens oro blir den stulen från henne samma natt. Sergeant Cuff tas in för att undersöka. Med hjälp av Gabriel Betteredge, familjens förvaltare, blir han medveten om många möjligheter: att Rachel själv stal Månstenen, att hennes kusin Franklin var tjuven eller att hennes piga Rosanna tog det. Och, vilket han upptäcker, det finns också de som vill se stenen återställas till sin rätta plats. 

Men det är en av mina levnadsregler att männen måste (eftersom de är är de överlägsna varelserna) förkovra kvinnorna - om de kan. När en kvinna vill att jag skall göra något (om det är min dotter eller någon annan gör detsamma), så vill jag alltid ta reda på varför. Ju oftare man får dem att lätta sitt sinne av en eller annan anledning, desto mer lätthanterliga skall man finna dem i livets alla skiften. Det är inte deras fel (stackarna!) att de handlar först och tänker sedan, felet ligger hos de dårarna som låter dem få viljan fram.
Beskrivningen av handlingen hämtad från Goodreads.

Denna klassiker med ett mysterium i har jag velat läsa sen första gången jag hörde talas om den, och jag nästan skäms att det tagit 2½ år tills det till slut hände, och då har jag haft den hemlånad från biblioteket hela tiden.
Sen kan jag säga att i stora drag gillade jag den även om det vissa delar av den då handlingen bara är tråkig och jag inte ens inte riktigt vet varför de finns med. Det beror på att boken igenom, då den är på 550+ sidor, består av olika berättar röster så blir vissa delar nästan som jag tröttnar på den. Men jag gillar ändå det jag läser hela boken igenom.

Sen kan jag säga att det skrivs ut på sidorna hur män ser ner på kvinnor. även om jag vet att det är den tid boken är skriven i som talar, så har jag aldrig läst det så tydligt i samtida klassiker. Och det gör mig förskräckt. Ger här ett exempel, det finns fler i boken...

"Men det är en av mina levnadsregler att männen måste (eftersom de är är de överlägsna varelserna) förkovra kvinnorna - om de kan. När en kvinna vill att jag skall göra något (om det är min dotter eller någon annan gör detsamma), så vill jag alltid ta reda på varför. Ju oftare man får dem att lätta sitt sinne av en eller annan anledning, desto mer lätthanterliga skall man finna dem i livets alla skiften. Det är inte deras fel (stackarna!) att de handlar först och tänker sedan, felet ligger hos de dårarna som låter dem få viljan fram."

Det menas även att kvinnorna är födda till svaghet och vrånghet.