Xiomara Batista feels unheard and unable to hide in her Harlem neighborhood. Ever since her body grew into curves, she has learned to let her fists and her fierceness do the talking.
But Xiomara has plenty she wants to say, and she pours all her frustration and passion onto the pages of a leather notebook, reciting the words to herself like prayers--especially after she catches feelings for a boy in her bio class named Aman, who her family can never know about.
With Mami's determination to force her daughter to obey the laws of the church, Xiomara understands that her thoughts are best kept to herself. So when she is invited to join her school's slam poetry club, she doesn't know how she could ever attend without her mami finding out. But she still can't stop thinking about performing her poems.
Because in the face of a world that may not want to hear her, Xiomara refuses to be silent.
Bokomslag och beskrivning av bokens handling hämtad från Adlibris.
Denna bok har jag velat läsa länge, till slut blev det av, och jag kan säga att den var lika bra om inte bättre än jag trodde den skulle vara. En av årets fullpoängare, som även fick mig att gråta till den, som jag inte ofta gör till böcker.
Orsaken till att jag blev så emotionell över den kan ha berott på att samtidigt som jag läste den lyssnade jag även till författarens egna uppläsning av slampoetry som boken består av, då får man ju inte bara texten utan även författarens känsla i uppläsningen.
Sen den andra delen kan bero på att tårarna dök upp då Xiomara och hennes mamma uppträdande mot varandra, för om en mamma inte kan stötta sin dotter utan mera stjälper henne som mamma blir jag då upprörd. Sen så är Xiomara/Xio/X klok och hämtar hjälp hos de vuxna som finns runt omkring henne som hon känner ett stöd från, så boken är verkligen en fin berättelse om en ung kvinnas kamp att bli hörd.
Denna bok ingår även i Kaosutmaningen som # 28 - en bok skriven på vers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar