Skriv-projekt : Från A till O

 

Jag har alltid haft stor fantasiförmåga och många gånger då jag har läst klart en bok eller sett klart på en film eller TV-serie så kan jag låta tankarna gå i väg och fantisera vidare om berättelsen och karaktärerna...så är jag funtad i alla fall och jag kan gå helt upp i denna fantasi...så en dag, i början av denna vecka så kände jag att jag kan ju skriva ner vad jag fantiserar om, och detta är inte fanfiction även om man skulle kunna tro det för från första början är roten (barn som får inplantat inopererade i hjärnan) till denna berättelser något som här helt min egna påfund, men ändå baserad på vad jag fantiserade om när jag för några år sen fortsätte att tänka vidare på karaktärerna och världen i The Expanse, just eftter att både läst böckerna och sett TV-serien då de skilde sig en del åt åt,så gick min fantasi en tredje väg och jag ha återkommit till denna fantasi av och till sen dess och nu är det min egna historia med karaktärer som jag kommit på och handling som inte har något (mycket lite) med handlingen i The Expanse av James S A Corey att göra, utan är min egna påhittade värld jag skriver om.

Just Science fiction kanske både är en svår och lätt genre att förlägga sin påhittade berättelse till, för om man skriver om något som utspelar sig om flera hundra år framåt i tiden så är det ju inte mycket som man har någon aning om hur det kommer att vara så man är rätt fri att hitta på både med vetenskap och andra saker. Sen kan jag ju se att när jag läser Science fiction är det ju mycket vetenskap och facktermer som jag inte har en aning om och då kan det ju vara bra som tex Andy Weir, han som skrivit The Martian läsa på och sätta sig in i den vetenskap som finns. Han säger själv att han läst på en hel del om vetenskap och håller sig till vad som skulle kunna vara rätt rimligt, likaså är det ju med The Expanse författarna som döljer sig bakom författarnamnet de är vetenskapligt kunniga och säger själva att de vill att det som sker ska verka vetenskapligt rimligt, de har tex inte gjort så det finns en artificiel tyngdkraft utan att det är accerlationskraften eller magnetiska skor som gör att människorna kan gå på golvet och inte flyta runt i tyngdlöshet då de är i rymden, och jag är ju inte så vetenskapligt kunnig så ...det får stå för att jag har hittat på allt (även om jag utgått från vad jag vet och ha lärt mig efter att jag har läst science fiction romaner och läst på det jag har hittat på internet då jag har funderat och skrivit på denna berättelse.

Mitt påhittade rymdskepp (det gröna och röda kladdet är det som gäller), sen är jag ju inte så konstärligt lagd tyvärr, men här är min kladd på Deep-space-explorer one rymdskeppet som går under namnet Laika av bestättningen.

Jag känner mig inte alls bekväm med att dela med mig av mitt alster, mest för att det är min fantasi, men kanske allra mest skäms jag för min dåliga gramatik. Så ni får inte bedömma det efter gramatiken eller att dialogerna och det andra låter stölpigt, utan ta det med en nypa salt och tänk på att jag är en glad amatör...och så vidare...

KAPITEL ETT
År 2525 - Luna-universitet och forsknings-anläggning.

Ett grönt skimmer syns över hela laboratoriet då Bastien öppnar dörren för Theo

och de andra. Det är dags,hjärtat hamrar och han känner hur handsvetten nästan

droppar från händerna och han får stryka dem mot byxorna för att lyckas knappa

in koden som stänger av kamerorna. Adria kopplar in sig i datorn så att hon kan

styra om kamerorna att visa en loop så att det inte syns att det är en massa

obehöriga som springer runt i rummet plus att det inte loggas något av det som

de gör i datorprogrammet som styr KRY-kamrarna, Komplett Regernerings

Yt-kammare, där de stackars barnen flyter omkring nedsövda, efter att UN/SF,

United Nations/ Space Federation, beslutat och utföra operationer på dem utan

att någon fått reda på det. De har fått inopererade datorimplantat inopererade i

sina hjärnor, för att de vill utveckla någon form av mänsklig superdatorer. Att de

tycker det är acceptabelt att forska på människor/barn får Bastien att må så illa

att han lyckas förtränga nervositeten och kan bara tänka på att han ska rädda Nea

och de andra barnen. 

Robyn går fram till den närmaste KRYn med sitt självlysande grönskimrande plasma,

och ser fundersamt på den lilla flicka som flyter runt där inne.

-Bastien, jag tror inte hon lever….?

Bastien går fram till Robyn och konstaterar att hon har rätt

-Ja, det har varit alltför många dödsfall redan, så jag hoppas verkligen att vi kan

sätta stopp för det här och att detta kommer att bli den sista som dör för den här

forskningen. 

Robyn tittar sig om och pekar på de kvarvarande fem KRY-kammarna och säger,

vi kan inte transportera dem så här, vi måste ta ut dem ur KRY för att lägga dem i

transportvagnarna, och vi har bara tre så de där två små killarna och de två yngre

tjejerna får dela  så jag tror vi börjar med dem här två:

-Bastien hjälp mig. 

Hon går fram till den närmsta kuvösen, och Bastien börjar knappa på kommando

enheten, och hon hör hur KRY-vätskan sugs upp medan locket öppnas.  Adria, Fox

och Theo har tittat över Bastiens axel under tiden så att de kan trycka in rätt

kommando på de andra KRY-kammarna.

Robyn sträcker sig försiktig ner och lyfter upp den 8 -åriga pojken och lägger lika

försiktigt ner honom på madrassen i vagnen, och vänder sig om när Fox ropar till, 

-Robyn jag har problem här!

Hon springer fram till honom, det är den lilla flickan som när Fox lyfte upp henne

har hennes hjärta slutat att slå, och Robyn kopplar på deffen och försöker deffa

igång henne men hon måste tyvärr säga att efter tredje gången, att tyvärr det gick

inte.

Hon hör Bastien snyfta till och mumla inte en till….

Hon tittar sig runt i rummet, Theo har lyckats öppna och plocka upp den andre

lille killen och lägger ner honom på madrassen bredvid den andra killen.

Bastien vänder sig om och tittar på de andra

-Det kanske inte är så klokt att plocka ur dem ur Kry, det har alltid varit då de

flesta tidigare dödsfallen har inträffat när vi har trott att de har läkt och assimilerat

sig till implantaten.

Theo tittar sig runt omkring, hon här henne måste vi ta ut hennes kammare är för

stor för att få plats med i vagnen.

-Det är Nea, säger Bastien och går fram och knappar in koderna så att kuvösen

öppnas.

-Hjälp mig att lyfta ur henne och Zack går fram och de hjälps åt att lyfta ner henne

och när de börjar lägga ner henne på vagnens madrass så lämnar en lätt suck

hennes läppar och Bastien känner efter hennes puls….

-Nej, nej, det får inte vara sant, Nea kom igen nu. Jag lovade ju Jeremy att jag skulle se efter dig.

-Bastien, säger Robyn, flytta på dig, låt mig se. 

Robyn lägger arytmi-apparaten mot Neas bröstkorg, och låter den deffa för att

se om hon kan jumpstarta hennes hjärta igen.

Det fungerar inte första, andra eller tredje gången

-Jag är så ledsen, jag tror hon är död tyvärr

Bastien puttar bort Robyn - nej, nej och får den att deffa ett par gånger till och

tillslut så registreras en svag puls, Bastien lyfter upp Nea i famnen och Robyn

skyndar på honom så att han lägger ner henne i transportvagnen igen

-Skynda vi måste få henne i KRY så fort som möjligt igen, säger Robyn.

Theo tittar efter hur klara alla är. Nora, Max och Filip har lyckats få in den

kvarvarande kuvösen i en av vagnarna.

-Då gör vi detta, alla grupperna tar er till Laika utan att observeras för mycket.

Jag, Fox och Adria fixar till här och så ses vi på Laika sen.

När de andra har lämnat lab A så vänder sig Theo till Adria och ber henne att försöka ladda ner så mycket som möjligt av all data information som finns, och även deleta den och alla spår om att hon har varit inne i datorerna och få det att se ut som en datorhaveri. Medan hon håller på med detta, så plockar han och Fox ihop saker som kan vara bra att ha som de ska ta med sig. Kopplar in sina medhavda sprängladdningar i de brandfarliga och explosionsfarliga vätskor och komponenter som finns runt i labbet.

När de är klara nickar de till varandra, öppnar dörren och tittar ut om det är klar kust och sen springer iväg ut i korridoren samtidigt som Fox trycker på utlösaren, flera explosioner hörs som följs av en kraftig eld, de ser till att branddörrarna i korridoren inte åker igen genom att trycka in stoppkoden då de passerar varje dörrs kommandopanel. När de närmar den sista ut till huvudkupolen ser de att den snart har stängts. Om de inte skyndar sig kommer de att bli fast, både Adria och Fox slänger sig ner och ser till att de kan glida ut under dörren innan den stängs. Theo som är sist lägger sig ner och rullar ut under den precis innan den stängs. Nu är den stängd tills det brunnit klart för säkerhetssystem ser till att elden inte sprider sig längre än till den modul som den startat i. Då de nu har sett till att övriga modulers branddörrar inte har stängts så är de helt säkra på att alla bevis på att de varit där kommer att utplånas. Då de även var in i datorn och Adria laddade ner all information och deleta den i huvuddatorn så ska allt om forskningen med att göra människor till superdatorer-superhjärnor, med implantat inopererade i människors hjärnor, vara förstört.

Theo nickar åt de andra för att de ska snabbt ta sig därifrån och tillbaka till Laika. 

Han själv blir ensam kvar och han smyger in ett intilliggande konferensrum och väntar på att människor kommer för att se vad som står på och när han ser en av forskarna som Bastien brukar jobba med stå där och stirra på scenariot genom korridorens fönster så rusar han fram och börjar oroligt gå på professorn 

“Bastien,” skriker han nästan och skakar den stackars professorn “är han där inne, skulle han inte ha vakt i natt, är han det….?"

Professorn tittar på honom alldeles chockad  “Lugna dig” säger han lugnande och ger Theo ett svagt litet leende. “jag vet inte, men jag tror inte han är det. För han ska väl följa med er på er expedition? Jag tror det blev ordnat så att han redan har slutat och någon annan var den som hade jour i natt…jag måste höra med kontrollrummet.

Vänta lite, där är ju vår natt-kontrollant”

“Har du koll på vad som hänt?” säger professorn till vakten som kommer fram till dem.

“Jag vet inte, rätt som det var kom hörde jag en explosion och sen gick larmet och branddörren stängdes.” svarar vakten dem. 

“Syntes inte något på monitorerna?" undrar professorn.

Vakten skakar på huvudet  “Nej ingenting allt var lugnt tills explosionen så..”

“Jaha, jag vet inte vad jag ska säga,” säger professorn till Theo. Till vakten säger han “Det här får titta närmare på vad som har hänt".

Har unge Sebastien varit här i natt, vet du det?

“Nej, han var här tidigare och sa hej då till oss, för han hade fått ledigt sa han och han skulle redan i morgon åka iväg på den där expeditionen med sin bror.”

“Jag är hans bror, jag var i närheten när jag hörde explosionen och när jag såg vad som hänt blev jag orolig, jag visste inte att han var ledig i natt.” säger Theo till vakten.

“Jag tror han talade om att ta avsked av några vänner, plus att han sa att även om det inte är mycket så behövde han ju packa ihop sina saker innan han lämnade sitt rum.” säger vakten samtidigt som han ger Theo ett lugnande leende.

“Tack, det gör mig lättad att höra att han inte var där inne…jag ska försöka få tag i honom, han måste bli chockad när han får höra detta…” säger han till vakten.

Professorn vänder sig till Theo, “Ja, det tror jag att han blir, för det är jag. Hälsa honom och tacka för tiden han har jobbat med oss. Plus att det är synd att bli av med honom speciellt då jag tror han hade mycket kunskap om det som har gått förlorat nu.”

Theo nickar till svar och går därifrån med en stor invärtes suck och går lugnt mot Bastiens rum för att det ska se ut att han hela tiden vara ute för att finna sin bror. När han efter att han har utan att bli insläppt buzzat på Bastiens dörr går han till mot Rymdskeppsdockningszonen.

När han anländer till Laika har de andra lyckats utan några problem ta sig ombord med barnen och de är nu i sjukavdelningen, Robyn har sett till att de stoppat ner Nea så fort de anlände i en av Laikas två KRY-kammare. “Sådär, nu är det lugnt igen”,säger hon, “hon mår så bra som hon kan göra just nu. Bastien, hur länge är det vanligaste att ni låter dem ligga i KRY innan ni tar ut dem?”

“Allt mellan 2-12 veckor.” svarar han. “Nea har legat i 6 veckor nu, så jag kan förstå att det kunde bli komplikationer men vi kunde ju inte vänta, men det slutade ju bra till slut”.

Theo lägger armen om Bastien. “Ja, och du finns här,” säger han “och vi hoppas att vi har satt stopp för superdator-projektet nu”.

Robyn säger till Zack och Tim att lägga ner de två killarna i den andra kuvösen. “Hoppas att det kommer att fungera detta, det är ju inte det vanligaste att ha fler i samma kuvös.”

Robyn ser även till att Fox och Adria kopplar in den kuvösen de haft med sig. 

Bastien tittar runt om på de andra och tackar dem. sen lägger han handen på Neas kuvös och säger “detta är Nea. Den andra unga damen heter Tess och killarna är Robert den äldste och John”.

Plötsligt hörs ett högt Beep det är ett anrop från kontrolltornet.

“Deep space explorer one, Laika, kom in.”

Theo ser upp fundersamt

“Ja Laika här” säger han…”vad är det?”

“Det är Ledamot Brown här, Nationschef Överamerial Howard Wang har utsett mig och mina två assistenter att följa med er på er resa, så vi ansöker om att få komma ombord.”

“OK, det var jag inte medveten om, vänta lite så kommer jag och möter upp er och …”

“OK, vi ses snart. Klart slut.”

Theo vänder sig om och ser på de andra, som ser lika panikartade och chockade ut som han känner sig.

“OK”, säger han lugnande,  “detta måste vi ordna på något sätt. Vi har väl hytterna i vänstra zonen, där de kan få bo, det är ju som en svit så de kan få det att fungera som ett kontor också om det behövs, och det är lätt att hålla dem undan från andra ställen på skeppet…väl?”

Alla börjar prata i munnen och säger att vi kommer åka fast med en gång, de kan inte följa med, de kommer att rapportera till UN/SF som kommer att stoppa oss, vi är verkligen illa ute.

“Lugn lugn”, säger Theo lugnande till dem, “vi löser detta om vi fortsätter att hålla oss lugna och jobba ihop. Vi får försöka se till att de inte förstår något om vad vi gjort i natt, eller vad vi har för extra passagerare innan vi lämnar Luna, det är bara 1 timme till avfärd.”

“Varför har vi inte fått veta om att de skulle komma förrän nu” undrar Zack. “…misstänker de något?”

Theo skakar på huvudet. “Det är bara 5 timmar sen, och jag tror inte att de så snabbt kan hitta bevis som leder till oss. Jag tror de har tänkt sig att se hur vi reagera på oväntade saker, och att vi inte i förväg skulle veta att vi skulle ha  en kontrolldelegation med  oss på vår första utforskaruppdrag.

Jag ska påpeka att om vi inte hade haft barnen här skulle vi inte ha något jätteproblem med att vår expedition har ökat i antal. Nu får vi vara lite mer vaksamma vad vi säger och gör, men vi vet var vi har varandra och litar på varandra.

Sen som det är nu, så när vi är på väg, så Adria kan du se till att de inte får en direkt dataförbindelse med UN/SF, vi får säga att vi har data kommunikationsproblem, se till att de även upplever problem med datakommunikationen här på Laika så att de inte komma åt datan. Vi stänger även ner tillgången till vissa utrymmen, så att bara vi som är den ursprungliga besättningen kommer in. Som tex hit in på sjukavdelningen, till barnen. Sen får vi se upp vad vi säger utanför detta rum, för jag tänker så att om vi inte talar om barnen eller vår mission att lämna UN/SF utanför dessa väggar så har vi inga problem att hålla dem utanför, i alla fall tills vi kommit så långt att de inte har någon möjlighet att förhindra vad vi tänker göra. Om något annat sker innan dess så får vi försöka komma på något sätt att lösa det då.”

Alla nickar och håller med om Theos plan, det är ju ändå han som är den som har huvudansvaret som kapten på Laika..

Adria säger att hon  ska gå och sätta igång med att sätta upp brandväggar etc med en gång och lämnar dem.

Theo nickar och säger rakt ut i luften för att han vet att Laika registrerar det och kommer att åtfölja hans kommando. “Skeppskapten Löjtnant Theodore Anderson, Alfa 230923 till Deep-space-explorer-ship one, Laika, ge endast de som har grön behörighet åtkomst till sjukavdelningen”, samtidigt trycker han sin tumme mot kontrollpanelen och iris-sensorn kontrollerar hans identitet. 

“Kommando utfört. KLART SLUT”

Theo vänder sig till Nora och Fox och säger “Kom med mig så vi går vi och möter upp dem.”

När de kommer till Laikas docknings - landgång så möts de där av de tre medlemmarna av delegationen och Theo säger - “Välkomna, jag är kapten här på Laika. Löjtnant Theodore Anderson.

Det här är min beta - Nora Farifax och Fox Henriksson säkerhetsansvarig”.

“Ledamot Jasper Brown” säger den äldste mannen av dem, Theo konstaterar att han vet vem det är”jaha du och jag kapten har ju redan träffats, så jag säger det är trevligt att träffa dig igen och se hur vårt projekt blev till slut. 

Jag förstår att detta påhopp av en UN/SF delegation känns jobbigt, men jag hoppas att vi kommer att kunna samarbeta utan problem”-

Han visar på en ung kanske 30 år-ig vitblond kvinna 

“Det här Amy Gordon, Xenoantropolog.”

Då kan inte Fox hålla sig utan säger “En Xenoantropolog, tror vi att vi ska träffa på aliens?”

Brown ler lite lätt, “Nja, lite av en … vi ska ju ändå undersöka okända planeter och planetsystem, så det var vad de tyckte var något som skulle vara bra att ha om det skulle uppstå att vi faktiskt kom i kontakt med aliens.”

Han vänder sig mot den återstående medlemmen i delegationen, en man med lite mörkare hudtyp än vad de andra har annars är han rätt ordinär med sitt mörkbruna hår och nästan svarta ögon runt 35 år gammal skulle Theo tro.

“Och Travis Mårtenson”, fortsätter Brown,  “genetik och cellbiologi som specialitet.”

“En till specialite som vi själva inte har”, påpekar Theo, “men jag kan anta att det kan vara intressant att se vad du kan hjälpa till med och jag antar att Bastien, min bror och Robyn, våra medicinsk kunniga plus Tomaz, biolog och Filip, biokemi/biomedicin kommer att gilla att jämföra kunskaper med dig.

Travis ler och svarar “Det ska bli intressant att träffa dem, speciellt er bror, jag är glad att han inte var skadad i den explosionen i medicinskforsknings-zonen i natt. Det är hemskt att all forskning som fanns där blivit förstörd men som tur att det inte var några mänskliga offer.”

“Ja, han är rätt chockad”, nickar Theo till svar, “men han sörjer över offren, för det fanns barn som var patienter där som omkom”.

“Vad säger du”, säger Amy, “de har ju gått ut med att det inte var några mänskliga offer”…

“Det stämmer tydligen inte efter vad Bastien säger”, svarar Fox.

Ledamot Brown rynkar pannan och säger. “Det är inte känt av allmänheten att det fanns patienter som omkom i explosionen och jag påpekar att ledningen vill att så förblir, så nämn inte det här för någon.”

Amy och Travis som står något steg bakom Brown skrynklar ihop sina ansikten i bekymmer och förlåt till de tre ur Laikas besättning.

Brown fortsätter vänd mot The. “Och jag är hemskt ledsen över din brors förlust. Inte bara den för några timmar sen utan jag tänkte även på Löjtnant Jeremy….”

“Den kondoleansen kommer du säkert att kunna framföra direkt till honom lite senare", säger Theo, och fortsätter att vända sig till dem alla tre. “Fox kommer att visa er till era rum nu, så syns vi i cockpit sen när ni lämnat er packning där för avfärd".

Fox visar dem mot en av dörrarna. “Den här vägen om jag får be.”

När de kommer in nickar Theo åt Fox, Brown, Amy och Travis och visar dem mot tre sitt platser som står tomma, så att de kan sätta sig ner.

“Detta är Ledamot Major Jasper Brown och Amy Gordon och Travis Mårtenson”,, säger Theo och pekar sen på Nora:

“Nora här är vår pilot och från vänster från henne har ni Martino Jones, Tomaz Santino, Adria Blake, Jay Garcia, Filip Smith, Ling Wu, Helena McDongal, Tim Martin och Daisy Day. Min bror, Robyn Motoya och Zack Ortega är i sjukhusavdelningen om det skulle ske något medicinskt är de redo, plus att Bastien kände sig att han inte ville vara just här just nu pga sorgen han har upplevt”.

Theo vänder sig mot sin personal och frågar “Nora, Adria, Fox och Tim är vi klara för avfärd.” Och får ett jakande svar tillbaka.

Theo anropar kontrolltornet, “Kontrolltornet hör ni mig. Deep-space-explorer-spaceship one,Laika här allt är klart för avfärd från vår sida så om när är redo så…. Klart för nedräkning!

Svaret kommer omedelbart “Kontrolltornet här, till Laika Ok. Allt klart här så … Nedräkning från om med nu. KLART SLUT, : 10, 9 , 8….

8 våningsplan ( de 2 nedersta - renhållning, vattentillförsel etc

Mitt kupol - 10 våningar, samlingssal i mitten, placerad på våning 3 öppen i taket. I den närmsta cirkeln runt om mittcirkeln - samlingssalen, finns plats att se ner i den vid större event.

Området i den yttersta rundeln har återskapats jordliknande naturområden, som barriärrev, ishav, fjällvärd ,regnskog, dammar, skogar etc. Åkermark,  djurhållning.

Plus fritidsaktivitet centrum med skidåkning, bollsporter, lekpark, tivoli, bad etc

Guld - transport, linbana

Zoner (forskning + boende)

Blå - Rymdforskning,  Landningsplats, byggplatser av rymdskepp+ Datautveckling, datainformation

Grå - boende /säkerhetsvakter/militärer /övrig personal som ej går utbildningen (städare, kökspersonal, vaktmästare etc)

Grön - Ekologi, Meteorologi, Växtodling etc

Gul  - Biologi, Oceanologi, Geologi   etc

Vit - Utbildningscentrum + bostäder

Orange Xeno /alien ??,

Lila - Kemi, biokemi etc

Röd - Medicin etc

Mörkgrå - UN/SF

KAPITEL 2

Januari 2008 - Luna utbildning- och forskningscentrum

Theo visste inte vad han skulle göra för att få Bastien att sluta gråta och det måste han innan han själv inte kunde hålla tårarna tillbaka för hur såg det ut för alla andra om han grät, speciellt då han måste visa sig stark och visa Bastien och alla andra att han var något att lita på. För nu när det visade sig att de var så lyckligt lottade att de fick komma till Luna och få den fina Elit-utbildningen, måste de ju visa att de var värda det, för de kunde ju inte misslyckas nu, då de från att vara de där obetydlingarna på Tellus som inte betydde något till att få en chans att bli elit fanns inom räckhåll. Fast det kändes som om han hade en stor klump i magen då han tänkte på mamma skulle han någon mer gång få se henne? Svaret på den frågan var nog nej, hon var ju inte direkt frisk, och mormor hade ju nyligen dött så mamma var ju helt ensam nu utan någon som kunde hjälpa henne, men så var ju livet för många obetydlingar, de dog i ung ålder om de inte fick chansen som han och Bastien att få lämna Tellus och få chansen till en högre Elit-utbildning och ett bra jobb efteråt inom forskning eller försvar, helt enkelt att få chansen att tillhöra Eliten inom UN/SF.

Med på podden fanns andra barn som ochså hade fått högre IQ än 130 på det test som alla 8-åringar fick göra, rakt framför honom satt en blond, blåögd flicka som gjorde att Theo inte kunde hålla ögonen ifrån henne, det var inte för att hon var den vackraste flickan han hade sett, för det var hon, utan för att hon såg ut som en ängel med de färgerna hon hade på hår och ögon, för det var nästan inga andra som såg ut så . De flesta  var ju mörkhåriga och hade bruna ögon. Nu såg han att även hon hade tårar i ögonen, men det var ju inte konstigt för även hon måste ju ha blivit uppryckt från sin familj utan att veta om hon någonsin skulle få träffa dem igen och fått lämna allt familjärt och inte veta vad som skulle ske nu. Nu tittade hon direkt på Theo “Vad glor du på?” fräste hon ur sig och Theo visste inte vad han ska säga, för han vill ju inte att hon ska vara arg på honom och få fel uppfattning om honom. Han ler vänligt och säger “förlåt, Jag heter Theo och detta är min bror Bastien.”

Hon spärrar upp sina ögon : “Bror???”

“Ja min tvillingbror.”, svarar Theo.

“Wow, vad kul det måste vara att ha ett syskon. Mitt namn är Nora.” 

Sen sitter de tysta i egna tankar.

De dockar rätt snart på Lunas utbildnings- och forskningscentrum, och leds ut ur podden, och in i linbanan som tar dem in i centrumets nav, alla tittar sig fascinerat men även lite rädda runt omkring med växter som växer upp efter väggarna, som inte skymmer att det går att se Tellus genom kupolens tak, som ser ut som en stor blå boll med gulgrå poler. Det är för att den är helt översvämmad och folk har byggt upp plattformar vid polerna för att bo under och odla ovanpå. Och det är det som nästan står för att förse hela UN/SF med all mat, all mat produceras och förpackas på Tellus och sen skeppas ut till alla rymdbaserna.

De blir visade ur linbanan och leds in i det som annonseras som vita zonen, in i en av de åtta armarna som utgår från den stora mitt-kupolen och sen direkt in i en stor sal fylld med en massa bord. 

Theo och Bastien håller varandra i händerna för att inte komma bort från varandra bland alla andra barn som finns där och som står och köar framför två mindre bord där det sitter fyra personer som vinkar fram barnen två och två. Två av personerna för en hälsomodul upp och ner framför varje barn och väntar på att få svar att barnen inte har något problem med hälsan och sen håller de den framför tatueringen alla har i nacken för att kontrollera identiteten på dem medan den andra personen som sitter där kollar på sin dataskärm som de har framför sig och registrerar barnet och visar sen vilket bord de ska sätta sig vid. Som tur är, tänker Theo, att han och Bastien blir visad till samma bord, förutom de två ser han att det sitter 13 till barn runt bordet varav en av dem är Nora, men där sitter också en liten äldre tonårig kille som presenterar sig som Gabriel. Han berättar att de kommer få middag sen efter att husfru MontBlanc har talat och pekar på en vuxen men ännu ung kvinna med rastaflätor som räcker henne ner till midjan även om de är slarvigt ihopsamlade till en tofs, hon har hud som ser ut som te med mjölk i, och stora mörka ögon, som står på en scen längst fram i salen som då precis går fram till kanten och börjar prata:

“Mitt namn är fru Ana MontBlanc, jag är huvudansvarig för er nu istället för era föräldrar och jag hoppas att ni kommer sköta er och studera flitigt medan ni är här och jag måste börja med att välkomna er till Luna. Jag vet att ni är hungriga och ni ska snart få äta men jag tänkte bara hälsa er välkomna till Luna och berätta lite först om vad som ska händer nu.

Först och främst ser ni de här lite äldre barnen eller ungdomar ska jag nog kalla dem, de ska hjälpa er att komma iordning och den som sitter vid ert bord (Theo konstatera att vid varje bord sitter 15 st 8-åringar och en ungdom) är den som är er korridorskompis som ni kan vända er till om det är något ni funderar över. Så efter ni har ätit så kan ni följa med dem så kommer de att visa er runt och förklara för er hur allt fungerar, men först kommer de att visa er vilken korridor och rum ni kommer att bo i under de första åren, tills det blir lite mera fack-inriktad utbildning ni kommer att få. Ni kommer få idag och imorgon på er att komma i ordning så börjar undervisningen för er på onsdag. Så jag säger bara Varsågod att ta för er!

Theos ögon blir stora när det kommer vuxna in med en massa uppläggningsfat med mat till bordet, han har knappt sett så mycket mat under hela sitt livstid.

Efter de har ätit klart så reser sig Gabriel upp och säger att om ni följer mig så ska vi gå till vår korridor så ska jag visa var ni ska bo. Alla reser sig upp och följer efter Gabriel ut ur matsalen och till höger längre in i armen från mittkupolen där de kom ifrån.

När de ser Gabriel svänga in i en av korridorerna så  tar plötsligt Bastien Theo i armen och gnyr fram jag mår illa, jag måste kräkas tror jag

“OH…in här toaletten är där….,” pekar Theo,  Bastien flyger in till en toalettstol och Theo hör hur maten de just ätit kommer upp igen. Efteråt reser sig Bastien upp och går fram till ett av handfaten och tvättar händerna och sköljer munnen.

“Hur känns det nu?” undrar Theo

“Bättre”, svarar Bastien. “Men det var lite onödigt att äta god mat och sen få upp det igen."

“Det blev nog jobbigt för din mage”, säger Theo, “vi är ju inte vana med att bara kunna vräka i oss så som vi just gjorde, det kanske är bra att vi tar det försiktigt nästa gång vi får mat, för om du ska få upp det med en gång efteråt så kommer du aldrig bli lika stor som jag är.”

“Hahaha” skrattar Bastien, “du är alltför rolig, det kommer nog bli som mormor säger att när vi är stora har jag säkert vuxit om dig och är störst.”

Theo lek-boxar till Bastien i magen, och kommer på att de kanske har tappat bort sig nu, när de inte kunde följa med de andra barnen när Gabriel skulle visa dem var de skulle bo. “Oj vi kanske ska försöka komma på vilket som är vårt rum” säger han till Bastien, “…alla andra gick före så vi  får väl se om vi kan komma på var vi ska utan hjälp.”

De går ut i korridoren igen och ser att det finns en massa öppna dörrar och de hör hur surranden av de andra barnens röster, de ser på varandra och går in genom närmsta dörr, de ser inte till Gabriel men tre tjejer och där var ju …

“Nä men hej Nora var det väl”, säger Theo glatt. “Vi har tappat bort oss lite och vet inte vilket rum som är vårt, för det kan ju inte vara detta?”

“Nä men hej”, svarar Nora lika glatt, “är vi i samma korridor. Jag såg Gabriel gå in i rummet längst in till höger, gå dit så visar han er rätt.”

“Tack så mycket" säger Theo, “då ska vi gå, vi ses."

“Nä vänta vilka är ni", sa en grönögd gänglig flicka, mörkhyad flicka, “jag heter Robyn och detta är Ling, så var det väl?”

"Ja", säger den tredje flickan som är väldigt kort till och med kortare än Bastien, hon har rakt avklippt hår i hakhöjd och inte så runda ögon som alla andra utan lite mera smala som ser lite vinklade ut i ögonvrån,  “jag kommer från Mars var kommer ni ifrån.” Hon lät väldigt fisförnäm.

Theo tänkte hum tror hon är något bara att hon är från Mars,  det är ju hur intelligent man är som räknas här, det är ju därför vi alla gör de där testerna det år vi fyller 8 och om vi har IQ över 130 så får vi ju komma hit till Lunas utbildningscentrum. Jag ska nog visa henne …vem som är klokast och värdig att vara i Eliten.

“Äh från Tellus”, snäser han till henne men vinkar samtidigt hejdå till Nora och Robyn “jag heter Theo och detta är Bastien vi ska nog gå nu….”

De drar sig ut ur rummet, och Bastien rycker i Theos arm och undrar varför han lät så snäsig mot Ling.

“Hon trodde att hon var något bara för att hon var från Mars", svarar han.

“Är du säker på det”, Bastien skakar på huvudet åt honom, “hon precis som alla andra har ju fått lämna sina föräldrar och det som är bekant för dem, alla är säkert lika vilsna och inte vet hur det kommer att vara nu…det var det här rummet Nora menade väl”. Theo nickar och de går in i rummet, det första det får se är Gabriel sitta på en av sängarna och tala med en liten kille som verkade vara lika ledsen som Bastien hade varit på transportpodden förut. Theo suckar nästan högt, åh det här verkar ju optimalt en till lipsil att dela rum med, det är ju en  sak när det är Bastien men….

Gabriel försöker trösta och säger;  “Zack jag vet att det känns svårt nu, men jag finns ju här och jag ska se till att du inte råkar illa ut, du ska se att det känns bättre om några dagar, när du kommit in i rutinerna och fått nya vänner….och titta här kommer ju dina rumskompisar.”

Gabriel reser sig upp och säger:

“Hej, var det Theodore och Sebastien det här… ni kan väl välja var sin säng.” 

“Hej, ja det stämmer, jag är Theo och detta är min bror Bastien.”

Både Gabriel och Zack spärrar upp ögonen och säger “Bror?”

Bastien fnissar till, “det är lika roligt nästan varje gång när någon reagerar sådär på att vi är bröder…”

Theo kan inte annat än att hålla med och svarar dem, "Vi är tvillingbröder, mamma var aldrig till någon läkare under graviditeten så hon var inte tvungen att avsluta graviditeten, så vi fick leva båda två.”

“Då förstår jag varför ni har kunnat bli hela universums enda levande tvillingar, men jag undrar brukar inte tvillingar vara kopior av varandra?", undrar Gabriel.

Theo har ju gröna-hasselbruna ögon och hans hår är några nyanser ljusare än Bastiens mörkbruna hår och ljust grågröna ögon, men de har precis samma ansiktsdrag, så det är konstigt att ingen inte ser att de är så lika varandra som två bröder kan vara.

Theo skakar på huvudet och svarar honom, “Jo, en äggs men vi är två äggs".

“Åh, det visste jag inte", svarar Gabriel, “men det är ju inte medicin eller genetik jag läser så..”

“Vilken inriktning läser du då?", undrar Theo.

Gabriel svarar honom, “utveckling av rymdfarkoster och baser.”

“Wow”, utbrister Theo, “det låter intressant, är det det?"

“Hyfsat”, säger Gabriel. “Jag ser fram emot sen när jag är klar att återvända till Vesta och bygga ut så att det kan bli den framtida rymdstation som det är tänkt det ska bli.”

“Är du från Vesta”, säger Bastien, “vi är från Tellus och jag vet inte, men jag är väldigt nyfiken på att få lära mig om alla SF-ställen.”

“Då är ni ju verkligen på rätt plats”, svarar Gabriel honom, “ni kan väl hjälpa mig att lugna min fosterbror Zack att allt bara kommer att  bli bra och att han kommer känna sig mycket bättre då han får vänner och kommit i ordning och in i rutinerna.”

“Fosterbror”, undrar Theo.

“Ja”, säger Zack tyst och lite nästäppt efter att ha gråtit, “jag blev övergiven när jag var en bebis och Gabriels familj tog hand om mig. Jag är faktiskt 10 år, jag var sjuk i Luna influensan och blev inte frisk förrän för ett halvår sen.”

“Men jag trodde att man alltid dog i influensan”, funderar Bastien.

“Nej tyvärr det är inte sant”, säger Gabriel, “det finns ett botemedel”

“Va jag förstår inte?”,säger Theo chockat.

“Det kan jag förstå”, säger Gabriel, "men det verkar som de håller undan den informationen från de på Tellus för att de vill inte bota er där nere”.

“Men varför gör de så?", utbrister Zack.

“Vad hemskt", säger Bastien.

Gabriel skakar på huvudet. “Jag vet, men jag tror vi ska sluta tala om det och för jag har hört talas om människor som råkar illa ut om de öppet kritiserar och talar om orättvisorna som finns. UN/SF vill helt enkelt inte att vi ska ifrågasätta så jag tycker att även vi ska undvika att göra det.”

Alla tre killarna nickar. Theo och Bastien ser sig omkring och väljer var sin säng. Zack har ju tagit den som var rakt fram då man kom in genom dörren, så Theo väljer den som är till höger om dörren så får Bastien ta den till vänster. Alla tre sängarna har en byrå stående vid fotändan och ett litet sängbord vid huvudändan. Sen finns det inte så mycket mera möbler förutom tre stolar.

“Jag såg att ni inte hade så mycket bagage med er" säger Gabriel, “men era ryggsäckar står där borta vid dörren. Sen finns det kläder åt er här i lådorna.”

Bastien drar ut lådorna och tittar efter “Va, det är ju bara alla samma byxor och T-shirtar”.

“Ja”, svarar Gabriel, “alla har likadana mörkgrå byxor och vita T-shirtar under hela tiden vi går på utbildningen, men senare får vi T-shirtar i olika färger, utifrån vad ni kommer att specialisera er på. Jag har en blå för inriktningen som jag läser ligger under Rymd-forskning.

“Här finns även handdukar och hygienartiklar", fortsätter han, “är det något ni saknar så säg bara till så ska jag visa er var man kan få tag på det.”

Gabriel går mot dörren och säger, “Ni kan ju göra er hemmastadda, jag ska gå och se om det är någon annan som behöver hjälp med något. Vi samlas om en halvtimme ute i uppehållsrummet, så ska jag visa er runt och berätta om lite regler, plus umgås så vi kan lära känna varandra.”

Alla tre killarna vinkar glatt åt honom innan de börjar packa upp ur sina ryggsäckar och börjar glatt att småprata med varandra.

Dagen efter då Gabriel har visat dem runt där de ska gå i skolan så de hittar dit och tillbaka till sina rum och matsal etc så tar han dem ut i den yttre kupolringen, där de finns en stor lekplats dit de flesta av barnen springer iväg för att gunga, åka rutschkana eller bara klättra runt på ställningarna. Gabriel börjar även spela boll med ett par av hans kompisar som dyker upp. Zack går fram till Gabriel och tar honom i handen för han tycker det är lite skrämmande med en sådan stor öppen yta och inte vill leka som de andra. Bastien och Theo tittar på varandra och de bollspelande äldre killarna, Gabriels vänner, och drar sig mot dem och är snart mycket upptagna att vara med i fotbollsspelandet. Gabriels vänner tycker att det är kul att se så små killar att med hull och hår gå in för att ta bollen från dem och varandra. Även Zack börjar lite smått dra sig in i fotbollsmatchen men efter att han ha sprungit runt ett tag är han alldeles för andfådd för att fortsätta, Gabriel lyfter upp honom på sina axlar och hälsar på en kraftigt byggd mörkhyad man, han är nästan svart, som kommer fram och säger till Gabriel “att den här lille får vi nog lägga i lite hårdträning så att han får upp flåset lite innan första utvärderingen.”

Hej Carl!”, säger Gabriel. “ Detta är min fosterbror Zack och han har varit sjuk i Luna influensan. “"Ok," svarar Carl och hälsar på Zack, “då behöver vi lägga in lite övningar för din del eller hur så att du får upp kondition och styrka lite.” Carl tittar på fotbollspelarna och börjar skratta och säger :”De där andra två däremot….”

Gabriel börjar skratta och ropar: “Theo och Bastien, det är fotboll inte rugby… Kom hit!” Bägge springer fram till dem.

“Detta är Carl”, berättar Gabriel för dem, “det är han som är ansvarig för den fysiska träningen under tiden ni går utbildningen här plus att han är gift med Fru MontBlanc, husfrun, nämen här kommer hon ju.

Ana MontBlanc kommer fram till dem och ger Carl en kyss och vänder sig sen mot killarna och säger “Sebastien och Theodore Anderson, kan ni komma med mig hit bort så jag får prata lite med er.”

Theo  och Bastien nickar och går dit fru MontBlanc pekar, hon stannar kvar och viskar så att bara Gabriel och Carl hör henne: “Jag har tyvärr dåliga nyheter till dem; jag ska berätta att deras mamma gått bort, det var bara hon och sin mormor de hade, och mormodern dog för ca en månad sen. Tänkte att det kunde vara bra för er att veta”.

Båda nickar till svar, Carl säger att han ska gå och se på de andra barnen som leker på lekplatsen för att se hur konditionen är bland dem.

Gabriel står och ser på den lilla gruppen när tvillingarna får beskedet och skakar på huvudet då han ser Bastien börja gråta och kramen som bröderna delar. Men efter bara en kort stund så tar de sig samman, ser ut som Theo säger något till Bastien och sen kommer de tillbaka mot fotbollsplanen.

Han är fascinerad att de tog sig samman så fort, men de har ju varandra, plus att de är så små, kanske de inte förstår, funderar han. Jag får vara uppmärksam på hur de mår den närmsta tiden bestämmer han sig för, han känner att han redan har börjat gilla dem och vill att de ska må bra och trivas. Och han ser ju att även Zack verkar gilla tvillingarna och han hoppas att Zack kommer komma in i gemenskapen bland barnen som bor i korridoren, för han behöver lite vänner för att klara av utbildningen, för man är rätt ensam annars tänker han.

När Theo kommit fram till Gabriel undrar han :”Vad är det för skillnad på fotboll och rugby?" Gabriel förklarar för dem och de börjar spela fotboll igen.

Carl står och tittar på barnen som leker när Ana, hans fru kommer fram till honom och säger “Vet du att det där är de där tvillingbröderna som gjorde att vi inte fick något barn själva.” 

Carl vänder sig mot henne och ger henen en kram.

“Då får vi väl se till att de klarar sig bra då de är här och vi kanske ska försöka ta hand om dom som om de vore våra barn, för de har ju ingen anhörig längre”.

Ana tittar på fotbollsmatchen och säger:”Oj vilken energi de har, de är som 8 åringar ska vara antar jag”.

 “Hm,” mumlar Carl, “de har väl haft en tuff start, då de är från Tellus och en av dem är olaglig, fast jag förstår inte riktigt varför de tyckte att de skulle straffa dig för att deras mamma fick tvillingar.”

“De sa att kvoten måste stämma”, svarar hon, “ att varje kvinna bara får föda ett barn, och då jag hade räddat livet på två barn till samma kvinna så fick jag stå för det så att kvoten upprätthölls.”

KAPITEL 3 2508 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

När de släckt lamporna för natten, hör Zack hur Bastien ligger och gråter, han förvånas över att Theo inte vaknar av Bastiens gråt för han, Zack själv kan verkligen inte sova då han hör hur ledsen Bastien är. Zack funderar över hur han skulle känna om någon av de han känner skulle dö.. När han tänker på det blir han själv väldigt ledsen för att han saknar dem och börjar snyfta och gråta även han. Bastien lyfter på huvudet och frågar: "Zack, kan inte du heller sova, och du verkar lika ledsen som jag känner mig”.

“Ja”, svarar han. “Jag saknar tant Ilse och farbror Bill, det är Gabriels föräldrar. Hur är det, jag förstår att du är extra ledsen för din mamma är död. Du och Theo är ju rätt nära men han verkar inte lika ledsen och saknar henne som du gör? Jag fattar inte ens att han kan sova som han gör just nu? Och det gjorde han förra natten med, medan att jag hörde att du inte sov eller inte iallafall så bra för du snyftade eller så höll du på att vända och vrida på dig hela tiden.”

“Theo har alltid kunnat sova utan några problem”, säger Zack, han bryr sig visst om hur jag mår och tröstar mig för det mesta men när han väl sover så sover han och vaknar inte så lätt, så han har nog inte ens märkt att jag inte har kunnat sova så bra.”

“Förlåt men”, säger Zack, “jag funderar på en sak då vi båda saknar våra släktingar och inte kan sova vi kanske kan somna och sova bättre om vi känner närhet till någon annan, så skulle jag kunna få komma över och ligga i samma säng som du i natt?”

“Åh, ja visst kom du”, säger Bastien, “närhet kanske hjälper, mamma har alltid hållit om mig när jag var ledsen och inte kunde sova, och då har jag kunnat sova.”

Zack tassar över och lägger sig i samma säng som Bastien och de omfamnar varandra och det dröjer inte länge innan bägge sover, och de sover gott hela natten igenom.

Zack vaknar först denna deras första skoldag och han kan inte ligga kvar i sängen även om han känner sig lugn och avslappnad där han ligger i samma säng som Bastien, men han är så ivrig att få börja skolan att han kravlar sig ut ur Bastiens omfamning och slänger på sig kläderna och rusar iväg för att hinna till toaletten innan det är för sent.

När han rusar ut ur rummet krockar han nästan med Gabriel som är på väg att knacka på deras dörr för att väcka dem. 

“Men hej, Zack och God morgon, vad du har bråttom.”

Zack  rusar förbi honom och ropar ett God morgon i förbifarten.

Bastien sätter sig förvirrat upp, han har blivit väckt av Zack  som slängde upp dörren och hans Godmorgon rop. 

“God morgon Bastien!”, hälsar Gabriel på honom. “ Upp och hoppa! Det är dags för att äta frukost och sen börjar er skoldag. Theo dags att vakna!”

Men Theo reagerar inte Gabriel småler och lägger handen på Theo axel och får till slut väckt honom efter att han fått skaka liv i honom rätt rejält innan han börjar mumla och protestera.

“Theo är alltid lika svårväckt”, säger Bastien. "Höööördu,  Theo det är dags att vakna nu!”

“Äh, Bastien, varför är du alltid så pigg på morgonen?" mumlar Theo.

“God morgon på dig med.” säger Gabriel.

“Åh god morgon Gabriel” säger Theo, och God morgon Bastien, var är Zack?”

“Jag är här,” får han till svar av Zack, “är ni klara så vi kan gå och äta frukost, jag är jättehungrig. Vad tror ni att vi får lära oss för något nytt och spännande idag då?”

“Oj,” säger Gabriel lite lätt överraskad, “vad ivriga ni verkar vara på att få börja er utbildning då. Det är bara bra, på dem bara! Att visa framfötterna är alltid bra och ta in all den lärdom de öser över er så att ni gör bra ifrån er på testen.” Gabriel vänder sig om och börjar lämna rummet.

“Jag måste se om de andra är klara innan vi kan gå", säger han. “Zack, så om du ser till att de här två ser till att bli färdiga så ska jag se om de andra är vakna och klara."

Alla verkar lika pirriga och ivriga för det surar och stökas mer än vanligt vid frukosten än vad det har gjort de två dagar de redan varit här på Luna. Nora sitter och viskar med Ling och Robyn, sedan brister de ut i småfnitter alla tre, så att Theo nästan har lust att säga till dem att sluta fjanta sig. 

“Undrar vad vi får göra det första nu efter frukosten?”, undrar en rödhårig, hasselbrunögd lätt fräknig liten kille som sitter mittemot Gabriel vid bordet, med namnet Adrian tror sig Theo minnas. “Vet du Gabriel?”

"Nej, jag har ingen aning.", säger Gabriel. “Men hon kanske vet”, säger han och nickar åt Ana som precis kommit in i rummet och ställer sig längst fram i matsalen och börjar tala till dem.

“Hej och godmorgon, jag antar att ni är nyfikna vad på er dag kommer se ut idag. Jag tog med mig era lärare hit så de kan få presentera sig för er. Ska vi börja med min make kanske, Carl går fram och ställer sig bredvid Ana och börjar prata:

“Hej, jag heter Carl och jag är ansvarig för de där lite mera ansträngande uppgifterna, som att få er i SKK- form, styrka, kondition och koordination. Ni kommer att ha två, två timmars pass per dag med någon aktivitet som ger er SKK-form.”

Ana tackar honom och visar fram en av de andra kvinnorna:

“Sara är mitt namn och jag ska lära er att läsa och skriva. Om ni tror att ni redan kan det, så ska jag säga att det kan ni men inte som vuxna som skriver en massa rapporter och liknande och det är det jag ska lära er, för det är något ni måste kunna när ni har avslutat denna grundutbildning och ska mera ägna er åt forskningsstudier inom olika områden.”

En av de männen som står där framme tar över efter Sara:

“Erik heter jag. Jag är mattelärare, och jag ska säga att ni har mycket kvar att lära er i matte ännu.”

Sen kommer det en äldre man som utstrålar makt och kontroll, ser ut som en militär tänker Theo.

“Jag heter Oscar: Hur vårt samhälle är uppbyggt ska jag lära er, och jag kan förstå att det är svårt att förstå vad det innehåller för något men jag ska säga att om ni är duktiga och lär er det ni kan av mig så kan ni ta över Howard Wangs arbete när ni blir stora. Det är bra att ha höga planer redan från början för då tappar ni inte fokus på att lära er. Eller vad säger du Mia?”, säger han och visar fram en äldre kvinna som påminner Theo om mormor Eve.

“Mia är som sagt mitt namn och jag är er historielärare, och jag ska säga att även om Oscar här får samhällskunskap att vara huvudämnet så ska jag säga att det finns mycket att lära sig av historien så att man inte upprepar misstag som har skett.”

Ana tar över igen och säger till alla, att när ni ätit klart så ska de barn som sitter vid de två bord som respektive lärare står mellan följa med den läraren till sin första lektion. Den lärare som ni har er första lektion med kommer att vara er speciella huvudlärare de här första fem åren av utbildningen. Det kommer att finnas fler lärare som hjälper till med er undervisning, som ni kommer att lära känna efter hand. även era korridorskompisar kommer att denna första vecka att vara behjälpliga under skoltid, men sen återgår de till sin  egna utbildning, men de kommer fortsätta att bo och vara ansvariga för er under er fritid och även jag är huvudansvarig för er under fritiden så ni vet vilka ni ska tala med eller kontakta om det är något.

Jag vet att ni kommer att tycka det kommer att vara mycket tid som ni kommer gå i skolan nu i början tills ni blir vana, men om man ska bli duktig,en Elit, måste man lägga tid på att lära sig. Måndag till fredag börjar skolan kl 8, till 20.45, sen lördag och söndag är det skola mellan 10-16. 

Ni kommer få varsitt wristband-dator idag under er språklektion, ni kommer även få information om hur ni gör med dem.

Jag som läkare kommer under idrottslektionerna idag ha en hälsogenomgång med er, träffa er, tala med er och undersöka er.

Då säger vi så och om ni har frågor så ta dem med era lärare eller när ni träffar mig vid hälsokollen senare idag.”

Theo, Bastien, Zack och de andra i deras klass fick börja med idrott, så de följde med Carl som även presenterade en ung man som hette Peter, som skulle vara med under idrottslektionen, Carl sa att de skulle spela fotboll bara så att han kunde se lite i vilket SKK-form de var, och Ana kom och tog med sig ett barn, efter ca en kvart kom hon tillbaka med det barnet och hämtade ett annat barn hela lektionen igenom tills hon hade träffat alla barnen en gång.

Efter den lektionen hade de Samhällskunskap med Oscar, han sa till dem att komma in i salen och sätta sig på en stol så skulle de börja med att se på storbildsskärmen där Wang skulle hälsa dem välkomna till Luna. Oscar startar den och där syns en äldre man med stålgrått hår och sneda svarta ögon, Theo tänker att före innan Kriget skulle man säga att mannen var från Asien men han hade lite brunare hudnyans än de hade då, alla barn ställer sig stramt upp vid sina bänkar och lägger höger hand över UN/SF emblemet de har i brösthöjd på vänster sida av sina T-shirtar, rakt ovanför hjärtat, förutom Nora,Theo,Bastien och en annan liten kille som sitter bakre raden de ser alla sig förvirrat omkring då de upptäcker att alla andra ställer sig upp, och de ser Oscar få en rynka mellan ögonbrynen innan han ryter. “När vår ledare, Generaldirektör Howard Wang, håller tal till federations unionen, så ställer man sig upp och visar honom aktning! Jag räknar från och med efter denna gång att ingen missar det, inte ens ni vildar från Tellus, som inte verkar ha någon skam i kroppen alls, bara för att ni lever ociviliserat nere på Tellus behöver ni inte uppföra er så här då ni nu ska få en chans att sälla er till oss högre stående Elitister och slippa vara lika obetydliga som de andra där nere. Ställ er nu upp så jag kan starta om Wangs tal så att vi kan få höra vad han vill säga till oss. Theo ställer sig upp precis som de andra barnen med högburet huvud, han ser dock att Bastien tittar skamset ner i golvet, Theo hoppas att Bastien lyfter upp sitt huvud snart för att visa att han inte bryr sig om vad Oscar säger, att han är stolt att vara den han är, precis som Theo är både för sin egen skull men även för Bastiens. Men han ser tyvärr att Bastien blev mer tagen över denna händelse än vad han blev för nu ser han även hur en tår rullar ner för Bastiens kind, han ser hur Zack som står på andra sidan om Bastien sträcker ut sin hand och lägger den lätt mot Bastiens höft som moraliskt stöd.

Nu talar Wang igen:

“Jag får hälsa er välkomna till Luna och utbildningen som vi kan erbjuda er då ni har visat hur intelligenta ni är, nu hoppas jag att ni tar till vara på den här möjligheten att bli utbildade och forska för att vi alla inom UN/SF ska få en bättre framtid. Jag ser fram emot att se era framsteg och att de kommer att ge oss de landvinningar som vi behöver för att kolonisera rymden, så att vi kommer att kunna  hitta en ny beboelig planet som vi kan kalla hem. Studera flitigt och håll humöret uppe så vi tillsammans kan skapa en framtid ihop!”

“Nu!”, säger Oscar, “ kan ni alla sätta er ner.”

Efter att alla har satt sig ner tittar Oscar strängt på dem och säger:”Jag hoppas att ni kan koncentrera er på det jag ska lära er nu även om ni är ovana i början, men det är en bra början att lära sig hur vårt samhälle ser ut i federations-unionen. Jag antar att ni alla nu vet vem som är ledaren, på grund av vi fick höra hans välkomsttal till er precis. Generaldirektör Howard Wang är den som bestämmer, men han har andras hjälp till att se till att det han bestämmer följs och han har ledamöter i federationsrådet som han rådgör med inför det han sen bestämmer. De flesta ledamöterna är militärer och ledamöterna har en rymdstation som bas när de inte är här på Luna som är deras huvudområde att se att de följer Generalsekreterarens beslut. Så hur många ledamöter tror ni vi har? En ledtråd är att tänka på hur många stationer eller andra bosättningar det finns förutom den vi är på nu. Ja, men titta här är det någon som förstår vad som gäller, räck upp handen om det är något ni vill säga. Ska vi se vem det här är då, att du är från Tellus, förstår jag då du är en av dem som inte ställde sig upp förut. Hoppas nu att du har något klokt att säga. Börja med att säga ditt namn först bara så jag lär mig vem som är vem av er.”

“Sebastien Andersen”, säger Bastien. “Jag undrade bara om det är en ledamot per himlakropp eller om det är en ledamot per station?”

“Det var en bra fråga, det,” svarar Oscar. “Ska vi höra om du vet var det finns stationer och hur många på varje himlakropp?”

“Tellus har två, norra och södra kolonin”, börjar Bastien, "också denna på Luna, Mars har militärutbildningen och en till basstation, På Pallas finns det tre, sen på övriga asteroider finns det en var, Ceres, Hygiea och på Vesta byggs det just nu på en.”

“Bra”, säger Oscar. “Om jag då svarar att det är en ledamot per rymdstation, hur många ledamöter får ni det till. Ja, du som sitter på höger sida om Sebastien kan svara.”

“Jag heter Theodore Anderson, Sebastiens bror. Det blir 10 ledamöter?”

“Du låter inte helt säker”, säger Oscar. “Men du har rätt 10 ledamöter  för Tellus har bara en ledamot även om det är två kolonier en vid varje pol, den ledamoten har sin bas på Luna och inte Tellus. så de 10 ledamöterna plus Generalsekreteraren är fedrations-unionen.”

Då räcker en annan kille upp handen.

Oscar ger honom en nick så att han vet att han kan säga det han vill.

“Mitt namn är Tomaz Santino. “Outlaws” då, har de något att säga till om.”

Alla de andra barnen fnissar lite, och Tomaz ser sig lite förundrat runt på dem.

Oscar skakar lite lätt på huvudet. “Jaha, du har inte tänkt på vad ordet betyder som vi använder på dem. De själv säger att de är oberoende av fedrations-unionen, förstår du vad jag menar med det.”

Tomaz skakar sakta på huvudet.

“Det är att de är sådana som inte lever efter de lagar och förordningar som fedration-unionen har bestämt. Då har de inte heller rätten att bo inom fedration-unionens område, så de håller sig bland de yttre planeterna bortanför Asteroidbältet i vårt solsystem.”.

Nu nickar Tomaz och några av de andra barnen, de har förstått hur det hänger ihop.

KAPITEL 4

Hösten 2508 - Luna utbildnings- och forskningscentrum

Zack står med Theo och Bastien och tittar på fyrverkerier.

“Wow”, säger Theo förundrad, “jag har aldrig sett något så här vackert tidigare!” Bastien ger

ifrån sig ett mumlande som Zack definierar som om att han håller med.

“Vad, synd,” säger han till dem, "jag har sett ett par fast inte i verkliga livet, utan sändningar

av sådana här på Tellus, som de sände i direkt som vi satt och såg på hemma hos farbror Bill

och Tant Ilse, så jag är glad att se de i verkligheten. Det är så mycket vackrare och högljudare”,säger han samtidigt som han håller för öronen då det smäller extremt högt ett par gånger innan

fyrverkeriet är slut.

“Ska vi se om det är mindre kö nu”, undrar Theo, “till bergochdalbanan?”

Både Bastien och Zack nickar och de springer iväg från den öppna plats på tivoliområdet där

de stått och sett på fyrverkerierna.

“Det blir sista åket”, ropar Gabriel efter dem. “Vi måste gå tillbaka hem sen, ni har skola

imorgon igen”.

Killarna vinkar till svar till att de har hört och förstått. När de kommer fram ser de att kön är

faktiskt bara hälften så lång nu, än innan fyrverkeriet men det är ändå en lång kö som kommer

nog ta ca 15 minuter innan de kan åka bergochdalbanan. Men de ställer sig lugnt där och

väntar.

Vi är nog lite trötta tänker Zack, vi står ju helt tysta och bara väntar på vår tur, vi som hela

kvällen nästan hållit på att bråka smått med varandra hela tiden, men mera som kompisar,

inte som ovänner. Jag är så glad att jag har blivit vän med tvillingarna, jag har aldrig känt

några som dem tidigare, någon som jag vet jag kan berätta allt för och de är på min sida

vad som än händer. Och speciellt Bastien är min vän, Theo umgås mycket mera med Adrian,

Tomaz och Fox än han gör med mig och Bastien. Vi är ju även rätt mycket alla 6 tillsammans

om vi inte är alla 15 tillsammans och gör något. Det är sådan skillnad från att inte ha någon

vän till att rätt som det ha 14/15 om jag räknar in Gabriel, och två jättenära vänner eller en,

Bastien, i alla fall.

Sen att utbildningen och komma till Luna skulle innebära så mycket spännande, och intressant

och roligt, hade jag ingen aning om. Wang höll ju ett tal till för oss innan fyrverkeriet och jag

känner mig stolt då jag hörde vad han sa då.

“Idag för 500 år sen”, hade Wang börjat sitt tal med, “bildades united nations space federations

programmet nere på Tellus, och nu står vi här flera hundra år senare och ser en del av

vinsterna med det programmet, vår överlevnad ute i rymden och varje år börjar det ca 150

nya elever på Elit-utbildningen, de som är de smartaste i vår nation med IQ på över 130,

som är gränsen till att räknas som geni. I år till och med har vi en stor andel som har så

högt IQ så att de klassas som super-genier, så jag känner en stor förhoppning om att dessa

intelligenta ungdomar kommer att leda vår nation in i nästa stora fas av överlevnad för

mänskligheten. Jag har stor förhoppning att vi kommer att lyckas utveckla ett skepp inom en

snar framtid som kan ta oss ut i Deep space och skicka iväg en forskningsgrupp för att ge

oss möjligheten att hitta en ny beboelig planet inom en nära framtid. Och jag kan mycket väl

se att några av dessa elever som påbörjat utbildningen i år kan vara de som kommer att delta

i det utforskningsuppdraget.

Jag tänkte nu rikta mig till dessa unga, 8-åriga nya eleverna, då ni nu står i början av er

utbildning att jag hoppas ni tar till vara på era år här och lär er så mycket som möjligt. Jag vet

att ni under de fem första åren kommer att få se mycket av den forskning som sker på

centrumet, och det just för att ni ska få en inblick i vad ni vill fördjupa i er senare under er

utbildning då ni har gått klart de förberedande åren så att ni kan komma jobba med alla våra

forskare inom olika inriktningar resten av er utbildning.Sen är det inte något krav att de ska

hålla sig till ett område, utan det är än berömvärt av er om ni kan bli kunniga i fler än en

specifik forskningsområde så att ni kan få en bred kunskap med en eller flera spetskunskaper

om det är så ni känner för att göra.  För både en bred som en djup kunskap är något som vi

tycker är bra att ha, för när man är där ute i rymden kan man rätt som det är stå där själv utan

andra som kan hjälpa en då något går fel. Ju högre intelligens man har desto större förmåga

har man att kunna bemästra att utforska rymden så jag är extra glad att hälsa alla de nya

eleverna välkomna.  Så ska ni hjälpa mig att ge dem en välkomnande applåd innan det blir

fyrverkerier."

Nu var det deras tur så Zack följer efter tvillingarna och trycker ihop sig alla tre i en av

bergochdalbanans tågvagnar. Kontrollanten ser ut att till att protestera först då varje vagn

är för endast två personer men när han ser att Bastien och Zack är rätt små så nickar han

ok och ser till att de sitter fast ordentligt bara innan han går därifrån och ger Zack en klapp

på axeln då han sitter ytterst.

2010

“Ni vet väl att den här unga damen, är den som har gett KRY-kammar vården ett rejält kliv

framåt då hon precis hade avslutat sin Elit-utblidning med även den militära biten?”

Alla 10-åringarna ger Ana MontBlanc strora ögon.

“Doktor Watson överdriver”, säger Ana om den säkert runt 70 åriga vithåriga gamla man som

håller på att visa dem runt i den stora hangar med KRY-kammare, där många innehåller

människor som de kan skymta inne i den självlyssnade massan som finns i dem.

“Överdriva, nej det gör jag väl inte”, säger Doktor Watson. “Hon var den som kom på att KR,

som står för Komplett regenerering om ni inte visste det, alltså KR-massan kunde användas

till att helt tillfullo laga en skada på en människorkropp men även rätta till medfödda fel om man

hade artificiellt biologisktmaterial som man kunde ersätta det som skadats eller var missbildat

och hela en människokropp utan men. 

Sen senare då hon var på Tellus, då hon stod med för få medel, då hon behövde rädda en

nybliven mor med en livmoderruptur…”

Han avbryter sig när han hör en ljudlig inanding från en av 10 åringarna, Ana lägger armen

om både den 10 åring som står där rätt blek efter sin inanding plus en annan av barnen som

stod på andra sidan om Ana, och hon ler lugnande mot Watson och säger:

“Du talar om de här två killarnas mamma.” 

“Jag trodde jag var för gamal för att bli chockerad”, mumlar han. “Men vilken ära att ha de

tvillingarna här, även om jag tycker att Ana blev rätt illa behandlad då hon hade gjrot en sådan

framsteg i KRY-forskningen, då hon räddade mamman och de här två.”

“Ska jag fortsätta”, säger Doktor Watson, “att berätta vad Ana gjorde? Hon tog bort livmodern

ur kvinnan och proppade fullt med KR-massa i henne buk och hoppades att det skulle kunna

läka henne, och det var något nytt för tidigare har man bara använt KR-massan på utsidan av

kroppen på skador. Även tvillingarna var i dålig form, så jag har för mig Ana la dem i vanlig

kuvös, som är det som vi hade innan KRY-kammare som kunde stå för livmodersupstitut för 

små förtidigt eller svaga nyfödda bebisar.”

“Men”, undrar Robyn, “vad var det för fel på Theo och Bastien?”

“Jag var undernärd”, svarar Theo, “och var medtagen och

efter Bastien föddes vände jag på mig och det var för att mamma inte orkade puscha ut mig

gjorde att den annsträngningen livmodern blev utsatt för gjorde att den gick sönder, och då jag

låg kvar däri, så fick jag inte tillräckligt med blod från moderkakan, eller luft att andas då jag

ännu inte var född, så det gjorde att jag var rätt medtagen när Ana lyfte ur mig ur mammas

mage.”

“Det stämmer”, säger Ana. “Stackars Theo var helt grå när han kom ut och jag ska säga jag

trodde att han tyvärr var död och inte gick och rädda, men rätt som det var så började Bastien

gråta och han hade knappt gråtit alls sen han föddes ca trekvart innan, för att han också var

undernärd och förlossningen hade startat lite för tidigt så de var förtidigt födda också, så jag

tror när Theo hörde Bastien så fick han en liten pusch att kämpa och han började röra på sig

lite och gny och började få lite bättre färg, så jag kände ett hopp, men jag kunde inte hjälpa

honom så mycket just då, för Mary deras mamma, jag behövde ägna mig åt henne så att hon

inte skulle dö, så jag bad sjuksköterskan jag hade till hjälp att lägga bägge bröderna nära

varandra inne i en kuvös. För jag fick den känslan att om de hela tiden har legat i livmoderna

bredvid varandra, så bör närheten till varandra hjälpa dem.”

“Oj”, sa Zack. “Vilken spännande berättelse, så glad jag är att ni lever” säger han och tittar på

Bastien och Theo.

Båda ler tillbaka mot Zack och tittar sig runt omkring på sina kompisar och ger även de stora

leende.

“När jag hade gjort vad jag kunde för Mary”, sa Ana, “började jag fundera vad jag skulle göra

för de små killarna, som var förtidigt födda, undernärda och klena, för om jag inte gjorde något

tänkte jag att de kommer att dö. Då kom jag på att jag kan prova, det gör inte något om de inte

fungerar, de har inte en chans om jag inte provar, alltså var min tanke om jag fyllde kuvösen

med KR-massa och de fick ligga i den, skulle det inte bli precis som i en livmoder. Och kan ni

tänka er det fungerade, och det gjorde de ju på tvillingarna utan att jag sövde dem, för att de

var nyfödda och inte fullt utvecklade spädbarn ännu, som tur var. Nu vet vi ju att för att

människor inte ska få panik då de hamnar i KR-massan i flytkammaren måste vi söva dem.”

“Där ser ni”, säger Doktor Watson. “Ana MontBlanc har stått för stora utvecklingssprång i att

utveckla KRY-kammartekninken. Så det är så synd att du inte längre kan få hålla på med den

här forskningen och utvecklingen.”

Ana ler mot Doktor Watson och även mot alla 10 åringarna som står runt henne och ser ledset

på henne.

“Det är inte så illa alls”, säger hon, “för vet ni jag skulle inte ha träffa Carl eller fått lära känna

er alla, om det inte hade varit så att jag hade fått bli husfru för Elit-utbildningen. Så jag är jätte

tacksam.”

2512

Det har varit en väldigt intressant dag då de varit runt på olika forskningslabb i den röda zonen, de medicinska och biomedicinska forskningsområden de har sett och fått information om, tycker Bastien. Och nu står de framför Professor Franklin Axell som ska visa sin forskning på den mänskliga hjärnan.

“Här i mitt labb, jobbar jag med flera andra professorer plus yngre assistenter som är intresserade av just det forskningsområde som hjärnan är. Mitt huvudmål som jag håller på med nu är att se om vi kan skapa en superintilligens genom att se om vi kan få levande hjärnor att kunna reproducera intilligenta hjärnceller av de datorkomponentsimplantat vi opererar in. Forskningen har kommit i det läget att vi försöker med levande apor och ser om det fungerar. Vi har gjort så att vi har små komponenter med datainformation och som är omslutna av organiskt material som ska växa fast i värdens vävdnader och bilda synapser mellan värdens hjärnceller och implantatet, så vi får en superintilligent hjärna/individ. Tyvärr har vi inte sett några specifika framgångar än, men än så länge ser vi i alla fall att aporna överlever och inte verkar bli nämnvärt påverkade av våra ingrepp så länge vi låter den få ligga i KRY-kammare ett par månader efter ingreppet. Vi håller på att se om vi kan få dem att bli intilligentare än de var innan, genom en massa tester nu, som man redan har använt sig av för att testa schimpansers intilligens. Sen tidigare har man jämställt en Chimpans med en fyraäring ungefär i intilligens. 

Här ser ni någa av de apor som ligger i KRY.”

Zack som står bredvid Bastien nästan trycker sin näsa mot kammarens glas för att se på kroppen som ligger där innen och flyter.  Han vänder sig mot Bastien och säger: “-Det ser nästan rofyllt och mysigt ut att ligga och flyta så där. Är de medvetna om vad som händer?” undrar han vänd mot Professorn.

“Nej”, svarar Professor Axell. “De är sövda och inte medvetna om något förrän vi tar ur dem ur kammarna. Kom här! om ni tvättar era händer så här noggrant som jag visar er, och sen ska vi sätta på oss skyddskläder så ska jag visa er de Chimpanser som har fått implantat och som vi nu håller på att testa om de kan lära sig att bli intilligentar, med visa metoder som främjar motorik etc och även som lär dem förhållanden mellan de det gör och ser om de visar tednenser att lära sig mer än de kunnat utan implantanten och de har förmågan att komma ihåg vad de lärt sig.”

Proffesorn och alla barnen tvättar sin händer och sätter på sig skydsklädder innan han visar dem in i ett annat rum. Bastien spärrar upp ögonen där inne finns tre Chimpanser som sitter med varsin person i samma skyddskläder som de har fått sätta på sig. Den unge mannen närmast honom sitter med en plockbox som små barn har och där de kan placera vissa rymdkroppsformer i rätt hål  och Chimpansen framför honom försöker att härma och göra likadant, men den har inte lika lätt för sig men rätt som det är lyckas den sätta dit en fyrkantig-form på rätt ställe och assistenten gratulerar den och ger den ett russin. Bastien ser sen att Champiansen tar en till frykantig-form och sätter den på ett annat ställe men i en annan frykantigt-ställe. Så om den mycket väl förstod hur den kunde få ett russin till, att göra om samma sak. Bastien ryckte lite i Professorns arm 

“Är det bevis på att den har lärt sig? Och kommer den ihåg om det skulle gå några dagar innan den försöka igen och göra samma sak, minns den hur den ska göra för att få en belöning? För det är väl ett tecken på att den har lärt sig, eller?”

“Det är svårt att veta” svarar Professorn, “om den lärt sig det för en längre tid framåt än just nu i detta tillfälle. För att veta det måste vi ju göra som du sa, vänta några dagar och se om den lyckas upprepa det den just nu gör. För i så fall har den ju lärt sig var den ska sätta de fyrkantiga-formerna för att få ett russin. På tal om det, vill du komma tillbaka och se själv om ska vi säga tre dagar?”

“Oh, ja,” utbrister Bastien, “om det är helt ok för alla så visst vill jag gärna se för mig själv. För det låter så intressant med att kunna göra en hjärna intilligentare än den är.”

“Men då säger vi så”, säger Professor Axell, “jag ska tala med dina lärare som du har nu, att jag vill att du ska komma hit och se hur vårt forskningsprojekt utvecklar sig, just för att du visar att du är intresserad av det. Jo, så att du vet att det är rätt Chimpans du möter nästa gång så kom här så ska jag presentera dig”.

Professorn går fram till den unge mannen och ber honom att flytta på sig, Chimpansen tittar nyfiket på Bastien då han sätter sig ner framför Chimpansen efter att fått ett tecken av professorn för att göra så. Bastien tar upp en rund-form och stäcker lite avvaktande fram den mot Chimpansen som tar emot den, samtidigt som Bastien visar Champiansen att även han håller i en rund-form som han sen placerar på en av de runda formernas plats på modulen han har framför sig. Chimpansen pillar lite försiktigt på den form som Bastien gav den, innan den försöker ställa den på en trekanitig format ställe, efter den helt medvetet hoppade över det fyrkantiga stället. Bastien viskar lite tyst till de andra tvä männen:-”Förstod den att det inte var en fyrkantig den hade men inte förstod var den skulle ställa den för den inte har lärt sig vad den runda formen ser ut som ännu`?”

Den unge mannen viskar tillbaka: “Lucy, har visat sig vara rätt intilligent, så jag tror nog hon förstod att det inte är en fyrkantig form hon håller i men inte riktigt ännu vet var hon ska ställa den runda rätt.”

Lucy, tittar på formen hon håller i en gång till och sen på modullen hon har framför sig och ställer den runda formen på rätt plats. Bastien kan inte annat än leende sträcka fram handen och klappa lätt på Lucys arm, medans den unge mannen sträcker fram paketet med russin till Bastien, som tar ett och ger Lucy det.

Professorn säger till Bastien: “- Du kanske ska komma med här så får du se vad de två andra Chimpanserna gör”.

Efter att ha sett på de andra två aporna, där den ena sitter med en penna i handen och ritar och en kvinna försöker få den att skriva bokstäver, och den andra apan håller på att stapla klossar på varandra, mannen som sitter med den håller upp ettt papper med en siffra på och för att visa apan hur många klossar det är som han vill att den ska stapla på varandra, så visar han det genom att bygga egna klosstorn med rätt antal klossar framför apan. Apan staplar klossarna på varandra men inte alltid rätt antal. När han har visat dem runt så följer Profesor Axell dem ut ur labratoriet igen och tackar för att de ville komma och se på hans forskning.

Ana kommer in i salen och ser att några flickor står i ena hörnet och hon upptäcker att det är Ling och Robyn som står och tröstar en gråtande Adrian, nej vänta lite det är ju Adria nu, även om det gått några veckor sen hon kom till Ana och berättade om att hon kände att hon inte var pojke och ville höra med Ana vad man gjorde då. Adrian berättade att han hade trott att det var Theo, Bastien och Zack som var i duschen så han hade bara gått in, men sen upptäckte han att det var Nora, Robyn och Ling, som givetvis hade blivit väldigt upprörda över honom att han bara stod där och stirra på dem, men han hade sagt förlåt och rusat därifrån för att kunna få vara ifred med sina tankar som han hade gjort för att han kände att han behövde fundera för han hade ju inte tänkt på flickornas kroppar för att han var pojke, utan hade tänkt att han hade velat se ut som dem, inte ha en sak som hängde och dinglade mellan benen utan hellre ett par knoppande bröst, det kändes fel hel enkelt och nu undrade han med Ana varför han kände så och vad man kunde göra åt det, för om han tänkte efter så hade känt på det viset i flera år, att han kändes fel i sin kropp.

Ana berättade för honom att det fanns något som heter transition , att med enkla medel kan få en pojkes kropp att bli flicka eller vice versa. Och att det inte är så ovanligt som många tror att det sker, och att det nu går så mycket lättare än vad det gick för ett par hundra år sen. Och ännu lättare nu när KRY finns. Första åtgärden är att undersöka hypotalamus med MR123 som är en speciell mera inriktiad MR som man kan se hur det ser ut i hjärnan mycket tydligare än med en vanlig MR, och just i hypotalamus kan man se skillnad på vad en kropp har för könidentitet då den under fosterutvecklingen har utvecklats på olika sätt för de olika könen och man då kan se vilket kön just den människan tillhörde. 

Efter de såg på förändringarna i hypotalamus att hon var kvinna var det inga  problem med att påbörja transiteringen med en gång så Ana hade gett henne en injektion med ett par nano-botar med de kvinnliga hormonerna och skulle förändra den kemiska hormonbalansen i kroppen så att den skulle tro den var kvinnlig och inte manlig längre. Och att det var väldigt bra att han hade kommit på och velat göra detta innan han kom in i puberteten för då gick det så mycket lättare att få kroppen att anta de rätta kroppsformerna än efter att kroppen hade påbörjat den pubertala förändringen redan.

Ana gick fram till flickorna och undrade med den gråtande Adria vad som hade hänt, då vänder sig Ling till henne och svarar: - “Det är Oscar Silvercrona, han är den mest okänsliga läraren som finns! När han berättade för oss flickor att vi skulle gå in hit och vänta på dig så du skulle komma och tala med om oss, medan han talade med killarna, så reste sig ju Adria och skulle följa med oss, då började han protestera över att Adrian skulle gå, men sen sa han ja visst ja du tycker att man bara kan besluta sig så där att man inte är pojke utan en flicka nu, och om han hade något att säga om den där transitioneringen så tyckte han att den var skit, pojkar är pojkar och flickor är flickor att det var så naturen hade bestämt det till att vara. Men om det ska vara så, så gå då.”

Ana suckar djupt och skakar på huvudet och kramar om Adria och säger:-”Vissa förstår aldrig hur det är, och ska vara förjävliga pga att det är rädda för förändring, tänk inte mer på Silvercrona nu, det är bara ett fåtal som är och tänker som han gör. Det har blivit lättare att få andra att förstå då det är en sådan lätt process nu än det var för några hundra år sen, och vetenskapen finns ju som visar att det inte bara är något psykologiskt som gör att en del känner att de egentligen är något annat kön än vad som syns utifrån deras kroppar.

Men så då ska ni sätta er ner så ska jag börja med att tala om det som det var meningen om. Ni förstår väl också varför vi delade er i flickor och pojkar just för den här lektionen, för att det kan kännas bekvämare för er att fråga och samtala om sex osv om det andra könet inte är närvarnade.”

Ana börjar berätta för flickorna om kvinnliga och manliga kroppar och vad som skillnaden på dem och hur de även tänker och känner annorlunda angående sex och ha samlag etc, och hon berätta om hur ett samlag går till och allt som hör sådant till.

Efter ett tag in i lektionen räcker en liten flicka från Gupp J upp handen och funderar: "Adria då, hon har ju varit pojke, tänker hon annorlunda?”

“Nej”, svarar Ana, “det kan väl vara svårt för mig att svara på, eller Adria själv, för hur vet någon hur någon annan tänker och vem vet vad som är rätt eller fel, egentligen tycker jag att det är bra att man har en personlig uppfattning och tankar om sådana här saker, och det är inte så att någon annan kan få reda på det, det är din egna hemlighet, och inte ska någon få er att ändra er heller, så om det finns någon som tjatar på er att gå med på någon sexuell handling som ni själv inte vill, så stå på er och vägra att göra något som ni känner er obekväma med.”

Samma flicka undrar sen:-”Adria, har ju sin snopp kvar väl? och då är hon ju kille med, är det så att hon vet hur killar känner och tänker lättare än vad vi som har varit flickor hela tiden gör”.

“Än en gång”, säger Ana, “är det ju saker som jag egentligen inte kan svara på, det är ju bara Adria som vet, och nä svara inte Adria, för det här är bara din ensak du ska inte behöva förklara. Men jag kan ju gå in på det kroppsliga gällande en transitering då du undrade om Adrias snopp, ja hon har den kvar, men om några år när hon har blivit vuxen kan hon få genomgå en nedre könskorrigeingsbehandling både inre och yttre, förr var detta en lite vansklig operation och man kunde bara korrigera yttre genitalier de inre lämnades kvar, men nu när vi har KRY, så efter en månad med KRY-behandling så har kroppen läkt och korrigerat sig till det kön man vill att personen ska ha.

Ana fortsätter sen med;- “Ska vi gå in på vad UN/SF som samhälle har för regler och tankar angående befolkningens förökning, för det är viktigt att ni vet och lär er det, för ingen vill att ni ska råka illa ut bara för att ni inte fått informationen berättad för er.

Ni vet, för det hör vi ju nästan sen vi föddes, att varje människa bara får vara förälder till ett barn, efter att ett barn föds så steriliseras både mamman och pappan för att de inte ska kunna få fler barn. Sen kan man se en orättvisa här, för det kan vara lätt för en man att komma undan med att göra en kvinna med barn och sen inte registrera sig  som det barnets pappa och kan undvika sterilisering. Därför har de med hjälp av nano-botar sett till att alla kvinnor har ett preventivmedel, för att förhindra att de blir gravida och ni kommer få dem idag av mig här innan ni går härifrån, jag ska säga det enda bra med dem är att man slipper menstruationen varje månad, men annars så…jag ska sluta där för jag vill inte råka illa ut, för ni vet att om UN/SF får reda på att vi ifrågasätter några av deras regler så…

Sen vill ju ändå UN/SF att vi ska föröka oss och helst få barn som är sådana som ni är, en individ med högt IQ, som kan få Elit-utbildningen här på Luna, så de involverar sig rätt mycket i vem som ska få möjligheten att få ett barn. En kvinnas nano-botar stängs av först då de uppfyllt ett par krav, de fyllt 25 år, och både man och kvinna har genomgått Elit-utbildningen och att detta par gifter sig, just för att förhindra att få barn med lågt IQ som bara skulle bli en belastning för samhället då de inte är tillräckligt smarta för att kunna forska på hög nivå för att ge vår befolkning en chans till att överlevnad då våra resurser som det är nu understiger den nivå för att ge oss alla en chans till att överleva. Ja, Nora …”

“Men, på Tellus föds ju många barn som inte är utifrån de riktlinjerna du sa nu…?”

“Ja”, svarar Ana, “och inte bara på Tellus, det finns en del som lever i utkanten av samhället, som kanske inte får nano-botarna och/eller så är det några nano-botar som inte fungerar som de ska och/eller eventuellt någon som vet hur de ska sätta dem ur funktion. Sen har UN/SF blivit striktare med detta på senare tid, så då ska vi se om vi inte kan se att ni får era nano-botar innan vi avslutar denna lektion.”

Ana reser sig upp och går och släpper in tre personer, en i röd T-shirt och två i mörkgråa, till i salen, och säger sen:-”Adria du slipper detta, för du är ännu pojke gällande könshormoner, men sen när du har som vuxen genomgått undre könskorrigeringen så får även du sådana här nano-botar, så då ska vi se. Om Grupp A kommer hit till mig och Jane och Grupp B går till Amanda och Tom”.

Det är Ling som går fram till Ana först och Ana ger henne en injektion i axeln med ett par nano-botar medan Jane sätter fast en klistrig platta över hennes ID-tatuering i nacken och Ling känner att det blir först varmt och sticks lite grann och sen kallt och det känns skönt för det kyler den där kliande/stickande känslan som hon fick först.

Efter alla har fått nano-botarna och satt sig på sina platser igen säger Ana:-”Då var vi klara för idag, ni har fått nano-botarna och i er ID-tatuering finns informationen att ni har fått dem och där går även se om hur nano-botarnas funktion är om man vill kontrollera det. Sådär om ni inte har några frågor, så kan vi avsluta här så får ni gå och äta lunch”

“Är det du som är Sebastien Anderson?” frågar den runt 30-åriga korta och mulliga kvinnan då hon kommer in i rummet, på våningsplan 8 i den vita zonen, där mycket administration och annat sådant gällande Elit-utbildningen håller hus, där Bastien nu har väntat i runt en kvart efter det att denna unga säkerhetsvakten hade lämnat honom,  efter att han hade dykt upp på deras Samhällslektion och bett honom och följa med honom. Bastien var inte alls bekväm, han hade suttit och blivit mer och mer nervös och funderat på vad han hade hamnat i för situation nu, inte hade han väl gjort något fel eller?

“Ja”, svarar han henne och reser sig upp för att ta henne i hand då hon sträcker fram sin mot honom.

“Och jag är Professor Amanda Strange, och är ansvarig för utformningen av IQ-testen inför varje års tester, plus driver forskning om intelligens. Jag bad om att få dig som assistent, för att ha en testperson som är en av de intelligentaste eleverna som vi har just nu.”

Bastien gör stora ögon, men Professor Strange märker det inte utan hon håller på att öppna ett program på sitt wristband-dator som hon sen med en handrörelse får att visa sig  som en bild som blir flygande i luften mellan henne och Baastien, det är en sådan där uppgift man ska svara på med vilken av de fyra formerna som är det rätta svaret till bilden med sex andra former utifrån den kombination de visas i, en helt vanlig uppgift för att mäta någons intilligens.

Hon fortsätter att låta honom svara på sådana uppgifter, plus även räkneuppgifter, frågor om vad det här ordet, meningen, frasen betyder, helt vanliga IQ-testfrågor, i flera timmar, tills han är så slut i huvudet så han knappt vet vad han själv heter.

Till slut nickar hon och ger honom ett leende.

“Tack för idag”, säger hon. “Du kan komma tillbaka samma tid nästa vecka.” innan hon vinkar iväg honom.

Han går förvirrad ut ur rummet och fortsätter mot hissen för att kunna återvända ner till våning 3 där han har sitt rum, för han känner att han måste få vila från intryck lite, han håller på att få huvudvärk. I hissen upptäcker han att det gått fem timmar sedan han blev visad till Professor Strange, och det är två timmar sen de andra åt middag. Då känner han hur hungrig han är och med kurrande mage går han till närmaste matvaru-automat och ser om han kan få något att äta. Han använder sina net-coins till att köpa en kycklingwrap och en näringsdryck, som han mumsar i sig på vägen tillbaka till sitt rum. Han har ätit upp när han kommer dit och han lägger sig på sin säng och somnar omedelbart fast han i vanliga fall skulle dröja i runt tre timmar till innan han skulle lägga sig för natten.

KAPITEL 5

2514

Bastien har fortsatt att hjälpa Professor Strange under två års tid  med IQ testfrågor, först hade han fått mer och mer avancerade frågor att svara på, sen något som var ännu roligare var att han nu fick hjälpa henne att konstruera frågor till test. Där de också testade frågorna på de nykomman 8-åringarna på Elit-utbildningen för att se att de få bättre test, och han tyckte det var väldigt intressant, men han kände att han ville nog även rikta in sig lite mera på mera vårdinriktad forskning, eller ännu hellre hjälpa sjuka och skadade människor att bli friska. Han hade hört med Amanda och Ana hur han skulle kunna göra för att kunna få sådana uppdrag och inte bara det som han hjälpte Amanda med och gå på undervisningen han och de andra eleverna hade om datorkunskap, kommunikation, programmering, rymdskeppsteknik, rymdkunskap, stidsdkunskap man mot man, pistolskytte, etc, kemi, fysik, biologi, biokemi, och andra vetenskapliga grundämnen mm.

Så idag hade det burrat till i hans wrist-band och när han kollade in vad det var för meddelande han hade fått, så var det en kallelse från Professor Franklin Axell, han som han för några år sen hade träffat och fått inbjudan att fortsätta komma och hälsa på Lucy, schimpansen som hade fått superintelligens datorimplantat inopererat i hjärnan, Bastien hade i ungefär i ett halvår kommit till det labbet och sett vilka framgångar Lucy gjorde, men sen en dag så var han inte välkommen längre. Han hade funderat länge på varför och talat med Ana och Carl om det visste varför, så en dag kom Ana och sa att hon hade hört att det var så att Schimpansen Lucy hade visst fått något virus som hade satt sig på implantatet och först blivit våldsam och om de inte redan hade varit tvungna att avliva henne på grund av viruset så hade de fått göra det på grund av hennes våldsamma betende annars hade hon säkert ändå dött av virusinfektionen. Bastien blev upprörd och ledsen, men efter några månader och nu år senare hade han helt kommit över att han inte kunde följa Professor Axells forskning mera, även om han tyckte det hade varit väldigt intressant.

Nu när han var på väg till det laboratorium i den röda zonen som var Professor Axell undrade han vad han ville honom nu.

När han kommer in i laboratoriet så är det första han ser en KRY-kammare som står i ett hörn, men det finns ingen människa i rummet, så Bastien går försiktigt fram till kammaren tills han skymtar att det ligger en kille där inne, undrar vad han har råkat ut för, och varför är han i Professor Axells laboratorium och inte i KRY-kammar-hangaren hos Doktor Watson, för där är ju alla andra som ligger i KRY-kammare är. 

Då hör Bastien steg som närmar sig och vänder sig om och där kommer Professor Axell.

“Bra, att du kom”, säger han till Bastien. “Det här är Jeremy Croft, en elev på utbildningen precis som du, fast han är två år äldre än dig, han har råkat ut för en allvarlig skada, han har brutit ryggraden på flera ställen plus har fått en rejäl skallskada. Om vi inte hade haft metoden med KRY-kammare hade han nog inte överlevt med en sådan skada. Sen kommer det ta tid för honom att läka, då förutom alla brotten på skelettet så har nervbanorna hans blivit skadade. Han är sen ensam att ha råkat ut för den skada han har att så mycket nervvävnad är skadad både i hjärnan och ryggraden plus det perifera nervsystemet, så det kommer bli intressant för oss att följa hur han läker, speciellt då han kommer att ha en läkning med hjälp av KRY, då vi ännu inte har fått möjligheten att studera läkningsprocessen på en patient med sådana allvarliga nervskador förut.”

“Det låter intressant”, säger Bastien, “men varför är jag här?”

“Jo”, säger Professor Axell, “det är så då vi kan se hur Jeremys nervfunktioner, minnesfunktioner och intelligens återhämtar sig men inte i förhållanden till en frisk hjärna och nervsystem ser ut och fungerar, alltså behövde vi en annan elev som kunder vara kontroll, då vi inte har hur Jeremys hjärna och nervsystem såg ut och fungerade innan hans olycka. Sen då jag redan hade träffat dig och du hade visat framfötterna här även om det tog slut då vårt arbete med schimpanserna inte föll så bra ut som vi trodde först, de flesta dog utan att vi kunde se några framsteg i deras intelligens med implantaten. Vi håller på att forska och undersöka vidare, men det är lite stiltje på den fronten och jag kände att jag inte kunde ta in dig i en forskningen som inte var i någon större processframgång. Men sen hörde jag att du har jobbat med Professor Strange en del med IQ-testen, och då den här möjligheten kom upp att vi kunde undersöka och se hur en hjärna återhämtar sig och vi behövde en kontroll så fick jag infallet att du kunde vara en bra medhjälpare, då du både visat att du varit intresserad, och är i ungefär samma ålder som Jeremy.”

Bastien nickar och Professor Axell säger att han vill göra massa tester på Bastien nu för att mäta hans hjärna- och nervsystemfunktioner. 

2516

Något år senare, sitter Bastien och Jeremy på sin hemliga plats, inne i en skogsdunge vid kanten av en damm, ute i terra ring- kupolens vita zon, På andra sidan den här dammen finns några bostäder som lite mera välbeställda än de vanliga UN/SF medlemmarna på Luna bor i. Just denna del av skogsdungen och dammen besöker inte så många, och Bastien och Jeremy hade hittat den för ungefär ett halvår sen, då de för första gången de hade fått lämna laboratoriet som hade varit Jeremys hem de senaste 18 månaderna där han hade fortsatt återhämtat sig från skadorna han hade ådragit sig efter sin olycka, utan att några vuxna forskningsassistenter hade följt med dem för att ha uppsikt över Jeremy, så att inget skulle hända honom då han ännu inte var helt återställd.

När de fann stället och även nu kände de hur de kunde slappna av och bara njuta av vara tillsammans, för de hade blivit goda vänner under de här månaderna som de hade känt varandra. Jeremy hade legat i KRY-kammaren ungefär ett halvår innan Bastien hade fått möta honom vaken för första gången, han var inte på långa vägar fullt läkt då, så han hade dålig balans, var fumlig, och hade svårt att formulera ord, meningar, eller kanske var det tankar som han hade svårt att  omformulera till ord, minnesproblematik, så hans hjärna och nervsystem var inte på långa vägar läkt. Han hade berättat för Bastien då de hittat den här platsen att han flera gånger hade hatat Professor Axell och alla hans assistenter, för att de inte hade låtit honom vara i KRY-kammaren tills han hade läkt fullt ut, utan tagit ur honom då läkningsprocessen inte ens var halvfärdig utan ännu tidigare, för att kunna se hur nervsystemet återhämtade sig efter skadan han ådragit sig. Att de hade haft honom som ett forskningsobjekt över hur han läkte, han hade fått göra otaliga tester själv plus dem som de jämförde honom med Bastien, samtidigt som han kände frustrationen att det inte fungerade och smärtan skulle man inte tala om. Han sa att varje gång Bastien dök upp så blev han så glad för han kände att de kom så nära varandra för att de var nästan lika gamla och att Bastien inte var en av de där vuxna som plågade honom. 

De hade låtit Jeremy vara i KRY-kammaren i omgångar för att han skulle läka lite i taget, och två till gånger hade de tagit ut honom och gjort tester innan de lagt tillbaka honom,  innan de tillslut ansåg att han var fullt läkt och sen dess hade de låtit honom sova på en säng i laboratoriet istället. Nu hade han faktiskt fått återgått till sina studier, men han hade missat ungefär två år, men då han inte hade så många andra vänner än Bastien så hade han inte stora problem att ta igen dem, för det visade sig att hans intelligens och intellektualitet återkommit till honom då hans hjärna och nervsystem var fullt läkt igen. Så på grund av det kanske han ändå var glad över att KRY-kammarna fanns, men om läkarna/professorerna hade låtit honom vara hade han kanske kunnat återhämtat sig snabbare och kunnat återgå till utbildningen mycket tidigare än vad han hade gjort nu.

2517

Zack är rejält upphetsad då han kommer hem till rummet, han ser att Theo och Bastien har redan lagt sig, och om han inte tror fel så har nog Theo redan somnat, som vanligt, då han alltid somnar så fort han lägger huvudet på kudden och sen sover stenhårt tills det är morgon, och så morgontrött han är, de brukar få hålla på länge på morgonen för att få upp honom ur sängen. 

Men Bastien, som vanligtvis har svårt att sova är vaken, ser han för han lyfter på sitt huvud och hälsar på Zack innan han med en gäsp lägger sig ner igen. Zack känner att han måste få berätta för någon om dagen, så han skuttar fram till Bastiens säng och lägger sig ner bredvid honom, Bastien makar sig så att Zack får plats, Bastiens armar håller om honom och Zack känner hur Bastiens fingrar snurrar några av Zacks hårslingor runt och runt, medan han låter sitt huvud lägga sig tillrätta på Zacks axel.

“Vet du”, börjar Zack. Han känner hur Bastien skakar på huvudet så han fortsätter. “Jag och Robyn har hållit på att jobba med en rymdskeppsstol med speciellt kraschskydd och idag kom vi på om vi kombinerar det med KR-massa så kan vi få något som vi kallar en “krasch-stol” till att skydda personen som sitter i även om det skulle medföra att personen utsätts för så stora kroppsskador som skulle kunna vara livshotande, för med hjälp av KR-massa, som innesluter personens kropp precis som en KRY-kammare gör, hjälp det lät nästan så jag inte förstår själv vad jag försöker förklara, men jag är så uppspelt så jag bara kastar ur mig det jag tänker, och du kan inte förstå vad jag menar….”

Bastien mumlar och hans huvud ligger så nära Zacks öra så Zack hör tydligt vad han säger, men han blir lite distraherad också för det känns så skönt att känna de där små luftstötarna då Bastien talar, de kittlar så skönt på huden under hans öra.

“Ja, lite svårt har jag att hänga med” mumlar Bastien, men det kan även bero på att jag är så trött. Men jag är glad för er del, det låter som en riktigt stor grej gällande överlevnad om de skulle ske en rymdskeppsolycka?”

“Ja”, säger Zack. “Det skulle höja överlevnaden till 100% nästan, talade professor Korall om. Det skulle kunna vara något att kunna göra tex  överlevandskapslar med sådana system som skulle hålla liv i människan i den tills de blir räddade, i flera månader kanske till och med år. Plus “krasch-stolar” skulle kunna gå att göra så att de kan skydda människan som sitter i dem från skador om rymdskeppet är under attack eller vid snabba manövrar och accelerationer etc”.

Zack känner hur Bastien drar på sin mun, säkert till ett leende, han tänker hur nära har han inte  sin mun mot min hals nu, jag skulle kunna pussa honom och visa honom vad jag tycker om honom. Men är jag redo för det, jag har ju en flickvän och har han inte en pojkvän, som han håller så hemlig så han tror vi, hans vänner inte vet om det. Men det är så skönt att ligga här och känna hans kropp mot min…så jag skulle kanske

“Om ni tror ni är tillräckligt tysta, så får ni tänka om. Jag kan inte sova här borta för att ni ligger och viskar” hör Zack, Theo säga till dem då. Han känner hur Bastien blir spänd i kroppen men sen slänger sig Bastien upp ur sin säng och kastar sig över Theo i hans och börjar kittla honom.

“Ha, det ska du klaga på, du sover ju som en stock” säger Bastien, “så djupt så att du snarkar och stör oss så vi inte kan sova, så nu kan du smaka på din egna medicin”.

Theo försöker knuffa undan Bastien och det blir rena brottningsmatchen bröder emellan och Zack funderar om han ska ge sig in i den för att hjälpa någon av dem, antagligen Bastien då för han är hans bäste vän.

Han reser sig upp och går fram till Theos säng och tar tag i Theo och drar i honom och med hjälp av Bastien lyckas de knuffa ner Theo på golvet, Zack kryper ner bredvid Bastien i Theos sång och skrattande säger. “Jag tror Theo har den mjukaste sängen av oss alla tre, varför har vi inte vetat det förut, för då skulle vi förpassat honom ur den för länge sen. Eller vad säger du Bastien, ska vi inte ta och sova här i natt?”

Bastien skrattar och nickar och rättar till sig efter Zacks kropp. Theo skrattar också och tittar på dem.

“Jaha, ni har ju delat säng från första natten, så jag kanske skulle vara orolig för att du Zack håller på att ta min bror från mig eller? Fast jag kanske också får plats”, säger han och lägger sig på de andra två killarna och kramar om dem hårt. Skrattande och puttande på varandra rättar de till så att de ligger någorlunda bekvämt alla tre och rätt som det är har de somnat.

2018

Zack och Robyn kommer skrattande in på det rum han delar med tvillingarna, Bastien kryper ännu längre ner under täcket och vänder sig in mot väggen och hoppas att de inte ska märka att han ligger där och gråter, han hör Robyn hyscha på Zack, så då har  de uppmärksammat att han ligger där, förhoppningsvis tror de att han sover och går snart utan att försöka väcka honom. Men Bastien har gråtit så mycket den sista timmen att han kan inte annat än snörvlande försöka stoppa flödet som rinner ur näsan. Han förstår att de har hört honom för han känner att någon lägger sin hand försiktigt på hans rygg.

“Vad är det Bastien, varför är du ledsen?”, hör han Robyn fråga.

Han kan ju inte ligga kvar under täcket nu och hoppas att de ska tro att han sover, så han sätter sig sakta upp och tar av sig täcket och ser rakt in i Zacks oroliga ansikte för han hade visst satt sig på sängkanten, nur drar han in Bastien i sin famn och klappar honom på huvudet, drar handen genom Bastiens hår ner mot nacken och börjar vagga honom och hyscha lätt. Bastien kan inte annat än att börja gråta än mer över den förståelse som han visar. Robyn sätter sig på andra sidan av Bastien och hon stryker med sin hand upp och ner för hans rygg då hon redan hade lagt sin hand där.

Efter en stund försöker Bastien berätta då hans gråt verkar lugna sig. 

“Han sa att han trodde det var bäst att vi gjorde slut då han ändå skulle åka till Mars då han tog examen.” säger Bastien som förklaring.

Han mer anar hur Robyn ger Zack en frågande blick, för hon visste inte om att Bastien ens var i ett förhållande med någon.

“Din pojkvän?” undrar Zack. “Utan att ni hade en diskussion om det? För jag antar att du inte håller med, eller?”

Bastien kan bara nicka, för det stämmer ju allt det som Zack säger, för han är så full i gråt och vad skulle han kunna säga till Zack och Robyn som skulle förändra det som skett.

“Vet ni vad”, säger Robyn. “Vi ska hantera detta som tjejer gör, jag har för mig det finns glass kvar i frysen, som Ling hade köpt till tjejkvällen som vi hade för ett par dagar sen. Jag går och hämtar den så kan du Zack hitta en film att se på tills jag är tillbaka.”

“Jaha”, säger Zack när hon har gått, “Det är bara att göra som vår vän säger, hon har ju lite mera vanan inne, för har inte både Daisy och Ling blivit dumpade av sina pojkvänner både en och flera gånger. Vad tror du? Blir den här bra?” säger Zack och visar honom en känd actionfilm som Bastien inte har sett, så han nickar att det blir bra, för egentligen bryr han sig inte.

Ett par timmar senare sitter de i Bastiens säng, han mittemellan Zack och Robyn, glassen är uppäten för länge sen och de sitter och ser på de spännande sista scenerna i filmen, då dörren slängs upp och in kommer Theo, Fox och Tomaz.

“Varför sitter ni här?”, säger Fox, och ger dem en ingående blick. “Bastien, vad är det som har hänt?”

När Fox frågar det så snurrar Theo runt och ser hur rödgråten Bastien är och förstår att Zack och Robyn har tröstat honom, men för vad. Han går fram till dem och sätter sig utanför Robyn men kramar om Bastien, så att hon blir en extra person innesluten i kramen.

“Ja, vad är det som har hänt?”

“Hans pojkvän”, börjar Zack, för han ser hur Bastien har börjat gråta igen och stoppat in sin näsa i Theos halsgrop.

“Va!!!” nästan skriker Fox, “Har du en, nej oj, förlåt, en pojkvän som gjort slut? Hur kan han få för sig att göra det, då du är en av de finaste killarna som jag känner.”

Alla utom Bastien tittar på honom, och skakar på huvudet åt honom. Fox förstår vad de försöker förmedla, visst du kan vara medkännande men du uttrycker dig lite otympligt, du gör det bara värre. Men Fox får en idé som ska få Bastien att må bättre och att känna att han har alla sina vänner i A-gruppen på sin sida.

“Vet ni vad, plocka ihop sakerna som ni behöver för att vi ska ta oss till stranden för ett party, plus att det är rätt dag i veckan för att surfa då de kör vågmaskinen i dag och i morgon, kom igen nu!”

De andra tittar på varandra och funderar är det verkligen en bra idé men så ställer sig faktiskt  Bastien upp och går till garderoben och tar fram sina badbyxor.

De vaknar på morgonen på stranden dagen efter, då en säkerhetsvakt står över dem och harklar sig och säger att de ska nog pallra sig därifrån nu.

De sätter sig upp och tittar sig förvirrat om, de var alla i A-gruppen som kom med till stranden till slut, och de hade börjat med att bada och surfa och sen gjort upp eld, grillat korv och marshmallows, druckit en del och Fox hade haft med sig sin gitarr och spelat och de hade sjungit kända sånger, både nya och lite äldre, helt enkelt haft en trevlig kväll/natt, de hade nog slocknat en efter en där de satt. Bastien finner sig då han vaknar liggande helt omslingrad med Fox av alla som han kunde somnat i famnen på. Han minns att de hade kyssts, kramat om varandra och smekt varandra på rätt intima ställen, han skäms nu för det. Och med Fox, som nu snart haft något sexuellt förhållande med varenda en av de i vängruppen, han är så polyamorös så man kan bli, som tur är kanske för då anser han det inte så avfärdande av Bastien som har bestämt sig att kalla det en engångsförteelse, det skedde bara för att han var så upprörd och ledsen, och han vill inget mera än att de ska vara vänner han och Fox.Usch vad illa han mår, känner han när han snubblar upp på fötter och ser varför ens säkerhetsvakten är där. Där står ju Nationschef Generaldirektör Howard Wang och en massa andra folk som han inte har en aning om vilka det är. Wang ser inte så glad ut, han hade nog velat hitta stranden öde så här tidigt på morgonen. Eller är det tidigt, vad är klockan egentligen? Han ser hur en äldre vithårig kvinna närmar sig, han ser att Wang nästan ser ut att vilja rycka henne tillbaka, han vill inte att hon ska gå fram till dem. Vakten rycker till också när hon kommer upp jämsides vid honom och vänder sig till Theo som står där och frågar.

“Är ni några av alla duktiga Elit-elever?”

“Ja”, svarar Theo och ser jättebesvärad ut.

“Det är lugnt”, säger kvinnan och ler. “Vi kommer från Mars, och jag är Kommendant Farah Stein, och Wang har sagt att vi inte hinner gå och se på någon del av utbildningen för han ville visa oss Terra-ringkupolen istället så vi kan få inspiration att bygga en på Mars med. Så det här var ju riktigt bra att springa på er här, för då kan jag börja med att fråga, om det är någon från Mars i gruppen här?”

“Jag är”, säger Ling och pekar mot Daisys håll, “och Daisy”.

“Trevligt att träffas”, säger kommendanten. “Jag vill gärna höra vad ni tycker om utbildningen och om ni känner att ni har nytta av den och kanske ni kan ge Mars något när ni är klara här”.

“Men”, säger Theo, “det gör vi väl alla. För när vi är klara här då vi är 20 år är det ju en 3 årig militärutbildning som är obligatorisk för oss alla,”

“Ja, det har du så rätt i”, säger Kommendanten och nickar. “Och när är det ni kommer till oss då?”

“Om två år”, säger Ling.

“Då började ni 2008”, konstaterar Kommendanten, “är det så jag fått äran att träffa A-gruppen kanske?”

“Va” säger Fox, “är vi så kända”.

Kommendanten ser skrattande på honom. “Ni är allt ungdomar ännu väl, för den kommentaren skulle väl inte ett super geni slänga ur sig, tycker jag.

Jag ska säga då, Generaldirektör Wang skryter om er hela tiden, ska ni veta. Han säger att ni är Federationens hopp, och vi får höra om alla era framgångar och vad han tänker på vad ni kommer att åstadkomma för mänsklighetens överlevnad. För vi lever över våra tillgångar redan, det som odlas på Tellus, på Luna och de andra stationerna kommer inte att räcka långa vägar för att för hela mänsklighetens överlevnad länge till. Så det är stor brådska att hitta en ny beboelig planet för oss. Så jag hoppas ni känner er stolta och fortsätter i den andan, så vi kan få behålla det hoppet att ni är vår frälsning.”

Hela A-gruppen ser på henne, och de här var nyheter för dem, vad var det hon sa, vi är Federationens hopp och framtid? Bastien tittar mot Wang till och ser att han ser rejält upprörd ut, och tänker att det var nog inte något han ville att vi skulle få reda på. Och det hon sa om super genier, det var något som han redan hade misstänkt, för varför var annars Amanda Strange så intresserad av just honom, för han förstod att hon hela tiden testade och försökte utveckla hans intelligens, för det han hade förstått var att hon höll på att försöka få fram IQ-test som även skulle kunna mäta rätt på både barn och vuxnas IQ och testade dem på honom. Han tror att han hade sett någon anteckning i från henne någonstans som hon säkert inte ville att han skulle ha sett, att hon antog att hans IQ låg långt över 250 närmare runt 300 ,och det medförde att han var den intelligentaste nu levande person, om inte den intelligentaste genom tiderna till och med. Men inte kände han sig annorlunda eller bättre än alla andra för det, han hade lika mycket hjärtesorg som alla andra som blivit dumpade, om inte mer, för det kändes som om hans hjärta skulle brista. Och vad illa han mådde, måste vi stå här och småprata länge till. Han försökte få Zack att förstå att han ville gå, så han ryckte honom i armen.

Zack vänder sig om när han känner att Bastien drar i hans arm, och när han ser Bastiens bleka ansikte så förstår han hur illa det är och lägger armen om hans axlar och börjar leda honom hemåt, de kommer en bit bort som tur är står där en soptunna, för den måste nu Bastien slänga sig över och kräkas i.

Mitzi Wang har stått och sett på ungdomarna och lyssnat på vad de säger, och känner vilken frihet de verkar ha som hon inte har, hennes pappa vill ha henne nära sig hela tiden och hon gör inte annat än sitter med på möten, konferenser och sådana här rundvisningar av delegationer dagarna i ända. Hon skulle vilja byta med vem som helst av dem, faktiskt även med den killen där borta som verkade ha druckit för mycket och kräktes. Sen hade han väldigt fina ögon hade hon sett då han stod kvar här hos resten av dem, ljust grågröna och till det svarta rufsigt lockiga håret så var han väldigt attraktiv. Även den andre mörktbrunhåriga killen med ljusbruna ögon som ledde iväg med honom, eller egentligen alla killarna som stod här på stranden var attraktiva, eller så var det bara hon som var svältfödd på vackra människor speciellt killar i hennes ålder som upplevde det så.

KAPITEL 6

2525 - Deep space exploer spaceship One - “Laika”

Starten hade ju gått bra och nu har de varit på väg i ett par timmar och Zack har kollat alla sina mätvärden och funktionerna han var ansvarig för och allt såg bra ut, och nu känner han för att han bara vill gå och lägga sig för att ta igen lite sömn från inatt, då de var upptagna av att rädda barn och förstöra ett forskningslaboratorium. 

Precis när han är på väg att lägga sig buzzar det på hans dörr, Robyn ser han att det är och öppnar så att hon kommer in.

“Förlåt Zack”, säger hon, “jag ser att du är på väg att lägga dig. Men jag kom för jag vill be dig att titta till Bastien, jag får honom inte att lämna Nea, utan han säger bara att han har lovat Jeremy att se efter henne och sa åt mig att gå och lägga mig även om jag försökte förklara för honom att det är inte någon fara om vi går därifrån för att sova i våra sängar, för om larmet skulle gå så tar det mindre än 30 sek för oss att vara på plats i sjukstugan”.

Zack känner ett lite sting att han inte har tänkt på hur det är med Bastien sen de påbörjade sin färd, även om han såg hur ledsen och upprörd han var innan han lämnade honom för att gå och se över alla kontroller som var hans uppgift efter starten, och nickar åt Robyn. “Det är klart att jag kan göra det” säger han och vänder sig om efter sina kläder, han drar på sig militärens standard klädsel då de inte har på sig paraduniformen, ett par gråa kamouflagefärgade jägar/pilot byxor, och en mörkgrå T-shirt med UN/SF emblemet  placerad på den vänstra bröstfickan som är placerad rätt över hjärtat(en ylande varg med nosen vänd mot månen i en svart silhouette av vargen mot bakgrunden som är en vitgul rund cirkel som ska föreställa månen, på ovansidan med tryckbokstäver står det UNITED NATIONS och på undersidan SPACE FEDERATION). Han öppnar dörren och låter Robyn gå först ut i korridoren, då hör han en busvissling och när han kommer ut ur rummet, så ser han Fox  stå där; “Jaha, ja, jag som trodde Ling hade dig i sitt garn jag, Zack, men nu dyker du upp här med Robyn. Du, Robyn, du kan komma med mig så ska jag visa dig hur mycket bättre sexpartner jag är, än Zack här”.

Då hörs en lätt inandning och en manlig harkling, de snurrar runt alla tre och där står Ling med de tre delegationsmedlemmarna.

“Ling, har varit så snäll att snabbt visa oss runt och nu är vi på väg till vår inkvartering”, säger ledamot Brown.

Ling ser upprört på Zack, och han känner bara att vad störig Fox är ibland, nu kommer hon väl att tro att det är någon sanning i vad han just sa, att jag och Robyn har haft en öm stund tillsammans.

“Du, Fox”, säger han, “vi är inte alla som du som ligger runt med alla, högt och lågt. Robyn kom bara och talade med mig för hon var orolig för Bastiens skull. Jag är just nu på väg till honom.” Han går fram och lägger armarna runt Ling, “Vi ses i morgon, du ser trött ut”. “Ja”, svarar hon, “jag tänkte lägga mig så fort jag visat dem var köket är, tänkte jag. Så god natt så ses vi till frukost.” Han böjer sig fram och ger henne en puss.

Fox skrattar och säger “Jag hoppas du inte tog illa upp Ling? Men du vet ju att både Zack och de flesta andra av oss inte bryr oss med vem vi ligger med, jag vill bara att vi ska fortsätta vara så öppna mot varandra av vad vi känner för varandra och att vi gillar varandra, och att vi som grupp håller sams . Men jag vet också när någon har ett fast förhållande brukar vi inte strula runt med andra, så jag skojade bara förut, jag menade inget illa med det jag sa. Jag vet ju att du och Zack är ett par, det är ju likadant med Theo och Nora, jag skulle aldrig försöka något med någon av er fyra.”

Ling nickar åt Fox att hon godtar hans ursäkt, medan de i delegationen står där med stora ögon och öron över denna proklamation att de har hamnat bland en besättning som är så både uppriktiga med varandra plus ha ett så öppet sexuella förhållande med varandra om alla parter är med på det. Ling och delegationen fortsätter vidare till kabyssen. 

Zack tänker att han hoppas Ling inte kommer att tro att han inte kan vara henne trogen ens ett par veckor innan han hoppar i säng med någon annan, att hon förstod att det som Fox sa bara var han som skoja med dem och det inte finns någon sanning i det. Och han känner ännu att han älskar henne och vill vara med henne och känner inte någon dragning till någon annan…eller vad är det han känner för Bastien då? 

När Fox och Robyn gör sig redo att gå in i sina hytter så nickar han till dem och  önskar dem God natt, och han står kvar och ser efter Ling och de tre från delegationen då de går iväg, och först när han ser att de är utanför synhåll så går han in till sjukstugan.

Så fort han kommer in på sjukstugan hör han Bastien snyfta mumla

“Du Zip du är inte något litet kramdjur med härlig lång päls att köra fingrarna genom precis.”

Zack ser att Bastien har robottdraken i famnen.

“Bastien, hur är det,” säger han, “ jag beklagar verkligen allt du fått gått igenom de sista veckorna”.

Zack lägger armarna om Bastien och kramar om honom och vill förmedla att han är där för honom. Rätt som det är upptäcker han att han har sin mun mot Bastiens och Bastien har sina fingrar inkörda i hans hår och de pussas intensivt, så intensivt att han känner hur hård han blir och tänker att han vill känna Bastiens nakna kropp mot sin.

Han blir förfärad och drar sig undan och börjar mumla: “Nej, nej, nej förlåt mig, det var verkligen inte detta jag ville, att slänga mig över dig på detta sätt när du sörjer Jeremy”.

“Zack”, svarar Bastien, “det gör inget, men du chockar mig lite, jag visste inte ens att du ville något sådant här”.

Zack känner att han måste bekänna för Bastien hur han känner för honom så han säger “Jag har alltid drömt att pussa dig och ha dig i min famn".

“Alltid…,” mumlar Bastien förvånat.

“Ja sen första gången jag såg dig”, svarar han och kan inte låta bli utan han drar sina fingrar genom Bastiens lockiga svarta hår, vad mjukt det är tänker han, mjukare än någon annans hår han känt, "Ända sen första gången vi delade säng”

“Då vi bara var 8, tänkte du verkligen så då?”, funderar Bastien.

“Nja kanske inte”, säger han till svar, “men jag känner att jag alltid har känt något mera för dig än för alla andra, men sen inte vågat säga eller göra något för rädslan att  skrämma iväg dig och sen när det har passat och vi varit singlar bägge två och det kunde varit vi två, eller jag vet inte, då var det alltid någon yttre omständighet som höll oss isär. Nu känns ju verkligen inte rätt tid heller, du är så känslig och i sorg och jag är faktiskt involverad med Ling just nu”.

“Va, Du och Ling…” säger Bastien.

“Ja”, säger Zack och sätter sig ner och gör en rörelse åt Bastien att sätta sig ner också. Bastien sätter sig ner och tittar på Nea i kuvösen och suckar. 

“Berätta för mig om hur du och Jeremy träffades”, ber Zack och hoppas att han inte går för långt nu, att han går över gränsen när han frågar Bastien om hans och Jeremys förhållande.

“Det var faktiskt vid en kuvös det mötet med”, börjar Bastien sakta berätta.

“Men den gången var det Jeremy som låg i KRY, efter att ha råkat ut för en skallskada efter att han tappat taget och ramlat ca 200 meter ner för en klippkant, då han och hans kompisar bergsklättrade. Han var då 16 och jag 14, och Fru MontBlanc hade tagit med mig för att visa vad man kan göra med KRY-metoden för att hela skador som förr hade varit livshotande eller sådana som hade gett bestående men, som vi nu med just KRY metoden kunde bota.

När de andra som var ansvariga för Jeremys vård, såg mig där och hur intresserad jag blev över hela situationen, för jag frågade allt möjligt om både KRY, just Jeremys skada och på något sätt måste mitt intresse och frågor fått proffesorena att få upp ögonen för mig, och svarde villigt på allt jag undrade, och när vi skulle gå frågade de mig om jag ville komma tillbaka och se hur Jeremy återhämtade sig. Och så klart  ville jag ju det då jag hade ju alltid velat ägna mig åt att hjälpa och hela människor så jag var ju givetvis eld och lågor för den möjligheten att få några riktiga proffesorer, som egentligen inte hade studenter eller ägnade sig åt att lära ut till yngre elever, vara villiga att visa och lära mig som bara var i år 6.

Sen visade det sig att de även hade möjligheten att jämföra min friska unga hjärna med Jeremeys skadade för att lära sig hur KRY, eller egentligen hur våra hjärnor botar sig själva under tid, för det har ju läkekonsten vetat länge att hjärnor kan, men förr var de där riktigt allvarliga skadorna för mycket för att hjärnan skulle kunna läka sig själva, så KRY var ju en uppfinning som verkligen komma oss till godo gällande just läkande av de där allvarliga skadorna.

Så jag tillbringade mycket tid där på laboratoriet med Jeremy, forskarna mätte våra hjärnvågor, vi fick göra MR, CT,  EEG, de mätte både då vi gjorde aktiva saker och jämförde med om vi använde hjärnan till att lösa uppgifter eller om vi till exempel höll på att lyfta vikter etc ja allt möjligt för att forskarna skulle få så mycket forskningsmaterial som möjligt. Vi blev goda vänner under denna tid, men vi var ju aldrig själva och vi var unga så det var väl inte några romantiska känslor mellan oss.

Så efter ett halvår tyckte det att han kunde återgå till sin utbildning till programmerare så vi såg ju varandra mindre men forskarna hade oss att komma några gånger per vecka till laboratoriet och så någon gång då vi hade träffats så och blivit riktigt goda vänner så sa Jeremy vi skulle kunna försöka träffas på fritiden. Så det bestämde vi oss för att försöka göra och efter att ha umgåtts flera gånger slutade det med att vi blev goda vänner och umgicks rätt mycket.”

 Bastien tystnar och tittar tomt framför sig, Zack förstår att han minns tillbaka på den tiden.

“Men när blev ni pojkvänner då, för ni var ju ändå rätt unga när ni träffades också så jag …”, undrar Zack.

“Vi”, mumlar Bastien nästan helt inne i sina minnen av Jeremy. "När vi var vänner och en gång bara hände det. Jeremey gav mig en kram en gång jag skulle gå från hans rum och jag vet inte vad som hände men rätt som det var det som det du och jag gjorde precis nu. Grovhångel på en gång och det dröjde en halvtimme till innan jag lämnade honom. Och då fick jag smita ut ur hans rum och tillbaka till vårt för det var efter släckning. Och jag var rätt nervös nästa gång vi skulle ses för jag tänkte att det måste bara ha varit något tillfälligt och att det från hans sida inte låg något bakom. Men när vi sågs nästa gång, så var han så cool, gick bara fram  och gav mig en puss det första han gjorde och viskade i örat på mig att vi kan väl vara pojkvänner nu. Då var han 18 och jag 16.”

“Har ni varit tillsammans sen dess!” utbrister Zack, och är riktigt imponerad, och han förstår nu varför Bastien visar sig vara helt förstörd av att Jeremy är död. Det kan inte vara något som går över efter en kram och lite tröst, det kommer säkert vara ett ärr hela hans liv igenom. 

“Nja”, säger Bastien. “Han var ju två år äldre och fick sin examination och skulle vidare till Mars för sin obligatoriska militärutbilndg i tre år, men jag tror om vi hade fortsatt att vara ihop så vet jag inte hur det kunde ha blivit, det kunde både ha fungerat eller så inte, så det kanske var tur för vårt förhållande att han gjorde slut innan han åkte, för han kände att det var bäst för mig. Jag blev helt chockad och fattade inte varför han gjorde det. Jag vet att jag tänkte kan han sluta älska mig så där bara. Men du vet ju hur förstörd jag blev, vi och Theo delade ju rum ännu”.

Zack lägger armarna om Bastien som har börjat snyfta lätt och det rinner tårar sakta ner för hans kind som Zack lätt stryker bort med ett finger. ” Ja, det har du rätt i, jag satte inte det i samband förut, att när du var över Jeremy du var så ledsen då jag och Robyn hittade dig och vi försökte trösta dig. Men fick du ingen förklaring till varför han gjorde slut?”

“Nej inte då, det fick jag reda på flera år senare, när han rätt som det var dök upp på labbet för att titta till Nea, som MontBlanc hade òpererat för att rätat ut hennes ryggrad och på så sätt såg till att hon fick gå utbildningen istället för att gå under nere på Tellus.

Att han hade valt att lämna mig fri, för jag förtjänade att hitta någon annan, som han sa”.

“Ajdå”, sa Zack. “Över hans sätt att lämna dig. Men ni blev ett nytt par igen sen i ett par år tills hans dog?”.

Bastien nickar och tittar på Zack och ler sitt sneda leende som Zack gillar så och Zack känner hur hans hjärta sväller av hans kärlek till Bastien. Men han kan inte handla på de känslorna just nu, Bastien måste läka från sin sorg över förlusten av Jeremy.

“Du låt mig gå och hämta lite öl, så kan vi skåla för Jeremy och ert förhållande?”. Bastien mumlar något jakande svar så Zack går iväg och återvänder strax med en 6-pack och han öppnar en till Bastien och en annan till sig själv. 

Sen sitter de där tysta och dricker upp hela 6-packen.

På morgonen kommer Robyn in under ett samtal med Theo angående hur de ska kunna hålla delegationen från att upptäcka att det var de som förstörde hjärnforskningslabratoriet och att de har barnen på skeppet. De hittar Bastien sovande med huvudet vilande mot Zacks axel, 

Zack är vaken och nickar åt dem, han har dregel från Bastien på sin T-shirt. 

“Nä men, säger Theo, “vad gulligt…ni brukade ju dela säng så….jag ser att ni återgått till gamla vanor”.

Bastien vaknar, och Robyn säger: “Vad skönt Bastien du har fått lite vila, känner du dig bättre nu, i alla fall lite piggare hoppas jag”.

“Ja, Godmorgon”, säger Bastien och riktar sig till alla och ger dem sitt sneda gulliga leende, som Zack gillar så mycket.

“Adria,har meddelat alla att det verkar vara problem med datakommunikationen och vi kan inte få någon kontakt med UN/SF alls just nu som det ser ut. Så om vi får de tre delegaterna att inte snoka runt för mycket och vi inte nämner något om barnen utanför dessa väggar, så tror jag att det är lugnt.

“Ja, om du säger så”, svarar Robyn. “Jag hoppas att du har rätt." "Ska vi gå  och se om vi kan få i oss lite frukost”.

Bastien ska till att protestera, men Zack säger “Kom nu Bastien, du behöver få något i dig så ska du se att du mår ännu bättre än vad du gör nu. Robyn berättade för mig att om ni inte går längre bort än köket så kan ni vara på plats om det skulle gå något larm på mindre än 30 sekunder. Så jag tror det är helt komplikationsfritt att lämna barnen här i KRY-kammarna medan du äter frukost.”

Zack tar även tag om Bastiens armbåge och drar upp honom och leder honom med sig ut i korridoren. Theo och Robyn följer efter. 

Ling har lagat frukost och håller på att duka fram. Zack omfamnar henne och ger henne en puss. Bastien smyger förbi bakom dem och säger

“Vad gott Ling, har du gjort Miso-soppa, det var länge sen jag åt det”

“Vad pigg du verkar vara då!”. säger en skrattande Ling.

"Ja, tänk vad lite gravöl och en god natts sömn kan göra.” säger Zack.

“Gravöl?” säger Ling frågande.

“Ja,vi fann dem i sjukstugan i varandras armar sovande omgivna av flera tomma ölburkar.” svarar Robyn.

Theo ler mot Ling “Ja det såg riktigt mysigt ut, om jag var du Ling skulle jag se upp, så inte Bastien tar honom ifrån dig

Bastien tittar lite skyggt på Zack som skrattar och skakar på huvudet och kysser Ling igen innan han sätter sig och börjar äta.

Ling ger alla en fundersam blick och säger

"Varsågod, sätt er ner och ät!”

“Snälla, Bastien”, säger  Zack, “du kan inte sitta här vid barnen hela tiden. Du har ju inte ens varit någon annanstans på Laika än här, mässhallen och ditt rum. Följ med mig på en liten promenad så att jag kan visa dig runt, det är speciellt ett ställe jag vill visa dig”.

Bastien ger honom en blick, och funderar hur han ska kunna förklara för Zack att han inte vill något annat än bara vara här. Men han känner att han inte ens har orken att försöka få honom att förstå och Zackv erkar på ett sådant humör att han inte kommer ta ett nej som ett nej, så det är kanske lika bra att han får visa det han vill.

“Okej, då” säger Bastien, “en liten tur kan jag välja följa med på”, samtidigt som han reser och följer efter Zack ut från sjukhusavdelningen som för honom till vänster i korridoren istället för rakt fram som leder till hans och övrigas hytter, eller till höger som leder mässhallen. De passerar kaptenens hytt, eller Theos kanske han ska kalla den, och de kontors och konferensutrymmen som finns där innan de kommer in till kommandobryggan, där de hälsar på Nora, Adria och Fox som för tillfället har ansvar för flygningen/resan.

“Nä men” hälsar Fox på dem, “det tog bara två veckor innan du tyckte det var dags att besöka oss här där allt händer, Bastien!”

“Allt”, påpekar Nora, "händer inte här, men jag tror ändå vi gör rätt stor nytta att vara här och se att vi håller rätt kurs, och ser att inte något dyker upp utan vi är förberedda på det.”

“Jag,” fyller Adria in, “har fullt upp med att felsöka var i systemet det är fel, jag har ännu inte lyckats få en hållbar kommunikation med Luna och kommunikationssystemet på Laika har jag inte lyckats få att fungera felfritt heller. Skulle kunna behöva lite hjälp här.”

"Jag tror du är bättre på det än vad jag är”, säger Bastien leende till henne.

“Det var inte dig jag tänkte på”, skrattar Adria, “utan Fox, men han bara sitter och latar sig”. 

“Det är du som är mest datorkunnig", svarar Fox halvliggande medan han snurrar  “krasch-stolen” runt ett helt varv. 

Zack skakar leende på huvudet åt dem och drar med sig Bastien vidare ut ur kommandocentralen så de hamnar i mittkorridoren och sen in i …

Bastien gör stora ögon, det är en skog som de står i efter de passerade luftslussen. Zack drar honom med sig in i skogen tills de kommer fram till en damm och Bastien stannar till och tror inte sina ögon, för det ser precis ut som dammen i terra-kupolen på Luna, dit han så ofta gick för att komma undan från allt.

“Rätt likt va?”säger Zack.

“Ja”, säger Bastien. “Men hur…?”

“Vi ville göra något som skulle påminna oss om vad vi letar efter, men den här dungen med dammen var min idé, för jag tänkte på dig”, förklarar Zack samtidigt som han ger Bastien en kram innan han går fram till ett av träden och lyfter upp det som ligger där och Bastien ser hur han lägger ut en filt på marken. Zack ger honom ett välkomnande leende och gör ett tecken åt honom att sätta sig ner bredvid honom samtidigt som han börjar plocka upp korgens innehåll.

Bastien sätter sig långsamt ner bredvid honom och tar emot en flaska.

“Vad är det här?”, frågar han. 

“Det är cider, en grillad kyckling, sallad, majsbröd och så lite frukt”, svarar Bastien. “Allt producerat på Laika, ett bevis på att vi har lyckats göra det möjligt att överleva ute i rymden, för vi kan få till ett kretslopp, länge, eller ja för evigt skulle jag säga om inget skulle gå fel.”

“Eller”, säger han med huvudet på sned, “en romantisk picknick, bara du och jag. Eventuellt kanske vi får besök av någon fågel, en ekorre eller kanin, för det har Daisy ordnat med i vår “skogsdunge”.

Bastien bara skakar förundrat på huvudet, “vad mycket jag måste ha missat på de här fem åren, då jag var själv på Luna och ni…?”

Zack böjer sig fram och ger Bastien en djup tungkyss, för han kan inte låta bli, han har ännu inte kunnat bestämma vad han ska göra med den här situationen Bastien eller Ling…för han kan väl inte räkna med att få bägge…fast det kände han skulle kännas som den optimala lösningen…för han vill inte förlora någon av dem..och inte har han kommit närmare en lösning fast han har haft två veckor på sig att grubbla över det beslutet. Han känner hur Bastien hungrigt besvarar kyssen och trycker sin kropp emot Zacks. Bastien har borrat in sina fingrar i Zacks hår och drar så hårt i det så att det nästan gör för ont. Zack låter sina händer glida in under Bastiens T-shirt och känner hans starka magmuskler men hans hud är så varm och så mjuk. De ligger nu bredvid varandra, men Zack bestämmer sig för att det får räcka och drar undan sin mun från Bastien som försöker förhindra det genom att hålla emot med sina händer runt Zacks huvud. 

“Vi kanske ska äta”, viskar Zack “innan vi gör något annat…”

Bastien ger ifrån sig en misslynt suck som mer låter som ett stön och sätter sig upp och tar upp flaskan, öppnar den och häller upp i de två glasen. Han läppjar på sitt.

“Gott.” säger han. “Om vi ändå ska äta och inte fortsätta med det jag helst vill, kan du kanske berätta om tiden vi varit ifrån varandra?”

Zack räcker fram en tallrik till Bastien som han lagt sallad, kyckling och en brödbit på.

“Ja”, svarar han, “det kan jag, väl göra. Men var ska jag börja. Jag vet inte ens om du har koll på allt som hände de två sista åren på Luna, att vi, alltså jag,Theo, Adria och Fox, plus flera andra professorer, ingenjörer etc inom rymdskeppsutveckling, utvecklade och byggde på Laika.  För det var under den tiden plus de två år vi andra sen var på Mars och genomgick vår militärutbildning, som Laika byggdes, ett deep space explorer skepp som modellen kallas för, och sen det tredje året och de följande åren, då har vi testkört Laika.

"Krasch-stolen" vet jag att jag berättade om på Luna.”

Bastien nickar medan han avvaktande tuggar på majsbrödet.

“Kommer du ihåg att Gabriel, utvecklade en hel del med rymdskeppsskrov mm, det var den här modellen han uppfann och resten av uppbyggnaden av skeppet. Så jag och Fox fortsätte att utveckla och bygga henne, vi hade kontakt med Gabriel som hjälpte oss med idéer och förbättringar. Theo som är mer inriktad på rymdskeppsmotorer, raketmotorer och bränsleförbränning etc, jag tror till och med att han och Ledamot Brown har jobbat ihop och slutprodukten blev “turbo-warpen”, den ska kunna få upp ett skepp i ljushastighetensfart, har du hört, det är svårt att greppa??? En sådan fart skulle en människokropp inte klara om vi inte hade uppfunnit “krasch-stolen. Och alla dessa ny uppfinningar har blivit till Laika!!!”

“Men hur stor kapacitet har Laika?” undrar Bastien.

“Det skulle kunna rymmas en besättning på ca 500 man”, svarar Zack men den går att sköta med så få som vi är, 15, för det finns många system som sköter sig själv, som bara behöver skötas om då det säger att något behöver åtgärdas. Storleken sen är ca 350 x 125 meter, och cirka 50 meter hög. Upp till kupolen här är ca 30 meter högt och den är 200 x 100 meter stor .”

Zack tystnar och tar en klunk cider, äter sen lite kyckling och sallad och fortsätter berätta.

“Så tillbaka till 2522, då hon var färdigbyggd och vi var klara med vår grundmilitärutbildning, i vanliga fall skulle vi ju fått ett år i militären på något av Federationens centrum, men då de ansåg att vi som A-gruppen, det verkar ju som om de hade enats om det när vi började utbildningen att vi var någon form av Eliternas Eliter, som vi inte visste något om, men förstått nu att vi är det och har varit skolade i det från start till att vi ska bli de som åker ut på nästa expedition för att hitta en ny beboelig planet för att mänskligheten ska överleva. Och att vi under den tiden har byggt och utvecklat detta skepp och de tyckte att vi borde göra flera testrundor innan de kunde släppa iväg oss ut i det okända, till deep space utanför asteroidbältet och vårt planetsystem, blev vi tillsagda att bo på skeppet och se till att det blev ett habitat så att det skulle gå att överleva på det som gick att odla och föda upp på skeppet, helt enkelt att det skulle vara självförsörjande medan vi åkte runt i rymden på vår expedition. Helt enkelt behövde hennes förmågor testat och se om det dök upp några problem med systemen som skulle åtgärdas innan expeditions färden skulle starta.”

“Wow”, sa Bastien, “konstigt att de inte fick mig att ingå i det, för jag måste ju vara en av A-gruppen för det har jag hört iallafall."

Zack smeker Bastien över kinden och slutar med att han kupar sin hand runt hans haka, samtidigt som han lyfter upp en jordgubbe som han håller upp mot Bastiens mun, som ler stort och gapar så att Zack kan stoppa in jordgubben i hans mun. Zack böjer sig fram och ger Bastien en kyss.

“Antagligen” säger Zack, “för att du höll på något lika viktigt som vi antar jag, det verkar ju som att de där hjärnforskarna ändå var något på spåren, även om det blev fel, grovt fel då flera testpersoner dog. Vilket är jättehemskt.”

“Hmm”, säger Bastien. “Antar det, men de verkar ju inte ha någon moral alls. För forskningen i sig, den kan jag tycka är jätteintressant, men de metoderna de har använt sig av, inga medgivande utav dem de har använt sig av, jag hoppas verkligen inte att de kan starta upp den forskningen igen, att vi fick stopp på den.”

Zack drar in Bastien i sin famn och håller om honom.

“Ja”, säger han, “det hoppas jag med.” 

Bastien lutar sin panna mot Zacks haka.

“Fortsätt”, mumlar han, “berätta mer om hur det var i början på Laika”.

“Jag ska säga att”, svarar Zack, “första gången då vi startade motorerna, så var jag livrädd, för tänk om vi hade gjort något allvarligt fel någonstans i något system som skulle innebära att hon skulle sprängas och vi skulle dö. Men det gick bra och jag ska säga att den första turen den var, det är obeskrivligt, du skulle varit med. Vi launcha från Luna och hade målet satt till Tellus, för då vi ska leta efter en beboelig planet, så är hon byggd så att hon ska kunna flyga i förutom rymdens vakuum även atmosfär liknande den på Tellus och under vatten. Jag har ju aldrig varit nere på Tellus så bara det var ju som att komma hem. Fast det var ju inte precis så välkomnande, då Tellus är så medtagen, att det bara är vatten och två stora plattformar med misär eller odlingar, djurhållning och matproduktion på dem. Vi dockade på Norra kolonin, och gick ett varv och såg oss om, men egentligen skulle jag mycket väl klarat mig utan det, för stackars människor att leva så. Jag hade själv inte världens bästa uppväxt, men jag hade i allafall mat i magen och tak över huvudet.”

Bastien reser sig upp ur Zacks famn och ger honom en puss och en kram och lägger sig sen ner på rygg på filten och drar ner Zack bredvid sig. 

“Fortsätt”, manar Bastien på Zack, “berätta om något trevligare nu”.

Zack sträcker ner sin hand mellan sig och Bastien och greppar Bastiens hand och kramar om den.

“Något trevligare”, skrattar Zack “var det begärt, vad sägs om det här då, fast jag har svårt att beskriva det. Vi lät Luna bara lossna från dockningen från den Norra kolonin och dimpa ner i havet. På grund att vi inte hade några styr- eller accelerationssystem igång så sjönk hon, men sakta ner under ytan och ända ner till botten, det var vackert, men det blev ännu vackrare då vi startade upp henne och flyttade oss ifrån närheten av plattformen, det fanns fiskar, vi såg till och med rockor, som Laikas-form är tänkt att likna. Även valar, delfiner osv, du skulle ha varit med. Men vem vet du kanske får vara med nästa gång då vi undersöker hur Laika uppför under havsytan.”

“Hmm”, mumlar Bastien och lägger sitt huvud på Zacks axel samtidigt som han vrider sig mot honom och lägger armarna om honom.

“Är det en kupol längst upp?”, undrar Bastien. “För isåfall är den genomskinlig så man kan se ut i rymden?”

“Ja”, svarar Zack, “det går och se ut på dem om det är släckt här inne.”

“Kan jag bara säga högt att jag vill att ljuset ska slockna?”, undrar Bastien.

Zack nickar bara.

“Laika, släck lyset i terra-kupolen”, säger Bastien.

Lyset slocknar och Bastien vrider sig tillbaka på rygg och ger ifrån sig en djup suck.

“Vad vackert”, säger han, “ser du alla stjärnorna där uppe? Jag skulle tro att detta är det närmaste vi skulle komma till att känna det som en människa före Kriget nere på Tellus skulle ha sett om den låg på rygg och tittade upp på himlen nattetid. Det är så vackert och jag i alla fall känner mig så liten i jämförelse med det där oändliga. Jag skulle kunna ligga här länge och bara se på rymden och stjärnorna”.

Zack är den som suckar denna gång och kramar hårt om Bastiens hand, sen ligger de där bredvid varandra i tystnad och bara tittar på stjärnhimlen, länge, länge.

Bastien vaknar av att någon för sina fingrar fram och tillbaka genom hans hår, och han öppnar ögonen och ser rätt in i Zacks vackra ljusbruna ögon som riktigt lyser av kärlek till honom, Bastien. Ljuset i terra-kupolen nu är som om det skulle vara soluppgång. Han sträcker på sig och gäspar.

“Det var nog behövligt”, säger Zack, “att du fick sova några timmar. Nu har du fått mat i magen och sömn så nu kan jag tänka mig låta dig återvända till din barnvakts-uppdrag.” Zack ger Bastien ett stort leende, och reser sig och börjar plocka ihop resterna efter deras måltid, då han hittar en skiva honungsmelon så sträcker han fram den till Bastien, som tar emot den och äter upp den samtidigt som han reser sig upp så att Zack kan vika ihop filten som han sen lägger i korgen och tar Bastien i handen och för med sig honom till utgången från kupolen.

När de har passerat slussen och innan de ska gå ut i korridoren drar Zack Bastien emot sig och trycker sina läppar hårt mot hans en lång stund.

Innan de har slutat kyssas, så hör de några komma i korridoren och sen så hör de Ledamot Brown säga:

“....kommunikationen, att de ännu inte har kunnat få igång den, det är ju inte på medeltiden vi lever i eller?”

“De gör säkert så gott de kan, kanske är solstormar just nu, har du någon aning om det Travis?” undrar en kvinna som troligen är Amy Gordon. Både Zack och Bastien ser på varandra och stannar där de är för att höra vad de tre som UN/SF skickat med på Laika för som vad de tror ha koll på vad A-gruppen har för sig, så att de kanske får reda på något från varför de är här, utan att de vet att de har blivit tjuvlyssnade på.

“Nej”, svarar en man, troligen Travis, “inte vad jag vet. Det kanske bara är något måndagsproblem de råkat på?”.

“Då tycker jag”, sa Ledamot Brown, “vad är det för fel på att ta emot hjälp, men Kapten Theodore Anderson sa till mig att de inte behövde min hjälp. Och det är ändå så att jag tycker jag skulle ha bra erfarenhet då jag ändå har varit med att utveckla DSE one.

“Hmm,” mumlar Travis, “det är inte bara det som gör mig lite misstänksam. Utan varför får vi inte komma in och se deras akutsjukvårdsutrymmen, för som jag förstod det är de toppmoderna och har mycket nya självstyrande system som inte har funnits innan, så jag är väldigt nyfiken på det faktiskt, för som genetiker har jag ju ändå hållit på en del med sjukvård med.”

“Jag hörde”, sa Amy, “att Sebastien Anderson, ni vet att vi knappt sett honom sen vi lämnade Luna för två veckor sen, att han försöker återskapa mycket av det som förstördes då hjärnforsknignslab A brann upp samma dag som DSE one lämnade Luna. Så jag skulle tro att han har bett att få arbeta ostört där inne, speciellt då han även är i sorg, om jag förstod det rätt.”
“Kanske det”, säger Ledamot Brown. De har under hela tiden de samtalat sakta rört sig bort från terra-kupolens ingång, och nu har de kommit så långt bort så att varken Bastien eller Zack hör dem längre. Men de vågar inte säga något till varandra men de tittar på varandra och funderar på vad var det var för något de hörde. Delegationen verkar vara misstänksamma över vad som pågår.

Zack tar och lägger armarna om Bastien för han ser både orolig och ledsen ut, Bastien låter sitt huvud hamna på Zacks axel, så står de en stund innan de går tillbaka mot mässhallen, för att göra sig av med matresterna.

När de kommer dit sitter Ling där och äter frukost, hon tittar konfunderat på dem och korgen.

“Godmorgon!”, säger Ling. “Jag letade efter dig när jag skulle gå och lägga mig igår kväll, Zack, var har du varit?”

“Jag”, svarar han med en urskuldande leende, “visade Bastien runt på Laika, speciellt terra-kupolen och då jag visste att han inte tar så mycket raster, så såg jag till att han fick något i magen med, och sen när han somnade ville jag inte väcka honom. Så jag och Bastien har sovit i terra-kupolen i natt.”

Ling nickar lite avvaktande.

“Jag”, säger Bastien, “ska lämna er ifred, jag ska gå och ta en dusch och sen gå till sjukavdelningen igen.”

Båda två nickar ett hej då till honom.

Theo sitter framför sin datorskärm på kommandobryggan då Ledamot Brown dyker upp.

“Har det blivit någon förbättring med kommunikationen tillbaka till Luna, eller någon annan av UN/SF rymdstationer, eller även någon annan rymdfarkost, någon kontakt över huvud taget.”

“Nja”, börjar Theo, 

“Så här kan det inte vara”, fortsätter Brown, “jag är benägen att ta över befälet och säga åt er att vända tillbaka till Luna och låta experter titta på det, och rätta till felet  innan DSE one får fortsätta på sin expedition."

Theo bara skakar på huvudet…

 Då hörs en larmsignal, alla stelnar till, men Theo som ännu har befälet reser sig upp, och frågar

“Laika, vad pågår!”

“Flera fiendeskepp på ingång,”

Sen skakar Laika till, och alla förstår att de är under beskjutning. 

“Alla till kommandobryggan!" befaller Theo över komradion.

Alla rusar dit och sätter sig i sina “krasch-stolar”.

Det märks flera pulser av detonerade missiler runt om Laika, men ingen träffar men de gör att Laika blir rejält omskakad och det är bra att besättningen sitter fastspända i sina “krasch-stolar” så att ingen skadas.

Bastien funderar över hur detta går för barnen i KRY-kuvöserna. Som tur är väl Robyn där, om något skulle ske.

“Men besvara elden då!”, ryter plötsligt Ledamot Brown till Theo. Som vänder sig om och tittar strängt på ledamoten och säger.

“Jag är kapten än så länge, och jag beslutar vad vi ska göra. Jag vill avvakta, jag vill inte starta ett krig mot Outlaws, jag vet inte ens om det är vanliga Outlaws pirater eller några från STIGMA som beskjuter oss. Laikas försvar är gott och det är inte påverkat ännu. Men Adria hur är det med kommunikationen skulle vi kunna skicka vit flagg meddelande till dem.”

“Jag ska försöka” säger Adria, men får hela tiden felmeddelande.

“Nej, ser inte så ut”.

“Har du inte en möjlighet med något skrämselskott”, säger Brown, "så att du får dem att avvakta?”

“Nej” svarar Theo, “jag tycker inte det låter som något bra förslag då vi inte kan öppna en kommunikation med dem. Och jag vill inte få dem att gå hårdare emot oss än vad de gör nu, Laikas sköld håller ännu.”

Då rätt som det är måste någon missil fått in en fullträff, för all belysning och kraft i Laika slocknar, och det blir först svart men efter ett tag tänds det upp ett blinkande blått sken.

“Skador i alla system! Varning! Varning! Skador i alla system!” hörs det ur Laikas kommunikationsutrustning.

Alla tittar på varandra.

“Adria!”, skäller Theo ut. “Har du någon kommunikation igång, kan du se om du får tag på Zack och Fox, så att de kan se över om de kan göra något från där de är. Zack är i den högra hangaren, Fox har jag ingen aning om var han är”.

“Jag tror han är i maskinrum D”, säger Tomaz, “det var vad han sa när vi hade ätit lunch förut. Ska jag ta mig dit och höra med honom vad han tror?”

“Ja,” svarar Theo honom, “det vore bra, men ta det försiktigt ifall det blir mer träffar. Och vad högt larmet är, går det att sänka, Adria!”

“Vänta lite”, svarar hon samtidigt som hon knappar på skärmen framför sig, och rätt som det är sänks Laikas larm rop några snäpp, Samtidigt har Bastien rest sig upp ur sin “krasch-stol”

och har rusat ut ur kommando-bryggan innan Theo har reagerat.

“Bastien vänta, vart ska du?” ropar Theo efter honom samtidigt som han förstår vart det är han är på väg, han ska väl se hur det går för Robyn och barnen. Theo tänker jag kan inget göra här ändå, så jag kanske ska följa med, jag vill också se att allt står rätt till, och om något krånglar så kan det väl vara bra att jag får reda på det, så han reser sig upp han med och följer efter Bastien.

Han hör hur Ledamot Brown ropar efter honom,

“Kapten Anderson, vart ska du! Du har ju befälet du kan inte lämna, speciellt då du inte vet vad de kommer att göra nu, jag förstår inte varför de har slutat, de kanske gör sig redo för att borda. Du kan inte bara lämna de flesta av din besättning utan befäl på bryggan då inte kommunikationen fungerar!”

Allt detta har han ropat samtidigt som han har följt efter Theo och Bastien fram till sjukavdelningen, de har varit så upptagna med sin oro hur det har gått för de på avdelnignen att de inte har stängt dörren efter sig och Brown har följt med dem in. 

Alla tre bara stannar där och stirrar på det de ser där, Robyn håller om en darrande och gråtande Nea som sitter på en av undersökningsbritsarna, Bastien slänger sig fram och när Nea ser honom slänger hon sig storgråtande i hans famn och även Bastien börjar gråta.

“Robyn”, börjar Theo samtidigt som Ledamot Brown säger, “Vad pågår här, svara mig?”

“Vad hände”, fortsätter Theo samtidigt som han ignorerar Brown. 

“Efter första träffen”, säger Robyn, “larmade hennes KRY-kammare att den inte kunde hålla tätt, och det läckte rätt rejält så det dröjde inte länge förrän all KR-massa hade läckt ut och jag kände att det var säkrast att väcka henne. Sen blev hon ju chockad och visste inte alls vad som hade hänt, och jag visste inte vad jag skulle göra för att lugna henne. Så det var tur att ni kom, speciellt Bastien. Men…”slutar hon med och tittar på Brown som är rätt upprörd. 

“Det är barnen från hjärnforsknigslabbet väl?” säger han, för han har nu förstått att det var A-gruppen som hade attackerat det just för att rädda barnen skulle han tro, för han ser ju att den unga flickan och Sebastien Anderson känner varandra väl.

“Vi går alla tillbaka till bryggan nu”, beordrar Theo, “även du Robyn, jag vill ha alla samlade och fastspända i “krasch-stolarna” nu!”

Robyn ser ut att protestera men hon tar tag i Bastien och Nea och leder dem med sig när de går tillbaka till bryggan.

“Vad är det som pågår?” gormar Brown,”jag har högst rang här och jag beordrar er att svara mig!”

När de kommit tillbaka till bryggan vänder sig Theo till Adria och frågar: "Har du laddat ner allt till lådan, är allt på plats, så vi kan släppa av den här och lämna området”.

Hon nickar jakande, och Theo sträcker fram handen och trycker tummen mot datorpanelen samtidigt som den scannar hans iris, “Laika, släpp svarta lådan”.

“Vad är det som pågår, berätta för mig, vad håller ni på med?”

Theo riktar sig till alla, “Är ni redo för att inte era platser, vi kommer snart att koppla om till turbo-warpen!”

“Va, va, turbo warp!” skäller Brown fram “den är inte testad än och den är definitivt inte varmkörd! Det är galet det här”.

Rätt som det är så skakar Laika till våldsamt, så våldsamt att Ledamot Brown tappar balansen och ramlar och slår i sidan i en konsoll och även pannan i stolen som han ska sitta i egentligen, så att det börjar blöda.

Theo har sett att alla andra har spänt fast sig och själv var han beredd och höll sig i, så det var ingen mer som blev skadad och då kommer Fox och han meddelar att Zack och Martin är i maskinrummet, Theo känner skönt då vet jag var alla är.

Theo nickar till Fox, som förstår med en gång vad Theo vill, han  går fram till Ledamot Brown och lägger en hand på hans ena axel och milt föser ner honom i en av “krasch-stolarna” och knäpper fast honom och säkrar låset så att han inte kan ta sig ur stolen utan hjälp. 

“Nej, nej,” säger Ledamot Brown, “detta tillåter jag er inte att göra! Är jag en fånge nu! Om ni slutar göra det ni håller på med…för det är myteri, ni kommer att bemötas som desertörer om UN/SF får tag på er och hamna i fängelse, om ni inte kommer till er sans och låter mig ta över kommandot, då ska jag se till att ni inte kommer att straffas för det här.”

Theo tittar på honom och säger:  “- tror du att det är det som kommer att ske, och om det skulle ske så skulle ändå inte UN/SF tyranneri sluta, du ser ju de forskar på barn och de bryr sig inte om att de dör i processen. Och det har pågått i år med denna jakt på en skapa en superhjärna - en superintilligens, vad säger att det inte inom andra forskningsområden också pågått forskning som har medfört att människor varit försöksdjur och antingen blivit skadade eller till och med dött, vem vet vidden av vad de gör mot oss - tänk även på folket som svälter och lever i misär på Tellus, eller tvångsterilisering om du inte är tillräckligt intelligent, ett barns policyn som också leder till tvångsterillisering, eller att unga kvinnor dör då de inte vågar gå till läkare pga oron över att bli steriliserande…mm

Jag tror att jag talar för alla mina vänner här att vi nog hellre tar chansen att desertera och leva på det här rymdskeppet hela vårt liv om vi inte hittar en beboelig planet någonstans.” 

Theo ser att alla hans vänner nickar medhållande, även om de inte nickar ser även Amy och Travis ut att hålla med, även om de kanske inte hade förstått allt med det han sa om forskningen då de inte var med till sjukavdelningen och såg KRY-kammarna men de såg ju Nea för första gången nu och kunde kanske tänka lite själva vad Theo menade med sitt brandtal. 

Theo ser på Brown och säger: “Så jag tycker du kan hålla käft nu och sätta dig ner, så vi kan komma härifrån utan att bli upptäckta”. 

Brown tittar på honom och sväljer, men verkar som han för tillfället håller tyst, han märker ju att de är under attack, och vet egentligen inte vad som pågår egentligen,

Theo vänder sig om mot Nora och frågar om allt är klart för att starta turbo-warpen, hon nickar.

“Då så, inta er platser allihop, Zack, Martin allt ok hos er?”  De sitter nere i maskinrummet så de kan komma till motorerna snabbt om det skulle behövas, bak i Laikas svans. “ Allt ok, Alfa! Vi är redo för avfärd här.” hör han Martin röst över komradion, som de nu kan använda igen, då de inte behöver undanhålla för de tre i UN/SF-delagationen att den fungerar som den ska.

“Nora”, han vänder sig om och ser på henne, “är koordinaterna inställda”. “Ja, Alfa!” blir hennes svar. Han nickar och tittar på alla de andra, de sitter fastspända i sina “krasch-stolar”, allihop ser på honom. “Är ni redo”, han får bara jakande svar tillbaka, han sätter sig i sin egna “krasch-stol” och spänner fast sig och säger “Ja då så, Laika StartaTurbo-warpen, läge C, på tre, Ta oss till destinations koordinaterna som är inlagda. Deep space explorer one på Alfa 230923 - kommando", han hör ett beep och börjar nedräkningen “ett…två…tre…”,  han känner medan han räknar ned hur stolsdynan kramar åt om hans kropp så att han sitter i som ett mjukt skruvstäd, det gör inte ont men känns lite obehagligt, så fort han säger tre så känner han mer än hör hur hela skeppet börjar brumma och rätt som det är så skjuts det iväg som en kanonkula, de färdas nu lika snabbt som ljusets hastighet, det är fascinerande att det har gått att konstruera något sådant plus att den mänskliga kroppen klarar av en sådan fart. Turbo-warp har gjort att man kan färdas lika snabbt som ljusets hastighet, en omöjlighet att greppa egentligen.

Men nu när de bara ska transporteras ut ur UN/SF kända rymdområde in i Outlaws-område så är det inte med full kraft warpen går på, men det går ändå snabbt, de är framme på bara några sekunder och han känner att Laika stannar upp och att stolsdynan släpper sin fasta omfamning av hans kropp och han hör återigen ett beep från Laika, som meddelar honom att åtgärden är utförd följt av ett beep beep som upprepas som är att Laika varnar att det finns andra rymdskepp i närheten. 

Theo hör en inandning från Brown: “Men men det är ju ett till Deep space explorer skepp? Hur är det möjligt?”, de har hela tiden sett rymden framför Laika på den stora skärmen framför sig, då alla stolar är riktade åt samma håll, just nu. Och Brown har rätt, det är ett likadant skepp som Laika som ligger där vid namn Armstrong,och nu hörs ett pling liknande ljud, det signalerar att Laika får ett anrop från ett annat skepp.

“Laika, öppna en kommunikation både ljud och bild med det anropande skeppet, tack! “

Den främre bildskärmen delas i två, i den till vänster syns ännu det som finns rakt framför dem, plus de tre andra bilderna som visar vad som finns till vänster, höger och bakom dem, men på skärmen  till höger visar en man som står i en liknande kommandbrygga som han Theo och de andra befinner sig i, däremot är det en närbild av mannen så de ser inte vilka fler som finns mer på Armstrongs brygga.

“Välkomna”, säger Gabriel, “att delta i kampen mot UN/SF för att stoppa deras tyranni mot resten av mänskligheten. Jag antar att allt gick väl, och allt blev som vi hade planerat”.

Theo nickar och ler stort mot honom “Det är så skönt att nästan se dig i verkligheten igen. Vi fick lite problem, inte något med Bastiens barn för de har vi räddat, och på tal om detta, tjejen som sitter bredvid mig här är Nea”, han pekar med hela armen på henne, Nea ger honom ett litet blygt leende och ser på Gabriel och viskar fram ett litet Hej.

“Hej, på dig själv,” säger Gabriel, “det är fint att se att du och alla andra mår bra. Men det är några som jag inte känner igen där i bakgrunden, är det de som är problemet..?”

“Ja,” säger Theo, “vi fick en delegation på oss precis innan avfärd från Luna. Detta är Ledamot Brown, Amy och Travis, de är lite upprörda över att blivit kidnappade, eller ska jag säga shanghajade, då vi inte riktigt kunde göra så mycket annat än att ta med dem med tvång för att undvika att bli avslöjade.”

KAPITEL 7

2519 - Vesta

När Gabriel och Mark lämnar lagerhuset, tänkte han på hur många som hade kommit, det visade hur många det är som känner att de inte längre orkar med UN/SFs förtryck. Men jag tycker inte att det är rätt väg att gå att göra en beväpnad attack för att få dem att ändra åsikt. De fortsätter att höra människohopens uppviglande rop mot UN/SF medan de går mot Vestas dockningsstationen och hangaren som deras rymdskepp, Armstrong har sin dockningsplats, de har hållit på att bygga det i över två års tid nu. 

Mark tittar på Gabriel i ögonvrån.

“Vad tycker du Ortega?”, säger han

Gabriel drar en djup suck; “Att det kommer gå dåligt, Stigma har gått för långt. Sen vet jag inte om använda sig av Outlaws för att starta ett uppror mot UN/SF, men folk här på Vesta har tappat förtroendet för UN/SF och omständigheterna vi lever under och inte lättar de heller utan tvärtom, det får bara fler och fler att vända sig emot Federationen. Men ett väpnat anfall står jag definitivt inte bakom. Och om STIGMA räknar med att anfalla så blir väl UN/SFs motdrag att inte bara anfalla Outlaws men även strama åt det här på Vesta då de vet att många här av deras medlemmar håller med Outlaws om hur situationen är här, speciellt då många Outlaws lyckas nästla sig in och bo här bland övriga Federations-medlemmar. Se bara på oss. Maja är en Outlaw och du själv och även Jenna. Och om jag inte är helt fel ute så är flera av de som jobbar för oss på Armstrong från början Outlaws som försöker få jobbat till sig en mer fast tillvaro som Vesta invånare.

De hör ännu stidsropen från lagerbyggnaden de lämnat “STIGMA!STIGMA!.....” och “Ner med WANG! UT MED SPACE FEDERATIONS!”

“Ortega, vänta!” hör de och vänder sig om och ser mannen som höll i mötet tidigare komma springande efter dem.

Han säger “ Du är väl utbildad på Luna och Mars, men ändå bor du här, plus att du var på vårt möte, du måste hålla med oss!”

Gabriel ser på honom och svarar “Nja, jag vet inte om en väpnad attack är rätt väg att gå, jag är mer för att diskutera och lite mera fridsamt komma fram till en lösning.”

Mannen skakar på huvudet: “Och det tror du kommer att fungera, de lyssnar aldrig på oss Outlaws, även om vi skulle kunna engagera några som är medlemmar av UN/SF som bor här på Vesta, så är väl inte Vestas befolkning ännu tillräckligt stor än för att de ens skulle lyssna på oss. Vi skulle bara försvinna i något svart hål och inte höras av igen. De är så UN/SF i flera århundraden har kväst höjda röster över dåliga levnadsförhållande, dåligt med mat, etc etc tidigare, UN/SF blir ju mer och mer en diktatur och Wang en tyrann, som med fast tyglar styr hårt och orättvist. Jag har hört rykten om att du har byggt ett stort skepp, jag antar att om vi skulle använda det i en attack så skulle det göra skillnad, vi kanske skulle kunna ha en chans att vinna.”

“Nja, det är mitt skepp och jag tycker inte alls att det låter som ett bra förslag. Först för att Armstrong inte är ett krigsrymdskepp, utan ett deep space explorer ship, alltså ämnat att utforska andra galaxer och låta oss söka efter en ny beboelig planet som ger mänskligheten än chans att börja om på nytt, med bättre förutsättningar och enligt UN/SFs grundsats, att mänskligheten ska kunna leva i fred och samvaro med varandra, ha ett rättvist samhälle helt enkelt, och den framtidstron står även jag för”

“Stopp stopp”, säger mannen, “vad är det för blåögd utopi tillvaro du målar upp? Det ska mycket till innan mänskligheten kan leva i frihet och fred tillsammans utan några problem. Vi måste sätta stopp för Wang och UN/SF och det måste ske med ett väpnat uppror, så att vi som är de som hamnat längst ner på trappen får en möjlighet att klättra uppåt.”

Mark gör ett tecken till Gabriel, som Gabriel tyder till att “det spelar ingen roll vad du säger, du kommer inte ändra hans uppfattning, så..”

“Förlåt”, säger Gabriel till mannen, “jag tror inte vi kommer att komma överens och det är mitt skepp så…Jag känner att det inte ger något att vi samtalar mer så…” han nickar och han och Mark går vidare. Mannen skakar på huvudet och går tillbaka till sitt möte.

När mannen har gått ser Gabriel på sin vän och sin närmaste man, Mark,som de flesta blir rädda för då de ser det storväxta muskelberget, som har ett ärr som sträcker sig från ögonbryn till mungipa och har ett stort svart skägg som tävlar med att vara det som är mest vildvuxet mot den hårbuske han har på sitt huvud,. Han bara skakar på huvudet och säger: 

“Du, Ortega! Jag tror de kommer starta ett krig de där, det är svårt att gjuta olja över några som redan är så uppjagade och arga som de är. Och jag är orolig för Armstrongs del, de är så många fler än oss, och skulle lätt kunna bli överbelamrade och de skulle kunna ta skeppet från oss om vi inte ser upp, om de beslutar sig för att stjäla henne för att som han sa hon är ett stort och mäktigt skepp, och hon är ju utrustad med ammunition som skulle kunna ge dem en fördel mot vakt-vipersna som redan är på jakt på plundrare och Outlaws i Aestroid-bältet.”

Gabriel, vet att det han säger är sant, och vad håller honom och hans familj kvar på Vesta egentligen, och om de stannar kan det bli problem med Majas graviditet. Det är inget som kommer att gå obemärkt förbi länge till innan det märks, och hon har ju redan en 7 årig son. “Det är nog väldigt nära sanningen det som du säger. Jag har egentligen inte något som håller mig kvar här utan mina gamla föräldrar, men jag har Maja och Josh att tänka på, så om det inte är något som håller dem kvar här, så packar jag nog ihop min familj och lämnar Vesta så fort jag kan.”

Gabriel ser på Mark och fortsätter “Du kanske ska gå hem och höra vad Jenna säger, om om ni tycker att ni vill följa med så packa ihop era grejor och ta er till Armstong och var redo för en snabb avfärd. Jag tänkte gå och se hur statusen är nu för att säga till och se vilka andra som är villiga att följa med oss innan det brakar loss här mellan STIGMA och UN/SF. Och sen gå hem och hämta hit min familj.”

Mark nickar och säger “Ja, om det är ok så ska jag gå och se vad Jenna säger, vi har bara talat lite smått om det beroende på hur situationen är och hur den skulle utvecklas så jag vet inte riktigt var hon står”. Nu är det Gabriel som nickar och ger honom en klapp på ryggen när han vänder på sig och går iväg.

Gabriel öppnar dörren hemma en timme senare efter att varit och kollat hur det var på Armstrong och förklarat och talat med de 10 personer som hjälpt honom med att bygga Armstrong. De kände att de inte kunde ge honom några besked där och nu utan att de behövde fundera och tala med sina anhöriga. Gabriel sa att han kände mer och mer oro för varje sekund som gick, så han skulle gå hem och packa ihop sin familj och återvända till Armstrong det första på morgonen dagen därpå. Han sa till dem att om de kände att de ville följa med honom så skulle de vara på plats till klockan 14 dagen efter, för om de kom efter den tiden skulle de bli kvarlämnade.

Han såg sina föräldrar framför huvuddatorskärmen i det allmänna utrymmet de hade i 3-rumslägenheten de alla bodde i, 

“...nu kom Gabriel” hörde han sin mamma säga, och han förstod att det måste vara Zack hon talade med, de hade inte så många andra de kände som de hade sådana långavstånds-samtall med, men däremot brukar de tala med Zack regelbundet, hans mamma hade ju hittat honom som baby invirad i en filt liggande i ett hörn helt övergiven utanför lägenhetshuset där de bodde, mamma hade gått till UN/SF centrumet med en gång med honom och sa att hon hade hittat honom och även att hon kunde ta hand om honom om de inte hittade någon anhörig eller någon annan som gjorde anspråk på att ta hand om honom. Det visade sig att Zack var helt övergiven, de hittade ingen, det troliga var att så som de misstänkte att hans mamma var en Outlaw eller en kvinna som inte kunde och/eller ville ta hand om ett barn,så om Gabriels föräldrar inte hade tagit hand om honom hade han säkert blivit skickad till Tellus och barnhem där, som bara tog hand om Federationens föräldralösa barn som hamnade där tills de var stora nog för att kunna jobba och ta hand om sig själva. Det var ett sätt för UN/SF att få billig arbetskraft och slippa betala eller göra något för att ta hand om alla föräldralösa barn som fanns. Gabriel kände sig tacksam för Zacks skull att hans föräldrar kände att de ville ta hand om Zack än låta honom växa upp under de omständigheterna, det var ju även värre än vad det var för de barn som föddes av Tellus-bor. Han hade inte fått en möjlighet att gå på Elit utbildningen om han hade hamnat på ett sådant hem, och tänka sig han skulle ta examen nästa år, det kändes som igår då Gabriel blev hans korridorskompis som skulle ta hand om han och 14 andra nykomna 8-åriga elever till utbildningen. 

Gabriel går fram till sin mamma så att han hamnar framför skärmen och sätter sig ner så att han kan se Zack på sitt rum på Luna. Han och Zack ger varandra varsitt stort leende och hälsar.

“Allt bra, Gabriel?” undrar Zack.

“Både jag och nej. Kroppsligen och hälsomässigt är allt bra. Men jag kommer precis från ett möte som STIGMA hade, det känns som det när som helst ska bli ett väpnat uppror mot UN/SF, det känns inte bra för min egna del och vi här på Vesta men jag är även orolig för dig och de andra, ni kommer ju att bli militärer nu pga det är nästintill obligatoriskt med den 3 åriga utbildningen efter den 12åriga elit utbildningen”.

“Usch”, säger Zack, “nu blir jag orolig”.

Gabriels mamma ger ifrån sig ett litet oroligt ljud, Gabriel sträcker ut sin hand och tar hennes hand i sin och kramar den lätt.

“Jag räknar med att packa ihop mig och de av er som vill följa med och ge mig av från Vesta. Armstrong är tillräckligt färdig för att vi ska kunna bo och leva på henne nu. Zack, hur går det med Laika?”

Då slänger sig Theo fram framför Zack på skärmen

“Hon är gudomlig!” skriker han ut. Zack och Gabriel skrattar åt honom.

“Jaha”, säger Gabriel “är hon det? Jag funderar mera på hur färdig hon börjar bli. Jag vet att hon och Armstrong som vi bygger här är efter samma modell, och undrar om ni har testkört några av programmen eller om ni har något jag bör tänka på då jag tar upp Armstrong på sin jungfrutur. Jag hade ju ritningarna i färskt minne då jag lämnade utvecklargruppen för deep space explorer ship byggnationen på Luna. Sen har du varit väldigt hjälpsam att se till att vi har fått uppdateringarna och vice versa, så vi har sett till att bygga dem som syskonskepp. Men jag undrar skulle även Laika vara flygduglig och tillräckligt klar för att kunna försörja en besättning på en utforskarfärd till en okänd galax än?”

Då hör Gabriel, Bastien säga “ Är Armstrong, det då?”

“Det kunde jag ju ha anat”, säger Gabriel, “ni är där alla tre”

Bastien tassar fram bakom Zack och vinkar till honom.

“Nej inte till att använda Turbo-warpen än”, svarar Gabriel, “ vi har inte installerat den klart än, sen behövs ju lite testrundor för att se hur det fungerar, men vi behöver inte vara på Vesta för att göra det utan det skulle kunna ske ute i rymden. Och om vi lämnar Vesta och håller oss i okända rymdterritorium så slipper vi att bli indragna i något krig mot UN/SF som jag inte är intresserad av. Eller bli upptäckta av UN/SF, då vi har beslutat att hålla henne gömd.”

“Du menar väl inte att du är helt ok med allt som UN/SF gör?” frågar Theo.

“Nej”, säger Gabriel. “Det var inte så jag menade, bara att väpnat motstånd tycker jag är fel väg att gå. Jag vill se om jag först kan hitta ett nytt och bättre hem och sen inbjuda andra att komma och dela det med mig och min familj i frihet och fred. En utopi som STIGMA tyckte var önsketänkande från min sida då jag sa det då de ville ha Armstrong som ett attackskepp i sitt anfall på UN/SF:”

“Det skulle hon kunna vara”, sa Zack,” ett krigsskepp, Men det är ju inte syftet med henne, och jag håller med dig om det du säger.”

Båda tvillingarna nickar och säger att de håller med honom och Zack om det. “Jag skulle göra vad som helst för att få en utopi”, säger Theo, “så jag förstår och är helt inne på samma tanke som du Gabriel. Tyvärr äger ju inte vi Laika, och nu ska vi ju iväg härifrån i 3 år, jag vet inte ens om de vill att vi ska återkomma och jobba här sen och jag vill ju då helst jobba med att fortsätta bygga och utveckla Laika.”

“Hmm”, säger Gabriel, “men om ni efter 3 år inte får återkomma till Luna och Laika, så är ni välkomna till Armstrong, så använder jag den tiden på Armstrong till att bygga klart henne och se om jag och min besättning kan leva enbart av det som vi kan odla, föda upp etc ombord. Även se om vi kan resa längre ut i “deep space” och utforska om vi kan finna en ny Jord att bo på. För det måste väl finnas en där ute någonstans?”

Zack, Theo och Bastien tittar på honom begrundande. “Ja det får vi hoppas”, säger Theo. “För jag kan inte förlora hoppet nu, att allt ska bli bättre. För nu är UN/SF inget att ha.”

“Ja”, säger Gabriel. “Hoppet får vara det sista som lämnar oss.”

Gabriels mamma säger då “Men Gabriel, om du ger dig iväg med Armstrong, vi kan väl ändå kontakta dig och få tala med dig.”

Gabriel ler mot henne, “Ja, Adria och Marty har båda installerat ett spårningsfritt kommunikationsnetwork på både Laika och Armstrong så det är inga problem med det. Men jag hade hoppats att du skulle följa med.”

"Nej, jag och pappa är för gamla för att bli äventyrare och utforska rymden. Vi stannar här, men du, Maja och Joshua måste åka, för jag vill inte att ni ska råka illa ut någon av er. Joshua är snart 8 och Maja är ju gravid, så…”

“Va”, ropar Zack, “gratulerar. Du får hälsa till Maja och Joshua från mig, för jag förstod att de var iväg och handlade något till dagens middag. För vi måste sluta nu, vi har bestämt att träffa alla andra om bara fem minuter för att äta middag så hej då!”

Theo och Bastien vinkar och säger hej.

Gabriel vinkar och Gabriels mamma avslutat samtalet efter hon sagt hejdå.

Maja gråter redan innan de börjar säga farväl till Gabriels föräldrar morgonen efter, hon har ju levt som deras dotter hemma hos dem i sju år nu, sen den gången hon sökte upp sin mammas vän, Tant Ilse, efter Majas mamma hade dött och lämnat den då 17 årig Maja med en nyfödd Joshua att ta hand om. Så Gabriel förstår henne, det måste kännas som om lämna sin mamma och den trygghet hon haft här i deras lägenhet, men hon och Joshua kommer att vara säkrare om de kommer med honom bort från Vesta, speciellt då hon nu är gravid med deras första barn. Egentligen skulle hon vara steriliserad på grund av att hon redan hade fött ett barn, men då de levde som Outlaws när hon födde Joshua blev det aldrig gjort. Och om UN/SF skulle komma på att hon är gravid igen skulle de tvinga henne till abort och göra en sterilisering, förutom att de skulle ge dem en rejäl böter och stämpla dem som förrädare till Fedrationen, som skulle göra det svårt för dem. Och inte bara med det, det skulle även drabba Josh, han skulle inte få samma rättigheter som alla andra, Josh skulle inte få chansen att ens får göra det IQ-test som är det som visar att någon är värdig att få gå Elit-Utbildningen på Luna, som är det som alla eftertraktar, för de som får den möjligheten har chansen till ett bättre liv, bli rikare och mer välsedda. Så den enda chansen för att få leva ett liv som är helt i frihet och chansen till att hitta en beboelig ny planet att bo i samspel med alla andra i frihet och fred var att lämna Vesta och UN/SF.

Mary-Lee  står vid styrningspanelen på Armstrong med Joe bredvid sig de är på väg att lämna Vesta för gott enligt Gabriel. Alla som inte har något med avfarten från Vesta att görs, sitter fastspända i de “krasch-stolar” som  inte står i närheten av några kontrollpaneler, för att vara ur vägen för de som sköter uppstarten av motorerna eller har något med avfärden från Vesta att göra. Hon ser på Gabriel och undrar om det är rätt det här att överge Vesta och sin farfar inför den väpnade konflikt han och STIGMA har tänkt mot UN/SF, längre hinner hon inte i tankarna för hon hör farfars röst i kommunikationssnäckan hon har i örat, “MaryLee, älskling öppna så att vi kan komma in och ta över, Gabriel verkar inte villig att delta i vår kamp, så jag ber dig att lämna oss Armstrong, för med henne i vår kamp skulle vi komma att  få övertaget”. Hon hade väntat på den ordern, för hon var med på planerna att se till att Armstrong hamnade i STIGMAs händer, hon behöver bara öppna dockningsluckan för dem. så att de kan borda Armstrong. Men nu står hon här och vet inte om det är rätt sak att göra, det kan vara så att Gabriel kanske tänker rätt, det är inte ett väpnat uppror som behövs, inte om det är en reträtt att ta sig till om något skulle gå fel, som tex en beboelig planet de kan bo på som en NY NATION, för är det inte vad farfar tycker också att det behövs bilda en ny efter att ha störtat den gamla och var skulle de bo om inte de resurser som finns nu räcker ens, då kommer det ju inte bli mera överlevnadschans sen om man inte har en ny bostadsplats med tillräckligt med föda….

Hon hör hur Mark plötsligt säger; “Kapten, det är folk utanför, vi kan inte starta med dem där, de kommer att dö!”

Gabriel ber om att få en kommandokanal ut till hangaren, och säger “Ni som är i hangaren runt vårt skepp kan ni vara vänliga att lämna hangaren, för vi har tänkt starta och testa motorerna”.

Hon hör farfar svara Gabriel “Kapten Ortega, detta är Svante från STIGMA vi tänkte konfiskera ert skepp för egen del inför vårt uppdrag att störta UN/ SF. MaryLee det är dags nu att släppa in oss, är du så snäll att öppna nu, lilla vän”.

Hon drar efter andan när hon ser Gabriel och alla andra titta på henne. Joe ser rejält besviken ut.

“MaryLee”, säger då Gabriel till henne, “du vet vad jag tycker om STIGMAs planer, det är ju inte som jag står på UN/SFs sida, utan du vet att jag har planer på att se dem störtade från tronen, men jag vill att det ska finnas något att återvända till och leva på och av sen efteråt. Vi behöver lite mera tid innan vi går mot UN/SF och en väpnad attack nu skulle bara leda till onödiga dödsfall och nederlag. Det skulle bli bättre om vi gjorde som vi vill här på Armstrong först, att söka en planet och att få fler människor på vår sida, både från Outlaws men även de som är UN/SF som är förtryckta och nedtryckta av Wang och ledningen!”

MaryLee tittar på honom och vet att han har rätt och hon ser på Joe, hennes bästa vän som hon vet skulle göra vad som helst för henne och han mimar “Snälla!” till henne och hon gör sitt beslut och drar en djup suck innan hon säger: “Morfar förlåt! Om jag var du skulle jag flytta mig ur hangaren för om ni stannar kommer ni dö.” Hon börjar trycka in kommandona som startar styrmotorerna så att hon och Joe tillsammans kan vända Armstrong runt så att skeppet kommer stå riktad mot hangarens rymdport.

Gabriel ger henne ett lättat leende och säger “Alla redo, inför avfart.” MaryLee ser på Gabriel och nickar. Gabriel trycker på kommandon för att stänga hangarens port mot Vesta efter han har sett att STIGMA folket har lämnat då de har förstått att de förlorat sin chans då Armstrongs styrraketer startade. Sen öppnas porten ut mot rymden och MaryLee förstår att nu är de snart på väg, och att det säkert var sista gången hon såg och talade med sin farfar, han kommer säkert inte vara intresserad av att ha något mer med henne att göra efter detta svek hon gjorde mot honom.

2520 - Mars rymd territorium

Theo sitter på transporten mellan Luna och Mars, tänka sig att för några hundra år sedan tog den här resan ett par år, nu tar det bara 15 timmar. Och om Turbo-Warpen hade varit i bruk redan, den som han varit med om att utveckla skulle resan gått på cirka en kvart, då den kommer upp i ljusets hastighet. Även om den har minskat tiden det tar att resa mellan punkt A och B i rymden så är det ju så stora avstånd att det ändå tar tid om vi skulle färdas utanför vårt solsystem, som vi måste om vi ska hitta en exoplanet, en eventuellt beboelig planet. Men med Laika, Deep space explorer one, så har vi i alla fall minskat ner restiden mot den vad andra rymdskepp tar på sig, plus att hon har ett habitat som kan hålla en mänsklig besättning på ca 200 personer i liv tills vi hittar en exoplanet. Jag hoppas bara att de låter mig, och helst hela A-gruppen, få bli dem som får vara de som blir testpiloterna för DSE one projektet, när det är dags för Laika att prova vingarna. 

Men nu är det Mars och militärutbildningen som gäller för oss, även den är ju viktigt för att vi skulle kunna få bli kandiadter för en chans att få bli ivägskickade av UN/SF på en rymdforskning resa för att se om mänskligheten skulle kunna överleva i rymden utan något fast ställe som en rymdstation eller ett centrum som på Luna eller någon av asteroiderna i bältet.

Och nu då Gabriel och hans besättning snart byggt klart Armstrong ska de testköra henner hårt för att se vilken kapacitet hon har, speciellt med att odla grönsaker, rotfrukter, säd, majs etc och se om de kan föda upp höns och kaniner för att få även animaliska proteinkällor, helt enkelt se om de kan överleva av det som de kan ordna själva på Armstrong än att ta till extern tillförsel av föda. Det känns rejält spännande för att få reda på hur det går.

“Jag är Befälshavare General Patrick Gordon, jag hälsar er Välkomna till Militärutbildningen under Mars militärförläggning, vi är på Sambandscentrals-skeppet Barack Obama, som är hembasen för 100 000 militärer, skeppet i sig har flera gångbara vapen för att försvara sig, men det största försvaret är att hon har den största flotta av Viprar, UN/SF snabba spanings- och attackskepp. Ni har blivit tilldelade att göra er grundutbildning här istället för på Mars på grund av det behövs fler utbildade som kan bemanna våra Viprar, för efter de fientliga attackerna av STIGMA för ett par veckor sen, där tyvärr många nationsmedlemmar miste livet, behöver vi se till att vi har tillräckligt stor flotta som kan förhindra att  inga STIGMA-tillhörande skepp kommer igenom vår försvarslinje i  Asteroidbältet, för att förhindra fler attacker mot våra Asteroid Rymdstationer. 

Ni har redan blivit tilldelade era inkvarteringar om jag inte förstod det fel, så utbildningen drar igång med en gång, ni kan se era scheman i era Wrist-bands, för i så fall börjar vi nu om ni inte har några frågor.”

Den långe ståtlige mörkhåriga och blåögde militärklädde mannen avslutar sitt tal och vänder sig och talar med en liten vithårig kvinna, och om Theo inte minns fel är det Amiral Farah Stein det var hon som hade hittat dem för två år sen sovande på stranden. Då han tänkte tillbaka till den dagen, så får han en känsla av sorg men även glädje, för visst han saknar Bastien och kände verkligen för honom den kvällen, då han var så förstörd, men även känner han glädje för att de hade den möjligheten att umgås som vänner så obehindrat som de gjort då. Han hoppas Bastien har det bra.

Nora böjer sig fram och viskar i hans öra.

“Jag tror vi alla”, viskar hon, “vi 15, nej 14 menar jag, Bastien är ju inte här, ska till hangar 17 och vi har General Gordon som instruktör”.

Theo tänker att det känns som om de behövde känna sig stolta för att få högsta befälet som instruktör. Han funderar om det är så därför att de är A-gruppen, för även om UN/SF inte gått ut med det, så har han och säkert de andra börjat förstå att de är någon form av Elit av Eliten, fast han förstår inte varför det är så, men…och då kan han ju fundera varför de inte ville skicka Bastien till Mars också utan ville att han skulle stanna på Luna.

Nu har de kommit fram till hangar 17 och när de kommit in gör han stora ögon, för vilket stort utrymme han är i och över alla Viprarna som sitter dockade i sina stag väggarna runtom. Befälhavaren står och dirigerar dem till en plattform, han säger till dem att slå på sina magnetsulor i sina armékängor, när alla har gjort det slår han av den artificiella tyngdkraften.

“Dagens lektion kommer att ge en förståelse för hur er kropp uppför sig i tyngdlöshet om den artificiella tyngdkraften skulle upphöra.”, börjar General Gordon.

“Vi har nu tyngdlöshet här inne, så att ni vet det.. Ni kommer alla få prova på att sväva fritt och även hur er kropp uppför sig utifrån hur rörelsekraften påverkar er kropp. För det kan vara bra kunskap att veta tex vad som händer om ni skulle avfyra ett vapen, så klart projektilen från vapnet åker åt ett håll men ni själva kommer att fara iväg åt det motsatta hållet, så först kommer ni att få känna på hur det känns men tillslut ska ni få lära er hur ni förhindrar det eller mera förhindra att ni inte har koll av den där motsatta rekyl rörelsen er kropp kommer att få.

För att inte råka vådaskjuta någon eller något så är de vapnen ni använder idag bara luftpulsarer, och om vi börjar på lägsta effekt för att ni successivt ska lära er, så om Henriksson om du kan göra dig redo så kan du börja.”

Fox går fram till kanten av plattformen stänger av sina magnetsulor och tar ett hopp uppåt och slår en kullerbytta i luften

“Om du avfyrar vapnet nu, så märker du vad som händer, för det första steget är att förstå hur fysiken fungerar och hur din kropp reagerar på vad som händer, sen hur vi kan förhindra den okontrollerade rekyleffekten och ha en kontrollerad istället.”

Fox lyfter sitt handhållna vapen och riktar den framåt framför sig och trycker på avfyrningsmekansimen, och på en gång flyger han iväg som en vante bakåt, som tur finns det två medhjälpande meniga soldater som har ett nät uppspänt mellan sig för att fånga dem innan de skulle med full fart åka in i något och skada sig, som fångar upp honom smidigt.

Theo kan inte förhindra att ett frustande undslipper honom då han försöker låta bli att skratta. Så omanligt det lät då, tänker han medan Ling himlar sig och han har svårt att förstå om det åt Fox eller honom, hon gör det åt.

“Jag sa inte”, ryter DeneralGordon, “full effekt utan att vi börjar med lägsta effekt, Henriksson, jag antog att ni var genier då ni är dem ni är. Det innebär att ställa vapnet på 1 och inte 10. Få se om Anderson är klokare, det är din tur och utan att styla  sig.”

Samtidigt har Fox fått hjälp tillbaka av medhjälparna. 

“Vilket geni, va?” säger Tomaz samtidigt som han dunkar Fox i ryggen.

“Jag trodde ni var bättre,” slänger General Gordon till dem, “att ni inte hånar någon som gör fel, det räcker med att jag säger till på skarpen till den som gör fel. Tänk på att er kompanjon kan vara den ert liv hänger på om det skulle bli skarpt läge. Sammanhållning är A och O. Förstått!”

Alla skallar fram ett “Ja!”

Zack kan inte annat än småleende lägga sina armar om både Fox och Tomaz och kramar om dem hårt. 

Amiral Farah Stein har stått och tittat på från ena sidan av plattformen , hon flyttar sig nu så att hon har ryggen mot Gordon och viskar tillräckligt högt så att killarna ska höra henne.

“General Gordon märker inte skillnad på elakt hån och vänskaplig retsamhet, som jag uppfattade det här var. Ni visar mig att ni redan är ett sammanhållet gäng. Det bådar gott för oss alla att veta att A-gruppen har en stark sammanhållning.” Hon nickar åt Theo att det är hans tur.

Theo gör sig redo, stänger av magnetkraften i sina militärkängor och tar ett avstamp från plattformen de står på.

KAPITEL 8

2520 - Tellus, Norra kolonin

Ana tar ett djupt andetag av den fräscha anläggningsrenade luften medan dörrarna glider upp inför doften av svett, möglig tvätt och matdofter, hon vet kommer att möta henne då hon stiger ur podd-hallen in på Norra kolonin på Tellus. Däremot hade hon glömt hur inomhus det kändes även om det egentligen är utomhus, det känslan skapas av att bostadsplanet är placerad  under plattan som är för odling, boskaps utrymme och produktion och fraktning av mat till resten av UN/SF. 

Hon har återvänt hit ner för att göra den årliga hälsokontrollen som hon alltid genomför på de 8 åringar som lyckats klara IQ-testet för att få komma upp till Luna för att få chansen att klara UN/SFs Elit-utbildning, innan de transporteras upp till Luna i morgon.

Hon ser ett par vakter vänta på henne för att transportera henne till huset där hon ska bo och dit barnen kommer nu i eftermiddag för att hon ska hinna undersöka dem innan de ska återvända upp till Luna imorgon. När hon kommer närmare ser hon att hon känner den ena vakten. “Men hej Jeremy, jag trodde du var på Mars”.

Han skakar på huvudet, “Nej jag gick den ettåriga grundutbildningen, men efter det blev jag placerad här i ett år, men det året är fullbordat nu så jag kommer följa med dig och barnen upp till Luna i morgon”. 

“Jaha, det låter ju bra, ska vi gå då så jag kan installera mig och få träffa barnen”.

“De från Södra”, säger då Jeremy, “har inte kommit ännu, de är på väg med ubåten hit med beräknad ankomst om en halvtimme”.

“Måste du stanna här och vänta på dem”,  undrar hon.

Han skakar på huvudet.

“Vad bra då”, säger hon och börjar gå.

“Vet du vart du ska?” funderar han.

“Ja, då, det här är mitt sjunde år jag har skött detta, och innan dess hade även jag ett års placering här nere, så hittar gör jag. Jag hörde att i år är det inte så många barn som passerat heller så det kommer väl att gå snabbt det här, ska bli skönt att få återvända upp redan i morgon. Vet du vissa år har jag behövt vara här i flera dagar då det varit så många”.

Jeremy nickar och följer efter henne; “Ja, det ska bli skönt att få återvända upp till Luna redan i morgon”.

Ana går före och han följer efter henne och håller uppsikt på människorna runt omkring ifall någon skulle utgöra ett hot mot dem, de får dock inga problem utan de anländer utan problem till huset, där hon går in medan Jeremy stannar kvar utanför för att hålla vakt så inga obehöriga kommer in på området. En rultig liten gumma kommer emot henne. Ana undrar hur gammal hon kan vara, jag vet att jag inte kommer kunna gissa rätt för människorna på Tellus har ett mer slitande liv och åldras så mycket snabbare än vi övriga, sen har de ju nästan hela 100 års kortare livsspann än vi, då vår medellivslängd nu har uppnått 150 år, och när jag tänker på det nu så har jag väl en sådär 120 år till att leva, tänka sig.

"Välkommen, jag är husfru här”, säger kvinnan, till Ana. “Låt mig visa dig till ditt rum. Jag hörde att barnen från Norra kommer först om en halvtimme ungefär, men jag tror de härifrån dyker upp när som helst, så du hinner med att fräscha upp dig lite snabbt om du vill”

“Tack”, svarar Ana och går in på rummet hon blir anvisad.

När hon är klar för dagen, med att göra hälsokontroller på barnen, det var 3 pojkar och 2 flickor från Södra och 2 pojkar och 1 flicka från Norra, inte alls samma mängd som hon har varit van med och nu har de alla ätit middag. Så hon går ut till vaktkuren där Jeremy precis håller på att bli avlöst, hon undrar om han kan följa med henne på en promenad omgivningarna.

“Ja, jag slutar egentligen för dagen, men för dig kan jag följa med för det är inte säkert för dig att gå själv, det brukar inte vara något problem men just nu idag är det ju helgdag så jag kan tänka mig att många kommer vara ute och fira runt omkring de stora platserna. Så om du vill så kanske vi ska hålla oss ifrån dem?”

Hon nickar och svarar att det kan kännas tryggare och de går ut bakvägen, för att dra än mindre intresse till sig.

Hon går runt och ser på misären runt sig, ser en del boplatser bara har två väggar av .. , ja vad består ens väggarna av, en del är väl bara tygskynken, och där ser det ut att vara en hög med trasor att sova eller sitta på. Det lagas mat antingen över öppen eld eller en liten kokplatta som de boende försöker hålla så långt borta från det lättantändliga material deras bo består av. Hon skakar på huvudet åt situationen de lever i, dessa stackars människor, för hon vet att de, för en spottstyver net-coins sliter i 10 timmar varje dag, varje dag i veckan för att se till att alla vi andra inom UN/SF får mat i våra magar, medan de själva svälter för att det inte finns tillräckligt med mat till dem kvar, eller att de inte har råd att köpa den.

Hon skakar på huvudet och ser att även Jeremy verkar tagen av det, sen vänder han sig till henne och frågar om hon kan komma med honom för det är någon som han vill att hon ska möta.

Hon blir väldigt nyfiken och ber honom att visa vägen.

Han leder henne runt ett gäng med håglösa människor som sitter runt en öppen eld och väntar på någon form av soppa ska koka klart, antar hon, och vidare ner för en väg där det är lite bättre boende än de där tygskynkena som skulle föreställa tält. Han stannar till vid ett av rucklen och knackar på dörren.

“Kom in”, hörs en knarrig röst och Jeremy öppnar dörren och håller upp den för Ana.

De stiger in och Ana ser att det finns även en dörr på baksidan som står öppen, och hon ser att det finns faktiskt en liten plantering där det växer tex en tomatplanta, in genom den dörren kommer det en krum liten gumma och plirar på Jeremy.

“Hej, på dig, vännen, Vem är det du har med dig?”

“Detta är doktorn jag talat om”, säger Jeremy.

“Hej”, säger Ana och tar den äldre kvinnan i hand. “Är det något hälsoproblem jag kan hjälpa er med?”

“Nej, inte mig, det är det försent för, jag är redan 60 år så jag ligger väl för döden när som helst”, svarar kvinnan.

Ana tittar både på henne och Jeremy frågande, varför har de bett henne att komma hit och det Jeremy sa, att han hade talat om henne med kvinnan, så något måste det ju gälla att han bett henne att följa med hit..

Kvinnan ropar då “Nea kom hit lilla vän”.

Anna vänder sig om, då en liten flicka kommer in genom dörren från den lilla trädgården, med ett par morötter i handen. Hon verkar ha en liten deformerad ryggrad ser hon, och Ana börjar ana vad Jeremy vill.

Nea skiner upp när hon ser Jeremy och slänger morötterna på bordet och slänger sig i hans arm, han lyfter upp henne och snurrar försiktigt runt med den lilla flickan som skrattar och kramar om honom. Han slutar snurra och sätter ner henne på golvet igen.

“Nea detta är doktor Ana MontBlanc, jag ville att hon skulle träffa dig och undersöka dig”. Sen vänd till Ana säger han: “Nea här har en IQ på runt 200 när hon gjorde testet för två år sen, men pga den medfödda ryggskada hon hade fick hon inte följa med upp till Luna. Jag tänkte att du kanske på något sätt kan hjälpa till att fixa till hennes rygg, för jag vet att om hon inte hade varit född här på Tellus hade de redan blivit gjort vid födseln eller till och med även innan hon hade blivit född” Han tittar bedjande på Ana.

Ana vinkar flickan till sig “Jag ska undersöka dig lite och se om det ens är något som går att åtgärda”. Hon ser mot skynket som hänger framför en del av det skokartongs liknande plåtskjul hon står i, “Är det ok om jag tar med mig henne in bakom här, jag antar att det är där ni sover?” Den äldre kvinnan nickar och drar undan en del av skynket så Ana ser att där innanför står faktiskt en säng och inte bara en hög med tygtrasor på golvet som ska föreställa deras gemensamma bädd. Hon tar med sig Nea dit in och låter sen sin hand stryka ner över flickans ryggrad utanpå hennes klänning, hon känner att ryggraden är snedvriden, hon för försiktigt upp klänningen så att hon kan se, och det stämmer att ryggraden verkar ha vuxit fel, och det är ett rätt lätt ingripande att rätta till, genom en operation och kanske ungefär en månads KRY-behandling. Hon släpper ner Neas klänning igen och lägger ena handen på hennes axel och vänder sig om och tittar på de två andras bekymrade ansikten, “det är inga problem att rätta till det här inte. Men jag vet inte om de går med på det. Jag antar att vi på något sätt måste försöka smyga henne med upp i podden i morgon utan någon märker det. Nea, är du redo att följa med mig och Jeremy?”

Nea tittar lite blygt på henne och nickar.

Ana släpper Nea och undrar; "Hur lärde ni känna Jeremy då?” 

Nea skyggar undan och gömmer sitt huvud i Jeremys armveck, han svarar Ana: “En dag var jag ute och patrullerade och hörde en flickas gråt och när jag går för att kolla upp det ser jag Nea här, som har blivit omringad av ett gäng lite äldre barn som inte lät henne gå igen och höll på att reta henne för hur hennes rygg såg ut, men när de andra barnen såg mig komma så sprang de kvickt iväg och jag frågade Nea om jag inte skulle följa henne hem så att de inte gav sig på henne igen och hon nickade och sträckte blygt ut sin hand till mig till och med så jag kunde hålla henne i handen medan hon visade vägen hit hem. Och Julie, hennes mormor, blev så tacksam så hon bjöd mig på en kopp kaffe för hon hade precis kokat till sig själv, och sen så blev vi vänner och jag tittade regelbundet till dem. Julie har berättat för mig att Neas mamma bara var 14 år när hon födde henne, och det var en komplicerad graviditet och förlossning och jag antar att det är då Neas skador skedde, hennes mamma förblödde efter förlossningen av skadorna som skedde, och hennes mormor har tagit hand om Nea sen dess”.

“Jag lever redan på lånad tid”, knarrar mormodern fram då “jag är 65 år och helt sliten, vissa dagar orkar jag inte ens ur sängen och stackars Nea här får sköta om mig fast det ska vara tvärtom. Jag är orolig att hon ska råka ut för samma sak som hennes stackars mamma, hon var utsatt för en gängvåldtäkt och så blev det som det blev ." 

Ana blir alldeles förfärad när hon får höra det, och säger “att jag ska göra allt för att hon ska få vård och gå Elit- utbildningen och få ett bättre liv, jag är bara så ledsen att jag inte kan hjälpa dig eller kunde hjälpa er dotter”.

“Nea, gå och packa ihop dina grejor, så ska vi gå tillbaka till uppsamlings huset nu”, säger Jeremy och Nea springer iväg.

Luna utbildnings-och forskningscentrum

Ana slappnar av i hela kroppen då de landar på Luna igen, morgonen har flutit på utan några missöden, alla hann äta frukost och duscha och klä på sig sina nya skoluniformer, vit T-shirt med UN/SF emblemet till vänster placerat precis över hjärta och mörkgrå byxor och kom ombord på podden utan några problem.

Men nu börjar det svåra att få Nea till Röda zonen och till mitt laboratorium utan att någon ser henne. Jag har kontaktat Bastien och hoppas han finns på plats nu bara.

Hon säger till barnen att ta det lugnt så går de av i samlad tropp. Även det går lugnt och fint till, nu står de på rad efter väggen precis i början av korridoren efter att de klivit av linbanan inne i navet i den vita zonen. Ana räknar in dem och kontrollerar att alla finns där. Hon vänder sig om och säger till Jeremy, “tack för hjälpen, nu klarar jag det själv, min assisten kommer när som helst så ska han få ta med sig Nea till mitt laboratorium och förbereda henne”

“Ok, vad bra” svarar Jeremy henne, för jag har fått inkallelse till att anmäla mig direkt till General Foxtrott, för vidare besked?”

“Men, se gå då” säger Ana och schasar på honom. Jeremey lägger sin hand på Neas axel och kramar den lätt och säger “ses senare, när du fått en fin och rak rygg!” Nea slänger sig i hans famn och ger honom en kram och vinkar sen efter honom när han går.

Ana börjar skruva på sig lite när hon märker att barnen inte riktigt kan stå stilla och hålla sig i raden längre. När hon nästan börjar undra om hon ska ta och börja gå lite sakta mot kupolen till då dyker Bastien upp.

“Förlåt, jag skyndade mig", säger han ursäktande.

Ana ler mot honom och visar på Nea “Detta är Nea”, och vänd mot Nea “det här är Bastien om du följer med honom så ska han förbereda dig för ingreppet, så kommer jag om en liten stund då jag lämnat de andra barnen där de ska vara.”

Nea tittar blygt upp på Bastien men hon ger honom ett litet snett leende. “Hej” och så sträcker hon försiktigt ut sin hand mot honom, 

“Hej, Nea!”, ler han mot henne samtidigt som han greppar hennes lilla hand i sin “ska vi gå då?”

Han börjar gå mot linbanan till som de ska ta till den röda zonen och Nea vänder sig om och vinkar till Ana och de andra barnen och följer efter honom med sin hand i hans.

Ana vänder sig åt de andra barnen.”Är ni redo så går vi”, säger hon  och leder iväg dem efter Bastien och Nea men hon för barnen längre in den vita zonen, men hon hinner se Bastien och Nea  en sista gång precis då de går på linbanan som ska ta dem till den röda zonen. Hon ska föra de nya eleverna till Välkomstmomttagandet och där hon ska hålla sitt tal till dem, innan hon är klar med sina åtagande för idag, och sen kan hon gå och hela Nea.

Jeremey kommer fram till General Foxtrots kontor och meddelar hans sekreterare att  “Fänrik Jeremy Croft anmäler sig, jag hade fått order att jag skulle komma hit!”

Sekreteraren ser upp på honom innan han säger att om ni väntar lite ska jag meddela Generalen att ni är här. Han trycker på en knapp på sin datorskärm han har framför sig och säger “Fänrik Croft är här nu, sir”.

Det buzzar till och sekreteraren visar mot en dörr och säger “Ni kan gå in nu Fänrik Croft”.

När Jeremy går in och ställer sig i honnör framför Generalen Foxtrotts skrivbord.

General Foxtrott tittar upp på honom och säger “Ledig, Fänrik! Ni kan sätta er ner.”

Jeremey sätter sig och säger “Tack!”

“Jag har kallat hit dig för jag ville meddela dig att din tjänstgöring nere på Tellus är avslutad. Du är härmed nu tilldelad att jobba som vakt på vår säkerhets-avdelning här på Lunas utbildnings- och forskningscentrum. Du ska vara på plats i morgon klockan 8 på deras kontor så får du all information och sådant av dem då. Om ni inte har några mer frågor så kan du gå nu. Jo, var du ska bo vet min sekreterare.” General Foxtrott återgår till att granska sin datorskärm och Jeremy känner att det är väl lika bra att jag reser mig upp, jag har inte mycket att säga till om antar jag. Men jag förstår inte varför de inte låter mig fullfölja min 3 åriga militärutbildning som nästan är obligatorisk efter de 12 års Elitutbildning vi får.

Han går ut och vänder sig till sekreteraren.

“Jag hörde att ni visste var mitt rum låg?”

Den unge mannen ser upp och tittar lite förvirrat på honom

“Jo, ja …vänta lite….jo här.. ljusgrå 4, Höger, U, 7691  var det allt Fänrik?”

Jeremy nickar ett tack till honom men Jeremy funderar om han ens såg det för sekreteraren verkade verkligen upptagen, innan han själv lämnar General Foxtrotts kontor.

Det är lika bra att jag går och hämtar ut mina nya arbetskläder för tvätteriet ligger precis mellan ljusgrå och blå zon på vån 3 innan jag  går till mitt rum. När han kommer fram till tvätteriet är det en liten kö där med ett fåtal- människor där, städare, köks-och matsalspersonal och vaktmästare antagligen då han ser att de har ljusgråa T-shirts till sina mörkgrå byxor, som också väntar på att få lämna tvätt men de är nog där i tjänsten för det ser ut som handdukar och lakan i deras tvättsäckar tycker han. Det löper på rätt smidigt i kön och snart är det hans tur.

“Fänrik Jeremy Croft, P2 - 2498 - 691217”, anger han till den ljusgråa klädde äldre herre som står där. Han nickar åt Jeremy och trycker på sin datorskärm och ger ifrån sig ett litet ljud, och sen plingar det till ett par gånger, och mannen tittar upp på Jeremy

“Hej, och välkommen tillbaka till  Luna, Fänrik, har du några kläder att lämna tillbaka!”

“Tack”, svarar Jeremy och tar fram de 3 mörkbruna T-shirtar och det mörkbruna kamouflagefärgade byxorna han hade i sin ryggsäck. Han vränger även av sig den mörkbruna arméjacka han har på sig, färgen på kläderna symboliserar att han har  jobbat på Tellus. Nu har han bara resegarderoben med sin mörkgrå paraduniform och den ljusgrå skjortan som hör till, och de kläder han har på sig och 6 par underkläder och 6 strumpor, vita förutom ett svart par och sina gympadojor kvar i ryggsäcken.. “Resten får jag lämna nästa gång efter att jag har bytt om”.

Mannen tittar upp på honom och ler “Det går så bra som helst det, vi vill ju inte att ni ska springa omkring nästan naken. Tack… och här kommer era nya kläder, 4 mörkgrå T-shirtar, två par mörkgrå militärbyxor och en mörkgrå militärjacka, en uppsättning sängkläder, handdukar, 2 stora, 2 små, ett set hygienartiklar. Om det är något ni saknar eller vill ha mer av så säg bara till så kan ni få det mot rätt mängd net-coins, Fänrik.”

“Tack så mycket, jag är nöjd för tillfället”,  säger Jeremy när han lyfter upp högen med sakerna han fått av mannen och vänder sig om och går emot den vänstra hissen i basen av den ljusgråa zonen och går in i den och säger “våning fyra, tack” och hissen åker iväg.

När han svänger in i rätt korridor möter han en ung kvinna iklädd vakternas mörkgråa T-shirt, “Oj förlåt”, säger han “men är det inte Katja!” Hon stannar till och tittar på honom lite förvirrat tills det tänds ett igenkännande i hennes ögon.

“Jeremy! Du växte väl upp i huset bredvid mig på Pallas 2?”

“Ja”, svarar han, “det stämmer, Jag kom precis hit efter ett års tid på Tellus, och ska bli din kollega från och med i morgon”.

“Nä, det ska bli kul att lära känna dig som arbetskollega. Då får vi väl se hur ofta vi kommer att jobba tillsammans, vi är ändå sammanlagt runt 1000 som jobbar som säkerhetsvakter här på centrumet. Vi kommer väl att ses här i korridoren lite då och då skulle jag tro. Jag bor här i 7668, vilket är ditt rum”” säger hon.

“Jag ska bo i 7691”, svarar han. Hon nickar och de tar farväl och Jeremy öppnar och går in på sitt rum, som är standard utrustat som de flesta rum på centrumet med undantag för de i elev korridorerna  där man måste dela med två andra, eller de få undantagen med 2-3 rumslägenheter för de par och familjer som finns, man kommer in som i en hall där mot ena väggen står ett skrivbord och det andra öppnar upp mot den L-formade delen av rummet med en hörnsoffa med ett bord framför. Sängen står längst in i rummet mot väggen med ett sängbord bredvid sig. Motsatta sidan mot där sängbordet står är det en byrå och en garderob. Sen finns det ett badrum med dusch.

Jeremy går in på rummet och tänker att det är lika bra att han bäddar sängen och lägger ner sina kläder i garderoben och hänger upp sin uniform i garderoben. Han tittar kritiskt på sina armékängor som han har på sig och konstaterar att de är tillräckligt rena ännu efter att han putsade dem igår. Det är ju renare här på Luna än på Tellus, så han ska nog slippa att putsa dem lika ofta som han har gjort det senaste året. Han låter putsgrejorna ligga kvar i ryggsäcken och ställer in den i garderoben. Han lägger även sin pappersupplaga av klassikern “Do you dream of Terra-Two?” han fick av Bastien på sin 20 års dag, ett par veckor innan han sa hejdå till honom innan han åkte till Mars, på sängbordet, det är den enda egna personliga sak han äger och den här boken håller han som sin mest värdefulla ägodel. Han känner en klump i halsen då han tänker på Bastien, han är den enda pojkvän han har haft och är ännu den av alla vänner han har mött och sen tvingats lämna bakom sig som han saknar mest. 

Jeremy anländer till Ana MontBlancs laboratorium efter han gjorde ett stopp i en av alla de matsalar som är utspridda över centrumet, han hade valt den ena som låg i början av den Röda zonen, han hade valt en vegetarisk lasagne där alla grönsaker var odlade här på Luna, han ville inte ha något som någon stackars Tellus-bo hade slitit med för att han skulle få bli mätt.

Ana tog emot honom i det yttre rummet i hennes laboratorium. Hon började med en gång berätta för honom: “att allt har gått bra, jag tog bort den del av Neas ryggrad som var böjd i fel vinkel, och ersatte den med en biologiskt odlad i rätt form och fäste den i hennes återstående ryggrad och suturerade ihop huden innan jag la ner henne i en KRY-kammare, nu är det bara att vänta runt 3-4 månader tills vi ser att den nya ryggraden växer fast och alla nervbanor återställs innan vi kan anse henne frisk och jag beslutar att hon kan komma ur KRY. Jag tänkte gå hem till Carl nu, jag har arbetat min tid för idag, men om du går in genom den dörren där så kan min assistent hjälpa dig”.

“Tack så mycket! Hälsa Carl från mig. Hej då!”, säger han till Ana som vinkar och går därifrån.

Jeremy går igenom den anvisade dörren och när han kommer in så ser han att det står en KRY-kammare där som han ser Nea flyta runt inne ii den med sitt hår åt alla håll, hon är nästan helt naken förutom en tunn vit kroppsstrumpa som täcker hela hennes kropp där bara huvud,fötter och händer sticker ut. 

Assistenten står med ryggen åt honom och verkar kontrollera några av värdena på kammarens övervakningsskärm, han har lockigt svart hår som Jeremy får väldigt stor lust att dra fingrarna igenom precis samma lust som han alltid kände att göra med Bastiens hår, men vänta lite Jeremy tycker sig känna igen den där käklinjen…

“Bastien är det du…?” säger Jeremy tyst.

 Bastien snurrar runt och kan inte tro sina ögon där står Jeremy som han inte sett på två år och han är lika stilig som vanligt med sitt rufsiga cendré färgade hår och mörkbruna ögon. Utan att han förstår vad som händer så är han i Jeremys famn och de kysser varanadra hungrigt.

“Jeremy, vad ….”,mumlar han.

"Hysh, låt mig bara få hålla om dig”, svararJeremy.

“Varför lämnade du mig,” börjar Bastien medan han tar bort sina läppar från Jeremys och tittar på honom. “Slutade du att älska mig?”

“Nej. Nej”, säger Jeremy. “Förlåt. Jag trodde det var bäst.”

Bastien tittar förvirrat på honom. “Vad då bäst?”

“Jag skulle ju iväg till Mars och gå militärutbildningen, jag tänkte att du skulle ha det bättre om jag släppte dig fri, så du kunde hitta någon annan tex Zack…” svarar Jeremy känslosamt.

 “Zack….” säger Bastien lätt förvånad, “han är inte intresserad av killar…eller av mig…”

Jeremy kan inte låta bli att le retsamt. “Jasså inte …” och trycker återigen sina hungriga läppar mot Bastiens. innan han tar bort dem igen och säger “Då har du inte sett hur han tittar på dig”

Bastien ser Jeremy djupt i ögonen och säger: “Men jag har inte velat ha någon annan än dig, under denna tiden har jag tänkt på dig eller så har jag försökt att glömma dig för att det har känts som om jag skulle gå sönder om du inte var här med mig, speciellt som jag trodde att du inte älskade mig längre”.

“Jag är verkligen ledsen…," säger Jeremy ångerfullt. “Jag hoppas du kan förlåta mig…”mellan ett par pussar.

Bastien kan inte låta bli en att skratta till och ge Jeremy en puss innan han säger: “Hallå där, jag vet inte om du är helt oförstående av vad det betyder av att jag är i din famn och inte skäller ut dig just nu…förstår du inte att du redan är förlåten, men om du lämnar mig någon mer gång så….vet jag inte.” 

Jeremy fortsätter och pussa och hålla om honom, Bastien känner hur hård Jeremy är mot honom och han kan inte annat än att  trycka sig hårdare mot hans stånd och gny. Jeremys händer kryper in under Bastiens tröja och upp mot hans mage och Bastien känner även hur Jeremy låter sina fingrar cirkulera runt hans vänstra bröstvårta och han stönar och trycker sig ännu hårdare mot Jeremy. Bastien känner att hans egna stånd blir ännu hårdare då det trycks mot Jeremys.

Jeremy börjar knäppa upp Bastiens byxor så att han kan komma åt krama Bastiens stånd, Bastien vet inte hur mycket mer han klarar av innan det kommer att gå för honom, men han vill inte att Jeremy ska sluta så han trycker sig mot honom. Men han känner hur 

Jeremy tar ett djupt andetag och drar ut sin hand ur hans byxor och drar sig lite bakåt så det blir lite luft emellan deras kroppar, och Jeremy säger; “Det är kanske inte bästa stället att fortsätta med det här..."

Bastien tar Jeremys ansikte mellan sina händer och säger: “fortsätta med vad?”

Jeremy lägger sin panna mot Bastiens och småskrattande säger han “ …ha sex tänkte jag…för du är väl inte nöjd än… vi har ju två år att ta igen…och nu när vi är äldre så vill vi väl mer än bara pussas och runka av varandra…?” 

Jeremy tittar bort mot Nea i KRY-kammaren. “Går det bra att lämna henne här utan någon som ser till henne?”

Bastien nickar: “Det finns övervakningskameror så att de kan övervaka alla KRY-kammare ifrån kontrollrummet och de är snabbt på plats om larmet skulle gå. Men annars sköter det sig rätt självständigt, så jag är redo att gå härifrån när du är det?”

Jeremy ger Bastien en lite generad blick och funderar:

“Vänta lite menar du att någon har sett vad som hände precis…”

Bastien ger honom skrattande en busig blick “Nej det är lugnt här inne är det bara KRY-kamrarna som övervakas från kontrollrummet. Och om något larm skulle gå är de fort på plats och åtgärdar det, är det något allvarligare väcker de den forskare/läkare som har jour och sover i rummet bredvid kontrollrummet. 

Så om du känner dig redo så kan vi gå till mitt rum, det ligger inte långt härifrån.”

Jeremy kan inte annat än att skratta och krama om Bastien och trycka en lätt kyss i nacken på honom, Bastien tar honom i handen och dra iväg med honom

“Så ivrig du verkar vara då", säger Jeremyvoch följer efter Bastien.

Bastien visar Jeremy ut ur labratoruimet och svänger sen vänster och till slutet av korridoren och de tar hissen upp två våningar och Bastiens rum ligger i korridoren till vänster precis i slutet av centralkorridoren, där hissarna kommer upp.

Bastien knappar in öppningskomandot till sitt rum och när dörren glider upp så kan inte Jeremy hålla sig längre utan tar tag i Bastien och kysser honom hungrigt medan han märker att dörren glider igen och de är inne på Bastiens rum.

De ligger tätt tillsammans i Bastiens säng efter deras kärleksakt och Jeremy ligger på Bastiens högra axel och håller om honom. “Jag gillar att känna din nakna muskulösa kropp mot min”, mumlar Jeremy. “Och jag gillar att ha dig här naken i min säng, speciellt då jag känner mig så tillfredsställd som nu”,svarar Bastien och för sin hand upp och ner över Jeremys bröstkorg, mage, men sen stannar han till med sin hand mot ärret Jeremy har där i sidan precis under revbensbågen på vänstra sidan av sin överkropp.

“Men,” säger Bastien lite förfärrat, “vad har hänt här?”

Jeremy svarar honom: “Det var min första dag nere på Tellus och jag hade ännu inte förstått att jag skulle kunna räkna med vad som helst kunde hända om jag fick för mig att stoppa ett knytnävsbråk som jag gjorde då. För så fort jag kom för nära så fick jag en kniv i mig. Nu efter den händelsen vet jag att alltid ta det försiktigt då jag ska konfrontera Tellus-bor, det är vanligare att de har något dolt skadligt vapen än andra UN/SF medlemmar har det, så man lär sig den hårda vägen….”

Jeremy känner hur Bastien smeker honom försiktigt över ärret, och det är faktiskt rätt sexigt att Bastien tycker synd om honom för det som har hänt även om han själv knappt tänker på det sen det hade läkt. 

Jeremy kan inte låta bli utan måste fortsätta smeka Bastiens fasta skinkor och det dröjer inte länge innan bägge är tillräckligt upphetsade igen för en andra omgång sex.

Bastien känner hur en kropp börjar röra och sträcka på sig bredvid honom i sängen och han vaknar till för att slå upp sina ögon i det mörka rummet. Först tror han att han har drömt om Jeremy, för det går inte många nätter som han inte drömmer om honom för att han saknar honom så mycket. Men sen minns han och att det är på riktigt, Jeremy dök ju upp efter två års frånvaro igår utan förvaring, och Bastien har aldrig känt sig så lycklig och tillfredsställd som han gör just nu.

Bastien hör hur Jeremy mumlar något och lägger sig tillrätta mot Basties kropp, och låter sin hand lägga sig om Bastiens nacke så att han kan dra Bastiens ansikte och mun till sin egna mun för att kunna kyssa honom hungrigt.

Efter ett tag, backar Bastien undan utan att han egentligen vill det.

“Tyvärr, Jer” säger han, “jag måste på toaletten plus jag är rätt hungrig”, han reser sig upp och trycker på lampsymbolen på kontrollpanelen vid toalettdörren och rummet lyses upp inte med ett skarpt dagsljusliknande sken utan ett lite mer varmt mildare vägledande sken innan han går in på toaletten.

När han kommer ut igen ser han att Jeremy har ställt sig upp och står och ser ut genom fönstret han har över sin byrå. Bastien sätter sig ner på sängkanten och kan inte annat än att titta beundrande på Jeremys starka, vackra slanka kropp.

Jeremy vänder sig om och ser på Bastien. “Vad lyxigt, du har ett av de där fåtal rum med fönster ut mot terra-ringkupolen och att du ser träd, buskar och en äng med hästar om du tittar ut ur det.”

Bastien lägger huvudet på sned och tar tag om Jeremys höfter och rycker till och slänger sig samtidigt bakåt ner i sängen. Jeremys kropp hamnar på Bastiens kropp och Bastien trycker sina läppar mot Jeremys och han tar tag om Jeremys kropp och vänder om dem så att han ligger överst och för sen upp sina händerna så att han håller om Jeremys ansikte. Han lyfter sina läppar från Jeremys och ser honom djupt i ögonen:

“Ja, men jag vet inte om det var tur, jag tror faktiskt det var en muta, för att jag skulle välja bort att inte gå den 3-åriga militärutbildningen utan stanna här på Luna och ingå i professors Strange forskargrupp.”

“Men”, säger Jeremy och trycker en puss i Bastiens tinning innan han tittar på honom och fortsätter, “det är väl en av de mer välsedda forskargrupperna så det känns väl bara som en merit för att ingå i den. Är det något speciellt som gjorde att de ville att just du skulle stanna kvar och ingå i den?”

“Ja,du Jer, det är det!” svarar honom Bastien, “ du har haft sex med en av de nu levande mest intilligentaste människor i hela UN/SF.”

“Nä, Bastien” säger Jeremy. “Nu skojar du med mig!”

“Nej, det är sant. Jag har de två senaste åren jobbat med Amanda Strange för att utveckla mer rättvisande IQ-test för att få ett mer rättvisande IQ-resultat för 8-åringarna, de tidigare testen har varit för fluktuerande och när de jämförde ett test med ett annat på samma 8 åring kunde det ena visa att IQ-nivån var långt över godkänd gräns medans nästa kanske visade att IQ-t bara var 120 och det är ju under gränsvärdet. 

Men Amanda tyckte även att hon ville se hur barnens IQ värde kunde förändras över tid, om man får undervisning gör det att man får högre IQ än de som inte får undervisning, så det håller vi på att testa nu, så jag gör faktiskt många resor till andra rymdbaser för att testa de där barnen som låg under 130 i IQ. Och jag har under hela utbildningen utan att jag visste om det varit Stranges forskarteam speciella testperson, för redan på det ordinarie IQ test jag gjorde som 8 åring visade att jag hade de högsta IQ´t av alla.

När jag testades sista gången som 18 åring, då hade Amanda tillsammans med forskare i genetik utvecklat ett test för att få ett rättvist test för vuxna så att de tillsammnans skulle kunna lokalisera geni-generna, och när jag redan som barn hade haft högt IQ-värde så vill hon se vad jag fick då jag testade nu som nästan vuxen och då enligt det testet framgick att jag har det högst IQ som någon nu levande person, ett IQ på över 300, sen berättade inte hon eller någon annan i forskargruppen mitt värde för mig förrän nu precis innan jag examinerades. Och jag visste inte att jag inte skulle till Mars förrän den dag hela gänget gick för att anmäla oss efter examineringen, för då hittades inte mitt namn och jag blev väldigt fundersam som helt förståeligt är.

Men när jag började fråga runt och sen fick reda på att jag hade fått detta rum tilldelat mig och jag skulle anmäla mig hos Amanda Strange, så blev jag först förvånad, men sen smickrad för hon är ju ett geni själv och en av de mest väl ansedda forskare som finns här på centrumet. så även om det var hemskt att bli lämnad kvar här då alla andra åkte till Mars, så accepterade jag det och nu är ju du här!”

“Åh, min lilla Einstein!” slänger Jeremy ur sig och kramar om Bastien, och intensivt överöser honom med pussar. 

Ett halvår senare när Bastien och Jeremy sitter i soffan i Jeremys rum och ser på den klassiska TV-serien The Expanse tänker Bastien på att bok-serien är så mycket bättre varför kan inte alla se det, speciellt irriterande är det att Theo inte kan medge det, men jag tror för den delen att han bara retas med mig.

Då buzzar det ihärdigt på dörren och Jeremy som ser att det är Nea ser lite förvirrad ut och undrarde över vad gör hon här men öppnar dörren åt den storgråtande Nea som slänger sig i Jeremys famn. Jeremy ger Bastien en blick som uttrycker förvåning och även ett hjälp vad gör jag nu. Bastien märker att Nea har sin drak-robot Zip i sin famn som nu är fastklämd mellan henne och Jeremy, han reser sig upp och tar varsamt tag i Zip och tar loss honom och ställer honom på soffbordet, Zip ger ifrån sig som ett kvidande och ramlar ihop, han ger Zip en fundersam blick, för så brukade draken inte alls bete sig den var som en liten hundvalp som vill hälsa och viftade på svansen och nästan klättrade upp på en. 

“Nea”, säger Jeremy, “lilla vännen, vad är det som har hänt. Berätta för oss”.

Han hjälper Nea att sätta sig ner i soffan och han och Bastien sätter sig på varsin sida om henne och Jeremy har sina armar om hennes axlar.

Nea drar en djup suck och börjar berätta. “Det var Rose och July, mina rumskompisar, de har retat och frusit mig ute sen jag flyttade in hos dem för ett par veckor sen,de har nog inte gillat att jag som är ett par år äldre och är från Tellus och fick möjligheten att börja på utbildningen även om jag har missat ett halvår, de känner att jag är mer privilgerad än dem och att Ana ser efter mig mer än dem och nu idag, så tog de och hällde vatten på Zip”.

“Det var nog inte meningen”, säger Bastien, “de råkade säkert bara välta ett vattenglas och så tror du det var meningen”.

Nea skakar på huvudet. : -” Nej, de hällde en hel kanna över honom, och det var med vilje, July höll kanan över honom flera sekunder medan hon såg på mig innan hon började hälla”.

“Hysch”, mumlar Jeremy tätt intill Neas huvud, “vi ska laga Zip igen ska du se”.

“Men”, säger Nea, “jag tror inte det går, han verkar helt förstörd”.

“Nea då”, säger Bastien, “nu ska du inte tappa hoppet, vet du inte att Jeremy är en duktig dataprogrammerare, han kan säkert hjälpa dig bara vi ser till att Zip torkar lite först”.

Jeremy kliar sig lite i huvudet. “Det kanske behövs mer till, en del komponenter kan ha blivit helt förstörda av så mycket vatten att vi inte kan göra något innan vi har bytt ut dem, men som tur är vet jag vart vi ska gå för att både få tag på nya komponenter och få hjälp”.

Nea skiner upp och kramar om både honom och Bastien, och flyger upp ur soffan. “Kan vi gå nu?", säger hon och börjar dra i Jeremy så han ska resa sig.

Jeremy börjar skratta. “Det är sent, det är ingen som är i datorlabbet nu, vi får vänta till imorgon, Så Nea sätt dig ner och se på den här klassikern. Har du sett The Expanse tidigare?”

Hon skakar på huvudet, sätter sig motvilligt ner och drar upp benen i soffan och gör det bekvämt för sig och så tittar de vidare på TV-serien alla tre.

Efter ett par avsnitt har Nea somnat och ligger och håller om Zip i soffan. Bastien tittar på henne och vänder sig till Jeremy. “Det känns inte bra att väcka henne för att hon ska gå tillbaka till sitt rum och sova där med de där två andra flickorna. Ska jag kontakta Ana och säga att hon sover här i natt?”

“Ja, gör det” säger Jeremy och böjer sig fram och ger honom en mjuk kyss på munnen, “tyvärr blir det ingen privat sexig stund för oss nu, eller?”

Bastien ger honom en längtande blick och skakar sakta på huvudet. “Nej, men jag blir väldigt besviken, men jag kan väl få stanna och sova här inatt jag också”.

Jeremy nickar och säger “Jag går och gör mig i ordning inne i badrummet så kan du kontakta Ana under tiden".

De blir väckta tidigt av Nea som drar i dem bägge två där de ligger omslingrande i Jeremys säng.

"Skynda er upp ur sängen nu, vi måste gå och se om någon kan laga Zip”.

“Ja, ja, ja”, mumlar Bastien och kryper längre ner under täcket, medan Jeremy reser sig upp och drar av Bastien täcket. “Upp med dig nu, det går snabbare om vi duschar tillsammans”. Bastien gnuggar sig i ögonen och tittar på Jeremy och ser han ler mot honom och ser finurlig ut.

“Ja,” svarar han, “det gör det nog, så förlåt Nea vi ska bara duscha och ta på oss så kan vi gå sen, vi stannar någonstans på vägen och äter frukost.”

Nea nickar åt dem och ber dem skynda på.

När de står i duschen viskar Bastien i Jeremys öra. “Din lilla luring , det var det här du ville väl” samtidigt som han har för in ett par fingrar i Jeremys stjärthål för att vidga honom så att han ska bli redo för honom.

Jeremy andas häftigt ut och trycker sin rumpa bakåt mot Bastiens hand och stånd. Mumlar något och börjar dra sin hand fram och tillbaka över sitt egna stånd.

“Försiktigt”, säger Bastien till honom, “du får inte komma före mig”, samtidigt som han byter sina fingrar mot sitt kön som han pressar in  i Jeremys stjärt. Han stöter ett par gånger fram och tillbaka och han känner hur skönt Jeremys muskler kramar om hans kön. Och han känner att det dröjer inte länge nu, innan han ska komma, så han lägger sin högra hand över Jeremys hand på hans kön och hjälper till att massera Jeremys ollon och drar förhuden fram och tillbaka över det. Deras säd sprutar i nästan samma ögonblick och Bastien känner att han blir knäsvag och de halkar ner bägge två på knä och blir sittande så nära att de nästan sitter på varandra och andas ut medans vatten fortsätter att strila över dem.

Nea skyndar på dem när de lämnar rummet, de stannar till och äter frukost i den blå zonen precis innan de ska gå in i den korridor som de olika datorlabben ligger i. 

Jeremy visar dem till dörren som det står ett C på och öppnar och visar in dem. En ca 50 årig man, tror Bastien, vänder sig mot dem, och skiner upp när han ser dem.

“Jeremy”, säger han, “det är inte så att du ska komma och jobba hos oss, snälla säg att det är så.”

“Nej tyvärr”, skrattar Jeremy, “Detta är Joel Strange, som är ansvarig för det här labbet, detta är mina vänner Bastien Andersen och Nea Blom.”

Nea rusar fram till Joel Strange och trycker upp Zip i hans famn. “Snälla laga honom!”.

Joel tar skrattande emot robotdraken och tittar på den. “Vad har vi här då? och hej på dig” säger han till Nea.

“Det är min robotdrake Zip, mina rumskramater hällde vatten på honom igår och nu mår han inte bra alls”.

“Hmm”, säger Joel Strange, “då ska vi se vad vi kan göra för honom”. Han sätter ner honom på bänken framför sig och tar ett par datorportar och tittar undersökande på Zip och ser lite förvirrad ut och slänger ett öga mot Nea.

“I hans näsborrar”, svarar hon hans blick.

“Jaha”, säger Joel Strange, “det kunde jag inte gissa mig till. Hoppas han inte nyser nu då, för då sprutar han väl eld?" säger han samtidigt som han kopplar in portarna.

Nea skrattar och Joel ler åt henne. Samtidigt som han vänder sig om mot Bastien.

“Är du den Sebastien Anderson, som min fru jobbar med, som hon säger är det största geniet som finns?”

“Är du Amanda Stranges make?” svarar Bastien.

Medan Jeremy lägger armen om honom och skrattande säger, “Jaha du min lilla Einstein, ditt rykte föregår dig.”

“Ja, jag är Amandas make” säger Joel. “Einstein han räknades väl som geni, även om de inte kunde mer än gissa hans IQ-värde. Fast jag har för mig att den som hade högsta beräknade IQ var någon annan, en Sidis har jag för mig, jag tror de trodde att han hade ett IQ uppemot 300, men jag hörde något om att ditt ligger över det…?"

“Ja, “ mumlar Bastien rätt generad.

Joel skakar imponerande på huvudet åt honom och vänder sig mot sin datorskärm och konstaterar att Zip behöver nog lite nya komponenter och lite ny programmering så ska han må bättre sen.

“Vem är det som byggt, Zip då? Du Jeremy, för du har ju i alla fall förståndet till att göra det.” undrar han men han ser Jeremy skakar på sitt huvud. 

“Det har jag gjort”, säger Nea och Joel bara tittar på henne. “Ett geni till tror jag vi har här!, helt själv, men någon måste väl ha lärt dig grunderna?”

“Det var en man från Luna som blev vän med mormor som visade mig”, svarar Nea.

“På Tellus”, säger Jeremy, “vem var han?”

“Han kom ner precis som du antar jag”, svarar Nea honom, “han såg hur dåligt mycket flera förhållande var och hur många robotar och maskiner som hjälper till med att skörda och frakta varor med mera fungerade och hur dåligt underhållna de var, det var många av dem som inte gick och de blev inte reparerade från UN/SFs sida och Tellusborna fick slita mycket mera än vad de hade behövt. Så han hjälpte till att reparera så mycket som möjligt av rullband, skördetröskor etc och jag fick följa med honom och han visade och förklarade för mig. Och sen började jag knåpa på Zip när han hade lämnat Tellus igen. Men medan han var där så bodde han med oss i vårt skjul och det var det som gjorde att vi kunde bo kvar där, för att alla var tacksamma mot honom och inte bråkade med oss som de kan göra med andra som inte är tillräckligt starka, friska och/eller unga, som inte kan försvara sig och på så sätt inte klarar av att behålla sina hem.”

“När var det han var på Tellus, och vet du vad han heter?” undrar Joel.

“Jag var runt 5 tror jag, “ svarar Nea, “hans namn var något ovanligt, men han var lika gammal som mormor tror jag, kan det varit  …Loke kanske?”

“Loke Axell?, kan det stämma?” undrar Joel.

Nea nickar och Jeremy säger. - “Jag vet inte Nea, jag tror inte han kan vara lika gammal som din mormor för nere på Tellus äldras människor, mycket snabbare och har lägre livstids längd än vad övriga i UN/SF har. Jag vet att din mormor är runt 60 år nu, och är i den åldern då de flesta Tellusbor dör i, tyvärr Nea, men jag vet att det inte är någon hemlighet för dig: Men om han såg ut som att vara i din mormors ålder så tror jag han behöver varit över 100 år.” vänd mot Joel“Vet du vem det är?”

“Ja”, svarar Joel, “det är faktiskt min mentor, han är inte här idag, men jag ska hälsa honom att du är här på Luna nu Nea, för han vill säkert träffa dig. Och på tal om hans ålder så har du rätt Jeremy jag tror faktiskt han är närmare 120 år men han är ännu frisk och kry och kan mycket väl ha 30 år kvar eller mer att leva.”

Joel fortsätter med att säga att de kan lämna Zip här så ska han se på honom och höra av sig till Jeremy när han är klar med honom, för det är väl dags för Nea att gå tillbaka så hon inte missar något av utbildningen nu.

De säger hejdå och lämnar den blå zonen och när de står och väntar på linbanan ska komma och innan de skiljs åt så säger Jeremy adjö till Bastien genom att ge honom en lång och djup kyss.

 2525 - Deep space explorer One - Laika

Bastien håller på att fästa strips över jacket som Ledamot Brown fått i samband med sista chockvågen utav simuleringen de hade kört innan de flydde ut i yttre rymden (deep space) ur solsystemet, där Armstrong låg och väntade på dem. Theo är där för att hålla koll på Ledamot Brown så att han inte ska hitta på något, och de flesta av de övriga som är på Laika har följt efter dit.

“Varför använder du inte KR-massa?”, undrar Amy.

“Inte nödvändigt det är ett sådant litet jack”, svarar Bastien, “ett litet ärr dör man inte av, även om de flesta tror det. Då det verkar som varje liten skavank ska rättas till med KR-masseförband.”

“Det gör inget”, säger Ledamot Brown, “ett ärr genom ögonbrynet ger lite pondus tycker jag. Däremot undrar jag vad scannern säger om att det gör så förbaskat ont i sidan efter jag stötte i "krasch-stolen"?”

“Verkar inte vara något brutet”, säger Robyn, som fört scannern fram och tillbaka över Ledamot Browns kropp, “ser inte några blödningar eller några andra skador, det är bara ytliga blödningar precis under det yttersta skiktet av huden, så du kommer bara få ett blåmärke, men kanske ett rejält ett tror jag.”

Ledamot Brown tackar både Bastien och Robyn och vänder sig mot Theo.

“Du kan väl tala om för mig, Amy och Travis, vad som pågår. Förstår att ni just nu gör uppror mot Wang och Nationen, men inte lika våldsamt och på samma sätt som STIGMA gör.”

Theo tittar runt på de andra och precis som han funderar med dem om vad de ska ge för information.

“Jag förstår att ni inte kan lita på oss”, säger ledamot Brown och lägger sin arm på Bastiens, då det är han som står närmast. “men ni ska veta att jag inte alltid håller med om vad vi som Nation har för lagar och förordningar att följa, eller över Wangs och UN/SFs ledningens sätt att sköta Nationen på.”

“Tyvärr”, säger Theo, “jag är inte villig att delge er vad som pågår just nu, kanske om ett tag. Jag kommer tyvärr sätta er i husarest i den del av skeppet där era hytter är, ni kan gå fritt inom det området, men inte i övriga utrymmen. Fox, hjälper du dem tillbaka till sina hytter”.

Fox ger ett tecken till dem att följa honom, de går motvilligt med för de förstår att de inte har något att säga till om just nu. Ledamot Brown vänder sig mot Bastein och vädjar.

“Snälla, jag vill er inte något ont, och hur ska jag kunna göra något just nu, vi är i ert våld, så varför kan ni inte berätta för oss vad ni planerar att göra”.

Bastien bara skakar på huvudet och Fox drar med dig Brown därifrån.

Bastien och Robyn, har undersökt och försökt komma fram till att Nea mår bra i flera dagar nu efter deras försvinnande ur UN/SFs kända del av universum. Nea klagar för dem att hon tycker vissa tester är så entoniga och tråkiga

“Det klagade Jeremy på också”, säger Bastien, “han undrade alltid om jag inte kunde hitta på något som var mer underhållande.”

Robyn ler och ser finurligt på honom, “Du ser ut som om du lyckades komma på något som var roligare än de vanliga testen.  Hur illa skadad var Jeremy och tog det lång tid för honom att återfå full förmåga?”

“Ja”, svarar Bastien henne “han ramlade ju ner då han och några andra höll på att bergsklättra och att han hade fått multipla brott på ryggraden plus att han slog i huvudet så han hade en stor blödning i lillhjärnan”.

Robyn tittar chockat på honom och mumlar något om tur för honom att KRY var uppfunnen…

Theo, som har varit där för att se vad de kommer fram till angående Nea, tittar på henne och undrar “Var det illa, det låter inte bra?”

“Nej, “ säger Robyn, “hade det varit innan KRY så hade han varit i vegetativt tillstånd och helt förlamad om han ens hade överlevt…”

“Så, en levande död alltså" mumlar Theo och lägger handen på Bastiens axel. “Men han blev helt återställd? Antar det då han var i militären när han omkom, jag är så ledsen Bastien, jag känner med dig”

“Tack” säger Bastien tacksamt. “Han kunde känna av det när han var rejält trött, fick som lite sluddrigt tal och blev fumlig. Antar att det var därför militären inte lät han gå klart utbildningen på Mars utan posterade honom på Tellus hans andra år som vakt där istället. Men sen så var det ju att de där Outlaws som började terrorisera Hygiea så att han fick inkallelseordern och sen….”

“Jag förstår inte varför ni i så fall involverar er med Outlaws, ni kommer ju också anses som fiender till UN/SF nu, och bli beskjutna på så fort de ser er?” säger Brown som Fox har kommit med för att han klagar ännu ett par dagar senare på att han har ont i sidan som han hade slått i “Krasch-stolen”.

“Det är ju inte en orsak att ge upp och återvända som fångar”, svarar honom Theo med nertryckt ilska. Zack funderar om ens Brown märker, hur arg Theo är på hela situationen med Brown,utan om det bara är de som känner Theo sen han var åtta som är medvetna om det. Han håller med Theo, det är ju inte Gabriel och de andra på Armstrong som dödade Jeremy eller anfallit Hygiea. Sen kan han förstå att de precis som han och hans vänner fått nog av allt som UN/SF gör så då är det ju faktiskt så att det är det som hans och hans vänner vill, att komma bort från allt som UN/SF står för och att det är dem som är skyldiga till Jeremys död.

Robyn ger Brown en blick och skakar på huvudet, och sen säger hon: “Ska vi kolla din skada, om det är något jag missat eller om du har gjort något som förvärrat det”.

Brown lägger sig på britsen och Robyn för scannern fram och tillbaka över hans kropp.

“Nej,” säger hon och ger ett tecken till Bastien och se om han ser något annat än det hon ser, “allt ser bra ut ännu. Fast jag kan tänka mig att du är öm i musklerna och senor och fästen etc eftersom du slog i dig rejält, men det finns inget som vi kan åtgärda, utan vi kan bara fortsätta att ge dig smärtlindring".

Bastien nickar och håller med, och vänder sig för att gå, då Brown tar tag i hans hand.”

“Jag vill berätta något för er”, säger han. “Jag är inte den som håller med Wang eller UN/SF om allting, men jag vill inte göra uppror över det för, vad skulle det leda till, att vi alla blir Outlaws och vi inte kommer ha någon ordning och reda, det tycker jag skulle leda till ännu mer trubbel än att låta dem hållas”.

“Men”, säger Bastien och drar loss sin hand, “men det finns många som lider som inte har en tillräckligt stark röst att själva säga till eller rädda sig själv, se på Nea och de andra tre barnen här, det var inte deras val att låta någon öppna upp och rota i deras hjärnor, och det har funnits andra barn innan, som inte ens överlevt, jag vet minst 5 barn som har dött, vem vet hur många fler. Och det är bara det med hjärnforskningen, det finns troligtvis många fler forskningsprojekt som Wang vill att hans professorer ska forska inom som säkert skadar människor de också.”

“Egentligen, håller jag med er”, säger Brown, “det här önsketänkandet med en Elit, där alla som har lägre IQ än 130 inte är värda något, känns så fel, och det har också lett till dödsfall, och det har jag egen erfarenhet av”.

“Men varför”, funderar då Theo, “är du så ivrig med att få oss att ge upp vår kamp, vi vill inte ta till väpnat motstånd, det är inte vi, det är STIGMA och övriga Outlaws, inte vi här på Laika eller Armstrong som har något med det att göra. Vi är inne på att försöka på ett mer humant sätt få Wang och UN/SF att förstå att de gör fel, och gå med på att ändra lagar och förordningar, så att vi som medlemmar i Nationen ska få ett bättre liv med mer bestämmelserätt, för se på hur toppstyrda vi alla är av Nationen, när och om vi får skaffa barn, vilka som ska få en utbildning, inte rätten att äga och säga till vad som händer med våra kroppar, blir tilldelade istället för få det vi ber om eller vill själva. Se på arbetarna på alla rymdstationer och speciellt de nere på Tellus hur de lever.”

“Jaaa”, säger Brown avvaktande, “men hur ska ni ordna det bra för alla? Ni berättar ju inget för oss, om hur ni tänkte er det, om ni gjorde det så kanske vi skulle vara mer på er sida. För jag ska säga att jag och min familj har också blivit drabbade av hur UN/SF styrs, min son hade för lågt IQ och av skam tog min fru sitt liv efter att hon hade dödat honom först.”

Alla fem ger varandra blickar och ser ner i golvet, för det hade de inte räknat med att få höra. Eler vetat att Brown hade en sådan sorglig familjehistoria.

Rätt som det är böjer sig Nea fram och ger Brown en kram, han blir helt perplex och bara stelt står där i hennes omfamning, tills han lägger armarna om henne i en omfamning och Theo ser tårar i hans ögon.

Theo tittar på Bastien, Fox och Robyn, det kanske inte är Brown som är problemet utan mera vilken hjärntvättning UN/SF har lyckats med, att han försvarar dem även om han blivit så hårt drabbad av deras regler. Och det känns som om vi håller på att bryta ner de murarna ju fler gånger vi talas vid, så vi kan vara på rätt väg att få över honom till vår sida, och om vi kan få honom och delegationen att tänka om så måste vi även kunna klara att få övriga UN/SF medlemmar till att förstå vad UN/SF är och få alla att göra uppror mot nationsledningen till slut, och då har vi uppnått en del av de mål som vi vill för att störta UN/SFs ledning som den är nu. Det känns bra att veta att vi kan vara på rätt väg, tänker Theo.

“Jag är så ledsen”, säger Robyn till Brown samtidigt som hon klappar honom på axeln, “för din förlust. Ska vi gå och äta middag nu?”

“Jag går och hämtar de andra två”, säger Fox.