Helgfrågan vecka 35 / 2023 (+ uppdatering av mitt skriv-projekt)

Jag tror knappast jag behöver svara på Mias helgfråga, för det tror jag har framgått redan vilken genre jag skulle välja om jag skrev en bok, om man läst de senaste helgfrågorna då jag har delat med mig av mitt skriv-projekt.

Men jag ska säga innan jag började skriva ner den här fantasin, så har jag ju i flera år tänkt tanken på att skriva en bok, och de tidigare genrer jag tänkt på är deckare eller fantasy, så...

Så länge, Mia, inte säger något fortsätter jag att dela med mig av mitt skrivprojekt här. Sen är jag inte en författare utan jag skriver bara för skoj skull, och för skoj skull låter jag er läsa vad jag skrivit fast jag skäms både för min gramtatik, som inte är den bästa, och för min fantasi. Om man är intresserad av att läsa mer så finns det av skrivprojektet jag delat med mig på bloggen här.

Först en schematisk bild med förkklaringar hur Lunas utbildnings- och forskningscentrum ser ut, jag är tyvärr inte så konstnärligt lagd heller tyvärr...

8 våningsplan ( de 2 nedersta - renhållning, vattentillförsel etc

Mittkupol - 10 våningar, samlingssal i mitten, placerad på våning 3 öppen i taket. I den närmsta cirkeln runt om mittcirkeln - samlingssalen, finns plats att se ner i den vid större event.

Området i den yttersta rundeln har återskapats jordliknande naturområden, som barriärrev, ishav, fjällvärd ,regnskog, dammar, skogar etc. Åkermark,  djurhållning.

Plus fritidsaktivitet centrum med skidåkning, bollsporter, lekpark, tivoli, bad etc

Guld - transport, linbana

Zoner (forskning + boende)

Blå - Rymdforskning,  Landningsplats, byggplatser av rymdskepp+ Datautveckling, datainformation

Grå - boende /säkerhetsvakter/militärer /övrig personal som ej går utbildningen (städare, kökspersonal, vaktmästare etc)

Grön - Ekologi, Meteorologi, Växtodling etc

Gul  - Biologi, Oceanologi, Geologi   etc

Vit - Utbildningscentrum + bostäder

Orange Xeno /alien ??,

Lila - Kemi, biokemi etc

Röd - Medicin etc

Mörkgrå - UN/SF

KAPITEL 2

Januari 2008 - Luna utbildning- och forskningscentrum

Theo visste inte vad han skulle göra för att få Bastien att sluta gråta och det måste han innan han själv inte kunde hålla tårarna tillbaka för hur såg det ut för alla andra om han grät, speciellt då han måste visa sig stark och visa Bastien och alla andra att han var något att lita på. För nu när det visade sig att de var så lyckligt lottade att de fick komma till Luna och få den fina Elit-utbildningen, måste de ju visa att de var värda det, för de kunde ju inte misslyckas nu, då de från att vara de där obetydlingarna på Tellus som inte betydde något till att få en chans att bli elit fanns inom räckhåll. Fast det kändes som om han hade en stor klump i magen då han tänkte på mamma skulle han någon mer gång få se henne? Svaret på den frågan var nog nej, hon var ju inte direkt frisk, och mormor hade ju nyligen dött så mamma var ju helt ensam nu utan någon som kunde hjälpa henne, men så var ju livet för många obetydlingar, de dog i ung ålder om de inte fick chansen som han och Bastien att få lämna Tellus och få chansen till en högre Elit-utbildning och ett bra jobb efteråt inom forskning eller försvar, helt enkelt att få chansen att tillhöra Eliten inom UN/SF.

Med på podden fanns andra barn som ochså hade fått högre IQ än 130 på det test som alla 8-åringar fick göra, rakt framför honom satt en blond, blåögd flicka som gjorde att Theo inte kunde hålla ögonen ifrån henne, det var inte för att hon var den vackraste flickan han hade sett, för det var hon, utan för att hon såg ut som en ängel med de färgerna hon hade på hår och ögon, för det var nästan inga andra som såg ut så . De flesta  var ju mörkhåriga och hade bruna ögon. Nu såg han att även hon hade tårar i ögonen, men det var ju inte konstigt för även hon måste ju ha blivit uppryckt från sin familj utan att veta om hon någonsin skulle få träffa dem igen och fått lämna allt familjärt och inte veta vad som skulle ske nu. Nu tittade hon direkt på Theo “Vad glor du på?” fräste hon ur sig och Theo visste inte vad han ska säga, för han vill ju inte att hon ska vara arg på honom och få fel uppfattning om honom. Han ler vänligt och säger “förlåt, Jag heter Theo och detta är min bror Bastien.”

Hon spärrar upp sina ögon : “Bror???”

“Ja min tvillingbror.”, svarar Theo.

“Wow, vad kul det måste vara att ha ett syskon. Mitt namn är Nora.” 

Sen sitter de tysta i egna tankar.

De dockar rätt snart på Lunas utbildnings- och forskningscentrum, och leds ut ur podden, och in i linbanan som tar dem in i centrumets nav, alla tittar sig fascinerat men även lite rädda runt omkring med växter som växer upp efter väggarna, som inte skymmer att det går att se Tellus genom kupolens tak, som ser ut som en stor blå boll med gulgrå poler. Det är för att den är helt översvämmad och folk har byggt upp plattformar vid polerna för att bo under och odla ovanpå. Och det är det som nästan står för att förse hela UN/SF med all mat, all mat produceras och förpackas på Tellus och sen skeppas ut till alla rymdbaserna.

De blir visade ur linbanan och leds in i det som annonseras som vita zonen, in i en av de åtta armarna som utgår från den stora mitt-kupolen och sen direkt in i en stor sal fylld med en massa bord. 

Theo och Bastien håller varandra i händerna för att inte komma bort från varandra bland alla andra barn som finns där och som står och köar framför två mindre bord där det sitter fyra personer som vinkar fram barnen två och två. Två av personerna för en hälsomodul upp och ner framför varje barn och väntar på att få svar att barnen inte har något problem med hälsan och sen håller de den framför tatueringen alla har i nacken för att kontrollera identiteten på dem medan den andra personen som sitter där kollar på sin dataskärm som de har framför sig och registrerar barnet och visar sen vilket bord de ska sätta sig vid. Som tur är, tänker Theo, att han och Bastien blir visad till samma bord, förutom de två ser han att det sitter 13 till barn runt bordet varav en av dem är Nora, men där sitter också en liten äldre tonårig kille som presenterar sig som Gabriel. Han berättar att de kommer få middag sen efter att husfru MontBlanc har talat och pekar på en vuxen men ännu ung kvinna med rastaflätor som räcker henne ner till midjan även om de är slarvigt ihopsamlade till en tofs, hon har hud som ser ut som te med mjölk i, och stora mörka ögon, som står på en scen längst fram i salen som då precis går fram till kanten och börjar prata:

“Mitt namn är fru Ana MontBlanc, jag är huvudansvarig för er nu istället för era föräldrar och jag hoppas att ni kommer sköta er och studera flitigt medan ni är här och jag måste börja med att välkomna er till Luna. Jag vet att ni är hungriga och ni ska snart få äta men jag tänkte bara hälsa er välkomna till Luna och berätta lite först om vad som ska händer nu.

Först och främst ser ni de här lite äldre barnen eller ungdomar ska jag nog kalla dem, de ska hjälpa er att komma iordning och den som sitter vid ert bord (Theo konstatera att vid varje bord sitter 15 st 8-åringar och en ungdom) är den som är er korridorskompis som ni kan vända er till om det är något ni funderar över. Så efter ni har ätit så kan ni följa med dem så kommer de att visa er runt och förklara för er hur allt fungerar, men först kommer de att visa er vilken korridor och rum ni kommer att bo i under de första åren, tills det blir lite mera fack-inriktad utbildning ni kommer att få. Ni kommer få idag och imorgon på er att komma i ordning så börjar undervisningen för er på onsdag. Så jag säger bara Varsågod att ta för er!

Theos ögon blir stora när det kommer vuxna in med en massa uppläggningsfat med mat till bordet, han har knappt sett så mycket mat under hela sitt livstid.

Efter de har ätit klart så reser sig Gabriel upp och säger att om ni följer mig så ska vi gå till vår korridor så ska jag visa var ni ska bo. Alla reser sig upp och följer efter Gabriel ut ur matsalen och till höger längre in i armen från mittkupolen där de kom ifrån.

När de ser Gabriel svänga in i en av korridorerna så  tar plötsligt Bastien Theo i armen och gnyr fram jag mår illa, jag måste kräkas tror jag

“OH…in här toaletten är där….,” pekar Theo,  Bastien flyger in till en toalettstol och Theo hör hur maten de just ätit kommer upp igen. Efteråt reser sig Bastien upp och går fram till ett av handfaten och tvättar händerna och sköljer munnen.

“Hur känns det nu?” undrar Theo

“Bättre”, svarar Bastien. “Men det var lite onödigt att äta god mat och sen få upp det igen."

“Det blev nog jobbigt för din mage”, säger Theo, “vi är ju inte vana med att bara kunna vräka i oss så som vi just gjorde, det kanske är bra att vi tar det försiktigt nästa gång vi får mat, för om du ska få upp det med en gång efteråt så kommer du aldrig bli lika stor som jag är.”

“Hahaha” skrattar Bastien, “du är alltför rolig, det kommer nog bli som mormor säger att när vi är stora har jag säkert vuxit om dig och är störst.”

Theo lek-boxar till Bastien i magen, och kommer på att de kanske har tappat bort sig nu, när de inte kunde följa med de andra barnen när Gabriel skulle visa dem var de skulle bo. “Oj vi kanske ska försöka komma på vilket som är vårt rum” säger han till Bastien, “…alla andra gick före så vi  får väl se om vi kan komma på var vi ska utan hjälp.”

De går ut i korridoren igen och ser att det finns en massa öppna dörrar och de hör hur surranden av de andra barnens röster, de ser på varandra och går in genom närmsta dörr, de ser inte till Gabriel men tre tjejer och där var ju …

“Nä men hej Nora var det väl”, säger Theo glatt. “Vi har tappat bort oss lite och vet inte vilket rum som är vårt, för det kan ju inte vara detta?”

“Nä men hej”, svarar Nora lika glatt, “är vi i samma korridor. Jag såg Gabriel gå in i rummet längst in till höger, gå dit så visar han er rätt.”

“Tack så mycket" säger Theo, “då ska vi gå, vi ses."

“Nä vänta vilka är ni", sa en grönögd gänglig flicka, mörkhyad flicka, “jag heter Robyn och detta är Ling, så var det väl?”

"Ja", säger den tredje flickan som är väldigt kort till och med kortare än Bastien, hon har rakt avklippt hår i hakhöjd och inte så runda ögon som alla andra utan lite mera smala som ser lite vinklade ut i ögonvrån,  “jag kommer från Mars var kommer ni ifrån.” Hon lät väldigt fisförnäm.

Theo tänkte hum tror hon är något bara att hon är från Mars,  det är ju hur intelligent man är som räknas här, det är ju därför vi alla gör de där testerna det år vi fyller 8 och om vi har IQ över 130 så får vi ju komma hit till Lunas utbildningscentrum. Jag ska nog visa henne …vem som är klokast och värdig att vara i Eliten.

“Äh från Tellus”, snäser han till henne men vinkar samtidigt hejdå till Nora och Robyn “jag heter Theo och detta är Bastien vi ska nog gå nu….”

De drar sig ut ur rummet, och Bastien rycker i Theos arm och undrar varför han lät så snäsig mot Ling.

“Hon trodde att hon var något bara för att hon var från Mars", svarar han.

“Är du säker på det”, Bastien skakar på huvudet åt honom, “hon precis som alla andra har ju fått lämna sina föräldrar och det som är bekant för dem, alla är säkert lika vilsna och inte vet hur det kommer att vara nu…det var det här rummet Nora menade väl”. Theo nickar och de går in i rummet, det första det får se är Gabriel sitta på en av sängarna och tala med en liten kille som verkade vara lika ledsen som Bastien hade varit på transportpodden förut. Theo suckar nästan högt, åh det här verkar ju optimalt en till lipsil att dela rum med, det är ju en  sak när det är Bastien men….

Gabriel försöker trösta och säger;  “Zack jag vet att det känns svårt nu, men jag finns ju här och jag ska se till att du inte råkar illa ut, du ska se att det känns bättre om några dagar, när du kommit in i rutinerna och fått nya vänner….och titta här kommer ju dina rumskompisar.”

Gabriel reser sig upp och säger:

“Hej, var det Theodore och Sebastien det här… ni kan väl välja var sin säng.” 

“Hej, ja det stämmer, jag är Theo och detta är min bror Bastien.”

Både Gabriel och Zack spärrar upp ögonen och säger “Bror?”

Bastien fnissar till, “det är lika roligt nästan varje gång när någon reagerar sådär på att vi är bröder…”

Theo kan inte annat än att hålla med och svarar dem, "Vi är tvillingbröder, mamma var aldrig till någon läkare under graviditeten så hon var inte tvungen att avsluta graviditeten, så vi fick leva båda två.”

“Då förstår jag varför ni har kunnat bli hela universums enda levande tvillingar, men jag undrar brukar inte tvillingar vara kopior av varandra?", undrar Gabriel.

Theo har ju gröna-hasselbruna ögon och hans hår är några nyanser ljusare än Bastiens mörkbruna hår och ljust grågröna ögon, men de har precis samma ansiktsdrag, så det är konstigt att ingen inte ser att de är så lika varandra som två bröder kan vara.

Theo skakar på huvudet och svarar honom, “Jo, en äggs men vi är två äggs".

“Åh, det visste jag inte", svarar Gabriel, “men det är ju inte medicin eller genetik jag läser så..”

“Vilken inriktning läser du då?", undrar Theo.

Gabriel svarar honom, “utveckling av rymdfarkoster och baser.”

“Wow”, utbrister Theo, “det låter intressant, är det det?"

“Hyfsat”, säger Gabriel. “Jag ser fram emot sen när jag är klar att återvända till Vesta och bygga ut så att det kan bli den framtida rymdstation som det är tänkt det ska bli.”

“Är du från Vesta”, säger Bastien, “vi är från Tellus och jag vet inte, men jag är väldigt nyfiken på att få lära mig om alla SF-ställen.”

“Då är ni ju verkligen på rätt plats”, svarar Gabriel honom, “ni kan väl hjälpa mig att lugna min fosterbror Zack att allt bara kommer att  bli bra och att han kommer känna sig mycket bättre då han får vänner och kommit i ordning och in i rutinerna.”

“Fosterbror”, undrar Theo.

“Ja”, säger Zack tyst och lite nästäppt efter att ha gråtit, “jag blev övergiven när jag var en bebis och Gabriels familj tog hand om mig. Jag är faktiskt 10 år, jag var sjuk i Luna influensan och blev inte frisk förrän för ett halvår sen.”

“Men jag trodde att man alltid dog i influensan”, funderar Bastien.

“Nej tyvärr det är inte sant”, säger Gabriel, “det finns ett botemedel”

“Va jag förstår inte?”,säger Theo chockat.

“Det kan jag förstå”, säger Gabriel, "men det verkar som de håller undan den informationen från de på Tellus för att de vill inte bota er där nere”.

“Men varför gör de så?", utbrister Zack.

“Vad hemskt", säger Bastien.

Gabriel skakar på huvudet. “Jag vet, men jag tror vi ska sluta tala om det och för jag har hört talas om människor som råkar illa ut om de öppet kritiserar och talar om orättvisorna som finns. UN/SF vill helt enkelt inte att vi ska ifrågasätta så jag tycker att även vi ska undvika att göra det.”

Alla tre killarna nickar. Theo och Bastien ser sig omkring och väljer var sin säng. Zack har ju tagit den som var rakt fram då man kom in genom dörren, så Theo väljer den som är till höger om dörren så får Bastien ta den till vänster. Alla tre sängarna har en byrå stående vid fotändan och ett litet sängbord vid huvudändan. Sen finns det inte så mycket mera möbler förutom tre stolar.

“Jag såg att ni inte hade så mycket bagage med er" säger Gabriel, “men era ryggsäckar står där borta vid dörren. Sen finns det kläder åt er här i lådorna.”

Bastien drar ut lådorna och tittar efter “Va, det är ju bara alla samma byxor och T-shirtar”.

“Ja”, svarar Gabriel, “alla har likadana mörkgrå byxor och vita T-shirtar under hela tiden vi går på utbildningen, men senare får vi T-shirtar i olika färger, utifrån vad ni kommer att specialisera er på. Jag har en blå för inriktningen som jag läser ligger under Rymd-forskning.

“Här finns även handdukar och hygienartiklar", fortsätter han, “är det något ni saknar så säg bara till så ska jag visa er var man kan få tag på det.”

Gabriel går mot dörren och säger, “Ni kan ju göra er hemmastadda, jag ska gå och se om det är någon annan som behöver hjälp med något. Vi samlas om en halvtimme ute i uppehållsrummet, så ska jag visa er runt och berätta om lite regler, plus umgås så vi kan lära känna varandra.”

Alla tre killarna vinkar glatt åt honom innan de börjar packa upp ur sina ryggsäckar och börjar glatt att småprata med varandra.

Dagen efter då Gabriel har visat dem runt där de ska gå i skolan så de hittar dit och tillbaka till sina rum och matsal etc så tar han dem ut i den yttre kupolringen, där de finns en stor lekplats dit de flesta av barnen springer iväg för att gunga, åka rutschkana eller bara klättra runt på ställningarna. Gabriel börjar även spela boll med ett par av hans kompisar som dyker upp. Zack går fram till Gabriel och tar honom i handen för han tycker det är lite skrämmande med en sådan stor öppen yta och inte vill leka som de andra. Bastien och Theo tittar på varandra och de bollspelande äldre killarna, Gabriels vänner, och drar sig mot dem och är snart mycket upptagna att vara med i fotbollsspelandet. Gabriels vänner tycker att det är kul att se så små killar att med hull och hår gå in för att ta bollen från dem och varandra. Även Zack börjar lite smått dra sig in i fotbollsmatchen men efter att han ha sprungit runt ett tag är han alldeles för andfådd för att fortsätta, Gabriel lyfter upp honom på sina axlar och hälsar på en kraftigt byggd mörkhyad man, han är nästan svart, som kommer fram och säger till Gabriel “att den här lille får vi nog lägga i lite hårdträning så att han får upp flåset lite innan första utvärderingen.”

Hej Carl!”, säger Gabriel. “ Detta är min fosterbror Zack och han har varit sjuk i Luna influensan. “"Ok," svarar Carl och hälsar på Zack, “då behöver vi lägga in lite övningar för din del eller hur så att du får upp kondition och styrka lite.” Carl tittar på fotbollspelarna och börjar skratta och säger :”De där andra två däremot….”

Gabriel börjar skratta och ropar: “Theo och Bastien, det är fotboll inte rugby… Kom hit!” Bägge springer fram till dem.

“Detta är Carl”, berättar Gabriel för dem, “det är han som är ansvarig för den fysiska träningen under tiden ni går utbildningen här plus att han är gift med Fru MontBlanc, husfrun, nämen här kommer hon ju.

Ana MontBlanc kommer fram till dem och ger Carl en kyss och vänder sig sen mot killarna och säger “Sebastien och Theodore Anderson, kan ni komma med mig hit bort så jag får prata lite med er.”

Theo  och Bastien nickar och går dit fru MontBlanc pekar, hon stannar kvar och viskar så att bara Gabriel och Carl hör henne: “Jag har tyvärr dåliga nyheter till dem; jag ska berätta att deras mamma gått bort, det var bara hon och sin mormor de hade, och mormodern dog för ca en månad sen. Tänkte att det kunde vara bra för er att veta”.

Båda nickar till svar, Carl säger att han ska gå och se på de andra barnen som leker på lekplatsen för att se hur konditionen är bland dem.

Gabriel står och ser på den lilla gruppen när tvillingarna får beskedet och skakar på huvudet då han ser Bastien börja gråta och kramen som bröderna delar. Men efter bara en kort stund så tar de sig samman, ser ut som Theo säger något till Bastien och sen kommer de tillbaka mot fotbollsplanen.

Han är fascinerad att de tog sig samman så fort, men de har ju varandra, plus att de är så små, kanske de inte förstår, funderar han. Jag får vara uppmärksam på hur de mår den närmsta tiden bestämmer han sig för, han känner att han redan har börjat gilla dem och vill att de ska må bra och trivas. Och han ser ju att även Zack verkar gilla tvillingarna och han hoppas att Zack kommer komma in i gemenskapen bland barnen som bor i korridoren, för han behöver lite vänner för att klara av utbildningen, för man är rätt ensam annars tänker han.

När Theo kommit fram till Gabriel undrar han :”Vad är det för skillnad på fotboll och rugby?" Gabriel förklarar för dem och de börjar spela fotboll igen.

Carl står och tittar på barnen som leker när Ana, hans fru kommer fram till honom och säger “Vet du att det där är de där tvillingbröderna som gjorde att vi inte fick något barn själva.” 

Carl vänder sig mot henne och ger henen en kram.

“Då får vi väl se till att de klarar sig bra då de är här och vi kanske ska försöka ta hand om dom som om de vore våra barn, för de har ju ingen anhörig längre”.

Ana tittar på fotbollsmatchen och säger:”Oj vilken energi de har, de är som 8 åringar ska vara antar jag”.

 “Hm,” mumlar Carl, “de har väl haft en tuff start, då de är från Tellus och en av dem är olaglig, fast jag förstår inte riktigt varför de tyckte att de skulle straffa dig för att deras mamma fick tvillingar.”

“De sa att kvoten måste stämma”, svarar hon, “ att varje kvinna bara får föda ett barn, och då jag hade räddat livet på två barn till samma kvinna så fick jag stå för det så att kvoten upprätthölls.”

Hett i hyllan vecka 35 / 2023

  

Så här skriver Monika om Hett i hyllan:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en bok från Storytels bokhylla som jag la till runt 2014, då jag hade läst första boken om Ester Nilsson och vill få reda på vad som skulle hända sen, men tyvärr är jag inte alls tillräckligt intresserad av att lyssna på den verkar det som.

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting. Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar sam tidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester? Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna. Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där. Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.

This is my America av Kim Johnson

 

The Hate U Give meets Just Mercy in this unflinching yet uplifting first novel that explores the racist injustices in the American justice system.

Every week, seventeen-year-old Tracy Beaumont writes letters to Innocence X, asking the organization to help her father, an innocent Black man on death row. After seven years, Tracy is running out of time--her dad has only 267 days left. Then the unthinkable happens. The police arrive in the night, and Tracy's older brother, Jamal, goes from being a bright, promising track star to a "thug" on the run, accused of killing a white girl. Determined to save her brother, Tracy investigates what really happened between Jamal and Angela down at the Pike. But will Tracy and her family survive the uncovering of the skeletons of their Texas town's racist history that still haunt the present?

Bokomslag och beskrivning hämtad från Adlibris.

När jag första gången hörde talas om denna i 2020 ville jag läsa den, sen har jag ägt den hösten 2020 då jag vann den från en booktuber, men sen dröjde det tills nu innan jag läste den.

Som vanligt ångrar jag att jag inte läste den tidigare, för det var en intressant och spännande historia som berättades både om Tracys pappa men även andra familjemedlemmar och vänner runt omkring henne. Det är mycket rasmotsättningar etc som vi får läsa om.

Dock något som gjorde att jag kände lite sådär om det, var väl att det var en YA, en ungdomsbok så det kändes lite lättare framtoning på händelserna även om det inte skönmålar något och man får läsa om hemskheter som inte känns bra eller är OK. Det är en bok som lär en om hur det kan vara att vara svart i USA.

Denna ingår i Kaosutmaningen som #36 - en debutbok.

Tisdagstrion- Liv eller död i boktiteln

Då var det väl dags att skriva en tisdagstrio, denna gång är det tips på böcker med titlar med död och liv i som gäller, jag hittade visst bara död i mina titlar, så jag lägger till en bok som jag räknar med att läsa i september för att balansera upp det lite: Liv efter liv av Kate Atkinson.

Annars som vanligt om man är intresserad av vad böckerna handlar om och/eller vad jag tyckte om dem kolla in mina recensioner.

1. Dead silence av S A Barnes
   
   
   
2. Jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden av Maggie O´Farrell

   

   
   
3. Konsekvenser av att dö av Rose marie Bouw

Vad jag läste, såg och hörde på under vecka 34 / 2023

Jag  har inte läst så mycket som jag skulle vilja denna vecka, hade tänkt att läsa ut ett par böcker till men det har jag inte hunnit med, jag hoppas jag får läst lite mer den veckan som kommer. Det som tagit tid från min läsning tror jag är att jag istället har skrivit denna vecka, går att se en del av vad jag skrivit här.

Annars har jag sett lite på booktube, men även filmen The Martian och TV-serier som Nightflyers (2 avsnitt) och The Night Agent (3 avsnitt och därmed avslutat säsong 1).

Har bara lyssnat på musik om jag inte lyssnt på ljudböcker.

Detta läste jag dag för dag

21/8

23 sidor ur Ett förlovat land av Barack Obama

44 sidor ur Sweet pea av J S Kuse

40 sidor ur Vagabonds av Hao Jing Fang (ljudbok)

45 sidor ur Our wives under the sea av Julia Armfield (ljudbok)

22/3

32 sidor ur Ett förlovat land

51 sidor ur Our wives under the sea (utläst)

23/8

46 sidor ur Last argument of kings av Joe Abercrombie (ljudbok)

24/8

55 sidor ur Ett förlovat land 

98 sidor ur Sweet pea

35 sidor ur Last argument of kings

25/8

44 sidor ur Ett förlovat land

26/8

81 sidor ur Ett förlovat land

37 sidor ur Vagabonds

27/8

31 sidor ur Ett förlovat land

9 sidor ur Last argument of kings

Sammanlagt läst denna vecka

antal sidor 671

antal minuter lyssnat på ljudbok ca 7 timmar

antal utlästa böcker 1

Sammanlagt läst under Augusti månad

antal sidor 4231

tid lyssnat på ljudbok 33 timmar

antal utlästa böcker 14

Sammanlagt läst under Juli månad

antal sidor 5343

tid lyssnat på ljubok ca 35 timmar  

antal utlästa böcker 14

 

Sammanlagt läst under Juni månad

antal sidor 5220

tid lyssnat på ljudbok ca 43½ timmar  

antal utlästa böcker 17

Sammanlagt läst i Maj

antal sidor 3593

tid lyssnat på ljudbok ca 37 timmar

antal utlästa böcker 10

Sammanlagt läst under April månad

antal sidor 2818

tid lyssnat på ljudbok ca 27 timmar 15 minuter

antal utlästa böcker 9

Sammanlagt läst under Mars månad

antal sidor 5999

tid lyssnat på ljudbok ca 39 timmar och 50 minuter

antal utlästa böcker 14

Samanlagt läst under Februari månad

antal sidor 3845

tid lyssnat på ljudbok ca 51  timmar

antal utlästa böcker 14

Sammanlagt i Januari måna

antal sidor 5349

tid lyssnat på ljudbok ca 55 timmar

antal utlästa böcker 14

Sammanlagt läst  i år 

antal sidor 37172

tid lyssnat på ljudbok ca 326½ timmar 

antal utlästa böcker 104

Desertör/Kackerlacka/Medborgare av Halfdan Pisket

 

Halfdan Pisket berättar här sin fars historia i femtiotalets Armenien. Han växer upp, med en turkisk far och en armenisk mor, i liten en by som ligger på gränsområdet. I skuggan av det armeniska folkmordet, fortsätter konflikten mellan Armenien och Turkiet, gränsen mellan länderna flyttas ständigt och det är hela tiden soldater i området. Längs vägarna ligger skelett och döda kroppar. Till slut kallas han in som 18-åring in i den turkiska militären. Detta strax efter att både hans bror och hans bästa vän blivit dödade av militären. Han blir trakasserad och misshandlad av soldaterna och försvarar sig med vapen, och sätts i militärfängelse. Halfdan Pisket som är uppväxt i Danmark har baserat sin historia på omfattande intervjuer och berättelser från sin far, och boken får en fortsättning i nästa bok Kackerlacka, där fadern till slut lyckas fly ur fängelset.

Detta är första delen i en trilogi; Desertör , Kackerlacka och Medborgare som handlar om Halfdan Piskets fars uppväxt, fängelsevistelse och flykt, och om hur han till slut överlever i Danmark. Böckerna har väckt stor uppmärksamhet och sålts till ett flertal länder.

 Den dramatiska fortsättningen på Desertör, släpps Halfdan Piskets far ut ur fängelset, men lever som en utfryst främling i sitt eget land. Han lyckas ta sig till Danmark och arbetar som gästarbetare, men kommer på kant med sin chef och blir utvisad till Turkiet. Han skaffar falskt pass och tar sig tillbaka till Danmark. Där träffar han en ung danska och bildar familj. I kampen om överlevnad börjar han sälja hasch i Christiania och blir indragen i dramatiska uppgörelser och hamnar till slut i fängelse. Halfdan Pisket som är uppväxt i Danmark har baserat sin historia på omfattande intervjuer och berättelser från sin far.

Medborgare är den tredje och avslutande delen i berättelsen om James resa från Turkiet till Danmark. Han bor nu i Köpenhamn och livnär sig på verksamheter i skuggan av lagen. Han hamnar i dåligt sällskap och ett gäng kriminella kastar ut honom från tredje våningen. Detta kostar honom många brutna ben och synen på höger öga. Han tillfrisknar och flyttar till Christiania, där han med ett tvätteri som fasad blir en viktig aktör i den snabbt växande cannabishandeln. Han har inte längre någon kontakt med sin familj, men när hans sons mor kontaktar honom och berättar att familjen är i fara, ställer han upp. Han tar över vårdnaden om sin son, som alltför ofta får följa med när han säljer knark. Efter att försökt sälja droger till civila poliser hamnar han återigen i fängelse. När James kommer ut i friheten känner han ingen dragning tillbaka till sitt kriminella liv. Det enda som är viktigt nu är hans familj. Han börjar studera och lyckas till sist nå sitt mål att bli dansk medborgare.  

Bokomslag och beskrining hämtad från Adlibris.

De  här tre serieromanerna, berättelsen om en Armensk mans liv från 50-talet i Armeninen till han får medborgarskap i Danmark skildrad av hans son, valde jag att läsa för jag tyckte den verkade intresseant för att få en inblick av att vara Armenier, sen var det ju bara första som utspelade sig i Armeninen men det var en spännande historia så jag kunde inte läta bli att läsa vidare.

Första delen var även lite svår att hänga med för den var berättade i lite ologisk tidsföljd genom minnen, drömmar etc det var en orsak som kändes som om den var lite svår att följa och få ett sammanhängadnde tidsförlop, men överlag gav serien mig en läsupplevelse som jag gillade rätt mycket, så jag rekommenderar den.

Detta var även andra skildringen av Armeninen jag läste för mitt läsprojekt Världen runt.

TV-serie-recension: Happy Valley säsong 1

 

Yorkshire-polisen Catherine Cawood har ett kaotiskt privatliv. Hon bor med sin syster, före detta heroinist, och sitt barnbarn Ryan vars mamma tog livet av sig efter en våldtäkt. Den misstänkta våldtäktsmannen är nu tillbaka i stan.

Det var bara handlingen i första avsnitet, det är så mycket mera som utspelar sig både med våldtktsmannen som begår ett annat brott som Cathrine och de övriga poliserna börjar utreda utan att det är han de söker. 

Hela serien är inte bara ett kriminaldrama utan vi får även se hur Cathrine själv och hennes familj hanterar och reagerar på det som hänt dottern.

Min mormor från Armenien av Anny Romand

När Anny Romand 2014 går igenom familjehandlingar hittar hon en dagbok. Den visar sig vara skriven av Anny Romands mormor och skildrar den långa vandring mot öknen och döden som en grupp kvinnor och barn drivs ut på i Anatolien 1915 under det som blivit känt som det armeniska folkmordet. I dagboken nedtecknar hon i smyg det barbari hon genomlider. Hon lyckas fly och hamnar slutligen i Marseille. För Anny, som växer upp hos henne, berättar mormodern återkommande om hur hennes halvårsgamla dotter, hennes man och andra familjemedlemmar mördades. Min mormor från Armenien innehåller utdrag ur dagboken, familjefotografier och dokument från tiden.

Den franska skådespelerskan, översättaren och författaren Anny Romand leder sedan 2006 Une Saison de Nobel, ett litterärt evenemang som syftar till att väcka den franska publikens intresse för verk av Nobelpristagare i litteratur. Romand debuterade som författare 2015 med boken Min mormor från Armenien.

Bokomslag och beskriving av bokens handling hämtad från Bokus.

När jag och Evelina skulle fortsätta vår läsningen Världen runt så hade vi nu kommit till Armeninen och valde denna bok.

Ska säga att det var en del av vår Europeiska historia vi inte visst så mycket om och det var väldigt intressant att läsa om Annys mormors tid under första världskriget, men även vad den lilla Anny själv förstod av sin mormors berättelse när hon fick den berättad för sig då hon var liten.

Helgfrågan v 34 / 2023 (+ uppdatering av mitt skriviprojekt)

 

 Mia funderar i första helgfrågan hur vår läsning har gått under semestern, efter sommaren.

Jag får säga att min läsning har varit som den brukar, lite nergångar med stunder då jag inte känt för att läsa men i överlag har läsningen gått bra se bara här på Juni och Juli sammanställningarna jag har gjort. Augusti verkar bli ungefär samma tror jag, men jag har bloggande om dem kvar.

Sen så efter som jag fick denna kommentar på min Helgfråga förra veckan av Mia som sa sig se fram att läsa mer från mitt skrivprojekt, så hoppas jag att du inte tar illa vid dig av att jag lägger till lite mer av det till denna helgfråga:

Sen som förklaring: så ska jag säga jag är inte en författare utan jag skriver bara för min egna (nöjes) skull, och jag skäms verkligen att någon annan ska läsa vad jag har skrivit, speciellt då jag verkligen inte är bra på grammatik, och jag känner att jag är väldigt rörig i det jag skriver och kan inte behålla rätt form i samma text utan byter hela tiden. Sen så har jag även problem med att komma på ord då jag skriver och speciellt de där som är lite mera fack-termer, så detta är inte någon färdig text.

Sen om ni är intresserade av början av denna berättelse, detta kapitels början så delade jag med mig det i förra veckans helgfråga men jag har även ordnat en sida på min blogg som ni kan kolla in också...här.

Så här tänker jag mig SeBASTIEN ser ut, i alla fall färgen på ögon (ljust grå/gul-gröna) och hår (svart), sen att håret är lockigt och rufsigt som man bara vill dra fingrana genom det. Skådespelaren heter Curran Walters.(bidlkälla)

Och hans bror THEOdore, lite ljusare hår (mellanbrunt) och hasselbruna ögon. Hunter Doohan heter den här skådespelaren. (bildkälla)

För om jag inte helt tänker fel utifrån mina genetikkunskaper att om det bara finns en liten population och du får "inalvel" bland dem så leder det till att de flesta kommer att få bruna ögon och hår för att de är det som är de dominerade generna, och det är så som de flesta nu levande inom min science fiction värld ser ut, brunögda och brunhåriga.

Forts: KAPITEL 1

ÅR 2525.

Luna Utbildnings- och forskningscentrum

När de andra har lämnat lab A så vänder sig Theo till Adria och ber henne att försöka ladda ner så mycket som möjligt av all data information som finns, och även deleta den och alla spår om att hon har varit inne i datorerna och få det att se ut som en datorhaveri. Medan hon håller på med detta, så plockar han och Fox ihop saker som kan vara bra att ha som de ska ta med sig. Kopplar in sina medhavda sprängladdningar i de brandfarliga och explosionsfarliga vätskor och komponenter som finns runt i labbet.

När de är klara nickar de till varandra, öppnar dörren och tittar ut om det är klar kust och sen springer iväg ut i korridoren samtidigt som Fox trycker på utlösaren, flera explosioner hörs som följs av en kraftig eld, de ser till att branddörrarna i korridoren inte åker igen genom att trycka in stoppkoden då de passerar varje dörrs kommandopanel. När de närmar den sista ut till huvudkupolen ser de att den snart har stängts. Om de inte skyndar sig kommer de att bli fast, både Adria och Fox slänger sig ner och ser till att de kan glida ut under dörren innan den stängs. Theo som är sist lägger sig ner och rullar ut under den precis innan den stängs. Nu är den stängd tills det brunnit klart för säkerhetssystem ser till att elden inte sprider sig längre än till den modul som den startat i. Då de nu har sett till att övriga modulers branddörrar inte har stängts så är de helt säkra på att alla bevis på att de varit där kommer att utplånas. Då de även var in i datorn och Adria laddade ner all information och deleta den i huvuddatorn så ska allt om forskningen med att göra människor till superdatorer-superhjärnor, med implantat inopererade i människors hjärnor, vara förstört.

Theo nickar åt de andra för att de ska snabbt ta sig därifrån och tillbaka till Laika. 

Han själv blir ensam kvar och han smyger in ett intilliggande konferensrum och väntar på att människor kommer för att se vad som står på och när han ser en av forskarna som Bastien brukar jobba med stå där och stirra på scenariot genom korridorens fönster så rusar han fram och börjar oroligt gå på professorn 

“Bastien,” skriker han nästan och skakar den stackars professorn “är han där inne, skulle han inte ha vakt i natt, är han det….?"

Professorn tittar på honom alldeles chockad  “Lugna dig” säger han lugnande och ger Theo ett svagt litet leende. “jag vet inte, men jag tror inte han är det. För han ska väl följa med er på er expedition? Jag tror det blev ordnat så att han redan har slutat och någon annan var den som hade jour i natt…jag måste höra med kontrollrummet.

Vänta lite, där är ju vår natt-kontrollant”

“Har du koll på vad som hänt?” säger professorn till vakten som kommer fram till dem.

“Jag vet inte, rätt som det var kom hörde jag en explosion och sen gick larmet och branddörren stängdes.” svarar vakten dem. 

“Syntes inte något på monitorerna?" undrar professorn.

Vakten skakar på huvudet  “Nej ingenting allt var lugnt tills explosionen så..”

“Jaha, jag vet inte vad jag ska säga,” säger professorn till Theo. Till vakten säger han “Det här får titta närmare på vad som har hänt".

Har unge Sebastien varit här i natt, vet du det?

“Nej, han var här tidigare och sa hej då till oss, för han hade fått ledigt sa han och han skulle redan i morgon åka iväg på den där expeditionen med sin bror.”

“Jag är hans bror, jag var i närheten när jag hörde explosionen och när jag såg vad som hänt blev jag orolig, jag visste inte att han var ledig i natt.” säger Theo till vakten.

“Jag tror han talade om att ta avsked av några vänner, plus att han sa att även om det inte är mycket så behövde han ju packa ihop sina saker innan han lämnade sitt rum.” säger vakten samtidigt som han ger Theo ett lugnande leende.

“Tack, det gör mig lättad att höra att han inte var där inne…jag ska försöka få tag i honom, han måste bli chockad när han får höra detta…” säger han till vakten.

Professorn vänder sig till Theo, “Ja, det tror jag att han blir, för det är jag. Hälsa honom och tacka för tiden han har jobbat med oss. Plus att det är synd att bli av med honom speciellt då jag tror han hade mycket kunskap om det som har gått förlorat nu.”

Theo nickar till svar och går därifrån med en stor invärtes suck och går lugnt mot Bastiens rum för att det ska se ut att han hela tiden vara ute för att finna sin bror. När han efter att han har utan att bli insläppt buzzat på Bastiens dörr går han till mot Rymdskeppsdockningszonen.

När han anländer till Laika har de andra lyckats utan några problem ta sig ombord med barnen och de är nu i sjukavdelningen, Robyn har sett till att de stoppat ner Nea så fort de anlände i en av Laikas två KRY-kammare. “Sådär, nu är det lugnt igen”,säger hon, “hon mår så bra som hon kan göra just nu. Bastien, hur länge är det vanligaste att ni låter dem ligga i KRY innan ni tar ut dem?”

“Allt mellan 2-12 veckor.” svarar han. “Nea har legat i 6 veckor nu, så jag kan förstå att det kunde bli komplikationer men vi kunde ju inte vänta, men det slutade ju bra till slut”.

Theo lägger armen om Bastien. “Ja, och du finns här,” säger han “och vi hoppas att vi har satt stopp för superdator-projektet nu”.

Robyn säger till Zack och Tim att lägga ner de två killarna i den andra kuvösen. “Hoppas att det kommer att fungera detta, det är ju inte det vanligaste att ha fler i samma kuvös.”

Robyn ser även till att Fox och Adria kopplar in den kuvösen de haft med sig. 

Bastien tittar runt om på de andra och tackar dem. sen lägger han handen på Neas kuvös och säger “detta är Nea. Den andra unga damen heter Tess och killarna är Robert den äldste och John”.

Plötsligt hörs ett högt Beep det är ett anrop från kontrolltornet.

“Deep space explorer one, Laika, kom in.”

Theo ser upp fundersamt

“Ja Laika här” säger han…”vad är det?”

“Det är Ledamot Brown här, Nationschef Överamerial Howard Wang har utsett mig och mina två assistenter att följa med er på er resa, så vi ansöker om att få komma ombord.”

“OK, det var jag inte medveten om, vänta lite så kommer jag och möter upp er och …”

“OK, vi ses snart. Klart slut.”

Theo vänder sig om och ser på de andra, som ser lika panikartade och chockade ut som han känner sig.

“OK”, säger han lugnande,  “detta måste vi ordna på något sätt. Vi har väl hytterna i vänstra zonen, där de kan få bo, det är ju som en svit så de kan få det att fungera som ett kontor också om det behövs, och det är lätt att hålla dem undan från andra ställen på skeppet…väl?”

Alla börjar prata i munnen och säger att vi kommer åka fast med en gång, de kan inte följa med, de kommer att rapportera till UN/SF som kommer att stoppa oss, vi är verkligen illa ute.

“Lugn lugn”, säger Theo lugnande till dem, “vi löser detta om vi fortsätter att hålla oss lugna och jobba ihop. Vi får försöka se till att de inte förstår något om vad vi gjort i natt, eller vad vi har för extra passagerare innan vi lämnar Luna, det är bara 1 timme till avfärd.”

“Varför har vi inte fått veta om att de skulle komma förrän nu” undrar Zack. “…misstänker de något?”

Theo skakar på huvudet. “Det är bara 5 timmar sen, och jag tror inte att de så snabbt kan hitta bevis som leder till oss. Jag tror de har tänkt sig att se hur vi reagera på oväntade saker, och att vi inte i förväg skulle veta att vi skulle ha  en kontrolldelegation med  oss på vår första utforskaruppdrag.

Jag ska påpeka att om vi inte hade haft barnen här skulle vi inte ha något jätteproblem med att vår expedition har ökat i antal. Nu får vi vara lite mer vaksamma vad vi säger och gör, men vi vet var vi har varandra och litar på varandra.

Sen som det är nu, så när vi är på väg, så Adria kan du se till att de inte får en direkt dataförbindelse med UN/SF, vi får säga att vi har data kommunikationsproblem, se till att de även upplever problem med datakommunikationen här på Laika så att de inte komma åt datan. Vi stänger även ner tillgången till vissa utrymmen, så att bara vi som är den ursprungliga besättningen kommer in. Som tex hit in på sjukavdelningen, till barnen. Sen får vi se upp vad vi säger utanför detta rum, för jag tänker så att om vi inte talar om barnen eller vår mission att lämna UN/SF utanför dessa väggar så har vi inga problem att hålla dem utanför, i alla fall tills vi kommit så långt att de inte har någon möjlighet att förhindra vad vi tänker göra. Om något annat sker innan dess så får vi försöka komma på något sätt att lösa det då.”

Alla nickar och håller med om Theos plan, det är ju ändå han som är den som har huvudansvaret som kapten på Laika..

Adria säger att hon  ska gå och sätta igång med att sätta upp brandväggar etc med en gång och lämnar dem.

Theo nickar och säger rakt ut i luften för att han vet att Laika registrerar det och kommer att åtfölja hans kommando. “Skeppskapten Löjtnant Theodore Anderson, Alfa 230923 till Deep-space-explorer-ship one, Laika, ge endast de som har grön behörighet åtkomst till sjukavdelningen”, samtidigt trycker han sin tumme mot kontrollpanelen och iris-sensorn kontrollerar hans identitet. 

“Kommando utfört. KLART SLUT”

Theo vänder sig till Nora och Fox och säger “Kom med mig så vi går vi och möter upp dem.”

När de kommer till Laikas docknings - landgång så möts de där av de tre medlemmarna av delegationen och Theo säger - “Välkomna, jag är kapten här på Laika. Löjtnant Theodore Anderson.

Det här är min beta - Nora Farifax och Fox Henriksson säkerhetsansvarig”.

“Ledamot Jasper Brown” säger den äldste mannen av dem, Theo konstaterar att han vet vem det är”jaha du och jag kapten har ju redan träffats, så jag säger det är trevligt att träffa dig igen och se hur vårt projekt blev till slut. 

Jag förstår att detta påhopp av en UN/SF delegation känns jobbigt, men jag hoppas att vi kommer att kunna samarbeta utan problem”-

Han visar på en ung kanske 30 år-ig vitblond kvinna 

“Det här Amy Gordon, Xenoantropolog.”

Då kan inte Fox hålla sig utan säger “En Xenoantropolog, tror vi att vi ska träffa på aliens?”

Brown ler lite lätt, “Nja, lite av en … vi ska ju ändå undersöka okända planeter och planetsystem, så det var vad de tyckte var något som skulle vara bra att ha om det skulle uppstå att vi faktiskt kom i kontakt med aliens.”

Han vänder sig mot den återstående medlemmen i delegationen, en man med lite mörkare hudtyp än vad de andra har annars är han rätt ordinär med sitt mörkbruna hår och nästan svarta ögon runt 35 år gammal skulle Theo tro.

“Och Travis Mårtenson”, fortsätter Brown,  “genetik och cellbiologi som specialitet.”

“En till specialite som vi själva inte har”, påpekar Theo, “men jag kan anta att det kan vara intressant att se vad du kan hjälpa till med och jag antar att Bastien, min bror och Robyn, våra medicinsk kunniga plus Tomaz, biolog och Filip, biokemi/biomedicin kommer att gilla att jämföra kunskaper med dig.

Travis ler och svarar “Det ska bli intressant att träffa dem, speciellt er bror, jag är glad att han inte var skadad i den explosionen i medicinskforsknings-zonen i natt. Det är hemskt att all forskning som fanns där blivit förstörd men som tur att det inte var några mänskliga offer.”

“Ja, han är rätt chockad”, nickar Theo till svar, “men han sörjer över offren, för det fanns barn som var patienter där som omkom”.

“Vad säger du”, säger Amy, “de har ju gått ut med att det inte var några mänskliga offer”…

“Det stämmer tydligen inte efter vad Bastien säger”, svarar Fox.

Ledamot Brown rynkar pannan och säger. “Det är inte känt av allmänheten att det fanns patienter som omkom i explosionen och jag påpekar att ledningen vill att så förblir, så nämn inte det här för någon.”

Amy och Travis som står något steg bakom Brown skrynklar ihop sina ansikten i bekymmer och förlåt till de tre ur Laikas besättning.

Brown fortsätter vänd mot The. “Och jag är hemskt ledsen över din brors förlust. Inte bara den för några timmar sen utan jag tänkte även på Löjtnant Jeremy….”

“Den kondoleansen kommer du säkert att kunna framföra direkt till honom lite senare", säger Theo, och fortsätter att vända sig till dem alla tre. “Fox kommer att visa er till era rum nu, så syns vi i cockpit sen när ni lämnat er packning där för avfärd".

Fox visar dem mot en av dörrarna. “Den här vägen om jag får be.”

När de kommer in nickar Theo åt Fox, Brown, Amy och Travis och visar dem mot tre sitt platser som står tomma, så att de kan sätta sig ner.

“Detta är Ledamot Major Jasper Brown och Amy Gordon och Travis Mårtenson”,, säger Theo och pekar sen på Nora:

“Nora här är vår pilot och från vänster från henne har ni Martino Jones, Tomaz Santino, Adria Blake, Jay Garcia, Filip Smith, Ling Wu, Helena McDongal, Tim Martin och Daisy Day. Min bror, Robyn Motoya och Zack Ortega är i sjukhusavdelningen om det skulle ske något medicinskt är de redo, plus att Bastien kände sig att han inte ville vara just här just nu pga sorgen han har upplevt”.

Theo vänder sig mot sin personal och frågar “Nora, Adria, Fox och Tim är vi klara för avfärd.” Och får ett jakande svar tillbaka.

Theo anropar kontrolltornet, “Kontrolltornet hör ni mig. Deep-space-explorer-spaceship one,Laika här allt är klart för avfärd från vår sida så om när är redo så…. Klart för nedräkning!

Svaret kommer omedelbart “Kontrolltornet här, till Laika Ok. Allt klart här så … Nedräkning från om med nu. KLART SLUT, : 10, 9 , 8….