»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«
Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse. Tillsammans med sin hund Hagge nosar han sig djupare in i mysteriet kring den undflyende gestalten »X« som tycks ligga bakom allting. Spåren leder till ett enormt parti kokain samt till ett oändligt fält med kortklippt gräs och en himmel utan sol.
Samtidigt dras Tommys systerson Linus allt djupare in i X verksamhet. Han är 17 år och bor i det megalomaniska höghusbygget Gårdsstugan. Allt sedan han som 13-åring började sälja sin egen ADHD-medicin har han drömt om att få deala i de högre divisionerna. När han slutligen får chansen visar sig verksamheten vara både farligare och underligare än vad han kunnat föreställa sig.
X - Den sista platsen är en övernaturlig kriminalroman där småbrottslighet korsar det utomvärldsliga. Det finns en större plan bakom det som inträffar och mycket pekar mot Brunkebergstunneln. Krafter bortom människans kontroll sipprar in i förorterna och förändrar Stockholm.
Nån däruppe måste gilla oss. Eller inte.
Bokomslag och beskrivning av bokens handling hämtad från Adlibris.
Då jag läste författarens bok med anteckningar om skräck och skrivande som jag skrev om igår och jag ännu inte hade läst den här boken, var jag ju bara tvungen att läsa den.
Och jag vet inte varför jag har väntat, för jag gillar ju Ajvide Lindquist berättelser, hans sätt att skriva och berätta om något som är så vardagligt men som ändå blir skrämande, om man nu kan tänka sig kriminellagäng och ungdomsbrottslighet som vardagligt. Jag kan knappast sluta lyssna, så jag har ljudbok igång det mesta av tiden då jag många gånger ananrs valt att lyssna på musik då jag har varit på promenad eller hållit på att laga middag.
Jag är nästan lite besviken när den tar slut men jag har som tur fler av författarens böcker att dyka ner i om jag saknar något att läsa och då helst lyssna då jag gilalr att det är en författaruppläsning. Sen kan ju en del författarläsningar inte vara bra men här är det bara bra rakt igenom på grund av det som John själv sa i sin bok med antecknigar: " Bara jag vet hur jag tänkt med betoningen i meningar som är grammatikst felaktiga, men verbalt korrekta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar