måndag 4 februari 2019

Främlingen på Wildfell Hall av Anne Bronte


Timid, gudfruktig och oansenlig. Det är det intryck man får av Anne Brontë genom samtida beskrivningar. Men faktum
är att det hon skrev på många sätt är mycket djärvare och uppriktigare än både Charlottes och Emilys verk, särskilt hennes andra roman Främlingen på Wildfell Hall.

Det är berättelsen om hur en ung kvinna fostras till att bli en god äkta maka, och hur fruktansvärt illa det sedan går i äktenskapet. Särskilt skildringen av maken i romanen, Arthur Huntingdon (som har tydliga drag av brodern Branwell Brontë) framstår än i dag som ett skarpt och realistiskt porträtt av en människa som är förvriden av sina alkoholproblem och sin våldsamhet, och kan till och med läsas som en protest mot systrarnas mer romantiska bild av heta känslor och konflikter.
Bokomslag och beskrivning hämtad från Nordstedts förlags hemsida.
Det tog lite tid att läsa denna bok, inte för att den var dålig, men jag hade problem med den mörka ton den är skriven i, jag ger den en 3a i betyg. Även om det tar emot på flera ställen att läsa den är det en roman som jag tror skildrar verkligheten för många kvinnor med våldsamma makar med alkoholproblem i mera välbeställda hushåll i 1800-talets England.
Jag tar illa upp även av den så kallade " hjälten" i denna roman, han är lite för våldsam mot personer ur sitt eget kön, är svartsjuk till gränsen så att jag nästan skulle kalla det sjukligt, men på ett sätt kanske han har rätt.  
Ser att de även i beskrivningen om boken framgår att Anne har en annan mer rättvis syn och berättar om även den mörka sidan av människan. Och jag kan se skillnaden mot hennes systrars verk och även mot hennes egna Agnes Grey (även om det var några år sen jag läste den).

Denna bok passar in på Kaosutmaningen nr 9 - läs en bok som är skriven före 1900.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar