Flickan som fick en röst (#1) av Abi Daré

 

Flickan som fick en röst är en oerhört gripande skildring av en skyddslös flickas förfärliga umbäranden men också en berättelse om styrka och mod. Karaktärerna känns levande och trovärdiga. Inte minst det ogrammatiska och uppfinningsrika språket skapar en känsla av äkthet och översättaren måste berömmas för sin både respektfulla och inkännande tolkning. Bibliotekstjänst

Fjortonåriga Adunni drömmer bara om en sak. Att få utbilda sig. Hennes mamma har alltid sagt att det är det enda sättet att få en röst en möjlighet att göra sig hörd och bestämma sin egen framtid.

Men istället för utbildning får hon en make, såld av sin pappa som fru nummer tre till en äldre man som vill att hon ska föda honom en son och arvinge.

Hon ser sin dröm sakta vittra sönder och rymmer till stan, med förhoppningen om att få ett bättre liv, och hamnar som hembiträde i en välbärgad familj i Lagos.

Både som dotter, undergiven fru och maktlös tjänare får Adunni lära sig att hon är ingen. De olyckliga omständigheter hon hamnar i tystar henne tillfälligt, men inte helt. Och när hon förstår att hon måste stå upp inte bara för sig själv utan även för andra som funnits där före henne och för de som ska komma efter, så hittar hon ett sätt att tala, tills någon lyssnar.

Abi Daré växte upp i Lagos i Nigeria men bor nu i Storbritannien. Hon har studerat juridik, projektledning och kreativt skrivande. Flickan som fick en röst vann the Bath Novel Award 2018. Hon bor i Essex med make och två döttrar.

Bokomslag och beskriving av bokens handling hämtad från Adlibris.

Och jag fortsätter min läsresa Världen runt och denna gång landar vi i Nigeria.

Och även om jag är lite "less" och trött på att läsa om hur kvinnor och flickor behandlas i de här länderna så är jag ändå glad att jag fick läsa den här. För här är det en upplyftande än om mörk och svår berättelse att få till sig om hur Adunnis liv är och hur hon blir utnyttjandet av andra människor. Men den slutar med ett framtidshopp som jag ser framemot att få läsa om i nästa bok av författaren om Adunni och de människor som finns runt om henne.

Väluppfostrade kvinnor skriver sällan histora: om att vara kvinna och journalist i det könssegrerande Saudiarabien av Hana Al-Khamri

 

Är det den här tidningen du tänker skriva i? frågade grannen
och pekade på några tidningssidor som min mamma lagt ut
över mattan som underlägg för maten. Sidorna var fulla med
kaffefläckar efter deras fika tillsammans. Grannfrun såg upp
igen, spände blicken i mig och knyckte på nacken:

- Vad är det för mening med att arbeta på en tidning som
används som tallriksunderlägg och som man torkar speglar
med?

En del har tvingats i exil, andra har självmant lämnat, några lever fortfarande kvar i landet med ett av världens mest kvinnofientliga lagar. Hana Al-Khamri växte upp i Saudiarabien och uppfyllde drömmen att bli journalist i landet där kvinnor är omyndiga. Nu bor hon i Sverige och har skrivit en bok om de kvinnor som, likt henne, trotsade strukturerna, klev in i offentligheten och skrev historia.

I sin debutbok möter Hana Al-Khamri kvinnliga saudiska journalister med olika bakgrund, intressen och samhällssyn. Vad som förenar dem är viljan att få utöva yrket de älskar. Genom kvinnornas berättelser får vi insyn i ett slutet samhälle, där kraven på jämställdhet krockar med konservativa normer och strikta religiösa lagar. Med värme och humor skildrar Al-Khamri den uppfinningsrikedom som uppstår när modiga människor längtar efter frihet.

Bokomslag och beskriving hämtad från Bokus.

Ännu en bok jag och Evelina valde att läsa i vårt projekt Världen runt. Och ännu en beskrivning om hur illa dessa män i religionens eller kulturens namn behandlar kvinnor. Jag blir trött att höra om det, men det är ett ämne som måste belysas för att vi i västvärlden ska kunna påverka att rättigheterna för kvinnor ska förbättras världen över.