Stål av Silvia Avallone

 

De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell. Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida.

Bokomslag och beskrivning av bokens handling hämtad från Adlibris.

För några år sen läste jag Ferrantes Nepalsvit och hörde talas om den här boken, men då Ferrantes inte hade imponerat på mig så där jättemycket kände jag mig inte intresserad av denna fast jag hörde hur många lovord den fick. Men sen så sa Hanna Landahl (min skrivcoach) att hon gillade den för den var skriven på ett inte helt korrekt sätt gällande perspektiv och riktigt skriivprocess och då blev jag ju intresserad av att läsa den då hon sa att hon tyckte den var så bra bara för att den var skriven på det sättet. Och att hon tyckte författarens följande böcker inte var lika bra då hon hade lärt sig att skriva mera korrekt. 

Och jag blev glad att jag valde att läsa den då jag verkligen fick en läsupplevelse som jag inte vill vara utan. Den är lite egen i sin form den är skriven och ibland är det svårt att kanske hänga med på vem som är berättaren och det känns som "head-hopping" men vilken bra berättelse det är trots det eller på grund av det kanske jag ska säga precis som Hanna sa.

Fast det är en historia som också ger mig en klump i magen för jag känner som om det går mot något hemskt med många saker, speciellt kanske då det handlar om så unga kvinnor/flickor som det gör. Och det är även en bra skildring av arbetssamhället som de bor och lever i och jag kan dra lite paralleller till min egna stad (Trollhättan) även om det inte är det samma.