Helgfrågan vecka 51 / 2023

 I denna omgång av Helgfrågan funderar Mia om våra läsplaner är inför julen. 

Mitt svar är att på julafton tror jag väl knappast jag läser något men jag har en bok som jag tänkte en liten kortroman som jag har på mobilen jag kanske kan läsa lite ur om jag får några ögonblick då jag vill komma undan från alla andra på julafton. För jag har ju med min utbrändhet och hjärntrötthet ibland bara lust att komma undan och bort från allt annat, och då är att sätta mig att läsa en bra idé.

Goodreads sida om boken.

Annars resten av dagarna i jul och i dagarna innan nyår tänker jag försöka mig på att läsa ut de böcker jag håller på att läsa, som 

Goodreads

Goodreads - ljudbok

Och som vanligt här är  fortsättningen på min berättelse, som jag har delat med mig flera gånger av här på Helgfrågan, om ni inte har läst tidigare delar i helgfrågan sen några veckor/månader tillbaka så har ni här en länk till en samling av hela skrivprojektet som jag hittils delat med mig av. Jag är inte en profossionell författare och skriver bara för att jag tycker det är kul, och min berättelse är inte någon färdig redigerad historia gällande handling, gramatik eller språk, så ni får ha översikt med det.

Fortsättning kap 10

Bastien sätter sig skräckslagen upp, han känner att hjärtat rusar och han känner sig rädd, han minns att han hade en dröm men han förstår inte varför han skulle drömma om att han är mitt i en eld och inte har någon aning om  hur han ska undkomma den, det hemska är att han har haft den här drömmen hela sitt liv. Han vet också att han nu kommer att ha svårt att slappna av och somna om, för den här drömmen brukar oftast utlösa att han får en ångestattack. Det är då han har känt att det har gått att slappna av då någon har hållit om honom, men nu när inga av hans vänner finns på Luna, har han ingen som kan finnas där för honom och hjälpa honom att slappna av. Fast han hoppas att han ska kunna lugna ner sig själv genom att se om han kan ägna sig åt något som skulle kunna distrahera honom. Han har försökt med att se en film, eller försökt läsa en bok, eller försökt att se över sina anteckningar över hur det senaste IQ-test omgången, han hade gjort på den senaste kullen av 8-åringar som hade börjat på Elitutbildningen, hade gått, men inget hade gjort honom lugnare. Han kände att stressen i kroppen bara ökade med hjärtklappning och hur han blev mer och mer rastlös.Tillslut tänker han att om han ger sig ut på en springtur kanske det lättar. När han tagit på sig kläder och börjat springa sin vanliga runda på en mil, börjar han tänka på att den där ångesten är så mycket svårare när han inte har en enda vän i närheten som han kan ta kontakt med som skulle kunna dyka upp hos honom med en gång. Under tiden de gick utbildningen hade han Zack hela tiden i närheten speciellt nattetid, de sov nog fler nätter i samma säng än i varsin, och det hade alltid hjälpt Bastien mot hans ångest, han hade kunnat slappna av och somna då han kände en kropp bredvid sig i sängen. Sen när Zack inte hade varit där utan de var på Mars hade han haft ett par jobbiga månader tills helt plötsligt Jeremy dök upp, och sen de senaste nästan fem åren hade de delat säng varje natt och igen kunde Bastien koppla av och sova gott utan ångest, för då han inte kände stress/ångest av att drömmen skulle dyka upp så drömde han heller inte drömmen, och då han inte drömde mardrömmen så fick han inte heller ångest. Han funderade över om han kunde komma på  hur han skulle göra då han inte hade någon som han kunde dela säng med. Han kunde ju inte gå ut varje natt och skaffa ett one-night-stand precis. Kanske ett husdjur? Men det behövde nästan vara en hund då som man visste skulle sova i sängen om den fick, för en katt är ju mer oberoende och kanske valde ett annat ställe att sova än bredvid Bastien. Nej, inte kunde han skaffa ett husdjur, han kände inte för det ansvaret förutom att ha den som sängkamrat. Eller han kunde kanske höra med Nea om han skulle kunna få låna Zip några nätter och se om hans sällskap nattetid skulle få honom att kunna sova lugnt på natten. 

Han tar sin vanliga springrunda, för då kan kanske han även stanna till och få en avslappnad stund i skogsdungen vid dammen, som han ofta gör för det är hans hemliga ställe där han alltid har känt sig trygg och fått ro i kroppen. Fast nu kan det mera vara att han kanske börjar sakna Jeremy där, då han har så många stunder att tänka tillbaka på när han och Jeremy haft mysiga stunder där tillsammans genom åren. Kanske dumt att chansa idag då han börjar känna att ångest börjar rinna ur kroppen. Bättre att trötta ut sig rejält och sen hem och ta en varm och skön dusch och se om han kan koppla av och få några timmar vila innan det är dags att gå upp för dagen.

Han hade lyckats få ett par timmars halv slumrande innan han behövde gå upp för att hinna i tid till hjärnforkningslabratorium A för dagens arbete. Nu sitter han på linbanan på väg dit efter att först ha stannat till vid en av matsalarna som finns på Luna-centrumet för alla boende, de står för utfodringen av alla boende och besökare på Luna-centrumet, frukost, lunch och middag, om man behöver något att dricka eller äta mellan dessa tider finns alltid någon varumaskin som man kan få tag på något att stoppa i munnen.

Just då startar dagens TV-meddelande från Wang, som vanligt alltid vid samma tid varje dag, och alla som är på linbanan ställer sig upp i givakt med handen över hjärtat och lyssnar uppmärksamt på det.

“Godmorgon alla Nationsmedlemmar”, börjar Wang säga där han sitter vid sitt skrivbord. “ Idag har jag tyvärr inga bra nyheter, jag brukar ju ofta informera er om att den och den forskningen eller den eller den professorn har gjort framsteg etc, men dagens stora nyhet är tyvärr att UN/SF är under attack. I några dagars tid nu har en grupp Outlaws som kallar sig STIGMA attackerat våra medlemmar på Hygiea. Jag beordrade Stridskeppet Winston Churchill att gå till motattack, och de har under de senaste timmarna har ett intensivt slag pågått mellan dem i Asteroidbältet utanför Hygiea. Jag har stora förhoppningar att de kommer segrande ur denna sammandrabbning och vi kan få åter fred i Nationen.  Tänk på dessa män och kvinnor som slåss för att vi ska kunna fortsätta leva i fred. Vi övriga kan bara som vanligt fortsätta våra liv och jobb så att vi kan fortsätta att få mat på våra bord och någonstans att sova på nätterna. Så låt oss fortsätta med vår dag, Tack för idag!” TV-sändningen slutar. Bastien sitter där med en klump i magen för han har kommit på att Jeremy är stationerad på just Winston Churchill, hoppas allt är bra med honom. 

Nu har han även kommit fram till sin slutdestination och går av linbanan.

När han kommer in på lab A är det full fart där, Professor Franklin Axell står och håller på att tvålar sig som inför en operation, och då kommer Bastien på att det var ju en ny inplanerad idag, då ser han en liten kille, kan han vara en av de nya 8-åringarna som började utbildningen förra veckan funderar Bastien, han sitter på en stol och tittar storögt på allt som pågår, han är redan förberedd för operation och sitter i op-stolen. 

Bastien hälsar på Axell och hans operation team som består av 2 män och 1 kvinna som bara står där och väntar på att Axell ska bli klar.

“Bastien, bra att du kom”, säger Axell, “jag tänkte att du skulle assistera i dag.”

Bastien blir alldeles stel, han känner inte alls för att hjälpa till att skada dessa barn, även om slutresultatet ska bli att det blir superintelligenta, efter de fått datorkomponenter inopererade i sina hjärnor, för en så långe har inte Axell riktigt fått till platsen som är bäst placering eller vad det är som gör att det inte fungerar som det är tänkt. Barn har dött både under operationen och tiden efter då de återhämtar sig då komponenterna håller på att acklimatisera sig till barnens hjärnvävnad, då de efteråt sen ligger några månader i KRY-kammare.

Han nickar dock åt Axell och börjar tvätta sina händer, för han kan inte säga nej, för då skulle han bestraffas och skickas till Tellus, som är straffet för att inte åtlyda sin överordnade, och aldrig mer få lämna Tellus och jobba med det han helst vill. 

Bastien går fram till den lille pojken och pratar lugnande med honom medan de två andra männen i rummet hjälps åt att spänna fast hans huvud så att han inte kommer att kunna röra sig under operationen. Bastiens roll är att lugna patienten under tiden plus att när Axell säger till antingen säga vad som händer då Axell sänder en elektrisk puls genom försök objektets hjärnvävnader för att avgöra om han är på rätt plats där han ska fästa datorkomponenterna eller för att se att Axell inte skadar några nervbanor som kan drabba patientens tal och/eller motorik. När Axell har satt dit komponenterna så för han även in ett stero EEG, som mäter hjärnans aktivitet under tiden barnets hjärna anpassar sig till komponenterna. 

Han försöker hålla sig lugn under hela operationen så att den lille 8-åringen inte ska bli rädd, för han vill inte vara den som orsakar att detta barn råkar illa ut om han kan förhindra det. Han tänker på hela situationen, med alla dessa små oskyldiga som Axell skadar, att han, Bastien, inte kan göra något för dem, det gör att han har en klump i magen och att han hela tiden går med en klump i magen i oro för att någon av barnen ska dö. Det är säkert också en orsak till att han så ofta har ångest för att hela tiden ha den stressen att han skadar oskyldiga som han inte egentligen vill för rädslan att själv råka illa ut.

Efter jobbet kände han bara för att supa sig full och glömma allt, han sitter nu vid baren på Dandelion bar, och han har druckit ett antal whiskeys och han börjar känna sig lite bedövad, känner en skön känsla i magen och i huvudet är det bara som en tjock dimma så han känner att han inte kan formulera några tankar alls just nu och när han ber kyparen om en påfyllning skakar denne på huvudet då han tycker att Bastien fått tillräckligt.

“Kan jag få två whiskey”, hör Bastien en släpig kvinnoröst säga så han snurrar runt på stolen och kollar in den storbystade, kurviga och extremt vackra  kvinnan med långt vågigt mörk hår som står där.

När kyparen ställer hennes order framför henne, så ler hon flörtigt mot Bastien och skjuter det ena whiskyglaset över till honom.

“Den här var till dig, för dina vackra ögons skull, jag har aldrig sett några sådana förut, det är inte bara färgen utan de ser även ut som att lysa. Gör dem det om du är i ett mörkt rum?”

Bastien har druckit så mycket så hans hämningar har släppt, för så här skulle han aldrig ha svarat så här annars.

“Du kan väl följa med mig hem, så får du se själv om de gör det?”

Han känner att han behöver en varm och sexig kropp bredvid sig i natt, i alla fall för i natt, även om han inte är den som går ut och raggar upp någon så här i vanliga fall.

Kvinnan fäller ner sina långa mörka ögonfransar över sina stora mörka ögon som är som brunnar han skulle kunna drunkna i, som om hon plötsligt blev blyg, samtidigt som hon lägger sin ena hand på Bastiens lår långt upp så att hon måste kunna känna hans kön som håller på att börja svälla i hans byxor. 

“Ja, jag är allt bra nyfiken, så vi kanske ska gå då, om du inte vill stanna här?”, säger hon lite andfått.

Han reser sig upp, häver i sig whiskeyn och tar hennes hand och drar henne med sig ut ur puben.

Bastien känner sig lättad men han är även mycket upprörd då han är på väg till Dandelion bar, för att möta Theo och de andra från A-gruppen, som är på plats med Laika på Luna-centrumet innan de ska åka iväg på sin tänkta utforskar-resa för att hitta en beboelig Exoplanet, den första vändan har UN/SF satt att de ska få ett halvår på sig innan de behövde återvända hit för lite mer direktrapportering än den de kan sända då de är iväg, då det inte ännu har fått till en tillförlitlig förmedling av data från platser som är avlägsna från varandra med rymd emellan, som både tar tid och är dålig så att man inte vet än om alla datainformation kommer fram till mottagaren än.

Men  han känner redan nu att vad ska han ta sig till då de kommer försvinna i ett  halvår nu när han precis har upptäckt att han kommer vara helt själv under tiden, Jeremy och Nea…

Nu har han kommit fram och när Zack ser  honom kan han inte annat än gå och slå armarna om honom, Bastien ser så ledsen och förstörd ut och det är inte konstigt. När han känner Zacks armar om sig så kan han inte hålla sig längre, hans tårar sprutar fram och han storgråter när Zack trycker honom närmare sig och försöker lugna honom.

Theo tycker först att Bastien är för blödig av sig, att tappa det så ute bland folk, men när han gör en grimas åt det, känner han hur Nora slår till honom på armen, han ger henne en blick och hon skakar på huvudet åt honom, då kommer han till sans hur skulle han reagera om det var han som precis fått ett dödsbesked om, han kommer fram till att det hade nog varit han som hade stor gråtit i Bastiens famn precis som Bastien gör nu i Zacks famn. Så han reser sig upp och drar Bastien intill sig så att de kan sätta sig ner bredvid varandra i soffan. De har valt det här bordet och sittplatserna för att just i detta hörn hamnar de i en gömd vinkel för UN/SFs övervakningskamera så de kan tala och vara i fred från den ständiga stressen det är att hela tiden vara övervakade.

“Bastien”, säger Daisy, “jag är så ledsen att höra om din förlust”.

“Ja”, säger Nora, “vi hade ju inte riktigt lärt känna honom men vi träffades ju för ett par månader sen och Jeremy verkade verkligen bry sig om dig, så jag förstår att han måste ha varit en väldigt fin kille”.

Adria och Ling kommer fram till dem tätt följda av Fox och Jason, de har precis kommit från Laika och har köpt drinkar med sig från baren och Fox ställer en whiskey framför Bastien och säger att den kommer från bartendern. Bastien lyfter upp den och tittar bort mot baren och nickar åt bartendern när han sveper den.

"Va?", säger Theo, “jag har aldrig fått drinkar från bartendern, fast jag har sprungit i den här baren sedan jag blev myndig?”

“Han”, säger servitrisen som precis har börjat plocka bort tomma glas från deras bord och nickar åt Bastiens håll, “är ju stamkund hos oss, han har sprungit här varje öppen dag vi har haft de senaste månaderna”.

“Ähum”, säger Zack, “Bastien är det ditt sätt att hantera din ångest, för jag tycker inte att den verkar vidare hälsosam i så fall, jag rekommenderar att du slutar med det med en gång.”

“Fast han kan väl få dricka idag väl?” slänger Fox in. Alla tittar på honom upprört. “Vaddå då, vad är det med er?” säger Fox stukat.

Bastien själv ger Zack en skamsen blick och sen låter han blicken svepa över de andra tills den stannar på Theo.

“Förlåt”, säger Bastien, “jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vet att det inte är något optimalt sätt. Men jag tror det ska gå lättare nu när ni är här. Jag ska inte fortsätta att gå hit och dricka mig full och ragga upp någon varje dag. Speciellt inte nu när jag saknar Jeremy och ni finns här och kan ta hand om mig.”

“Va, fick du napp, varje natt?”, brister Fox ut och alla stönar och tjejerna himlar med ögonen mot honom.

Tomaz, Martin, Tim och  Filip Kommer med drinkar som de köpt i baren tätt följda av Robyn och Helena.

“Tänkte att ni behövde en omgång till” säger Tomaz och ställer en stor stark framför Bastiens, “botten upp enligt doktorns order.”

Helena och Robyn ger Bastien varsin kram och de andra killarna ger honom klappar på axeln när de slår sig ner runt bordet.

Bastien ger dem ett lite darrigt leende, sen lyfter han upp glaset och tar en liten klunk av ölen innan han ställer ner det igen.

“Om det bara var sorgen efter Jeremy”, säger han “som gjorde mig upprörd skulle jag inte vara lika ledsen. Men…”

han tittar sig omkring så att ingen lyssnar på dem, han och de andra vet redan att övervakningskameran inte fångar upp något från det här bordet när de sitter här mitt i den stimmiga baren. Theo nickar åt Bastien att fortsätta.

“...det är att de tog Nea så fort de hörde att Jeremy var saknad. Jag visste inte ens att de hade ögonen på henne, men det är inte konstigt, hon är ju en av de smartaste barnen som går utbildningen just nu och hon kommer från Tellus och har inga anhöriga. Wang, Axell och de andra hjärnforskarna vill så gärna lyckas med att skapa en superintelligent människohjärna, så de gör allt för att lyckas förbättra hjärnan med hjälp av inopererade datorkomponenter, jag gillar inte alls tanken på att de gör det på människobarn, för många har dött och jag är rädd för att fler dör, och nu har de tagit Nea.”

Alla ser chockade ut och flera av dem bara skakar på huvudet, det känns svårt att förstå hur lite ett människovärde verkar betyda för en del.

“Det måste gå att göra något åt det”, viskar Adria.

“Theo”, säger Nora, “kan vi inte göra något.”

“Jag vet inte”, svarar Theo, “men jag skulle vilja göra något. Bastien, har du något i åtanke?”