KAPITEL 11
2525 - Luna utbildning- och forskningscentrum
Ana har haft en lång och jobbig dag, med en nykommen årskurs på utbildningen och hon känner att hon bara vill komma hem och få lägga upp sina fötter och ta ett glas vin och ha en skön och avkopplande kväll tillsammans med Carl i lugn och ro.
Hon öppnar dörren och möts av Carl som drar in henne i sin famn och kysser henne. Hon mumlar mot hans mun
“Det verkar som vi är på samma våglängd, för vad jag har längtat efter dig, Jag älskar dig”
“Välkommen hem, älskling, låt mig ta din väska så ska jag lägga den här, så att jag kan krama dig ordentligt, för så jag har saknat att ha din kropp mot min”.
Han tar väskan och lägger den på bordet innanför dörren och lyfter upp henne och bär in henne i sovrummet, han ställer ner henne på golvet och sätter sig på sängkanten och drar ner henne i sitt knä så att hon blir sittande mot honom med benen på var sin sida om honom och de börjar kyssa och smeka varandra.
Men det är något som stör Ana, hon kan inte riktigt koncentrera sig på Carl, det är någon svag obehaglig okänd lukt i rummet men ändå något hon tycker sig känna igen med den. Hon öppnar ögonen och börjar titta sig runt omkring och där ligger det en väldigt smutsig mossgrön ryggsäck på golvet bredvid sängen.
Hon mumlar mot Carls mun: “- är det den där ryggsäcken som luktar, vad innehåller den och vems är den?” Hon känner Carl stelna till och lyfta bort sina läppar från hennes och sen tittar han djupt in i hennes ögon. Hon kan nästan läsa honom som en öppen bok, efter alla år tillsammans, hon ser att det är något viktigt han vill förmedla och hon ser honom snegla upp mot rummets vänstra hörn och hon förstår det är något viktigt med den där ryggsäcken men han vill inte att UN/SF ska få veta något, och han vill att de ska uppföra sig som om de ska snart ha samlag, för då brukar vakterna känna sig obekväma och stänga av kamerorna fast de egentligen inte får. Hon är så van att hon hela tiden är övervakad att hon inte har tänkt på dem, inte ens då hon har sex, men hon förstår nu att Carl vill lura dem till att stänga av kameran så han kan visa henne ryggsäckens innhehåll. Hon återgår till att trycka sig mot honom och stöna och böjer sig fram för att låta deras läppar mötas igen samtidigt som hon behåller sina halvslutna ögon riktade så hon kan se kameran, efter en stund ser hon att den röda lampan släcks.
Hon reser sig upp och tar tag i ryggsäcken och vänder sig mot Carl
“Vad är det här?"
Hon öppnar dragkedjan då Carl svarar henne
“Det är Sebastien Andersens, dagen efter de hade åkt iväg med Laika hittade jag den i vår postbox, sen vet jag inte men den där lukten luktar inte vidare gott ska jag då säga…”
“Det är lukten av Tellus, så här luktar det så fort man kommer ner dit, han måste ha haft den kvar sen han bodde där, men varför har han lämnat den till oss?” Hon har nu öppnat den och tittar ner i den och sträcker in handen och tar upp en tjock läderinbunden bok, den är så sliten så hon kan inte se vad den skulle ha för färg eller vad det kan ha stått på bokomslaget. Hon öppnar den försiktigt och där på insidan ser hon något handskrivet, vad kan det vara det är en massa namn och siffror som sammanbinds av en massa streck, hon förstår inte vad det kan vara, känns som om det är som en rebus hon ska lösa, hon tittar upp på Carl för att se om han vet vad det är.
“Det är ett släktträd”, säger han då han ser hennes förvirrade blick, “för jättelägesen skrevs det i familjebibeln upp alla släktingar som föddes, gifte sig eller dog för att komma ihåg det. Om du tittar här, ser du att det står Theodore här och årtalet 1905 och 1945, och här Sebastian 1888 och 1974. Jag tror denna bibel är deras familjs och deras mor eller kanske mormor har haft den och de valde tvillingarna namn efter gamla släktingar till dem”.
“Vad intressant, det hade jag inte en aning om”, säger Ana andäktigt och tittar på Carl igen.
“Ja håller med dig”, säger han “jag kan inte heller förstå varför han har lämnat den här, men det kan bero på att han visste nåogt som han ville meddela oss, jag har inte hunnit att se vad det finns för något mer i den, ska vi ta och göra det innan de får igång den där jävla kameran igen, för att se vad han vill säga till oss…”
Ana sträcker ner armen i väskan igen och känner ett vikt papper som hon tar upp och vecklar ut, det är en blyertsteckning av Nea, Jeremy och Sebastien, det står Neas namn längst ner i ena hörnet, det är nog hon som tecknat den, vad duktig hon är tänker Ana. Carl har stoppat ner handen under tiden och tittar lite fundersamt på en svart platt fyrkantig box. Han fäller upp den och ser att den har en skärm och ett tangentbord.
“Åh”, säger Ana “jag vet vad det är, det är också något som är gammalt, fast kanske inte lika gammal som bibeln, en laptop heter det, det är en dator, men jag vet också att Adria har hållit på med en sådan för att få till något som skulle kunna hacka sig in i UN/SF system utan att lämna spår och sådant där som jag inte kan så mycket om, hur startar man den?”
Carl tittar på alla de olika knapparna och alla symboler de har på sig, den här kanske säger han och trycker på en knapp, och vilken tur han har det är rätt, datorskärmen lyser upp i blått och det dyker upp en ruta som ber om ett lösenord, de tittar på varandra….
“Vad kan det vara för lösenord?" Ana har du någon aning? “ undrar Carl, hon bara skakar på huvudet.” Vi har nog inte tid att ha den framme medan vi funderar”, säger Carl” och börjar plocka ihop sakerna och slänger in ryggsäcken under sängen och börjar dra av sig kläderna och dra Ana till sig och börjar dra av henne klänningen och behåller henne i sin famn när han lägger sig ner i sängen och mumlar mot hennes öra. “Vi får hålla det gömt och komma på vad lösenordet är och sedan hitta något ställe som är utan övervakning innan vi kan undersöka närmare vad det är Sebastien vill.”
Hon och Carl sitter med laptopen framför sig. De tittar på varandra och Carl börjar att säga: - “Är du säker på detta, att det är det lösenordet.”
“Ja, det är enda orsaken att jag kan komma på att han lämnade Bibeln kvar för att den hade lösenordet", svarar Ana. “Det är enkelt att komma på om man tänker på det, det är ett jättelångt lösenord så jag tror vi ska kombinera siffrorna från de två, det är väl att Sebastien är född innan Theo?”
“Ja, det är nog de siffrorna du ska skriva in och när det är så många så är det nog alla så börja med 1888 12 21 1974
01 20 och sen Theodors 1905 01 05 1945 04 30, vad tror du det verkar som det är tillräckligt många siffror, ska jag trycka ok?”
Ana nickar och Carl trycker på knappen, det blinkar en markör mitt på den blåa sidan nu, vad väntar de på…plötsligt så blinkar det till och det står “Hej, Ana!” på bildskärmen. Ana och Carl tittar på varandra. Ana tittar på tagentbordet och trycker försiktigt på några knappar tills det står “Hej! Vad vill du mig?” på bildskärmen. Skärmen visar en videoruta.
Ana drar efter andan “Vad gör vi nu? Ska jag trycka på pilen, jag antar att det startar en videoinspelning, är vi säkra på att vi vill höra vad han har att säga? Är vi säkra här, det är ingen som ser eller hör oss här?” Hon tittar frågande på Carl.
Carl ler uppmuntrande mot henne: "Vi har väl alltid känns som om att UN/SF går för långt med övervakning och vad de gör, jag antar att det finns mycket som vi inte vet, som de håller hemligt för oss Jag har känt länge att Sebastien och även de andra inte mått bra eller varit bekväma hur UN/SF är, sen hände det med Jeremy och Nea och jag antar att de kommit på något att göra åt det. Jag tror jag vill höra vad han har att säga först innan jag beslutar mig för vad jag vill göra.”
Ana nickar och sträcker fram fingret och trycker på knappen…videon startar, hon ser att Sebastien öppnar munnen för att tala.
När de lyssnat klart på vad Sebastien hade att säga, sitter de där tysta bredvid varandra en lång stund.
“Oj, “ säger hon sen sakta, “jag visste inte att det var så illa, stackars Nea och alla de andra barnen. Jag kan inte annat än att säga att jag är med på deras planer.
Nu måste vi bara komma på ett sätt att se till att koppla upp denna laptop med Luna-centrumets nätverk, men om jag förstod det rätt så måste de först hitta Laikas svarta låda och när de har pluggat in den för att få fram datan för att se vad som har hänt med Laika, först då kan vi koppla in laptopen. Hur ska vi veta att det är dags, känner vi någon på haverikommissionen?"
“Jag funderade på Sandaay Knox, jag tror han är lika gammal som Gabriel Ortega och jag tror de var vänner, så han kanske kan hjälpa oss…”
UN/SF sigillet snurrar runt runt i mitten av rummet där Mitzi sitter och väntar med sin far Nationschefen Generladirektör Howard Wang. på att alla ska komma så att det extrainsatta mötet om Deep Space Explorer One kan börja snart. Mitzi är tvingad av sin far att sitta med på dessa möten för han vill alltid ha henne nära och ha koll på sin lilla blomma som han kallar henne.
Hon tittar på sin pappa och känner hur otrygg hon är även om det står två säkerhetsvakter inne i rummet och även några utanför salen, och hon var glad att den ene som stod där var hennes privata livvakt och att idag var det Matteo, en ung ljust mörkhyad man med ljusgrå ögon, han hade verkligen en ovanlig färgsättning mot alla andra på sina ögon, då de flesta andra var mörkhåriga och hade bruna ögon, han hade även en gullig uppnäsa och hans läppar såg så kyssvänligt mjuka ut och tyckte han var mycket vacker och hon gillade att se på honom. När han brukade upptäcka att hon hade ögonen på honom brukade han rodna och det brukade hon bli förtjust över och och kunde inte alltid hålla inne ett förtjust leende även om hon försökte, då hon såg det, mest för att pappa inte skulle se det för han skulle säkert se till att Matteo aldrig mer fick vara hennes privata livvakt. Som tur var hennes stol placerad snett bakom hennes far, så hon behövde inte gömma att hon spanade in Matteo idag.
Att pappa alltid vill ha mig i närheten hela tiden kan vara lite irriterande men jag känner mig rädd för honom för när jag säger att jag vill stanna hemma eller om jag kan få gå på en promenad så får jag inte det, för att han inte vill släppa mig ur sikte, för att han vill inget ska hända mig, eller att jag ska göra något dumt, för han säger att om jag inte var tillräckligt klok, då det visade sig att jag inte var värdig för att få gå Elit-utbildningen, så måste vi se till att nästa generation kommer att vara tillräckligt klok för att gå den och senare ta över som Nationschef efter honom och då måste vi se till att jag blir gift och skaffar barn med en tillräckligt intelligent man, och om jag då kanske fick springa runt fritt skulle jag kanske dra till mig fel sorts man och det skulle sluta med ett icke tillräckligt intelligent barn till och så kunde det inte få bli, han skulle se till att det blev en värdig man som fick min kropp och inte ödet som det skulle vara om jag fick välja själv. Och om jag protesterar för mycket så tvingar han mig till att lyda honom genom att bestraffa mig och jag har många gånger fått hjälp av Esther att dölja blåmärken i ansiktet och med långa ärmar, då han ofta tar ett rejält tag runt min handled och klämmer åt, då han inte får ett större utbrott och ger mig ett par örfilar och lägger mig över sitt knä och ger mig smisk med sitt skärp.
De flesta andra tror att han vill ha mig i närheten hela tiden, beror på att han är rädd att något ska hända mig, precis som det hände min mamma. Alla tror att hon blev kidnappad, och sedan mördades. Men jag vet att det var pappa som dödade henne och sen fick hjälp av farbror Gordon att dölja det.
Alla som ska vara med i konferensen har nu kommit och Wang ger ett tecken till Matteo att stänga dörrarna och till alla att sätta sig ner. Han knappar på sin datorskärm framför sig och emblemet som snurrat i mitten försvinner och ersätts med tre hologram som bildar en triangel, för att alla runt omkring kan se det som visas där, en plats någonstans från Asteroidbältet tror Mitzi att det är, det syns en hel del rymdskrot som flyter runt där ute i rymden. Mitzi funderar på vad det är hon ser, men hon får snart svar då farbror Gordon tar till orda.
“Vi fick för ett par timmar sen besked om Deep Space explorer one var under attack av Outlaws militanta gren STIGMA-gruppen. Vi har sen DSE-skeppet lämnade Luna för ett par veckor sen haft problem med datorkommunikationen mellan oss och Laika. Och inte fått riktigt svar från dem själva vad som har hänt eller händer nu, men det visar sig att det kan vara så att vi förlorat DSE one, men vi vet inte säkert förrän vi har undersökt området, och kan lokalisera vraket eller DSE ones svarta låda. Vi har skickat dit en obemannad sond för att sondera området och se om vi i realtid kan få ett svar vad som hänt. Det är sondens direktsända bilder vi ser, men än har den inte kommit tillräckligt nära.”
Alla tittar spänt på bilden de ser, Mitzi ser hur vraksprillorna växer på skärmen och förstår att det visar att sonden kommer närmare och närmare.
“Men, har vi inte besegrat STIGMA?” undrar Ledamot RayAnne Knox, en äldre gråhårig med pigga pepparkornsögon dam från Pallas.
“”Jo,” svarar Överbefälhavare Gordon, “men det var några få skepp som lyckades undkomma, vi trodde de inte skulle våga ge sig på något mera, men nu får vi ångra det, för det verkade som de bara väntade på att DSE one skulle lämna Lunas närmaste omgivning innan de skulle sätta in en stöt, jag tror tanken var att försöka ta skeppet för sig själva men så mycket kunde dock DSE förhindra, vi hoppas att hitta svarta lådan så att vi kan se vad som har hänt och sen kunna ta till vara på den informationen när vi bygger vårt nästa DSE skepp”.
Mitzi sitter och tänker på att farbror Gordon eller ingen annan heller av pappa eller ledamöterna som är där verkar bry sig att de är människor som dött.
Tex Travis Henriksson, barnbarn till ledamot Lillan, för honom kommer hon att sakna, för även om hon inte hade några romantiska känslor för honom som hennes pappa säkert hade hoppats att hon skulle ha utvecklat efter att han bjudit in Travis till middag till deras resident plus att pappa hade propsat på att Mitzi skulle låta Travis bjuda ut henne på utflykter ett par gånger, men hon skulle sakna hans sällskap och de där utflykterna för de hade varit ett välkommet avbrott i den ena händiga tillvaron hon annars tillbringade vid sin pappas sida hela tiden.
Peter Bysan från Rymd Haverikommissionen börjar berätta vad det är de ser.
“Det verkar som om de vrakspillror vi ser skulle kunna härröra från ett skepp i DSE ones storlek, jag tror mig tyckas förstå av vår sonds data att den verkar ha lokaliserat DSE ones svarta låda, ska se om jag kan få sonden att docka med den och få upp datan i den som den kan sända hit till oss, så hoppas jag att vi kan se vad som har hänt med DSE one.”
Wang lutar sig spänt framåt för att som se bättre, de hör bägge hur ett högt bussande ljud hörs och Bysan säger.
“Nu har jag snart kontakt med den svarta lådan….nu så, ska vi se vad för datainformation den har till oss….hmm, jag, kan ju inte säga med säkerhet, men det verkar som Outlaws har lyckats att spränga sönder hela DSE one helt och hållet, men jag kan inte säga om det är allt vi kan få reda på utav den svarta lådan utan att jag har den i min hand och kan analysera vad mer som finns registrerat i den.”
Wang bara skakar på huvudet och då innan han hinner säga något så knackar det på dörren, han ger Matteo ett tecken till att öppna den och den som kommer in är pappas sekreterare som säger att hon har ett meddelande från Professor Watson, att den unge soldaten som hade gett dem de information de behövde för att besegra STIGMA, kommer att tas ur KRY-kammaren imorgon, så han undrar om du hade några order till honom.
Wang tittar strängt på sin sekreterare och börjar ryta ut.
“Kunde inte det väntat, tills vi var klara här? Måste du komma och störa när jag sitter i ett viktigt möte. Jag kommer kontakta Professor Watson efter vi är klara här.” Den äldre kvinnliga sekreteraren nickar och backar ut ur konferenssalen.
Mitzi tänker tillbaka till för ca ett halvår sen då ett annat möte hade blivit avbrutit på ungefär samma sätt. Men då hade det varit en ung manlig soldat från kontrolltornet, som kommit och stört, även om pappa hade rytit åt honom med så hade han ändå fortsätt att tala för att lämna sitt meddelande…
“Förlåt, jag tror du vill höra vad jag har att säga. Jag kommer från kontrolltornet, vi som styr och ser till att rymdfarkoster kan docka utan att krocka med varandra eller med centrumet vi har upptäckt en överlevnads kapsel från Hangarskeppet Winston Churchill som har verkat drivit runt i rymden sen dess. Vi har redan skickat en sond för att bärga den. Den kommer vara framme närsomhelst nu.”
“Tack,” säger Wang, “Kan vi få upp bilder från bärgningssonden här, så vi ser?”
Bysan nickar, de ser en reflekterande blinkande prick i ett stort svart rymdhav framför sig som sakta men säkert blir större och större, tills Mitzi kan se formen av kapseln och två gripklorsliknande armar kommer i bild som tar tag i kapseln och dra den säkert in i sonden.
“Jag får fram data från kapseln nu”, säger Bysan, “der verkar finnas en människa nedsövd i kapselns Krash-stol.”
“När har vi den tillbaka på Luna?", undrar Wang.
Mannen från kontrolltornet säger om en halvtimme.
“Bra!”, säger Wang, “då vill jag att ni med en gång transporterar den till KRY-avdelningen i den röda zonen. För jag antar att det är någon som har överlevt ett av de största rymdkrig som vi haft på länge, speciellt ett vi inte trodde vi hade några överlevande från överhuvudtaget, som med stor risk har livshotande skador, och då det gått två månader sen slaget så vet vi inte vad vi har att vänta oss, så jag vill vara på plats då den öppnas. Collins se till att de bästa läkarna finns på plats då vi öppnar den”.
Lillian Collins svarar jakande på Wangs begäran och börjar öppna upp sitt wristband för att söka läkarna och ge dem order att vara på plats inom en halvtimme på KRY-avdelningen.
En halvtimme senare står Mitzi med Mateo vid sin sida, sin pappa, farbror Gordon, General Foxtrott, Ledamot Lillian Collins och flera läkare inne i en stor sal med flera KRY-kammare efter väggarna, många av KRY-kammarna innehåller kroppar. Framför sig har de överlevnadskapseln.
“Har ni fått reda på vem den innehåller?” frågar Wang läkaren som har kopplat in sig i kapselns data, just för att få upp information vad de har att göra med.
“Ja, datan säger att det är Fänrik Croft, han är rejält mörbultad ska jag säga, vad jag kan få fram så säger informationen att han har knappt ett helt ben i hela kroppen, flera är krossade och brutna på flera ställen, och många organ är skadade. Jag ska säga om han inte hade varit innesluten i den här kapseln, så skulle han varit död för länge sen, och det är en stor risk att öppna kapseln, för när kroppen förlorar det stöd och behandling både av smärta och läkningsprocessbefrämnjande som kapseln ger honom nu, är det stor risk att kroppen kollapsar. Och när vi öppnat den är det så fort som möjligt att få kroppen till en KRY-kammare så att kammarens läkande process får sätta igång. Sen kan vi räkna med en rätt lång läkandeprocess även i KRY för honom, vi måste nog flera gånger ta ur honom ur den och åtgärda flera skador som tex ben som läkt fel efter de månader han har legat i kapseln. Och lappa ihop eller rent av byta ut några organ, innan vi kan anse honom som fullt återställd igen. Och helt återställd tror jag inte vi kan räkna med förrän om ca 6 månaders KRY behandling.”
“Nja”, drar Wang på det, “så länge kan vi inte vänta på att höra vad han har att berätta om det slag som Winston Churchill förlorade i…”
“Med risk för hans liv”, svarar läkaren, “så kan vi pumpa kroppen full med smärtlindring och hoppas att han inte är för medtagen av smärta och kroppens skador så att han eventuellt kan svara på någon/några av dina frågor efter vi har tagit ur honom ur kapseln och innan vi lagt in honom i kammaren.”
Wang nickar, och läkaren och hans team börjar öppna överlevnadskapseln och lyfter upp en kropp ur den och lägger på en bår. Läkarna backar undan från båren så att Wang kan komma fram. Wang går fram till sidan av båren och lägger en hand på soldatens axel, soldaten mumlar något, för han verkar ändå så klar fast all smärtlindrande och lugnande medel han har fått för att hindra hans kropp gå in i chock då han är urplockad ur överlevnadskapseln, det är tydligt att han vill förmedla något till Wang.
Wang försöker förstå vad han mumlar, men det är svårt då hans käke är bruten på flera ställen, men han verkar göra en rörelse mot sin vänstra hand och Wang tittar ner och ser att hans hand är knuten och han tar den och tittar närmare på den och upptäcker att det verkar som om Fänrik Croft håller i ett datorminne. Han börjar försiktigt försöka räta ut fänrikens fingrar för att få minnet, men hans hand är så hårt knuten att det inte går.
Wang tittar på den närmaste läkaren som har sett och förstått vad som är fel.
“Hans hand var säkert lika illa åtgången som resten av hans kropp och då han fortsatte hålla handen knuten har nog ben, muskler, senor och nerver läkt ihop och det inte går att räta ut handens fingrar utan att bryta upp det som läkt fel igen.”
Wang ser upp: “Kan jag bryta upp dem eller är det något ni avråder från, men det är väldigt viktigt att jag får datorminnet och Fänriken själv gjorde ju mig uppmärksam på att han höll i det.”
Läkaren bara skakar på huvudet och ger sitt gensvar till Wang att gör så, och Wang tar tag i fänrikens fingrar och bryter upp dem, Mitzi hör hur det knakar flera gånger i rad och hon ser hur fänriken rynkar pannan, i smärta, men sen kan pappa ta datorminnet ur handen på honom.
“Det är bäst att ni tar hand om honom nu!” säger han till läkarna. “Jag hoppas ni ger honom all vård han behöver, och att ni gör allt för att han ska bli helt återställd.” Han klappar fänriken på axeln. “Vi ses när du är fullt återställd senare, Löjtnant!".
Fänrik Croft ser förvirrat på Wang.
“Du är från och med nu befordrad till Löjtnant, Croft”, säger Wang.
Läkarna ger soldaten en spruta och han förlorar medvetandet och de hjälps åt att lyfta över honom till en KRY-kammare, de stänger inte kammaren utan tar fram en röntgenapparat för att se efter vilken sorts skador hans kopp har och journalföra vad det är för skador och vad som behöver åtgärdas nu och vad som kan vänta till ett senare stadie i hans KRY behandling.
Wang vinkar med sig dem i hans delegation från sjukhussalen och de går i samlad trupp tillbaka till UN/SF området och in i konferenssalen igen för att se vad som fanns på datorminnet som Löjtnant Croft hade med sig.
“Det verkar vara information om STIGMA”, säger Bysan när han öppnade mappen i centrumets nätverk. “Den verkar innehålla ingående information på både var de har sina tillhåll och hur många de är och all annan väsentlig information verkar det som.”
Wang ser nöjd ut. “Det innebär att vi nu fick allt som vi behöver för att förgöra deras uppror! Hur snart tror du att vi är redo för att attackera och krossa dem?”
“Ja,” säger farbror Gordon. “Det ser ut som det är allt vi behöver för att kväsa STIGMA. Jag behöver en månad kanske för att få alla mina befäl att vara redo för att anfalla och eliminera dem”.
Mitzi sitter och tänker på detta när pappa och alla andra börjar diskutera vad som har hänt med DSE projektet, är det så att de är tillbaka på noll när de inte har ett skepp som kan åka ut på den planerade forskningsturen, eller hur länge tar det tills vi byggt klart ett nytt DSE skepp osv osv. Några andra funderar vad de ska göra åt Outlaws kan de komma åt och stoppa deras attacker på UN/SF skepp och Aestoridbaserna.
Mitzi funderar över Outlaws och STIGMA, varför är de så ivriga att skada oskyldiga, för det måste ju de på DSE one ha varit, de skulle ju utforska rymden efter en Exoplanet som vi skulle kunna bo på och på så sätt överleva, och det är ju inte de som är UN/SF om det är pappa och de i ledningen som de vill åt, för det skulle hon kunna tänka sig att de vill, för hon kan ju inte se att pappa är annat än en sträng ledare, för det är ju inte bara henne han styr och ställer med utan det är hela Nationen, de övervakas dygnet runt och om de inte gör som UN/SF har bestämt straffas de, och de får inte rätten att bilda familj på det sätt de vill etc, så hon skulle mycket väl tänka sig att de skulle kunna göra uppror, men då skada oskyldiga….