Bastien ger honom en blick, och funderar hur han ska kunna förklara för Zack att han inte vill något annat än bara vara här. Men han känner att han inte ens har orken att försöka få honom att förstå och Zackv erkar på ett sådant humör att han inte kommer ta ett nej som ett nej, så det är kanske lika bra att han får visa det han vill.
“Okej, då” säger Bastien, “en liten tur kan jag välja följa med på”, samtidigt som han reser och följer efter Zack ut från sjukhusavdelningen som för honom till vänster i korridoren istället för rakt fram som leder till hans och övrigas hytter, eller till höger som leder mässhallen. De passerar kaptenens hytt, eller Theos kanske han ska kalla den, och de kontors och konferensutrymmen som finns där innan de kommer in till kommandobryggan, där de hälsar på Nora, Adria och Fox som för tillfället har ansvar för flygningen/resan.
“Nä men” hälsar Fox på dem, “det tog bara två veckor innan du tyckte det var dags att besöka oss här där allt händer, Bastien!”
“Allt”, påpekar Nora, "händer inte här, men jag tror ändå vi gör rätt stor nytta att vara här och se att vi håller rätt kurs, och ser att inte något dyker upp utan vi är förberedda på det.”
“Jag,” fyller Adria in, “har fullt upp med att felsöka var i systemet det är fel, jag har ännu inte lyckats få en hållbar kommunikation med Luna och kommunikationssystemet på Laika har jag inte lyckats få att fungera felfritt heller. Skulle kunna behöva lite hjälp här.”
"Jag tror du är bättre på det än vad jag är”, säger Bastien leende till henne.
“Det var inte dig jag tänkte på”, skrattar Adria, “utan Fox, men han bara sitter och latar sig”.
“Det är du som är mest datorkunnig", svarar Fox halvliggande medan han snurrar “krasch-stolen” runt ett helt varv.
Zack skakar leende på huvudet åt dem och drar med sig Bastien vidare ut ur kommandocentralen så de hamnar i mittkorridoren och sen in i …
Bastien gör stora ögon, det är en skog som de står i efter de passerade luftslussen. Zack drar honom med sig in i skogen tills de kommer fram till en damm och Bastien stannar till och tror inte sina ögon, för det ser precis ut som dammen i terra-kupolen på Luna, dit han så ofta gick för att komma undan från allt.
“Rätt likt va?”säger Zack.
“Ja”, säger Bastien. “Men hur…?”
“Vi ville göra något som skulle påminna oss om vad vi letar efter, men den här dungen med dammen var min idé, för jag tänkte på dig”, förklarar Zack samtidigt som han ger Bastien en kram innan han går fram till ett av träden och lyfter upp det som ligger där och Bastien ser hur han lägger ut en filt på marken. Zack ger honom ett välkomnande leende och gör ett tecken åt honom att sätta sig ner bredvid honom samtidigt som han börjar plocka upp korgens innehåll.
Bastien sätter sig långsamt ner bredvid honom och tar emot en flaska.
“Vad är det här?”, frågar han.
“Det är cider, en grillad kyckling, sallad, majsbröd och så lite frukt”, svarar Bastien. “Allt producerat på Laika, ett bevis på att vi har lyckats göra det möjligt att överleva ute i rymden, för vi kan få till ett kretslopp, länge, eller ja för evigt skulle jag säga om inget skulle gå fel.”
“Eller”, säger han med huvudet på sned, “en romantisk picknick, bara du och jag. Eventuellt kanske vi får besök av någon fågel, en ekorre eller kanin, för det har Daisy ordnat med i vår “skogsdunge”.
Bastien bara skakar förundrat på huvudet, “vad mycket jag måste ha missat på de här fem åren, då jag var själv på Luna och ni…?”
Zack böjer sig fram och ger Bastien en djup tungkyss, för han kan inte låta bli, han har ännu inte kunnat bestämma vad han ska göra med den här situationen Bastien eller Ling…för han kan väl inte räkna med att få bägge…fast det kände han skulle kännas som den optimala lösningen…för han vill inte förlora någon av dem..och inte har han kommit närmare en lösning fast han har haft två veckor på sig att grubbla över det beslutet. Han känner hur Bastien hungrigt besvarar kyssen och trycker sin kropp emot Zacks. Bastien har borrat in sina fingrar i Zacks hår och drar så hårt i det så att det nästan gör för ont. Zack låter sina händer glida in under Bastiens T-shirt och känner hans starka magmuskler men hans hud är så varm och så mjuk. De ligger nu bredvid varandra, men Zack bestämmer sig för att det får räcka och drar undan sin mun från Bastien som försöker förhindra det genom att hålla emot med sina händer runt Zacks huvud.
“Vi kanske ska äta”, viskar Zack “innan vi gör något annat…”
Bastien ger ifrån sig en misslynt suck som mer låter som ett stön och sätter sig upp och tar upp flaskan, öppnar den och häller upp i de två glasen. Han läppjar på sitt.
“Gott.” säger han. “Om vi ändå ska äta och inte fortsätta med det jag helst vill, kan du kanske berätta om tiden vi varit ifrån varandra?”
Zack räcker fram en tallrik till Bastien som han lagt sallad, kyckling och en brödbit på.
“Ja”, svarar han, “det kan jag, väl göra. Men var ska jag börja. Jag vet inte ens om du har koll på allt som hände de två sista åren på Luna, att vi, alltså jag,Theo, Adria och Fox, plus flera andra professorer, ingenjörer etc inom rymdskeppsutveckling, utvecklade och byggde på Laika. För det var under den tiden plus de två år vi andra sen var på Mars och genomgick vår militärutbildning, som Laika byggdes, ett deep space explorer skepp som modellen kallas för, och sen det tredje året och de följande åren, då har vi testkört Laika.
"Krasch-stolen" vet jag att jag berättade om på Luna.”
Bastien nickar medan han avvaktande tuggar på majsbrödet.
“Kommer du ihåg att Gabriel, utvecklade en hel del med rymdskeppsskrov mm, det var den här modellen han uppfann och resten av uppbyggnaden av skeppet. Så jag och Fox fortsätte att utveckla och bygga henne, vi hade kontakt med Gabriel som hjälpte oss med idéer och förbättringar. Theo som är mer inriktad på rymdskeppsmotorer, raketmotorer och bränsleförbränning etc, jag tror till och med att han och Ledamot Brown har jobbat ihop och slutprodukten blev “turbo-warpen”, den ska kunna få upp ett skepp i ljushastighetensfart, har du hört, det är svårt att greppa??? En sådan fart skulle en människokropp inte klara om vi inte hade uppfunnit “krasch-stolen. Och alla dessa ny uppfinningar har blivit till Laika!!!”
“Men hur stor kapacitet har Laika?” undrar Bastien.
“Det skulle kunna rymmas en besättning på ca 500 man”, svarar Zack men den går att sköta med så få som vi är, 15, för det finns många system som sköter sig själv, som bara behöver skötas om då det säger att något behöver åtgärdas. Storleken sen är ca 350 x 125 meter, och cirka 50 meter hög. Upp till kupolen här är ca 30 meter högt och den är 200 x 100 meter stor .”
Zack tystnar och tar en klunk cider, äter sen lite kyckling och sallad och fortsätter berätta.
“Så tillbaka till 2522, då hon var färdigbyggd och vi var klara med vår grundmilitärutbildning, i vanliga fall skulle vi ju fått ett år i militären på något av Federationens centrum, men då de ansåg att vi som A-gruppen, det verkar ju som om de hade enats om det när vi började utbildningen att vi var någon form av Eliternas Eliter, som vi inte visste något om, men förstått nu att vi är det och har varit skolade i det från start till att vi ska bli de som åker ut på nästa expedition för att hitta en ny beboelig planet för att mänskligheten ska överleva. Och att vi under den tiden har byggt och utvecklat detta skepp och de tyckte att vi borde göra flera testrundor innan de kunde släppa iväg oss ut i det okända, till deep space utanför asteroidbältet och vårt planetsystem, blev vi tillsagda att bo på skeppet och se till att det blev ett habitat så att det skulle gå att överleva på det som gick att odla och föda upp på skeppet, helt enkelt att det skulle vara självförsörjande medan vi åkte runt i rymden på vår expedition. Helt enkelt behövde hennes förmågor testat och se om det dök upp några problem med systemen som skulle åtgärdas innan expeditions färden skulle starta.”
“Wow”, sa Bastien, “konstigt att de inte fick mig att ingå i det, för jag måste ju vara en av A-gruppen för det har jag hört iallafall."
Zack smeker Bastien över kinden och slutar med att han kupar sin hand runt hans haka, samtidigt som han lyfter upp en jordgubbe som han håller upp mot Bastiens mun, som ler stort och gapar så att Zack kan stoppa in jordgubben i hans mun. Zack böjer sig fram och ger Bastien en kyss.
“Antagligen” säger Zack, “för att du höll på något lika viktigt som vi antar jag, det verkar ju som att de där hjärnforskarna ändå var något på spåren, även om det blev fel, grovt fel då flera testpersoner dog. Vilket är jättehemskt.”
“Hmm”, säger Bastien. “Antar det, men de verkar ju inte ha någon moral alls. För forskningen i sig, den kan jag tycka är jätteintressant, men de metoderna de har använt sig av, inga medgivande utav dem de har använt sig av, jag hoppas verkligen inte att de kan starta upp den forskningen igen, att vi fick stopp på den.”
Zack drar in Bastien i sin famn och håller om honom.
“Ja”, säger han, “det hoppas jag med.”
Bastien lutar sin panna mot Zacks haka.
“Fortsätt”, mumlar han, “berätta mer om hur det var i början på Laika”.
“Jag ska säga att”, svarar Zack, “första gången då vi startade motorerna, så var jag livrädd, för tänk om vi hade gjort något allvarligt fel någonstans i något system som skulle innebära att hon skulle sprängas och vi skulle dö. Men det gick bra och jag ska säga att den första turen den var, det är obeskrivligt, du skulle varit med. Vi launcha från Luna och hade målet satt till Tellus, för då vi ska leta efter en beboelig planet, så är hon byggd så att hon ska kunna flyga i förutom rymdens vakuum även atmosfär liknande den på Tellus och under vatten. Jag har ju aldrig varit nere på Tellus så bara det var ju som att komma hem. Fast det var ju inte precis så välkomnande, då Tellus är så medtagen, att det bara är vatten och två stora plattformar med misär eller odlingar, djurhållning och matproduktion på dem. Vi dockade på Norra kolonin, och gick ett varv och såg oss om, men egentligen skulle jag mycket väl klarat mig utan det, för stackars människor att leva så. Jag hade själv inte världens bästa uppväxt, men jag hade i allafall mat i magen och tak över huvudet.”
Bastien reser sig upp ur Zacks famn och ger honom en puss och en kram och lägger sig sen ner på rygg på filten och drar ner Zack bredvid sig.
“Fortsätt”, manar Bastien på Zack, “berätta om något trevligare nu”.
Zack sträcker ner sin hand mellan sig och Bastien och greppar Bastiens hand och kramar om den.
“Något trevligare”, skrattar Zack “var det begärt, vad sägs om det här då, fast jag har svårt att beskriva det. Vi lät Luna bara lossna från dockningen från den Norra kolonin och dimpa ner i havet. På grund att vi inte hade några styr- eller accelerationssystem igång så sjönk hon, men sakta ner under ytan och ända ner till botten, det var vackert, men det blev ännu vackrare då vi startade upp henne och flyttade oss ifrån närheten av plattformen, det fanns fiskar, vi såg till och med rockor, som Laikas-form är tänkt att likna. Även valar, delfiner osv, du skulle ha varit med. Men vem vet du kanske får vara med nästa gång då vi undersöker hur Laika uppför under havsytan.”
“Hmm”, mumlar Bastien och lägger sitt huvud på Zacks axel samtidigt som han vrider sig mot honom och lägger armarna om honom.
“Är det en kupol längst upp?”, undrar Bastien. “För isåfall är den genomskinlig så man kan se ut i rymden?”
“Ja”, svarar Zack, “det går och se ut på dem om det är släckt här inne.”
“Kan jag bara säga högt att jag vill att ljuset ska slockna?”, undrar Bastien.
Zack nickar bara.
“Laika, släck lyset i terra-kupolen”, säger Bastien.
Lyset slocknar och Bastien vrider sig tillbaka på rygg och ger ifrån sig en djup suck.
“Vad vackert”, säger han, “ser du alla stjärnorna där uppe? Jag skulle tro att detta är det närmaste vi skulle komma till att känna det som en människa före Kriget nere på Tellus skulle ha sett om den låg på rygg och tittade upp på himlen nattetid. Det är så vackert och jag i alla fall känner mig så liten i jämförelse med det där oändliga. Jag skulle kunna ligga här länge och bara se på rymden och stjärnorna”.
Zack är den som suckar denna gång och kramar hårt om Bastiens hand, sen ligger de där bredvid varandra i tystnad och bara tittar på stjärnhimlen, länge, länge.
Bastien vaknar av att någon för sina fingrar fram och tillbaka genom hans hår, och han öppnar ögonen och ser rätt in i Zacks vackra ljusbruna ögon som riktigt lyser av kärlek till honom, Bastien. Ljuset i terra-kupolen nu är som om det skulle vara soluppgång. Han sträcker på sig och gäspar.
“Det var nog behövligt”, säger Zack, “att du fick sova några timmar. Nu har du fått mat i magen och sömn så nu kan jag tänka mig låta dig återvända till din barnvakts-uppdrag.” Zack ger Bastien ett stort leende, och reser sig och börjar plocka ihop resterna efter deras måltid, då han hittar en skiva honungsmelon så sträcker han fram den till Bastien, som tar emot den och äter upp den samtidigt som han reser sig upp så att Zack kan vika ihop filten som han sen lägger i korgen och tar Bastien i handen och för med sig honom till utgången från kupolen.
När de har passerat slussen och innan de ska gå ut i korridoren drar Zack Bastien emot sig och trycker sina läppar hårt mot hans en lång stund.
Innan de har slutat kyssas, så hör de några komma i korridoren och sen så hör de Ledamot Brown säga:
“....kommunikationen, att de ännu inte har kunnat få igång den, det är ju inte på medeltiden vi lever i eller?”
“De gör säkert så gott de kan, kanske är solstormar just nu, har du någon aning om det Travis?” undrar en kvinna som troligen är Amy Gordon. Både Zack och Bastien ser på varandra och stannar där de är för att höra vad de tre som UN/SF skickat med på Laika för som vad de tror ha koll på vad A-gruppen har för sig, så att de kanske får reda på något från varför de är här, utan att de vet att de har blivit tjuvlyssnade på.
“Nej”, svarar en man, troligen Travis, “inte vad jag vet. Det kanske bara är något måndagsproblem de råkat på?”.
“Då tycker jag”, sa Ledamot Brown, “vad är det för fel på att ta emot hjälp, men Kapten Theodore Anderson sa till mig att de inte behövde min hjälp. Och det är ändå så att jag tycker jag skulle ha bra erfarenhet då jag ändå har varit med att utveckla DSE one.
“Hmm,” mumlar Travis, “det är inte bara det som gör mig lite misstänksam. Utan varför får vi inte komma in och se deras akutsjukvårdsutrymmen, för som jag förstod det är de toppmoderna och har mycket nya självstyrande system som inte har funnits innan, så jag är väldigt nyfiken på det faktiskt, för som genetiker har jag ju ändå hållit på en del med sjukvård med.”
“Jag hörde”, sa Amy, “att Sebastien Anderson, ni vet att vi knappt sett honom sen vi lämnade Luna för två veckor sen, att han försöker återskapa mycket av det som förstördes då hjärnforsknignslab A brann upp samma dag som DSE one lämnade Luna. Så jag skulle tro att han har bett att få arbeta ostört där inne, speciellt då han även är i sorg, om jag förstod det rätt.”
“Kanske det”, säger Ledamot Brown. De har under hela tiden de samtalat sakta rört sig bort från terra-kupolens ingång, och nu har de kommit så långt bort så att varken Bastien eller Zack hör dem längre. Men de vågar inte säga något till varandra men de tittar på varandra och funderar på vad var det var för något de hörde. Delegationen verkar vara misstänksamma över vad som pågår.
Zack tar och lägger armarna om Bastien för han ser både orolig och ledsen ut, Bastien låter sitt huvud hamna på Zacks axel, så står de en stund innan de går tillbaka mot mässhallen, för att göra sig av med matresterna.
När de kommer dit sitter Ling där och äter frukost, hon tittar konfunderat på dem och korgen.
“Godmorgon!”, säger Ling. “Jag letade efter dig när jag skulle gå och lägga mig igår kväll, Zack, var har du varit?”
“Jag”, svarar han med en urskuldande leende, “visade Bastien runt på Laika, speciellt terra-kupolen och då jag visste att han inte tar så mycket raster, så såg jag till att han fick något i magen med, och sen när han somnade ville jag inte väcka honom. Så jag och Bastien har sovit i terra-kupolen i natt.”
Ling nickar lite avvaktande.
“Jag”, säger Bastien, “ska lämna er ifred, jag ska gå och ta en dusch och sen gå till sjukavdelningen igen.”
Båda två nickar ett hej då till honom.
Theo sitter framför sin datorskärm på kommandobryggan då Ledamot Brown dyker upp.
“Har det blivit någon förbättring med kommunikationen tillbaka till Luna, eller någon annan av UN/SF rymdstationer, eller även någon annan rymdfarkost, någon kontakt över huvud taget.”
“Nja”, börjar Theo,
“Så här kan det inte vara”, fortsätter Brown, “jag är benägen att ta över befälet och säga åt er att vända tillbaka till Luna och låta experter titta på det, och rätta till felet innan DSE one får fortsätta på sin expedition."
Theo bara skakar på huvudet…
Då hörs en larmsignal, alla stelnar till, men Theo som ännu har befälet reser sig upp, och frågar
“Laika, vad pågår!”
“Flera fiendeskepp på ingång,”
Sen skakar Laika till, och alla förstår att de är under beskjutning.
“Alla till kommandobryggan!" befaller Theo över komradion.
Alla rusar dit och sätter sig i sina “krasch-stolar”.
Det märks flera pulser av detonerade missiler runt om Laika, men ingen träffar men de gör att Laika blir rejält omskakad och det är bra att besättningen sitter fastspända i sina “krasch-stolar” så att ingen skadas.
Bastien funderar över hur detta går för barnen i KRY-kuvöserna. Som tur är väl Robyn där, om något skulle ske.
“Men besvara elden då!”, ryter plötsligt Ledamot Brown till Theo. Som vänder sig om och tittar strängt på ledamoten och säger.
“Jag är kapten än så länge, och jag beslutar vad vi ska göra. Jag vill avvakta, jag vill inte starta ett krig mot Outlaws, jag vet inte ens om det är vanliga Outlaws pirater eller några från STIGMA som beskjuter oss. Laikas försvar är gott och det är inte påverkat ännu. Men Adria hur är det med kommunikationen skulle vi kunna skicka vit flagg meddelande till dem.”
“Jag ska försöka” säger Adria, men får hela tiden felmeddelande.
“Nej, ser inte så ut”.
“Har du inte en möjlighet med något skrämselskott”, säger Brown, "så att du får dem att avvakta?”
“Nej” svarar Theo, “jag tycker inte det låter som något bra förslag då vi inte kan öppna en kommunikation med dem. Och jag vill inte få dem att gå hårdare emot oss än vad de gör nu, Laikas sköld håller ännu.”
Då rätt som det är måste någon missil fått in en fullträff, för all belysning och kraft i Laika slocknar, och det blir först svart men efter ett tag tänds det upp ett blinkande blått sken.
“Skador i alla system! Varning! Varning! Skador i alla system!” hörs det ur Laikas kommunikationsutrustning.
Alla tittar på varandra.
“Adria!”, skäller Theo ut. “Har du någon kommunikation igång, kan du se om du får tag på Zack och Fox, så att de kan se över om de kan göra något från där de är. Zack är i den högra hangaren, Fox har jag ingen aning om var han är”.
“Jag tror han är i maskinrum D”, säger Tomaz, “det var vad han sa när vi hade ätit lunch förut. Ska jag ta mig dit och höra med honom vad han tror?”
“Ja,” svarar Theo honom, “det vore bra, men ta det försiktigt ifall det blir mer träffar. Och vad högt larmet är, går det att sänka, Adria!”
“Vänta lite”, svarar hon samtidigt som hon knappar på skärmen framför sig, och rätt som det är sänks Laikas larm rop några snäpp, Samtidigt har Bastien rest sig upp ur sin “krasch-stol”
och har rusat ut ur kommando-bryggan innan Theo har reagerat.
“Bastien vänta, vart ska du?” ropar Theo efter honom samtidigt som han förstår vart det är han är på väg, han ska väl se hur det går för Robyn och barnen. Theo tänker jag kan inget göra här ändå, så jag kanske ska följa med, jag vill också se att allt står rätt till, och om något krånglar så kan det väl vara bra att jag får reda på det, så han reser sig upp han med och följer efter Bastien.
Han hör hur Ledamot Brown ropar efter honom,
“Kapten Anderson, vart ska du! Du har ju befälet du kan inte lämna, speciellt då du inte vet vad de kommer att göra nu, jag förstår inte varför de har slutat, de kanske gör sig redo för att borda. Du kan inte bara lämna de flesta av din besättning utan befäl på bryggan då inte kommunikationen fungerar!”
Allt detta har han ropat samtidigt som han har följt efter Theo och Bastien fram till sjukavdelningen, de har varit så upptagna med sin oro hur det har gått för de på avdelnignen att de inte har stängt dörren efter sig och Brown har följt med dem in.
Alla tre bara stannar där och stirrar på det de ser där, Robyn håller om en darrande och gråtande Nea som sitter på en av undersökningsbritsarna, Bastien slänger sig fram och när Nea ser honom slänger hon sig storgråtande i hans famn och även Bastien börjar gråta.
“Robyn”, börjar Theo samtidigt som Ledamot Brown säger, “Vad pågår här, svara mig?”
“Vad hände”, fortsätter Theo samtidigt som han ignorerar Brown.
“Efter första träffen”, säger Robyn, “larmade hennes KRY-kammare att den inte kunde hålla tätt, och det läckte rätt rejält så det dröjde inte länge förrän all KR-massa hade läckt ut och jag kände att det var säkrast att väcka henne. Sen blev hon ju chockad och visste inte alls vad som hade hänt, och jag visste inte vad jag skulle göra för att lugna henne. Så det var tur att ni kom, speciellt Bastien. Men…”slutar hon med och tittar på Brown som är rätt upprörd.
“Det är barnen från hjärnforsknigslabbet väl?” säger han, för han har nu förstått att det var A-gruppen som hade attackerat det just för att rädda barnen skulle han tro, för han ser ju att den unga flickan och Sebastien Anderson känner varandra väl.
“Vi går alla tillbaka till bryggan nu”, beordrar Theo, “även du Robyn, jag vill ha alla samlade och fastspända i “krasch-stolarna” nu!”
Robyn ser ut att protestera men hon tar tag i Bastien och Nea och leder dem med sig när de går tillbaka till bryggan.
“Vad är det som pågår?” gormar Brown,”jag har högst rang här och jag beordrar er att svara mig!”
När de kommit tillbaka till bryggan vänder sig Theo till Adria och frågar: "Har du laddat ner allt till lådan, är allt på plats, så vi kan släppa av den här och lämna området”.
Hon nickar jakande, och Theo sträcker fram handen och trycker tummen mot datorpanelen samtidigt som den scannar hans iris, “Laika, släpp svarta lådan”.
“Vad är det som pågår, berätta för mig, vad håller ni på med?”
Theo riktar sig till alla, “Är ni redo för att inte era platser, vi kommer snart att koppla om till turbo-warpen!”
“Va, va, turbo warp!” skäller Brown fram “den är inte testad än och den är definitivt inte varmkörd! Det är galet det här”.
Rätt som det är så skakar Laika till våldsamt, så våldsamt att Ledamot Brown tappar balansen och ramlar och slår i sidan i en konsoll och även pannan i stolen som han ska sitta i egentligen, så att det börjar blöda.
Theo har sett att alla andra har spänt fast sig och själv var han beredd och höll sig i, så det var ingen mer som blev skadad och då kommer Fox och han meddelar att Zack och Martin är i maskinrummet, Theo känner skönt då vet jag var alla är.
Theo nickar till Fox, som förstår med en gång vad Theo vill, han går fram till Ledamot Brown och lägger en hand på hans ena axel och milt föser ner honom i en av “krasch-stolarna” och knäpper fast honom och säkrar låset så att han inte kan ta sig ur stolen utan hjälp.
“Nej, nej,” säger Ledamot Brown, “detta tillåter jag er inte att göra! Är jag en fånge nu! Om ni slutar göra det ni håller på med…för det är myteri, ni kommer att bemötas som desertörer om UN/SF får tag på er och hamna i fängelse, om ni inte kommer till er sans och låter mig ta över kommandot, då ska jag se till att ni inte kommer att straffas för det här.”
Theo tittar på honom och säger: “- tror du att det är det som kommer att ske, och om det skulle ske så skulle ändå inte UN/SF tyranneri sluta, du ser ju de forskar på barn och de bryr sig inte om att de dör i processen. Och det har pågått i år med denna jakt på en skapa en superhjärna - en superintilligens, vad säger att det inte inom andra forskningsområden också pågått forskning som har medfört att människor varit försöksdjur och antingen blivit skadade eller till och med dött, vem vet vidden av vad de gör mot oss - tänk även på folket som svälter och lever i misär på Tellus, eller tvångsterilisering om du inte är tillräckligt intelligent, ett barns policyn som också leder till tvångsterillisering, eller att unga kvinnor dör då de inte vågar gå till läkare pga oron över att bli steriliserande…mm
Jag tror att jag talar för alla mina vänner här att vi nog hellre tar chansen att desertera och leva på det här rymdskeppet hela vårt liv om vi inte hittar en beboelig planet någonstans.”
Theo ser att alla hans vänner nickar medhållande, även om de inte nickar ser även Amy och Travis ut att hålla med, även om de kanske inte hade förstått allt med det han sa om forskningen då de inte var med till sjukavdelningen och såg KRY-kammarna men de såg ju Nea för första gången nu och kunde kanske tänka lite själva vad Theo menade med sitt brandtal.
Theo ser på Brown och säger: “Så jag tycker du kan hålla käft nu och sätta dig ner, så vi kan komma härifrån utan att bli upptäckta”.
Brown tittar på honom och sväljer, men verkar som han för tillfället håller tyst, han märker ju att de är under attack, och vet egentligen inte vad som pågår egentligen,
Theo vänder sig om mot Nora och frågar om allt är klart för att starta turbo-warpen, hon nickar.
“Då så, inta er platser allihop, Zack, Martin allt ok hos er?” De sitter nere i maskinrummet så de kan komma till motorerna snabbt om det skulle behövas, bak i Laikas svans. “ Allt ok, Alfa! Vi är redo för avfärd här.” hör han Martin röst över komradion, som de nu kan använda igen, då de inte behöver undanhålla för de tre i UN/SF-delagationen att den fungerar som den ska.
“Nora”, han vänder sig om och ser på henne, “är koordinaterna inställda”. “Ja, Alfa!” blir hennes svar. Han nickar och tittar på alla de andra, de sitter fastspända i sina “krasch-stolar”, allihop ser på honom. “Är ni redo”, han får bara jakande svar tillbaka, han sätter sig i sin egna “krasch-stol” och spänner fast sig och säger “Ja då så, Laika StartaTurbo-warpen, läge C, på tre, Ta oss till destinations koordinaterna som är inlagda. Deep space explorer one på Alfa 230923 - kommando", han hör ett beep och börjar nedräkningen “ett…två…tre…”, han känner medan han räknar ned hur stolsdynan kramar åt om hans kropp så att han sitter i som ett mjukt skruvstäd, det gör inte ont men känns lite obehagligt, så fort han säger tre så känner han mer än hör hur hela skeppet börjar brumma och rätt som det är så skjuts det iväg som en kanonkula, de färdas nu lika snabbt som ljusets hastighet, det är fascinerande att det har gått att konstruera något sådant plus att den mänskliga kroppen klarar av en sådan fart. Turbo-warp har gjort att man kan färdas lika snabbt som ljusets hastighet, en omöjlighet att greppa egentligen.
Men nu när de bara ska transporteras ut ur UN/SF kända rymdområde in i Outlaws-område så är det inte med full kraft warpen går på, men det går ändå snabbt, de är framme på bara några sekunder och han känner att Laika stannar upp och att stolsdynan släpper sin fasta omfamning av hans kropp och han hör återigen ett beep från Laika, som meddelar honom att åtgärden är utförd följt av ett beep beep som upprepas som är att Laika varnar att det finns andra rymdskepp i närheten.
Theo hör en inandning från Brown: “Men men det är ju ett till Deep space explorer skepp? Hur är det möjligt?”, de har hela tiden sett rymden framför Laika på den stora skärmen framför sig, då alla stolar är riktade åt samma håll, just nu. Och Brown har rätt, det är ett likadant skepp som Laika som ligger där vid namn Armstrong,och nu hörs ett pling liknande ljud, det signalerar att Laika får ett anrop från ett annat skepp.
“Laika, öppna en kommunikation både ljud och bild med det anropande skeppet, tack! “
Den främre bildskärmen delas i två, i den till vänster syns ännu det som finns rakt framför dem, plus de tre andra bilderna som visar vad som finns till vänster, höger och bakom dem, men på skärmen till höger visar en man som står i en liknande kommandbrygga som han Theo och de andra befinner sig i, däremot är det en närbild av mannen så de ser inte vilka fler som finns mer på Armstrongs brygga.
“Välkomna”, säger Gabriel, “att delta i kampen mot UN/SF för att stoppa deras tyranni mot resten av mänskligheten. Jag antar att allt gick väl, och allt blev som vi hade planerat”.
Theo nickar och ler stort mot honom “Det är så skönt att nästan se dig i verkligheten igen. Vi fick lite problem, inte något med Bastiens barn för de har vi räddat, och på tal om detta, tjejen som sitter bredvid mig här är Nea”, han pekar med hela armen på henne, Nea ger honom ett litet blygt leende och ser på Gabriel och viskar fram ett litet Hej.
“Hej, på dig själv,” säger Gabriel, “det är fint att se att du och alla andra mår bra. Men det är några som jag inte känner igen där i bakgrunden, är det de som är problemet..?”
“Ja,” säger Theo, “vi fick en delegation på oss precis innan avfärd från Luna. Detta är Ledamot Brown, Amy och Travis, de är lite upprörda över att blivit kidnappade, eller ska jag säga shanghajade, då vi inte riktigt kunde göra så mycket annat än att ta med dem med tvång för att undvika att bli avslöjade.”
