Nomadplaneten utspelar sig i början av 2100-talet. Ekonomisk tillbakagång, konflikter och en skenande växthuseffekt har lett till ett samhälle där man med avund och bitterhet ser tillbaka mot slutet av nittonhundratalet, då framtiden var ljus och allt var möjligt.
En decembernatt får några amatörastronomer syn på en ny stjärna på himlen. Det visar sig vara en nomadplanet, en himlakropp som kastats ut från sitt eget stjärnsystem och nu är på väg att korsa vårt. Världens ledare ser en chans att flytta fokus från konflikter och missnöje, och genom en internationell kraftsamling skicka upp den första rymdexpeditionen på sextio år. En rymdfarkost med forskare och militärer från olika länder ska landa på planeten, som får namnet Gilead, och ge jordens befolkning något konkret att samlas kring, hoppas på och tala om.
En vecka innan uppskjutningen visar sig en av astronauterna vara medlem i ett terrornätverk. Den svensk-kenyanska fysikern Jonathan Othiambo ersätter henne i sista stund, och det är från hans perspektiv berättelsen skildras. Han kastas in i en konflikt som han inte förstår, där expeditionens militära befälhavare verkar ha helt andra mål än forskarna. Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som han inte ens vågat drömma om, som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier.
Parallellt med att expeditionen bit för bit faller isär börjar Jonathan tänka tillbaka på Maria, som han hade ett förhållande med sju år tidigare. Det enda förhållande han haft, som han ägnat de senaste sju åren åt att förtränga. Någonting i den klaustrofobiska miljön får honom att på nytt känna hennes närvaro. Inte bara i tankarna, utan också rent fysiskt, alldeles i närheten. Som om hon följt honom alla miljontals kilometer för att reda ut något som aldrig blivit avslutat.
Långt ner under planetytan väntar upptäckter som en gång för alla slår hål på teorierna om att Gilead är en död himlakropp. Men går det att lita på att det Gilead visar upp är verkligt? Jonathan börjar tvivla på sitt förstånd, samtidigt som slitningarna i besättningen blir allt starkare. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.
Berättelsen är ”realistisk science fiction” på det sättet att den bygger på verkliga teorier och realistisk fysik. Den ligger alltså närmare Arthur C Clarkes Möte med Rama än Star Trek. Temamässigt handlar den om förändring, förnekelse och skuld. Den primära målgruppen är vuxna science fiction-läsare och folk som är intresserade av rymden, framtiden och vår mänskliga relation till dessa.
Bokomslag och beskrivning av boken är hämtad från författarens egna sida om boken.
Hade hört talas om denna boken på olika bloggar och var sådär intresserad av att läsa den, men sen såg jag den på biblioteket och tänkte jag tar och lånar den och ser om jag gillar vad jag läser. Jag ångrar verkligen inte att jag lånade den och läste den, den fångade mitt intresse, mest tror jag karaktärerna var dem jag gillade, även om några inte var sådana personligheter jag skulle ha gillat. Plus att handlingen fångar mig och jag kan inte sluta läsa.
En annan sak var att Blume faktiskt inte har fantiserat ut så mycket från den vetenskap vi har om rymdresor och andra planeter tex så har de tyngdlöshet i rymdfarkosten, som beskrivs på ett på för mig naturligt sätt att det är så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar