Michelle Obama är en av vår tids mest ikoniska och beundrade kvinnor. Som den första afroamerikanska presidentfrun skapade hon det mest öppna och inkluderande presidentskapet i USA:s historia. Hon är en passionerad och kraftfull förespråkare för kvinnor och flickors rättigheter världen över och har förändrat hur föräldrar och barn ser på hälsa och vikten av ett aktivt liv. Samtidigt har hon uppfostrat två döttrar och stått sida vid sida med sin man i hans uppdrag att leda USA genom några av landets mest påfrestande perioder.
I sina självutlämnande och fängslande memoarer bjuder Michelle Obama in läsare till sin värld och berättar om de erfarenheter som har format henne som person. Från barndomen i Chicagos South Side genom åren som företagsledaren som kämpade med livspusslet, till tiden på världens kändaste adress. På ett ärligt och insiktsfullt sätt beskriver hon sina med- och motgångar - i det privata och offentliga - och berättar om sitt liv såsom hon har levt det, med sina egna ord och på sina egna villkor. Det är en ovanligt personlig skildring av en kvinna som ständigt trotsat samhällets förväntningar, och vars historia inspirerar oss att göra detsamma.
Bokomslag och beskrivning hämtad från Adlibris.
Har varit intresserad av och till, till att läsa denna bok, men efter att ha hört en hel del om hur de svarta behandlas i USA just nu plus lyssnat på USA-podden gällande den situationen och det kommande president valet gjorde att jag nu kände mig väldigt intresserad av att läsa den.
Sen kan jag säga att i vissa ställen skildrar Michelle sitt liv lite torftigt och torrt, så jag är inte helt igenom överförtjust i boken. Fast jag gillar ändå skildringen av hur hon träffar Barack och hur de tillsammans jobbar under valtiden och under tiden han är president. Boken (och Michelle och Barack) tar fram mycket viktiga spörsmål om USA och deras tid som presidentpar.
Denna bok ingår även i Kaosutmaningen som # 22 - en bok skriven av en (eller som har varit en ) politiker, även om kanske inte Michelle var politikern så tror jag det är nästintill att kalla USAs first lady en politiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar