Simon sväljer tvåhundra tabletter, dricker två flaskor vin och kör iväg med bilen. När barndomsvännen Peter senare kommer till sjukhuset tycker han att Simon på ett märkligt sätt ser likadan ut som när de kände varandra. Han liknar ett barn. Peter ser till att Simon får en specialistbehandling där man funnit på ett sätt att på teknisk väg gå in i andra människors medvetande och uppleva exakt vad de har upplevt. Det visar sig att institutet drivs av ytterligare en barndomsvän, Lisa Skærsgaard, vars båda föräldrar omkom i en olycka när hon var liten.
Tiden på institutet blir ett sätt för Peter att verkligen lära känna både Simon och Lisa. Kanske finns ett sätt där traumatiska händelser blir en väg till att komma nära en annan människa - så pass nära att alla gränser suddas ut och konsekvenserna blir vittomfattande.
Peter Høeg har sedan sin debut som författare 1989 mutat in ett alldeles eget rum i den samtida nordiska litteraturen där han blandar naturvetenskap, spänningselement och skarpa personporträtt.
Bokomslag och beskrivning hämtad från Adlibris.
Denna bok har jag tänkt läsa sen den kom ut i höst, men sen har jag måst vänta tills jag kunde låna den från biblioteket, nu i maj blev det av som sista boken i Mentalhealtahon.
Tyvärr så hade jag nog lite förstora förhoppningar på den, då de två böcker jag har läst av författaren innan har jag älskat och njutit av dem bägge två, denna når inte upp till den nivån.
Fast det är ändå en intressant berättelse om vänskap som sträcker sig över tid och rum och att gränserna suddas ut, form av magisk realism i boken, fast jag har svårt att sätta ord på vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar