Hett i hyllan vecka 37/2018

Då var det torsdag och dags för Bokföring enligt Monikas Hett i hyllan, hon skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Denna veckas bok passar in på Kulturkollos tema för denna vecka, se mitt inlägg om sant och brottsligt här.

Som sagt böcker i denna genre intresserar mig och denna har jag ägt några år, kommer inte på hur många, men min är en pocket och jag förstod att den kom ut i Sverige första gången 2005, så min bok behöver ha några år på nacken, och jag vill gärna läsa den och det gör det så konstigt att jag ännu inte har hunnit göra det.

”Mitt namn är Sabine. Jag brukade bo i en liten stad i Belgien, tills jag försvann en dag efter skolan. Jag var 12 år. Först trodde polisen att jag rymt hemifrån och under en lång tid hoppades mina föräldrar att de hade rätt. På natten lämnade min mamma ljuset tänt, så att jag skulle känna mig välkommen hem...
Snart fanns efterlysningsaffischer uppsatta överallt. Floden draggades, helikoptrar och skolbarn genomsökte landsbygden runtomkring, på bilarna satt mitt porträtt under vindrutetorkarna. 500 man och över 100 soldater letade, men utan framgång. Ändå var jag bara en av sex flickor som försvunnit den senaste tiden, offer för ett brott som skulle skaka mitt land likt ett jordskalv och som runt om i världen kallades Dutrouxfallet, eller fallet med Monstret från Belgien.
Jag genomlevde detta. Under alla år som följde valde jag trots det att inte berätta något. Men jag är en av de få som överlevde, som undkom döden, och nu väljer jag att skriva min bok så att människor ska förstå vad som hände och låta mig gå vidare i mitt liv. Jag berättar också för att visa att det inte går att släppa ut dömda pedofiler hur som helst, som de gjorde en gång med Marc Dutroux. Det förmedlar en attityd som är skrämmande naiv.
Den 28 oktober 2004 fyllde jag 21. Framtiden är min. Och jag har allt hopp om att den ska bli fridfull även om jag aldrig kan glömma det som hänt.”
Sabine Dardenne