Alice i Spegellandet av Lewis Carroll

Härligt absurt i den tionde delen i B. Wahlströms klassikerserieFör att fira 150-årsdagen av utgivningen av Alice i Underlandet kommer nu fortsättningen, Alice i Spegellandet. Robert Ingpen har illustrerat Lewis Carrolls klassiska berättelse, som är full av anarkistisk humor, kvicka rim och gnistrande ordlekar. När Alice en dåsig eftermiddag stiger genom spegeln i salongen befinner hon sig med ens i en besynnerlig, bakvänd värld där schackpjäser går omkring, blommor kan tala och ingenting är vad det verkar vara. Alice hamnar i ett bisarrt schackparti och träffar på några ganska excentriska figurer, både nya och välkända däribland de grälsjuka Tweedledum och Tweedledee, den allvetande Klumpedumpe, Lejonet och Enhörningen, den enfaldiga Vita Drottningen och den hetlevrade Röda Drottningen.
Bokomslag och beskrivning hämtad från Adlibris.

Jag har under året läst både originalet Alice i Underlandet och en hel del böcker som har baserats på den boken eller bara haft hänvisningar till den. Och då även till fortsättningen Alice i Spegellandet som jag tidigare har läst för många år sen, och nu fräschade upp minnet genom att läsa om den.  Så även om jag ger bägge Alice böckerna betyget 3, så gillar jag verkligen att läsa om Alice och hennes fantastiska äventyr.