På tunn is. En resa till Antarktis av Jenny Diski

En spännande skildring av en fysisk resa till Antarktis och en lika laddad upptäcktsfärd i minnet och det mänskliga psyket. Jenny Diskis färd går med en långsam båt. Under tiden gör hon också en egen, inre resa som går via barndomen och flera års vistelser på olika psykiatriska avdelningar. Hon är en skoningslös iakttagare som med skärpa och humor skildrar såväl sina medpassagerare som sig själv och sin mamma.
Jenny Diski är född 1947 i London. Hon debuterade 1986 med romanen Nothing Natural. Det här är hennes första icke skönlitterära bok.
Bokomslag och beskrivning från Bokus.

Hmm, vad ska jag skriva om denna bok, en ovanlig resa både den till Antarktis och den Jenny bjuder på om sin barndom och om sin mamma och pappa. Jag fastnar egentligen inte så mycket i boken, den är bara en 2a. Men jag gillar det Jenny skriver om, och har även här skrivit upp några citat ur boken. Jenny är en introvert bokälskare, precis som jag och säkert andra bokälskare. 

Oföretagsamhet har alltid varit min främsta egenskap, Främsta i den meningen att det är den enda egenskap jag är övertygad om att jag besitter och kommer att bli uppskattad och ihågkommen för, och även i den meningen att det är när jag utövar den som jag verkligen känner att jag är mig själv. Jag kan inte minnas att jag någon gång i livet inte har tyckt att tanken på att ta en promenad varit rena plågan, ett förslag som innebär ett hot mot min ständiga önskan att få stanna där jag är. Jag ser för mig hur jag, som barn och vuxen, sitt uppkrupen i en fåtölj och läser och blir tillsagd (som barn) att gå ut och göra något eller tillfrågad (som vuxen) om jag vill gå ut och göra något. Jag kan inte förstå varför en människa som är så uppenbart nöjd med att sitta i en fåtölj väcker en sådan lust hos andra att få se henne göra något, Som barn brukade jag lämna lägenheten när skrikande och gapandet blev för envetet och ta min tillflykt till trappan mot baksidan eller längst bort i korridoren intill det gallerklädda bronselementet för att där återuppta min ickeaktivitet. Som vuxen, speciellt när jag var på besök hos någon, brukade jag, under stor vånda, anstränga mig, lägga ifrån mig boken, dra på mig tröjor, en jacka och kängor (det är alltid kallt när man är på besök hos någon) och gå med på den föreslagna promenaden där varje steg verkade vara ett fruktansvärt slöseri med god sitta stilla- tid. Nu för tiden har jag bilvit så mogen att jag förmår säga ett bestämt Nej tack! till förslaget. Syftet med dessa promenader är att bli kall och blöt och sätta kurs mot någon mysig pub eller kafé innan man återigen ger sig ut i kylan och blötan för att återvända till den varma, fullt tillfredsställande plats man började med att överge. Jag kan förstå att folk vill ha omväxling, att de för att njuta av det ena måste avbryta det med något annat, men jag har aldrig tyckt att det varit nödvändigt. Jag kan inte förstå meningen med att avbryta något mycket trevligt som pågår. Sid 67-68

Yrseln försvann omedelbart och återigen låg jag och njöt på min flytande bädd precis där jag ville vara. Och i tre dagar skulle jag vara det. Jag skulle läsa, jag skulle ligga i sängen och då och då gå ut på däck och upp på bryggan för att ta mig en titt på hur det såg ut där bortanför mitt fönster, för att se efter vad vi befann oss, inte för att det spelade någon roll, men jag ville slå fast var på kartan jag befann mig sid 86

Jag var fullkomligt nöjd. Sova, läsa och titta ut på snön och havet, det kunde jag ha hållit på med i evighet. Ingen syster Winniki som gnatade. Bara lämnad ifred för att njuta hur mycket jag ville av att slöa. Vad mer kan man begära? s 211

Ett litet citat som hennes 7-åriga dotter säger när hon ligger inne på sjukhus några dagar. Så gulligt men ändå klokt att säga av ett barn.
Jag oroar mig inte. Det är bara det att jag behöver dig,  s 198