En spökhistoria av Jules Lermina
Herr Mathias var död. Underrättelsen härom satte den lilla staden i förvåning. Han var blott 40 år, hade aldrig varit sjuk och var så rak som ett I. För tre år sen hade han gift sig med en ung flicka på tjugo år och avgudade sin hustru.
I livet hade han varit rik och girig. Man sade att han var ockrare och att han tillagade giftiga piller, som han prövade på hundar. Man sade också att hans giftemålshistoria hade några mörka sidor, som helst borde förtigas. Men det var då, nu var han död, och alla döda har varit förträffliga människor. Frid över hans stoft.
Det hade för övrigt varit på tok med honom under den sista tiden. Han hade uppenbarligen haft en aning om döden, eftersom han lät en murarmästare från huvudstaden förbättra det gamla familjekapellet. Han snodde omkring i eget hus som han ständigt var rädd för tjuvar, stängde in sin hustru och arbetade långt in på natten i sitt labratorium, Då doktorn talade om honom, pekade han på sin panna och skakade på huvudet. Men att han skulle dö hade man dock inte tänkt sig.
Nu var han begravd. Hela staden följde kistan, och det var till och med en gammal kvinna som blev rörd, då likkistan av ekträ sattes in i det murade gravrummet.Det var så stort och rymligt att det kunde ha gjort tjänst som tepaviljong, om det inte händelsevis hade varit ett kapell.
Två timmar efter begravningen knakade det i likkistan, locket gick upp och herr Mathias satte sig upp.
Sömndrogen hade precis gjort den beräknade verkan, men så hade han ju också själv tillagat den. Förnöjd gnuggade han sig i ögonen och såg sig omkring.
Ett fönster i taket upplyste rummet. I fondväggen fanns ett lönnskåp med kläder, matvaror, vinflaskor och korkskruv. När man gått runt rummet ett tillräckligt antal gånger , så fanns inget hinder att spatsera en hel mil.Vad kunde man då önska mer?
Man blir alltid hungrig då man varit på begravning, till och med om det är på sin egen. Herr Mathias tog sig en solid frukost i skåpet, slog ett glas vin och utbringade en skål för sig själv.
Envar måste medge att han burit sig slugt åt. Då han fyllde sitt fyrtionde år och med skäl kunde kallas rik, sedan han uppfunnit de undergörande pillren mot kramp, tandvärk och magkatarr, blev han häftigt kär i tullkonrollörens dotter, Han firade och fick korgen. Det kränkte honom, med förökade blott hans kärlek.
Då han av naturen är durkdriven, lyckades han upplösa samtliga fordringar annat folk hade hos den älskades fader, och han pinade honom så länge att den olycklige tullkonrollören måste söka tröst i statskassan. Men inte ens statskassan är outtömlig, och ämbetsmannen hade tillslut inget annat val än att övertala sin dotter att bli fru Mathias. Det är nämligen ojämförligt mycket angenämare att ha en försörjd dotter än att begå självmord, till och med om dottern är förlovad med sin barndoms älskade. Bruden grät då hon stod framför altaret och sände förtvivlande ögonkast till den unge fullmäktige, som stod där borta bakom en pelare och såg ännu mer bedrövad ut. Men herr Mathias triumferade.
Smekmånadsdagarna förflöt, och frun fortsatte att gråta. Då blev herr Mathias illa till mods.
Det var tjugo års skillnad i deras ålder och hon älskade en annan: följaktligen kunde han inte inse hur han skulle undgå att bli bedragen. Allt eftersom åren gick blev denna övertygelse en fix idé. Fru Mathias gick aldrig ut, och hon mottog ingen; han kunde alltså inte upptäcka något. Men det var naturligtvis blott eftersom han bar sig dumt åt. Han beslöt därför att företa en resa och plötsligt vända tillbaka hem; då var han säker om att gripa henne på bar gärning. Men han ville inte nöja sig med att resa till det sachiska Schweiz eller till Rhen , den listen måste hon ju tydligen känna från komedierna. Nej, han skulle resa direkt in i dödens rike och så vända tillbaka som spöke. Det var en både slug och orginell plan, som omöjligt kunde slå fel.
Herr Mathias hade varit begravd i tre dagar och mådde förträffligt. På natten skulle den stora planen sättas i verket.
Klockan slog halv tolv. Månen kastade sitt skimmer över gravarna, då herr Mathias försiktigt öppnade gallerporten till kapellet och smög sig ut med sitt liklakan över armen, Hans hus låg alldeles vid sidan av kyrkiogården; han behövde därför blott klättra över muren, så var han hemma.
I den långa allén försökte han utveckla liklakanet och kasta det över sig med de för spöken reglementerade vecken. Men det var tungt och därför stönade han under arbetet.
"Får jag ge er en liten handräckning", frågade i detsamma en röst bakom honom. Har ni någonsin varit begravd och försökt drapera er med ett liklakan i en kyrkogårdsallé, så kan ni förstå att herr Mathias blev en smula förargad över det störande avbrottet.
Det var dödgrävaren som nyss kommit hem från det närmaste värdshuset, och som därför kände behov av att visa sig välvillig.
"Vad ser jag? Är det inte herr Mathias?" utbrast han. "Vill ni redan ut?"
"Jag kommer från graven", svarade herr Mathias med ihålig röst.
"ja, varifrån skulle ni väl annars komma?"svarade dödgrävaren. "Men det var fasligt vad ni har bråttom. De andra brukar ligga en månad eller två:"
"Vik hädan", dundrade herr Mathias och betgynte att ta långa steg, men dödgrävaren följde honom trofast.
Som försiktig karl hade herr Mathias försett sig med fickpengar. Han stack ett par guldstycken i handen på dödgrävaren och viskade: "Ge mig nyckeln till kyrkogårdsporten:"
"Nej, stopp", svarade dödgrävaren grinande. "Här slipper ingen ut. På det sättet spökar vi inte, en vålnad måste vackert kvarstanna på kyrkogården. Det gör även de andra:"
"Vilka andra?"
"De döda."
"Ja, men jag är ju livslevande."
"Kom nu inte med något prat, vad säger ni om ett glas öl." Kort därefter stod herr Mathias i dödgrävarbostaden och klingade med dödgrävaren.
"Låt mig nu slippa ut, hör ni", sade herr Mathias. "Jag har låtit begrava mig med flit och måste absolut hem till min hustru."
"Ni glömmer nog med vem ni talar?" sade dödgrävaren skrattande och fyllde på nytt glasen. "Men sådant säger de för övrigt alla. Jag skall säga er att jag är en hygglig karl. Då de saliga avlidna tar sig lite motion, kommer de alltid in och får sig en bägare av mig, och det sker varenda natt. Men att slippa ut kan det inte bli fråga om. Man känner väl sin ämbetsplikt."
En iskall kåre löpte utför ryggraden på herr Mathias. Dödgrävaren var en liten undersätsig karl med väldiga muskler. Han var kall och lugn, men vansinnet lyster ur hans ögon. Nattvakterna på kyrkogården i förening med värdshusvärdens brännvin hade angripit hans hjärna. Han trodde fullt och fast att de döda stod upp ur sina gravar och att han varje natt samtalade med dem.
Herr Mathias försäkrade, lovade och bönföll - lika lite hjälpte det.
"Nu begynner vi vörvla", brummade dödgrävaren. "Det är bäst att ni förfogar er in i igen."
"Var in?"
"I kistan naturligtvis. Tredje avdelningen, andra gången till höger."
"Aldrig i livet;" skrek herr Mathias. "Jag skall ut, jag skal....."
"Du ska lyda. Här är det jag som reagerar. In med er." Herr Mathias blev iskall av ångest. Han försökte störta sig ut genom dörren, men med ett hest vrål grep dödgrävaren honom om stupen. Herr Mathias försökte slita sig lös, men dödgrävarens fingrar klämde till allt fastare, till slut utstötte herr Mathias en ohygglig suck, rosslade och sjönk ned.
Dödgrävaren tog den döde mannen på skuldrorna och bar honom in i kapellet, där han på nytt lade honom till rätta i likkistan. "Kan du nu se att du måste lyda?" frågade han och slog gallerporten i lås efter sig. "Då du i morgon natt kommer igen, har du nog blivit förnuftigare. Man måste väl känna sin ämbetsplikt."
Så gick det till, att fru Mathias efter ett års förlopp kunde gifta sig med sin fullmäktige.
 |
| Min 12årige son trodde att det var en riktig spindel som kröp i boken en gång när han kom för att se vad jag läste. |
Låter som lite mysig läsning :)
SvaraRadera